Men vad är det här, Michael Connelly?

Michael Connelly

På dödligt spår

Övers: Patrik Hammarsten

(Norstedts)

Längesen jag kände och tyckte så här om någon bok av Michael Connelly. Kan inte minnas när det var senast. Kanske aldrig har gjort det? I alla fall:

Michael Connellys senaste roman på svenska är varken en polisroman eller en advokatdeckare. Huvudpersonen heter inte Harry Bosch, Mickey Haller eller Renée Ballard (uppräknade efter antalet böcker de förekommer i).

Här får istället den mer sporadiskt återkommande journalisten Jack McEvoy agera huvudperson. Även förre polisen Rachel Wallace, som förekommit i flera tidigare böcker, finns med.

Da capo, än en gång: Jag gillar att Connelly skriver in och ut olika personer från tidigare romaner, ofta låter dem medverka i varandras serier. Det får alla hans romaner att liksom ingå i en och samma deckarserie. Det ger också extra autenticitet åt kriminalberättandet: slå upp en ny roman av Michael Connelly och ännu en del av Los Angeles blir synlig.

Connelly har tidigare använt (kriminal)reportern Jack McEvoy, ibland nog lite av ett alter ego, för att bland annat spegla omvandlingen och borttynandet av den traditionella nyhetsjournalistiken. När McEvoy nu återkommer som journalist så jobbar han istället på en nätsajt, FairWarning, som står för ”tuff bevakande journalistik för konsumenten”.

Detta enligt grundaren, chefredaktören och insamlingsledaren för FairWarning som ständigt sitter i telefon och även ordnar veckoliga ”salonger” för att jaga eventuella sponsorer.  Fast där både börjar det och tar slut, mer än så berättas inte om denna nya form av journalistik.

Lite synd och konstigt också, för i en eftertext skriver Connelly att FairWarning är en fullt existerande nätsajt, i verkligheten alltså. Författaren själv sitter i styrelsen. Ändå har inte Connelly lyckats eller velat skildra den nya journalistiken mer ingående och djupare (än enligt ovan).

När McEvoy i slutet av boken övergår till att bedriva kriminaljournalistik i podformat under namnet Mordpodden så hastas också detta över och slarvas bort. Det är olikt Michael Connelly, tycker jag. Inte ofta idag som man = jag önskar att en deckare hade varit typ 100 sidor längre. När det gäller ”På dödligt spår” gör jag det.

Jack McEvoy arbetar i den här boken med ett reportage som egentligen går utanför ämnesområdena för FairWarning. Han researchar och skriver om en seriemördare som får tag på sina kvinnliga offer tack vare de nya slarviga = kommersiella genanalys/DNA-testföretagen (ni vet, hitta dina rötter och din släkt i världen) och den lika slarviga = obefintliga lagstiftningen kring dessa analyser och företag.  

Såvitt jag förstår bygger även detta på dagens aktuella amerikanska lagstiftning. Det är ju  högintressant och ruggigt otäckt, men även det här skyndar Connelly förbi. Varför? Fem ytterligare sidor här, tre ytterligare där, eller blott några extra rader här och var. Det hade behövts.

Dock, det som retar mig mest är att McEvoy jobbar som en annan, lite yngre Bosch. Som om han vore polis. Så har ju inte Jack McEvoy skildrats tidigare, då har han varit det han är: journalist. Fräck undran men hur fort gick det när Michael Connelly skrev den här romanen? Hur intresserad var han att skriva ”På dödligt spår”? Varför skrev han den ens?

Så besviken har Connelly nog aldrig gjort mig. Måste vara – väl? – en tillfällig svacka i hans stora produktion. Återkommer när jag också läst ”Oskuldens lag”, där advokaten Mickey Haller är huvudperson, som publiceras på svenska i april.

Bengt Eriksson    

Årets bästa översatta deckare och annan krimi, enligt Deckarlogg

Och inte var det lättare att utse 2020 års bästa författare/titel i kategorin översatta deckare och annan krimi. Utan tvärtom: Det var ännu svårare!

Ännu fler titlar att göra det omöjliga med, alltså jämföra och gradera. Så olika titlar som var och en beroende på läsarens = bedömarens smak hade kunnat utses till årets bästa.

Till exempel ”Eld i natten”, en riktigt bra polisroman av amerikanen Michael Connelly. Ja, till och med kanske en av hans bästa.

Eller Deon Meyers sydafrikanska polisroman ”Villebråd”, också riktigt bra. Ja, kanske en av hans bästa.

Eller Denise Minas alltså för henne ovanliga brittiska thriller ”Verkliga brott”. Psykologisk noir och uppvisning i fantasi, i att skriva.  

Eller ”Straff” av tysken Ferdinand von Schirach: ännu en advokatdeckare där verklighet och påhitt – men hur mycket hittar han på egentligen, behöver advokaten Schirach hitta på? – går in i och ut ur varann.

Eller ”64”, den svindlande långa speciella japanska polisromanen av Hideo Yokoyama.

Nej, även om Deckarlogg läste alla dessa med stort intresse och nöje så blev det ingen av de ovannämnda som valdes till årets bästa deckare och annan krimi.

Utan ”segrare” – om det är ordet – blir fransmannen Olivier Norek med ”Ytspänning!

Visst, Deckarlogg är särskilt förtjust i franska varianter av deckare och annan krimi. Men ”Ytspänning” är dessutom en särskilt variant av den franska deckaregenren.

Noir i Paris och pusseldeckare på fransk landsbygd. Så skickligt romanens karaktär och stämning bryts och ersätts vid förflyttningen. Också en polisroman som är en kvinnoroman och – parallellt, som i typ livet – blir en mansroman.

För att bara lite grann beskriva denna innehållsrika, mångskiktade polis-, kvinno- och mansroman. Klicka HÄR och läs Deckarloggs hela recension av fransmannen Olivier Noreks ”Ytspänning” – 2020 års bästa översatta deckare och annan krimi!

Bengt Eriksson,

redaktör för Deckarlogg   

Apropå Deckarakademin och Deckarlogg eller Vann rätt deckare?

Det har kommit några apropåer angående Deckarloggs kommentar igår om Svenska Deckarakademins utnämning av årets bästa svenska respektive utländska deckare samt årets svenska debutdeckare.

Nej, nej. Det var inte så att Deckarlogg dissade vare sig Deckarakademin eller, allra minst, pristagarna. Tycker och smak handlar det om och hur skulle någon eller några kunna välja en enda rätt och riktigt titel och författare i respektive kategori, när utgivningen av deckare och annan krimi blir allt mer spräcklig?

