Musikfredag: Lunnarps countrysångpoet gör comeback

Det var på tiden. Verkligen på tiden. Hela tretton år har gått sen Jennifer Saxells förra album ”Daisy Roulette”. Nu är hon i studion igen, som tidigare i Önneköp, och spelar in ett nytt album.

De råkade träffas på Coop i Tomelilla, gitarristen Peter Antonsson och sångpoeten Jennifer Saxell. De pratade musik förstås, låtar och skivor. Han frågade väl om hon inte skulle göra någon ny skiva och när Jennifer sa att det ville hon nog, då utbrast Peter: ”Jag är med!”

Nu producerar de och gör albumet ihop. ”Peter har sista ordet”, säger Jennifer. ”Om vi är oense och jag inte kan övertyga honom så blir det som han vill. Men det är ingen stress. En väldigt laidback inspelning.”

Sångpoeten Jennifer Saxell. Foto: Bengt Eriksson

Jennifer tillägger att ”jag har alltid tänkt att jag ska göra ännu en skiva. Men det har varit svårt att hinna. Nu kände jag att det var dags. Jag är redo. Jag har skrivit många nya låtar också, de senaste två åren. Vi har tjugofem låtar att välja ifrån till albumet.”

Behöver Jennifer Saxell presenteras? Kanske, som sångpoet. På senare år har hon ju mest blivit omtalad som en målande konstnär. Hon började med att måla husen i Ystad, lite sneda och vinda. Sen flyttade hon ut de målade husen på landsbygden, la till ängar och en å, skuggor av människor, solar och månar.

Men när hon kom till Sverige och Skåne på 90-talet var det som sångpoet. Michael Saxell och Jennifer möttes i Kanada, de gifte sig och flyttade från Vancouver till Ystad med ungarna. Hon gjorde låtar, sjöng och spelade gitarr, liksom Michael.

Själv minns jag fortfarande en konsert för längesen nu med Jennifer Saxell på Krukmakarens gård i Ystad, liksom hela familjen Saxells julkonserter (inklusive döttrarna Tessa och Mattea) på Ystad teater.

Konstnären Jennifer Saxell. Foto: Birgitta Olsson

”Oj, du är musiker också? Låtskrivare? Sångerska?” Under så många år har Jennifer Saxell ägnat sig åt måleriet att ibland har någon blivit förvånad. ”Jag hade ju nyligen en popuputställning i Ystad med min konst”, säger hon. ”Pengarna från försäljningen går till skivinspelningen och konserten nu i oktober.”

Närmare bestämt den 28 oktober, även nu på Ystad teater. Blott femtio platser tillåts ännu så länge och alla biljetter sålde slut på någon dag. ”Det räcker till att betala musikerna”, säger Jennifer. ”Får se om det blir möjligt att släppa in fler, teatern bestämmer i så fall hur många biljetter som släpps.”

Och då kan du själv få lite betalt? ”Nej, också dom pengarna går till inspelningen och kanske fler konserter.” (Nu är det bestämt, det blir två konserter samma, alltså den 28/10, klockan 16 respektive 19.)

Jennifer Saxell kommer förstås att sjunga och spela gitarr på konserten, även grundkompet från skivinspelningen med (el)gitarristen Peter Antonsson i spetsen samt bas och trummor medverkar, dessutom  klaviaturer, fiol, tuba, trumpet… ”Hoppas att Tessa och Mattea kan vara med och köra också.”

Inför det här pratet kom fyra ruffmixade låtar per mejl från Jennifer. Och jag lyssnade och jag häpnade och jag skriver som jag gjort flera gånger förut: sångpoeten Jennifer Saxell håller samma klass och nivå som någon  sångpoet på den här och även andra sidan av Atlanten.

Så välgjort till både melodier och texter, denna närhet mellan toner och ord, liksom ihoplimmat. Och får hon säga det själv så säger hon: ”Jag sjunger bättre än på många år.”

