Varken må bra eller må dåligt

Carin Hjulström
Bara ett litet mord
(Forum)

Jag började läsa och stannade upp, läste på nytt men stannade upp igen. Det verkar vara nåt med Carin Hjulströms debutmysdeckare – cozy crime – som inte är kompatibelt med mig.

Deckarlogg föredrog tidigare mest hårdkokt och noir, det är den sortens kriminallitteratur som jag brukade uppskatta (men inte enbart). Dock har jag sen några år tillbaka blivit allt mer förtjust i så kallat mysiga deckare, just cozy crime eller feel good-deckare och alla andra namn eller smeknamn detta tydligen kära barn har fått.

När feel good blir feel life = får med alla livets aspekter och sen också förenas med deckarens innehåll och intrig så kan det bli minst lika bra deckare som inom någon annan kriminell undergenre. Men det är svårt, nog bland det svåraste som finns, att förena mjukt och hårt, må bra och må sämre, så att säga, för den författare som vill skriva en och en bra deckare.

Carin Hjulström bara-ett-litet-mordJag läser inte minst svensk cozy crime och nu försökte jag med Carin Hjulströms debut i och på den här grenen av deckarträdet. Och det är, vill jag påpeka och poängtera, inte samma gren som Agatha Christie satt och skrev sina deckare på. Vilket påstås på bokens innerflik. Christie skrev varken mysigt eller feel good utan tog kriminaliteten på allvar. Hon kan verkligen sägas ha skrivit feel life.

På flikens anges också att Hjulström är inspirerad av ”Morden i Midsomer”. Nja, nä, undrar jag. Ska vara att ”Bara ett litet mord” utspelar sig på svensk landsbygd då, närmare bestämt bland slott och gods i trakterna av Säbyholm på den uppländska landsbygden, strax bortom Stockholms förorter. Men stämningen… Inte känns den igen från TV-seriens Midsomer, väl?

Siri, den ena huvudpersonerna, är firad skådespelerska men flyr nu Stockholm efter att ha blivit sviken av (den gifte) Dramatenchefen, som hon hade ihop det med. Hon flyr till sin unge brorson Anton, den andre huvudpersonen, och hans förfallna plantskola Säbyholms gröna fingrar som han råkade spela till sig på poker. Märks det redan av detta, att det är feel good, mer än deckare?

Strax efter att Siri flytt ut på landet till Antons knappt beboeliga handelsträdgård så hittas en kropp – en död man – i en sänka vid en åker. Och den lokala polisen Olle anländer. Där börjar deckaren.

Vad jag uppskattar är miljön – att den är riktig och befintligt, alltså (i stort sett förstås) finns i verkligheten. Så verklig att det borde ha tryckts en karta i boken. Till och med Thoresta slott eller herrgård – vad sker där? – kan återfinnas finns på kartan och i verkligheten.

Men något är det med Carin Hjulströms språk, som lägger hinder för mitt läsande. Något är det i berättandet också, som blir… kanske kan det uttryckas så här… som inte får berättelsen att bli riktigt på allvar. Ta dialogerna: pratar folk på det här sättet, så skriftspråksstolpigt?

Och något med limmet också, ihopfogandet av mys och rys, cozy och crime. Jag tror att om en författare ska lyckas förena dessa egentligen oförenliga genrer och få en feel good-deckare att bli både underhållande och kriminellt oroande, då måste författaren besitta stor kännedom om bägge genrerna och deras nödvändiga grundstenar.

Bägge bygger ju på klichéer och det gäller att både kunna använda och undvika klichéerna, variera och kanske skämta med dem. Annars riskerar resultatet att bli som här, lite av vardera och ändå inget. Varken må bra eller må dåligt. Och framför allt inte känn livet.

Det var synd på miljön, feel good- som deckarmiljön,. Så jag hoppas på en förbättring, ja, skärpning till nästa titel i serien. Det kommer säkert en sån.

Bengt Eriksson

3 ggr Maria Lang (1914-91). Andra delen:

Maria Lang återläst (och -tittad)

Hade någon rådfrågat mig om vilka titlar som bör vara lämpliga att filma så skulle jag ha börjat med att nämna ”Ofärd i huset bor” (från 1959).

En av mina favoriter ur Maria Langs långa deckarproduktion, som inleddes med ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och fortsatte med (minst) en titel per år fram till ”Se Skoga och sedan…” (1990). Maria Lang, egentligen Dagmar Lange (född 1914), avled året därpå.