Deckarakademin och Deckarlogg har de senaste åren varit ganska så överens om pristagarna. Men det är så att säga otraditionellt. Gå plus tio år tillbaka och Deckarlogg, fast då fanns inte Deckarlogg, tyckte alltid att fel bok vann hos Deckarakademin.

Både Tove Alsterdals ”Rotvälta” (årets svenska vinnare) och Deon Meyers ”Villebråd” (bästa översatta) hör också till Deckarloggs favoriter bland 2020 års deckare och annan krimi på svenska. Men det hindrar inte att det finns åtminstone en titel och författare i respektive kategori som Deckarlogg tycker är ännu bättre.

Och årets Deckarakademiprisade svenska debutant, Maria Grund med ”Dödssynden”… Ja, Deckarlogg håller inte med. Stor sak i det men det har varit ett fantastiskt svenskt debutår inom den litterära familjen deckare och annan krimi och nog finns det väl än bättre debutanter, år 2020?

Undrar i alla fall Deckarlogg.

Bengt Eriksson, redaktör för Deckarlogg. Foto: Birgitta Olsson

Här nedanför återfinns Deckarloggs listor över årets deckare och annan krimi, svenskskriven och översatt samt årets debutanter, allt enligt Deckarloggs tycke och smak. Framåt årsskiftet utses ”vinnaren” i samma respektive kategorier som Deckarakademins.

Vilka författare och titlar ”vinner” på Deckarlogg? Fundera gärna och gissa…

***

Svenskt:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

Frida Andersson Johansson: Ek (Modernista)

Lina Arvidsson: Blåmärken (LInd & Co)

Engström & Richert: Nattavaara (Bokfabriken)

Tina Frennstedt: Väg 9 (W&W)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers)

Malin Lindroth: Rolf (Norstedts)

Anders de la Motte: Våroffer (Forum)

Anders Roslund: Sovsågott(Albert Bonniers) 

Anne Swärd: Jackie (Albert Bonniers)

***

Översatt:

Michael Connelly: En eld i natten (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

James Delargy: Offer 55 (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Jørn Lier Horst: Illvilja (W&W; övers: Marianne Mattsson)

Ragnar Jónasson: Dimma (Modernista: övers: Arvid Nordh (Modernista)

Deon Meyer: Villebråd (Weyler; övers: Mia Gahne)

Denise Mina: Verkliga brott (Modernista; övers: Boel Unnerstad)

Olivier Norek: Ytspänning (Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Joyce Carol Oates: Jagad (Albert Bonniers; övers: Sofia Nordin Fischer)

Ferdinand von Schirach: Straff (Lindelöws; övers: Rebecca Kjellberg)

Hideo Yokoyama: 64 (Ersatz; övers: Yukiko Duke)

***

Svenska deckardebutanter:

Kerstin Bergman: Oskuld och oleander (Southside Stories)

Maria Broberg: Bakvatten (Norstedts)

Anna Kuru: Den första frosten (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Johan Brännström: Feber (Ordfront)

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Nykänen och Selåker: Förstfödd (Bokfabriken)

Gustaf Skördeman: Geiger (Polaris)

Bengt Eriksson

Livet i Reykjavík mellan börskrasch och turistboom

Arnaldur Indriðason
Mörkret vet
Övers: Ingela Jansson
(Norstedts)

Islänningen Arnaldur Indriðason har börjat skriva en ny deckarserie som jag tycker mycket om. Det vill säga, jag tycker om seriens första titel ”Mörkret vet”. Ändå blir min fråga: Ska jag rekommendera den här boken? Och i så fall, till vem?

Huvudpersonen heter Konrað och är pensionerad polis. Det undrade jag över direkt, alltså en före detta polis som heter Konrað? Likadant hette en av poliserna i Arnaldurs föregående deckarserie, hans trilogi om Reykjavík (i synnerhet) och Island under andra världskriget. Samma förnamn… Varför?

Arnaldur morkret-vetDet andra är tempot – eller jag väntar med det. Allra först intrigen: För 30 år sen försvann en man, affärsmännen Sigurvin. Mord eller vad? Hans kompanjon Hjaltalín misstänktes och häktades men släpptes i brist på bevis. Nu har Sigurvin återfunnits, alltså 30 år senare, i en spricka i Langjökullsglaciären. Död – det betyder mördad – men bevarad i isen, det är han, det går att känna igen honom, nu blottlagd av klimatets uppvärmning.

Konrað hade som kriminalkommissarie hand om utredningen då för 30 år sen. Den utredningen har han kunnat släppa. Nu kommer hans utredning upp till ytan igen. Gjorde han rätt eller vilka fel kan Konrað ha begått under utredningen? Hjaltalín, nu döende, blir misstänkt, igen. Och nekar, igen. Och Konrað återupptar utredningen, igen, vid sidan om polisen, som ett slags privatpolis, hjälpt av sina kontakter inom Reykjavíks poliskår.

Det är allt. Ja, det är faktiskt. Nästan allt. Det finns fler kriminella ingredienser, som en misstänkt bilolycka, om det var en olycka. En man blev påkörd av en bil som stack från platsen. Samt Konraðs döde far, också hans är inblandad som en tråd. Och Konraðs döda hustru, ofta närvarande i Konraðs tankar. Trådar, trådar. Några ska nystas upp, flera blir hängande.

Det går långsamt, det går så långsamt. Allts, inte bara noll action utan minus. Romanen ”Mörkret vet” är den mest extrema motsatsen till action. Frågan är, kan detta kallas deckare? Eller ens krimi, trots att det nog begicks ett eller flera mord då för 30 år sen. Jag undrar, vad har Arnaldurs syfte varit med den här romanen? Till vem/vilka riktar han sig?

En mansroman, utan tvekan. Här läggs grunden till berättelsen om Konrað. För det är säkert, det kan inte vara på något annat sätt, att Arnaldur kommer att skriva vidare, det blir en fortsättning, en ny serie. Så många planteringar placeras ut, så många ovidkommande trådar läggs, trådar som egentligen inte har nåt med den här romanen att göra, så det bara måste vara tänkt att de ska tas upp framöver.

indridason-signerar-liten

Arnaldur Indriðason signerar på bokmässan i Göteborg. Foto: Bengt Eriksson

Jag tror så här, att Arnaldur numera har en så stor läsekrets inte bara på Island utan runt om i världen. Han vet att hans roman kommer att översättas, han vet att han kommer at få in pengar så han reder sig ekonomiskt. Därför passar han på. Han fortsätter med sitt eviga tema: att skildra Reykjavík och övriga Island i och genom alla tider. Som om varje passerat och levt år i Reykjavík ska få sin egen roman.