Liksom alla bra sångpoeter ristar livet årsringar i hennes sång. Vissa låtar, som ”Life’ll Be The Death” och ”Standing Still”, är ju så sorgliga? ”Herregud, ja. Alla låtar är sorgsna, suckade och klagade jag för Peter. ´Det är bra´, sa han. ´Det ska vara så.´ Fast mina texter måste inte handla om mig. Jag är inte den sortens sångpoet som skriver mitt liv i sånger.”

När vi avslutat samtalet ringer Jennifer upp igen och säger. ”Du frågade ju ingenting om joddling?” Det stämmer. Jennifer Saxell joddlar på åtminstone en av de nya låtarna. ”Jag tänkte på dig när jag gjorde det. Du sa en gång att det är få countrysångare som joddlar numera. Så jag joddlar. Det är kul att joddla.”

Country, förresten. Jag minns när jag placerade dina sånger i countryfacket, då klagade du. ”Det var när jag kom hit, då skulle man inte gilla country i Sverige. Men tycker ni inte om Eagles? Och Neil Young? undrade jag. De är också en slags country. Mina sånger är eklektiska men visst, countryn finns med. Jag har alltid sjungit country. Jag sjöng country – Hank Williams, Dolly Parton, Loretta Lynn, Buck Owens – hemma i Kanada med min mamma och bror.”

***

På Spotify. I väntan på att hon skulle börja göra ett nytt album har Jennifer Saxell då och då släppt en singellåt på Spotify. Nu är ett spår, ”Devil’s Radio” (Sifty Songs), från kommande albumet färdigmixat och klart att lägga ut. Håll koll! Dyker upp på Spotify vilken dag som helst. 

PS. Och så fyller Jennifer Saxell år också, på själva konsertdagen den 28/10. Då blir Jennifer, ingen ålder för en sångpoet, 65 år. Gratulerar!

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Kultur i coronans tid

Jag brukar vänta någon vecka eller så innan jag till exempel på Deckarlogg lägger ut texter jag skrivit till en tidning. I det här fallet Ystads Allehanda ska få chans att vara först med att publicera och dess prenumeranter först med att läsa.

Men jag gör ett undantag idag – av en anledning som blir uppenbar i slutet av texten.

***

Går det att läsa sig ur coronan? Hjälper det? Att läsa litteratur som skildrar liknande eller värre tider och farsoter? Från ”Pestens år” (1772) av Daniel Defoe över ”Pesten” (1947) av Albert Camus till ”Som pesten” (2018) av Hanne Vibeke Holst.

Mer eller mindre historiskt, i Europa och USA. Många romaner har skrivits på temat pest, digerdöd, polio, HIV och dödlig influensa. Om man läser en pandomiroman, mår man bättre sen? Man ser att världen, samhället och människorna klarat av liknande situationer och det stärker läsaren? Svar: Miljoner och åter miljoner människor dog ju faktiskt. Själv är jag så mörk i synen att jag blir än mer deprimerad.

YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson reagerar inte som jag utan han läste ”Pesten” av Albert Camus på nytt. Det ska bli en litteraturkrönika – håll ögonen öppna för den! Jag letar istället upp, ser och hör konserter på nätet. För två veckor sen skrev jag en musikkrönika om så kallade coronakonserter, i betydelsen spelningar hemifrån vardagsrummet istället för inställda fysiska konserter. Då hade det knappt kommit igång, nu finns det väl ingen artist, musiker eller grupp som inte framträtt hemma-live, oftast via Facebook.

 

Litteraturrundan

Klicka HÄR och kolla mitt ljud- och bildtips för Litteraturrundan inklusive tolkningar av Sapfofragment. Om länken inte fungerar, verkar vara lite si & så med det, så kolla på Facebook. Där finns klippet.

Det ligger så många hemma hos-konserter kvar överallt på nätet att det är omöjligt att hitta alla. Samordning, tack! Vissa artistiska ”fegisar” går in i en studio med avancerad ljud- och bildapparatur så att resultatet blir som en tevesändning. Det är väl åkej fast mycket roligare när allt ifrån mindre till mer kända artister kopplar upp mobilen eller plattan och sänder direkt från sitt vardagsrum eller kök.