”Ofärd i huset bor” är inte hennes bästa deckare. Däremot blev boken något av en nystart för både författaren och läsarna. Från och med där och då kan hennes deckare beskrivas som kvinnoromaner.

Camilla Martin bor i ett hyreshus på Östermalm i Stockholm. Hon är operasångerska och blivande hustru till kommissarie Christer Wijk. De möts för allra första gången i den här romanen.

Camilla är en modern kvinna: stark och självständig. Inte underlägsen sin make utan hon arbetar, lever och älskar på samma nivå och med samma rätt.

Också tidigare fanns en kvinna i Lang-deckarnas centrum. Men som Maria Lang uttryckte det: ”Jag var så trött på Puck Bure.”

I debutdeckaren, alltså ”Mördaren ljuger inte ensam”, skriver Puck på sin licentiatavhandling (ämne: Fredrika Bremer) och heter Ekstedt. Snart ska hon gifta sig med Einar Bure, blivande doktor i historia, och byta efternamn.

maria-lang-skulpturMaria Lang-skulptur i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Visst kan Puck vara ungdomligt fräck – som när hon förfasar sin pappa Johannes, professor i egyptologi, med att högt och tydligt säga att ett par grannar ”ligger” med varann. Men hon är ändå fast i gamla könsrollsmönster.

Har Pampas produktion/TV 4, som nu inlett filmatisering av sex stycken Lang-deckare, tänkt sig en Puck Bure-serie?

De börjar i alla fall med debuten och ska fortsätta med ytterligare fem tidiga titlar: ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord” (1951), ”Rosor, kyssar och döden” (1953), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), ”Kung Liljekonvalje av dungen” (1957) och ”Farliga drömmar” (1958).

Puck är jag-berättaren som för handlingen framåt i de tidiga deckarna. Så hade jag för mig – men det stämmer inte riktigt. Vilket jag upptäcker vid en omläsning av de titlar som nu ska filmas (och ännu fler Lang-deckare). I ”Farliga drömmar” saknas ju Puck.

Men kunde Arne Mattsson stryka Puck och Einar Bure ur persongalleriet när han redan 1960 gjorde film av ”Tragedi på en lantkyrkogård” så kan väl Puck också skrivas in?

Skulle inte förvåna mig om Puck Bure blir den sekreterare som i ”Farliga drömmar” hjälper författaren – ”förlagets älskling och plågoris” – Andreas Hallman.

Eller ska filmerna ha något annat tema?

Skildringen av småstaden Skoga (egentligen Nora, där Maria Lang växte upp och dit hon återvände) ligger ju nära. Nej, bara en och en halv av de uppräknade Lang-deckarna har Skoga som kriminell miljö.

maria-langs-vc3a4gMaria Langs egen gränd i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Undrar om inte produktionsbolaget och TV4 sneglat på den engelska TV-succén med kommissarie Barnaby i Midsomer? De vill nog göra något liknande i Sverige: en småpysslig och pusslig kriminalserie med ond bråd död i nostalgiska landsbygdsmiljöer.

I så fall hoppas jag att de inte glömmer bort att Maria Lang – faktiskt! – var både bitsk och radikal.

Sexualiteten – olika sorters sexualitet och förhållanden – är en röd tråd. ”Mördaren ljuger inte ensam” – som alltså kom så tidigt som 1949 – skildrar lesbisk kärlek.

Lang gisslar småstadens fördomar och dubbelmoral. I ”Inte flera mord” förekommer en lång rad Nora-bor som säger en (moralisk) sak men har gjort eller gör något annat (”omoraliskt”).

Människor är olika. Många är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara! Så kan Maria Langs budskap sammanfattas.

Är deckarna värda att återutge? Åtminstone en handfull eller två.

Fast vi i Maria Langs inofficella fan club har olika åsikter om vilka som ska återutges. De tidiga med Puck eller lite senare med Camilla? Några Skoga/Nora-deckare?

Vad samtliga Maria Lang-fans kan enas om är att debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” alltid ska finnas i tryck. En svensk deckarklassiker!

maria-langs-gravMaria Lang/Dagmar Lange är begravd på kyrkogården i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Maria Lang-favoriter:

”Mördaren ljuger inte ensam” (1949)
”Ofärd i huset bor” (1959)
”Vår sång blir stum” (1960)
”Tre små gummor” (1963)
”Svart sommar” (1966)
”Staden sover” (1970)

Böcker om Maria Lang:

Hans Sahlmén: ”Mord var hennes liv”
Maria Lang: ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang.”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)