Han har passat på att skriva en roman som, egentligen, inte riktar sig till några andra än islänningar; dessutom främst i samma ålder som Arnaldur själv, och helst bosatta i Reykjavík. Vi andra får göra som vi vill, läsa eller strunta i det. Men för att kunna ta till sig ”Mörkret vet”, tror jag, bör man åtminstone ha besökt Island och varit i Reykjavík. Gärna bör man också vara en så nyfiken turist – eller av vilken anledning man reste till Island – att man höll ögonen öppna och såg man något man undrade över så googlade man och tog reda på varför det såg ut och var som det såg ut och var.

I sin långsamma mans- och detektivroman, åkej då, skildrar Arnaldur hur människorna i Reykjavík hade det, hur de levde, hur deras liv gestaltade sig, några år efter bankkraschen i början på 2000-talet. Han går inte in på själva bankkraschen utan det är människors liv som Arnaldur är intresserad av att skildra. Hur de har det. Hur de hade det. Hur Reykjavík med omnejd var på den tiden, mellan bankkrasch och turistboom.

Arnaldur låter Konrað ta sig runt i sitt Reykjavík; återigen, det hjälper om man vet var de olika stadsdelarna ligger, var gatorna går, och säkert är det allra bäst om man bor eller har bott där. Utforskandet går så långsamt, den nyupptagna utredningen ringlar i snigeltakt åt flera håll, trådarna går inte ihop, inte mycket till deckare som sagt. Däremot, det är stämningsfullt. Lägg ett örat mot en sida: staden Reykjavík och dess människor andas från och ur pappret. Och det är äldre mansporträttet av Konrað är lika suveränt – ja, fint – tecknat som Michael Connellys porträtt av den äldre Bosch.

Således, jag tycker mycket om Arnaldur Indriðasons roman ”Mörkret vet”. Men om jag rekommenderar den…? Nej. Nja. Jo, kanske ändå, jo, med ovannnämnda reservationer.

Bengt Eriksson

Hur ska en man hantera sin cowboy? / James Crumley (1939-2008)

Noir-författaren David Ärlemalm citerade på Facebook några av sina ”stilister”, bland andra amerikanen James Crumley. Vilket genast fick mig att leta upp den presentationsessä av och om Crumley som jag skrev till boken ”Ny Noir” (utgiven av BTJ Förlag).

James Crumley är och förblir en av de främsta noir-författare från USA och inte enbart därifrån. Tyvärr är han alldeles för okänd bland svenska deckarläsare. Här följer en första del av min text om James Crumley.

***

James Crumleys romaner är inte hans liv och personerna är inte han själv, men de har sammanfogats av Crumleys egna upplevelser och erfarenheter. Som han sagt om sin ena privatdetektiv: ”Milo är min godare, mjuka sida.” Som han sagt om sin andra privatdetektiv: ”C.W. är min sämre sida.” Om bägge, med andra ord: ”Milos första tanke är att hjälpa dig. Sughrues är att skjuta dig i foten.”

jamescrumley

James Crumley. Foto från Modernista.

James Crumley föddes 1939 i Three Rivers, Texas och växte upp i södra Texas. Pappan arbetade på oljefält och mamma var servitris. James spelade (amerikansk) fotboll när han gick på high school, började studera på Georgia Institute of Techonology i Atlanta men tog värvning innan han fyllt 18 år och tjänstgjorde under tre år i amerikanska armén i Filippinerna. Återvände till USA, där han först blev Bachelor of Art i historia vid A&I-universitet i Kingsville, och sen studerade ”creative writing” vid universitetet i Iowa, där han tog en högre universitetsexamen, Master of Fine Art. Efter slutexamen anställdes Crumley på den engelska fakulteten vid University of Montana i Missoula.

Som författare debuterade James Crumley med en krigsroman om Vietnam, One to Count Cadence (1969). Poeten Richard Hugo, också bosatt i Missoula, rekommenderade Raymond Chandler – som enligt Hugo skulle vara en jäkel på att formulera meningar. Crumley läste och inspirerades så mycket att hans egen deckardebut, The Wrong Case (1975), blev en variant på Chandler-deckaren The Little Sister/Den lilla systern (1949/1959). Eller låt säga en hyllning till Raymond Chandler.

(Crumley tackade Hugo genom att hämta titeln till sin följande deckare, The Last Good Kiss, från några ord i en av Hugos dikter och döpa en annan, The Right Madness, efter titeln på en av hans diktsamlingar.)

James Crumley The Last Good Kiss loggVad bör också vara med i en kortbiografi? Att Crumley under många år arbetade som manusförfattare i Hollywood (han fick betalt men hans manus blev sällan film). Att han 1968 undertecknade ”Writers and Editors War Tax Protest” (en protest mot att skattepengar gick till Vietnamkriget), var ”much-married” – fem gånger – och en av stamgästerna på Charlie´s Bar i Missoula. ”Alkohol”, sa Crumley, ”uppfanns inte av en tillfällighet. Det uppfanns av folk som behövde nåt att dricka.”

James Crumley bodde 40 år i Missoula, sommar- eller heltid, och dog 2008 på stadens St. Patrick Hospital. Dödsorsak: flera olika hälsoproblem. Förordet till hans sista deckare, The Right Madness (2005), mer än antyder att det hade varit nära också en gång tidigare.

Crumley om sig själv som deckarförfattare: ”Jag är en oäkta son till Raymond Chandler – utan hans böcker hade mina böcker blivit helt annorlunda. Vi täcker ungefär samma område – han skildrade mörka gator i LA och jag skriver om ringlande highways i västra USA:s bergstrakter. Men på grund av omständigheterna kring Vietnamkriget är den traditionella uppfattningen om moral inte lika självklar för mina detektiver som den verkar ha varit för Philip Marlowe.”

James Crumley en-sista-riktig-kyssPå försättsbladet till debutdeckaren The Wrong Case finns ett citat från Lew Archer, privatdetektiv hos en annan hårdkokt amerikansk deckarförfattare, Ross Macdonald, ur romanen Black Money (på svenska Svarta pengar, 1966/1967): ”Never go to bed with a woman who has more trouble than you do.” I The Mexican Tree Duck (1993) citeras Raymond Chandlers privatsnok, alltså Philip Marlowe, ur The High Window/ Fönstret (1942/1948): ”Nobody called, nobody came in, nothing happened, nobody cared if I died or went to El Paso.”