Vissa sjunger lite skralt, andra spelar sisådär på gitarr eller piano. Jag gillar det. Som om musiken får komma hem, till låtskrivaren och artisten. Musiken skalas av och ner, in till kärnan och hjärtat. Det som nu sänds och delas över världen är inte artisten som artist utan människan, världsberömd eller inte.

Lokalt har bland andra rockpoeten Elisabeth Kitzing haft nätrelease hemifrån Rydsgård för sitt debutalbum, Pär Moberg gav solokonsert på blåsinstrument med diverse folkmusik från sitt uthus i Villie och Michael Saxell satt på sängen i Lunnarp och sjöng en av sina tidigare låtar till gitarr.

Internationellt gillade jag att se och höra Sheryl Crow sjunga egna låtar till enkelt gitarrspel och ännu roligare när Mary Chapin Carpenter stod hemma i köket, spelade gitarr och sjöng. En hund låg nöjt bredvid henne och en katt kom gående och satte sig att lyssna. Willie Nyle kompade sig själv på våldsam akustisk rock´n´roll-gitarr från New York-lägenheten i en ”Covid-19”-låt med budskapet: Ta hand om varann! Wash your hands!

Även författare har fått offentliga framträdanden inställda på bibliotek och bokmässor. Men varken författarna eller litterära arrangörer verkar vara lika alerta som musiker, musikarrangörer, musik- och teaterhus vad gäller att hålla kulturen igång. Lite konstigt, bör väl gå lättare ändå att live-sända uppläsningar och författarintervjuer?

Några författare/böcker jag var mest intresserad av i vår har i alla fall presenterats digitalt. När Poesimässan 2020 i Göteborg ställdes in läste Anna-Linnea Ringfors istället på nätet ur diktsamlingen ”Närhetsprincipen”. Maria Broberg, som skrivit den västerbottniska noir-romanen ”Bakvatten”, och Annika Anderbark, som haft advokatbyrå i Hammenhög och med ”Oväsen i Älvdalen” inleder en romansvit om ”trolldomsprocesserna”, höll sina bokreleaser via nätet.

Men här måste jag muttra lite. Viktigt ju att resultatet blir så tekniskt bra som möjligt. Varför inte testa först och lära sig sända med mobil eller platta – innan man kör live? Fullt godtagbar kvalitet håller Berg & Berg (som i Anders och Bengt), vilka under rubriken ”Hållplats E45” sänder författarsamtal från förlaget Heidruns tidigare bokcafé i värmländska Fensbol. Bra idé, skulle vilja se och höra mer sånt från svenska bokhandlar och även förlag.

Jag fick tips på att fler författare läser ur sina böcker på Instagram, under hashtaggen #quarantinereading. Fast det var ju så osorterat och svårt att hitta, här behövs ännu mer av samordning!

Den skånska Litteraturrundan, planerad till början av maj, har flyttats fram till den 5-6 september. Det är ju bra – vem vill riskera att sprida corona? – men också trist. Kan inte Litteraturrundan, när chansen nu finns, testa att ha en digital litteraturrunda redan i vår? Som en försmak inför höstens fysiska runda och för att presentera de författare som finns i Skåne?

Jag gjorde ett förslag i ljud och bild: ställde mobilen mot en blomkruka på middagsbordet och tog fram de tolkningar av urkärlekspoeten Sapfo som jag tänkte läsa på Litteraturrundan, startade mobilen och spelade in. (Resultatet finns på Facebook, om du vill kolla kvalitén.) Bestäm läsordningen, presentera författarna kort och låt var och en spela in sig själv, en kvart till tjugo minuter. Allt sänds under en dag eller två på Litteraturrundans hem- och/eller Facebooksida.
Nå, vad sägs?

Tre X kulturnytt

1. Deckare. Efter att Karin Brunk Holmqvist provat med kriminella inslag i sina mysiga äldreromaner har hon äntligen bestämt sig för att skriva en deckare. ”Mord på marknadsplatsen” blir titeln och den här gången utspelar sig handlingen i kanten av Österlen. ”Jag låter det gamla, ursprungliga Lövestad möta det nya, inflyttade och moderna”, säger hon. Utgivning i september.

2. Hemleverans. Affärer och krogar har ju redan startat utkörning av mat till ”de äldre”. Nu följer Systembolaget efter. Kostnaden för hemtransport har tillfälligt tagits bort av staten. Från och med idag kan alla över 70 år och andra riskgrupper beställa varor på Systemets nätsida och få dem levererade till dörren utan kostnad. Vid leverans krävs ålderslegitimation eller läkarintyg.

3. Bibliotek. En glädje att första gången besöka det nu också meröppna biblioteket i Vollsjö. Bara att dra sin så kallade tag och knappa in koden, sen var jag inne. Kunde lämna böcker och hämta några beställda. Och det gick ju lätt att ordna, bara politikerna hade bestämt sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och Vollsjö skolas stora ingång blev nödutgång. Inte svårare än så.

PS. Ystads Allehanda bestämde att det här året skulle det inte vara några aprilskämt i tidningen. Jag har en delvis annan åsikt om detta. Det är väl i svåra tider, som när Sverige och världen lider av corona, som det behövs humor och skämt som mest.

Notiserna publicerades alltså inte. En eller flera av dem är första aprilskämt. Vilken – eller vilka?

Bengt Eriksson

Ola Magnell (1946-2020), en nyfiken agnostiker

Så fort, inte helt oväntat, men så fort. En av de största svenska sångpoeterna och han blev allt bättre också med åren. Jag gläder mig – mycket – åt att vi blev vänner igen dessutom, efter 70- och 80-talen. Sitt stadigt i båten nu till andra stranden, jag tar med mig gitarren när det blir min tur, så vi äntligen kan spela ihop.

Ett minne, i form av en intervjukrönika, jag gjorde med honom:

***

Förstås med anledning av boken ”Ord och inga visor”, där Ola Magnell samlat sin ”Låtlyrik 1973-2013”, som vi stämt träff på ett café i Ystad. Snart ska han säga något som kommer att förvåna mig. Men först texterna, lyriken och poesin, alltså själva benämningen.

Ola Magnell kräver prefix. Ett par gånger när jag velat prata om ”hans texter” – utan prefix – har han utbrustit något i stil med att ”ordet ´texter´ har jag rensat ut ur ordförrådet”.

– Ja, jag gör låtar. Jag har alltid en melodi som jag skriver orden till. Ord och melodi hör ihop. Utan melodin hade orden blivit på ett annat sätt. En enda låttext, ”Rapido Non Stoppo”, har jag skrivit utan en färdig melodi.

Ola Magnell 2 YA

Ola Magnell på sin sydöstskånska hemmaplan. Det här fotot togs vid en konsert på Österlen, närmare bestämt 2010 i trädgården till vandrarhemmet i Hammenhög. Foto: Birgitta Olsson

Nu finns ändå det mesta av din ”låtlyrik” tryckt i en bok utan melodier eller ens gitarrackord. Var och hen som inte lyssnat så mycket på dig att varje låt sitter i huvet kommer att läsa boken som en samling med texter, dikter, lyrik – utan ordet ”låt”.

Ska jag anta att bokidén inte kom från dig?

– Neeej, det gjorde den inte. Det har talats om det en gång tidigare men då blev det inget. Nu var det Anders Wällhed (författare, dramatiker med mera) som frågade (synonym för tjatade; krönikörens anmärkningar).

Men själv har du aldrig tyckt om att både läsa och lyssna? Att också läsa en låttext, fokusera på texten och orden, kan inte det fördjupa förståelsen?

– Jag tyckte om textbladen, medger Magnell, som brukade följa med LP-skivor. Alla sjunger ju inte heller så tydligt att man hör varje ord.

Nej, just precis.

Ola Magnells egenart som sångpoet kan exemplifieras med följande rader: ”Dom sa ´du som e från bystan, vaffö snackar´u sådär´ / jag sa ´jag älskar kula stan, jag bor och jobbar här ´…”(ur låten ”Hos kuratorn”). Eller ordvalet (”Jag får inget körkort. Det beror på jacken.”) när han berättar att han åker tåg till sina spelningar, från Smedstorp och vidare genom Sverige.