Av James Crumleys sju detektivromaner skulle The Last Good Kiss/En sista riktig kyss (1978/2008) – alltså hans andra deckare och första med privatdetektiven C.W. Sughrue – bli mest känd. Ja, legendarisk. En sista riktig kyss har placerat sig på kriminalgenrens klassikerhylla, där den ena (blivande) deckarförfattaren i USA efter den andra fått syn på boken, tagit ut och läst den – och i sin tur inspirerats att börja skriva deckare.

George P. Pelecanos, en av författarna i den hårdkokta generationen efter Crumley, har ofta sagt: ”Om någon bad oss nämna en enda bok som fick igång oss att skriva kriminalromaner, så skulle det vara The Last Good Kiss.” Ordet ”oss” inkluderar Dennis Lehane och Michael Connelly.

I nekrologerna efter hans död hyllades James Crumley som en av USA:s främsta deckarförfattare eller t o m den allra främsta: ”Han lyckades inte få ihop mer än åtta romaner på strax under 40 år”, skrev Maxim Jakubowski, författare och tidigare ägare till bokhandeln Murder One i London, ”men många av oss skulle mörda för att ha skrivit en enda bok som var bara hälften så bra.”

Inledningsmeningen i En sista riktig kyss framhölls som den bästa formulering som någonsin inlett en deckare, i alla fall inom hardboiled och noir. ”Om den där meningen inte lockar dig att läsa vidare”, bloggade Robert Ferrigno, ännu en amerikansk deckarförfattare, ”så stick iväg från min blogg!”

Det tog, enligt egen uppgift, åtta år för Crumley att hitta rätt ord och placera dem i exakt ordning:

When I finally caught up with Abraham Trahearne, he was drinking beer with an alcoholic bulldog named Fireball Roberts in a ramshackle joint just outside of Sonoma, California, drinking the heart right out of a fine spring afternoon.
(The Last Good Kiss, 1978)

När jag till slut kom ifatt Abraham Trahearne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldogg som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.
(En sista riktig kyss, 2008; övers: Niclas Nilsson)

***

ny-noir-13-hardkokta-deckarforfattareResten av essän kan alltså läsas i boken ”Ny Noir – 13 hårdkokta deckarförfattare”, som jag även var redaktör för, tillsammans med en rad andra presentationer/essäer, skrivna av andra skribenter. ”Ny noir” är, ser jag till viss häpnad, fortfarande tillgänglig och går numera dessutom att köpa till en högst rimlig kostnad.

Klicka HÄR om du vill se vilka andra deckarförfattare som omskrivs i boken – och köp boken, om du vill.

***

Böcker av James Crumley (urval)
One to Count Cadence. 1969. Roman med motiv från Vietnam.
The Wrong Case. 1975. Detektivroman, den första i Milo Milodrogavitch-serien.
En sista riktig kyss. 2008. Övers. Niclas Nilsson. (The Last Good Kiss. 1978). Detektivroman, den första i C.W. Sughrue-serien.
Dancing Bear. 1983. Den andra deckaren i Milo-serien.
Whores. 1988. Novellsamling.
Muddy Fork and Others Things. 1991. Samling med essäer och noveller.
The Mexican Tree Duck. 1993. Den andra deckaren i Sughrue-serien, tilldelades 1993 års Dashiell Hammett Award.
Bordersnakes. 1996. Deckare med både Milo och Sughrue.
The Final Country. 2001. Den sista i Milo-serien.
The Right Madness. 2005. Den sista i Sughrue-serien.

Deckarloggbäst april 2020

Broberg BakvattenMaria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Connelly BoschMichael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)
Även Michael Connellys nya roman på svenska, ”En eld i natten”, är en dubbeldeckare med Renée Ballard och Harry Bosch. Dessutom både en polisroman och en hårdkokt privatdeckare, eftersom Bosch nu inte alls arbetar åt polisen. Men ändå, som en lärobok i procedurskolan. Alla arbetar långsamt, metodiskt och logiskt, såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – igen – skriver Connelly och sker handlingen med starkt dramatisk nerv. MIljö, som oftast: trädgårdshelvetet Los Angeles.

Magnus DFahlström forhorMagnus Dahlström
Förhör
(Albert Bonniers)
Magnus Dahlström skildrar en kvinnlig civilanställd utredare utan namn på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Alla förhör eller samtal blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej. (Ur Kenneth Olaussons gästrec.)

ordfront_perjandersson_tataget_skyddsomslag_utkast.inddKajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)
Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verklighetsfiktion, Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn. Kajsa Grytt uppfattar detsamma; det som de har sett och känt, ser och känner hon. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. Huvudpersonen Johanna är konstnär och har kommit till Los Angeles på inbjudan från en miljardärd för inviga hans konstcenter uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på ett sjaskigt hotell i Westlake. Genre: existentiell noir.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Ragnar Jonasson dimmaRagnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)
Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen. Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar. Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Mariette requiem-pa-dimonMariette Lindstein
Requiem på Dimön
(Harper Crime)
Vi får åter stifta bekantskap med den despotiske Franz Ozwald. Men allt är inte som tidigare. Något har förändrats i hans personlighet. I ”Requiem på Dimön” är karaktärsutvecklingen själva kärnan i storyn. Det sociala experimentet som behandlas i boken leder till resonemang om ont och gott och individens möjlighet till förändring. Jag tycker det är berättelsens stora styrka. Även om det inte blir samma knytnävsslag i mellangärdet som första boken om Franz Oswald så bidrar den till att utveckla resonemanget om starka ledare och människors förmåga till lydnad. (Ur Samuel Karlssons rec.)

 

Michael Connelly – oöverträffad som författare av polisromaner

Michael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Det finns så mycket jag uppskattar med Michael Connelly som deckarförfattare att det är svårt att veta vad jag ska nämna först.

Men – som att miljön, allra oftast Los Angeles, är den egentliga och återkommande huvudpersonen. Los Angeles är platsen han skildrar: trädgårdshelvetet Los Angeles. Den plats han befolkar med människor, snarare än personer och karaktärer, platsen han levande- och dödliggör med händelser.

Connelly öppnar pärmarna till var och en av sina romaner och släpper in Los Angeles. Detta innebär också att personer, ja, människor från en av hans romaner eller romanserier plötsligt kan stiga in och möta en annan person, ja, människa från en annan av hans romanserier.

Det gillar jag mycket. Till exempel, ett enda eller två exempel, när Connelly efter den långa raden polisromaner med Harry Bosch som kriminalpolis och huvudperson bröt av med att börja på en ny, trodde man, serie polisromaner om en yngre, kvinnlig polis som jobbar i samma miljöer och på samma polisstation i Hollywood där Bosch tidigare arbetade (före pensionen).

Connelly BoschHan skrev först polisromanen ”The Late Show” / ”Nattskiftet” (2017 / 2018) med och om – och enbart – nattkriminalpolisen Renée Ballard men redan i nästa Ballard-titel, ”Dark Sacred Night” / ”Mörk och helig natt” (2018 /2019) släppte han också in Harry Bosch.

Det blev en dubbeldeckare där läsaren fick följa bägge två. Parallellt – ja, i viss mån – även om parallellt berättande har en annan betydelse eller ingen annan alls när det gäller Michael Connelly.

Även den nu aktuella, senaste romanen som översatts, ”The Night Fire” / ”En eld i natten” (2019/2020), är en dubbeldeckare med både Ballard och Bosch. Dessutom både en polisroman och noir- eller hårdkokt privatdeckare, eftersom Harry Bosch nu inte på något sätt arbetar åt polisen.

(Det bör tilläggas att Renée Ballard och Harry Bosch långt ifrån är de enda människor, personer, karaktärer som besöker varandras romaner med Connelly som introduktör. Journalisten Jack McEvoy, lite av Michael Connellys alter ego som kriminalreporter, är en annan och främst gäller det förstås limousineadvokaten Mickey Haller, som efter att ha presenterats i en egen advokatserie nu återfinns i de flesta romaner där Harry Bosch är med. Till exempel ”En eld i natten”, alltså den nya deckaren med Ballard, Bosch och Haller.)

”En eld i natten” skulle nästa kunna beskrivas som en idéplacerad polisroman och deckare. Till att börja med använder Connelly alltså sitt eget sätt att berätta parallellt. Allt som sker, sker i nutid. Detta trots att både Ballard och Bosch är huvudpersoner, som berättar omväxlande, för intrigen framåt var för sig, för att ibland mötas.

Ballard och Bosch arbetar med sitt – samtidigt som de då och då i berättelsen arbetar tillsammans. Jag tror också att man kan säga att det här, på sätt och vis i alla fall, är en bok om kvinnor: om en kvinnlig Los Angeles-polis men också en kvinnlig förövare, mer ska jag inte avslöja. Dessutom, även detta har väl märkts, arbetar Connelly med olika genrer – polisroman, noirdeckare och advokat/rättegångsdeckare – inom samma pärmar, förenar dem i samma roman.

Det börjar med att Harry Bosch är med på begravningen av en äldre kollega, som var mentor till Bosch som nybörjarpolis. Den dödes änka överräcker en tjugo år gammal mordbok som hennes make, den äldre kriminalpolisen, sparat under alla dessa år. Varför?

Mordboken gäller ett ouppklarat fall – ett mord på ung man för alltså tjugo år sen. Connelly vill hedra sin mentor genom att försöka lösa mordet. Men…. Varför har den äldre polisen egentligen sparat mordboken? För att komma in i det polishus, där han numera inte hör hemma, tar Harry Bosch kontakt med Renée Ballard.

Samtidigt med detta arbetar Bosch åt advokaten Haller, förresten hans halvbror, det vill säga åt motståndarsidan, dessa advokater som får skyldiga att gå fria. Och Ballard fortsätter att arbeta natt med det som sker i Los Angeles nattetid. Allt detta ska Michael Connelly undan för undan knyta ihop utan att det knappt märks, liksom helt logiskt, det bara blir så.

Oavsett om Bosch arbetar privat eller Ballard arbetar polisiärt är ”En eld i natten” som en lärobok i procedurskolan. Bägge arbetar långsamt och logiskt, arbetet tar den tid det tar. Och Connelly berättar, känns det som, i den tid det tar för Bosch och Ballard.

Långsamt och metodiskt, för såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – med stark dramatisk nerv. Connelly får själva metodiken att bli spännande. Dessutom handskas han betydligt bättre med upplösningen den här gången, än i den förra Ballard-Bosch-deckaren ”Mörk och helig natt”.

Ja, det är ju som om han driver med kritikerna, med oss som klagade över att han förra gången lät allting sluta som deckare ”ska” sluta idag – med en actionfylld upplösning. Här räknar jag till inte mindre än tre säger tre upplösningar med mindre av action men ändå action varje gång.

Det är riktigt smart gjort. Skrivtekniskt har Michael Connelly blivit en av de allra skickligaste deckarförfattarna. Som polisromanförfattare överträffas han idag av – ingen!

Bengt Eriksson

Hieronymus Bosch i trädgårdshelvetet

Connelly BoschJag slutspurtar just nu med Michael Connellys senaste hårdkokta polisroman och noirdeckare i svensk översättning, ”En eld i natten” (Norstedts), och genast jag läst klart blir det en recension.

Men i väntan på den recensionen: en intervju jag gjorde en gång med Michael Connelly på plats i Los Angeles.

***

West Hollywood, Los Angeles: Vid frukosten på hotellet bläddrar jag igenom Los Angeles Times – stadens morgontidning – och hamnar mitt i vad som kunde ha varit intrigen i en polisroman av Michael Connelly.

Det pågår flera rättegångar, rapporterar tidningens kriminalreportrar, där poliser från LAPD, Los Angeles Police Department, är inblandade. Poliserna anklagas för att ha åsidosatt reglerna vid vittnesförhör, förfalskat polisrapporter och ljugit inför domstol. En polis har åtalats för mord.

I sju år var Michael Connelly en av kriminalreportrarna på L A Times. 1993 fick han tillsammans med kollegerna på tidningen ta emot Pulitzerpriset för bevakningen av händelserna kring Rodney King. Året innan hade han debuterat som författare med ”Svart eko”, en hårdkokt polisroman. Boken utsågs till 1992 års bästa debutdeckare och Connelly prisades med en Edgar. Nu har Michael Connelly hunnit skriva tio deckare och övergått till att författa på heltid.

Kriminalreporter eller kriminalförfattare – är det så stor skillnad?

– Ja och nej.

– Som författare skriver jag fiktion, fabulerar och hittar på. Men i mina romaner finns också många referenser till verkligheten. Jag placerar personerna och brotten på verkliga platser, ibland kan utgångspunkten vara ett brott som begåtts i verkligheten. Debuten ”Svart eko” bygger på ett speciellt bankrån som 1987 skedde i Los Angeles.

– Så egentligen är det ingen större skillnad mellan kriminalreportern och kriminalförfattaren Michael Connelly. Också som författare rapporterar jag om den kriminella verkligheten i Los Angeles.

Vi äter lunch på en restaurang vid Sunset Boulevard i West Hollywood. Bakom restaurangen klättrar husen, från mindre villor till smärre palats, uppför Hollywoods branta kullar. Framför oss hörs bruset från biltrafiken på boulevarden.

Det har blivit november men solen skiner och det är svensk sommarvärme. Med restaurangbordet som utsiktspunkt kan Los Angeles beskrivas med ordet trevligt. Det är fridfullt, lugnt och stilla. Kan det verkligen ha varit här som den hårdkokta deckargenren uppstod?

 

Michael Connelly

Michael Connelly. Foto: Mark DeLong Photography

– Los Angeles är en trevlig stad, poängterar Michael. Jag älskar Los Angeles, tycker mycket om att bo här. Samtidigt skriver jag mörka historier om staden. Den grupp människor som jag skildrar, alltså poliskåren, kommer i kontakt med stadens värsta sidor, med de människor som lever på botten av Los Angeles.

– Bra och dåligt. Ljus och mörker. Jag hoppas det ena balanserar det andra, så att stadens bägge sidor blir synliga.

I Sverige, berättar jag för Michael, finns begreppet ”trädgårdsstad”. Från San Fernando Valley i norr till Catalina Island i söder, från Santa Monica och Venice i väster till gränsen mot Orange i öster är Los Angeles County – med undantag för höghusen Downtown – en jättelik amerikansk trädgårdsstad med enfamiljsvillor, kompletterad av hyreslägenheter, kontor och affärer eller motell i låga två- eller trevåningshus, här och var dyker ett centrum upp.

Men Los Angeles är också en hårdkokt stad. Michael Connelly ansluter sej till en lång rad av amerikanska deckarförfattare (Dashiell Hammett, Raymond Chandler, Ross Macdonald, James M. Cain, Joseph Hansen, Gar Anthony Haywood, Faye Kellerman, Robert Crais, James Ellroy, Walter Mosley, Elisabeth M. Cosin m fl) som genom att placera kriminalhistorier i Los Angeles tecknar en geografisk, social och även historisk karta över den allt mer vidsträckta, folkrika och hårdkokta trädgårdsstaden på USA:s västkust.

Michael smakar på ordet trädgårdsstad.

– Mmmm, säger han, en bra beskrivning. Los Angeles hade kunnat vara en idyll.
Det är ironiskt och motsägelsefullt men också ett faktum att just här begås några av de mest bisarra och hemska brotten.

Ingen debuterande deckarförfattare kan ha varit mer förberedd än Michael Connelly. Redan för 25 år sen, när han gick på high school, bestämde sej Michael för att bli deckarförfattare.

– Nåja, invänder han, riktigt så självsäker var jag väl ändå inte. Men jag hoppades att jag skulle vara tillräckligt talangfull för att kunna skriva kriminalromaner. Det var drömmen och målet.

Snabb biografi:

Skolpojken Michael slukade deckare. Fast Raymond Chandler – den hårdkokta deckargenrens mest kända representant – upptäckte han inte förrän han gått vidare till Florida University. På universitetet fanns nämligen en filmklubb och en av de filmer som visades var ”Den stora sömnen” efter Chandlers roman med samma titel. Tack vare den filmen fick Michael smak på både deckarförfattaren Raymond Chandler och staden Los Angeles.

Han började studera journalistik – ”en bra förberedelse inför en karriär som deckarförfattare”, tänkte han – och arbetade efter examen som journalist på ett par dagstidningar hemma i Florida. Mest blev det kriminaljournalistik. I mitten av 80-talet fick Michael Connelly anställning som kriminalreporter på Los Angeles Times och hade därmed kommit till Chandlers och den hårdkokta deckarromanens hemstad.

Michael Connelly Foto Terrill Lee Lankford

Michael Connelly Foto Terrill Lee Lankford

– Kriminalreporter blev jag för att jag ville lära mej hur poliser arbetar, tänker, fungerar. Presskortet gav tillträde till polisstationer och brottsplatser. Många kriminalreportrar slutar efter några år, byter till ett annat ämne. Jag höll ut, stannade längre än de flesta – tills jag hade lärt mej tillräckligt mycket för att kunna skriva polisromaner.

Fascinationen för den hårdkokta deckargenren kombinerar Connelly med sina journalistiska kunskaper om polisarbete. Ibland kan skildringarna av brottsplatser och obduktioner bli skrämmande realistiska. Hittills har han skrivit sex eller sju (beroende på hur man räknar) hårdkokta polisromaner om Harry Bosch, kriminalpolis vid Hollywoodstationen. Efter en spurt de senaste åren har fem stycken – den redan nämnda ”Svart eko” samt ”Svart is”, ”Dockmakaren”, ”Den siste prärievargen” och ”Återkomsten” – har översatts till svenska.

Polisen Harry Bosch heter egentligen Hieronymus och är alltså namne med konstnären. Det måste vara medvetet?

– Naturligtvis är det medvetet.

– En av de saker som jag lärt mej av Chandler, min läromästare, är att man måste vara noggrann när man skapar huvudpersonen i en deckare. Minsta lilla detalj är viktig. Som namnet. De som inte känner till konstnären Hieronymus Bosch kan ändå läsa böckerna, men för de läsare som sett hans konst öppnar sej en extra dimension vid läsningen.

– På väggen bakom min dator hänger en Bosch-reproduktion. Det är en av hans landskapsmålningar – ”Hell” (som i Helvete) är titeln – från sekelskiftet 1500. På målningen finns en massa märkliga detaljer, det händer mycket, det är konstigt och otäckt, men man vet inte riktigt vad som händer, eller var…

– Jag minns, berättar Michael, att just den känslan hade jag när jag arbetade som kriminalreporter och bevakade upploppen efter att Rodney King blivit misshandlad av polisen. Känslan av att vad som helst kunde hända var som helst i stan. Jag vill gärna tro att jag målar dagens Los Angeles med ord på samma sätt som Bosch målade sin dåtid med färg.

Berätta lite om Hieronymus ”Harry” Bosch…

– Han är fosterbarn, föräldralös. Mamman dog, blev mördad, när han var liten. Bosch är också Vietnamveteran, född 1950 och några år äldre än jag. Kriget i Vietnam tog slut innan jag hann bli inkallad. Han bär på minnen och mardrömmar av att ha varit ”tunnelråtta”, jagat vietcongsoldater i tunnlarna under byarna i Sydvietnam.

– Harry Bosch är en huvudperson i Chandlers anda, en grubblande ensamvarg typ Philip Marlowe, fast inte privatdetektiv utan polis. En outsider som arbetar på insidan. ”A good guy” som gör sitt bästa. När jag är ute och signerar kommer det ofta fram poliser som köpt någon av mina böcker. Många Los Angeles-poliser läser Bosch-romanerna. De uppskattar att huvudpersonen både är polis och en bra kille.

Själv menar Michael Connelly att romanerna i Harry Bosch-serien är hans ”huvudböcker”. När han känner behov av att ta en paus och ladda batterierna inför en ny Bosch-roman, så skriver han en bok utanför serien.

Men som Connelly-läsare tycker jag att det är en felaktig beskrivning. Om Bosch-romanerna är grenarna på Connellys litterära träd, så är de övriga romanerna nya skott på grenarna. De kompletterar varann. När Connelly skriver utanför serien får och tar han bl a chansen att skildra andra delar av Los Angeles än Hollywood med omnejd, där alltså polisen Bosch är stationerad.

”Blodspår” heter en av dessa romaner som kompletterar Bosch-serien. Huvudpersonen, Terry McCaleb, bor på en båt i Cabrillos marina och är FBI:s före detta stjärnagent.

– Med ”Blodspår” ville jag skriva en thriller, en riktig sidvändare. Samtidigt som jag mitt i spänningen ville skapa ett centrum av stillhet och lugn. Terry McCaleb måste kolla temperaturen och äta piller, han måste ta det lugnt, får inte hetsa upp sej. Ja, han får inte ens köra bil.

– McCaleb klappade ihop, fick en hjärtattack, men räddades till livet med en hjärttransplantation. Det är romanens egentligen syfte – att skildra känslan av att ha fått en ny chans, ett extra liv, tack vare en annan människas död.

– Den blandade känslan av tacksamhet och krav som en hjärttransplantation föder. Varför just jag? Det måste finnas en anledning. Hur ska jag kunna betala tillbaka för mitt nya andra liv? Inspirationen till berättelsen kommer från en vän, som fått ett nytt hjärta inopererat.

– Romanerna jag skriver vid sidan om Bosch-serien, fortsätter Michael, använder jag för litterära experiment. Som i ”Poeten”, där experimenterade jag med att skriva i jag-form. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mej var det ett stort steg.

Att Connelly har fel och jag har rätt – Bosch-serien och de övriga romanerna hör ihop! – bevisas av hans senaste roman, ”A Darkness More Than Night”. Där sammanförs McCaleb med Bosch. Även Jack McEvoy, kriminalreporter och huvudperson i ”Poeten”, finns med.

I den tredje romanen utanför Bosch-serien, ”Void Moon”, experimenterar Michael Connelly med en kvinnlig huvudperson.

– Även om det förekommer många kvinnor i romanerna så hade jag aldrig tidigare placerat en kvinna i centrum. Dessutom är Cassie Black varken polis eller agent utan inbrottstjuv. Det var också intressant att skildra en förbrytare som läsarna kunde känna sympati för. Förresten fanns det en kvinnlig inbrottstjuv här på Sunset Boulevards lyxhotell, men i romanen har jag förflyttat henne till hotellen i Las Vegas.

Connellys romaner sällsynt jämlika. Där förekommer både kvinnor och män, amerikaner av alla sorter och färger. Men som icke-amerikansk läsare är det knappt man märker det. Att Jerry Edgar – partner med Harry Bosch – är afro-amerikan nämns bara någon enstaka gång, i en bisats. Ibland hajar man också till för ett namn som låter mexikanskt.

– Harry Bosch har vuxit upp i blandade områden. Han umgås lika naturligt med vita, svarta och bruna. Poliskåren i Los Angeles är också en jämlik arbetsplats. Alla sorters människor blir poliser och de måste – tvingas – samarbeta.

– Jag försöker inte lura mej själv att USA skulle vara ett jämlikt land. Men jag skriver inifrån mina personer, ser världen med deras ögon. I senare böcker, som ”Trunk Music” (med den svenska titeln ”Återkomsten”), har jag börjat skildra rasproblematiken.

Michael Connelly nämner två händelser, som måste finnas med när han på 90-talet tecknar vidare på Raymond Chandlers hårdkokta Los Angeles-karta från 20-talet. Två viktiga händelser som förändrat livet för människorna i Los Angeles för all framtid: dels Rodney King-händelserna 1992 och dels jordbävningen 1994.

– Bägge var jordbävningar, den ena social och den andra geografisk, säger Michael.

– Upploppen – sönderslagna affärer, nerbrända hus – som följde på polisens misshandel av Rodney King fick oss att förstå det som vi hela tiden vetat men inte velat tro. Rasmotsättningar och motsättningar mellan olika sociala grupper mullrar under ytan. Det kan ske igen, när som helst. Något liknande hade kunnat inträffa vid O J Simpson-rättegången.

– Efter jordbävningen kan ingen i Los Angeles koppla av, leva med frid i hjärtat. Också en ny jordbävning kan inträffa, när som helst.

– Jag låter huset som Harry Bosch bor i bli förstört vid jordbävningen. Först tänkte han överge det, men sen bestämmer han sej för att stanna kvar, försöka reparera och bygga upp det igen. Harrys hus blir en metafor för hur hela Los Angeles byggs upp på nytt.

I Michael Connellys senaste romaner tillkommer ännu ett ämne: barnen. ”Void Moon” har moderskänslor som tema och i ”A Darkness More Than Night” har förre FBI-agenten Terry McCaleb blivit pappa.

– Moderskänslorna är en omskrivning för mina egna faderskänslor. Liksom McCaleb har jag blivit far. Jag har fått en dotter och det har förändrat mej som man och människa, förändrat mitt liv.

Harry Bosch, då. Ska han också få barn?

– Det vet jag inte. Det får vi se.

Så är intervjun över. På en av de smala, slingrande vägarna kör vi uppåt, uppåt och ännu mer uppåt på Hollywoodkullarna. Vi hamnar mitt i naturen, som också är del av Los Angeles. Det är som ute på landet fast mitt i stan. Nere i dalgångarna kan man, om man har tur, få se prärievargar.

Där fortsätter vi att prata, Michael Connelly och jag, med hans på samma gång litterära och verkliga miljö som bakgrund: den hårdkokta amerikanska trädgårdsstaden Los Angeles.

***

Michawel Connelly web

På hemsidan www.michaelconnelly.com finns en förteckning över samtliga böcker som Michael Connelly har skrivit fram till idag, alltså 2020, samt foton av de Los Angeles-miljöer som förekommer i romanerna: tunneln vid Mulhollanddammen (där ett lik hittas i ”Svart eko”), Parker Center (högkvarter för polisens rån- och mordsektion), utsikten över Cahuengapasset (där Harry Bosch bor i ett hus byggt på pålar ut över berget), Cabrillo Marina (där Terry McCaleb har sin båt), Musso & Frank Grill (där både Bosch, McCaleb och jag gärna äter lunch) osv.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär så här i Damernas Värld 2007, dessutom publicerat på några andra ställen.

Och så kom en ny Bosch…

Hade inte tänkt att uppdatera Deckarlogg idag, hinner inte, varken läsa eller skriva här, har annat jag måste skriva ihop idag.

Men så råkade jag kolla på Storytel och såg att där släpptes just idag Michael Connellys nya Bosch-roman och jag kunde ju inte låta bli att börja läsa på den… Och sen kunde jag knappt sluta!

Connelly BoschConnelly skriver så jäddra effektivt. Handlingen börjar direkt och han drar också in läsaren direkt i handlingen. Jag började läsa och kunde inte hejda mig. Omöjligt att sluta läsa ju!

Nästan i alla fall, för jag måste ju göra det där andra. Kan inte ägna skärtorsdagen åt att läsa. Måste jobba, skriva, jobba, skriva…

Fick ta mig själv i nackskinnet och dra mig ifrån plattan, boken, Connelly och Bosch. Sitt nu vid datorn, sätt dig! Plats! Ska inte avslöja något alls, egentligen, av ”En eld i natten”, så heter den nya Bosch-boken. Men…

Det börjar på en kyrkogård. En gammal polis som hade betydelse för Harry Bosch har dött och han visar sin respekt genom att gå på begravningen, trots att Bosch knappt kan gå med sin nyopererade knä.

Deckarlogg återkommer garanterat till Michael Connellys ”En eld i natten”!

Bengt Eriksson

Existentiell noir i Los Angeles

Kajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)

Inte livet som liv utan som ”performance”; ett framträdande, en uppvisning.

Konstnären Johanna behöver inte mer än anlända med Ubern till det trasiga hotellet på Alvarado Street 141 förrän alla tidigare Los Angeles-skildringar jag läst passerar genom huvet. Inte så att Kajsa Grytt imiterar dem, ens skriver vidare i deras bokstäver, men hon är lika känslig som de.

Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verkliga fiktion (jag tänker inte minst på ”Blonde”), Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn (inte minst på sig själv). Med flera.

ordfront_perjandersson_tataget_skyddsomslag_utkast.inddKajsa Grytt uppfattar detsamma. Det som de har sett och känt, ser och känner hon. Lika finkänsligt som de; lika finkänslig som de. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. (Fast för mig känns det lika mycket som Hollywood Hills: ”Jag har också stått på Blue Jay Way / och blickat ut över L.A.”)

Men nej, som sagt, Kajsa Grytt skriver inte vidare i deras böcker, följer inte ens deras bokstäver. Men hon – eller Johanna – besöker samma plats(er), hon tillbringar sin tid i deras stämning och atmosfär. Eller förresten, både Kajsa och Johanna utnyttjar stämningen. Och människorna. Och livet. Och verkligheten, använder den som konst.

Huvudpersonen Johanna (med det märkliga efternamnet Bäärnhielm, det tål att funderas på) är videokonstnär, nu har hon kommit till Los Angeles på inbjudan från miljardärden Jon Kierstein för att inviga hans nya konstcenter utomhus någonstans uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på sitt sjaskiga hotell i Westlake.

(Till sist – eller ”sist” – hamnar hon istället på artist-, lyx- och dyrhotellet Chateau Marmont vid Sunset Boulevard. Också det har något att säga. Allt – eller det mesta – i den här boken har nåt att säga!)

Ja, det är väl storyn. Det är väl hela storyn. ”Performance” är en bok i mindre format, en kort roman på 168 sidor, satt i större stilgrad. Det är en noterad roman som i notisblock. Ja, jag vet ju inte om Kajsa Grytt skrev mycket längre och strök eller om hon komprimerade redan från början, skrev endast dessa rader. Med det finns, det lever, en mycket tjockare roman mellan noteringarna och raderna.

Det föds och växer upp en tjockare roman i mig, när jag läser. En roman om Johannas, Kajsas, Kiersteins, mitt och allas förhållande till livet och människorna, till varandra. Eller nästan alla; vi som kan och kunnat välja i livet. Konstens förhållande till livet. De rättigheter vi tar oss i – och med – livet och andra människor.

kajsa_Grytt2 Foto Viktor Gårdsäter

Kajsa Grytt. Foto: Viktor Gårdsäter

Johanna filmar vart hon går och åker. Människorna hon träffar blir material för hennes videokonst, liksom platsen och människorna blev material till Kajsas roman. Johanna träffar en (manlig) surfare och en (kvinnlig) narkoman. De blir delar i livet och/eller konsten. Som om hon inte bryr sig – egentligen – vare sig om konsten eller livet. Eller åtminstone inte bryr sig om livet, sitt och andras. Miljonären Kiersteins bryr sig ännu mindre, varken om konsten eller livet.

Johannas videoinstallation på den nya konstscenen The Relay blir en stor succé som konst och ett lika stort fiasko som liv . Allas liv, alla personer i romanen. Ett fiasko för människors mänsklighet. Vilken rätt har en konstnär att använda, det betyder utnyttja och exploatera, mänskligt liv som material för sin konst? Vilken rätt har en människa att använda andra människor, det betyder också utnyttja och exploatera, som material för sitt liv?

Väl just detta som romanens upplösning– de avslutande sidorna – ska uttrycka också? Den jävla meningslösheten som styr livet, inte minst balansgången mellan mening och meningslöshet, mänskligt och omänsklig, nihilism och solidaritet, konst och liv, som är skärningspunkt inte minst för många – av oss, ska jag väl foga in – som ägnar sina liv åt något självpåtaget konstnärligt uttryck och arbete.

Till formen är ”Performance” uppbyggd som en undersökande, långsamt stegrande kriminalroman. Genre: existentiell noir.

Bengt Eriksson