Född i Kalmar, hus på Österlen och lägenhet i Stockholm. Småländska, skånska och stockholmska. Ur detta har Magnell skapat en egen dialekt som han diktar, sjunger och pratar på. Fast själv ser han tveksam ut.

– För länge sen ringde en ung musikjournalist, tror han hette Bengt Eriksson, och ställde samma fråga. Jag svarar nu som jag svarade då. Det är ingen dialekt – det är nervositet.

Men inte fortfarande väl? Efter alla år? Eller skulle hanteringen av ord och rim vara omedveten? Det kan jag inte tro.

Över till något annat som varit genomgående hos Ola Magnell, som sångpoet och människa: politik och kritik. Aldrig har jag stött på en så tunnskinnad artist och som i kommande låttexter slagit tillbaks så hårt mot kritiken – till exempel i ”Min nye magister” och ”Rulltrappan” (både om 70-talets musikrörelse och kritik i allmänhet).

– Jag var ju med. Som jag såg det. Jag hade också stått och packat Vietnambulletiner. Mina låtar var politiska. Men jag fick ibland oförsonlig kritik av musikrörelsen.

Äh, det var ju någon enstaka recension. Andra hade motsatt åsikt. De – vi – höll inte med. Det var både… och. På senare år har väl dessutom all kritik ersatts av hyllningar? Det är nu Ola Magnell ska förvåna mig med att säga något jag aldrig hört förut.

– De kanske hade rätt? Deras kritik nådde in till mig, träffade något som jag själv tyckte. Man dömer sig själv hårdast. Men jag hade svårt att hantera det.

Ola Magnells låtlyrik handlar ofta om att befinna sig vid en gräns – att ha fötterna på vardera sidan om gränsen. Det kan vara en flod eller en sjö. ”Gräns i allmänhet eller…” undrar Magnell. Främst gränsen mellan liv och död, säger jag. Eller människa och Gud. Där finns ibland en längtan – inte en döds- men en gudslängtan.

– Att vi ska dö är ju det enda vi vet. Men idag har det blivit ett lika stort tabu att prata om döden som det förut var att prata om sex.

Brukar du beskrivas som en religiös sångpoet?

– Nej, det är inte många som tänker så. Ibland när jag träffar folk från kyrkan kan det vara någon som sett en koppling. Det händer att jag kallar mig nyfiken agnostiker. Jag lämnar det öppet. Fast säger du kristen socialist så protesterar jag inte heller.

Magnell-PS.

På väg från cafét, han ska till pågatåget och jag till bilen, berättar jag om en idé jag haft i flera år. Nämligen att ta initiativ till en akustisk konsertkväll, antingen mindre på Garaget i Hammenhög eller större på Ystads teater, med Österlens tre stora sångpoeter.

Ställer du upp? ”Jodå”, nickar Ola Magnell. Men den mest kände, tillägger jag, är kanske svår att övertala? ”Tror jag vet vem du menar”, säger Magnell. ”Och det kan nog bli svårt.” Fast visst skulle det vara kul, tänk en konsertaffisch för trion Lundell, Magnell & Saxell (med förnamnen Ulf, Ola och Michael)…

Magnell på Spotify

Gå in på Spotify och sök på ”Magnell á la Eriksson” så kommer det upp en spelista jag satt ihop ur Ola Magnells skivutgivning, från debutsingeln ”Påtalåten” (1973) och framåt. Både låtar med anknytning till krönikan och en del andra Magnell-favoriter, på grund av melodier och/eller texter.

Läs mer

”Ord och inga visor – Låtlyrik 1973-2013” gavs nyligen ut av Lindelöws bokförlag. På hemsidan http://www.magnell.nu (klicka på ”ola” och sen på ”ord av ola”) finns en längre intervju som Tomas Andersson Wij gjort med Ola Magnell. Själv har jag under rubriken ”Poesi och politik, natur och religion” närläst Magnells låttexter i boken ”Svenska sång- och rockpoeter 3” (BTJ förlag).

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA