Deckarloggbäst april 2020

Broberg BakvattenMaria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Connelly BoschMichael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)
Även Michael Connellys nya roman på svenska, ”En eld i natten”, är en dubbeldeckare med Renée Ballard och Harry Bosch. Dessutom både en polisroman och en hårdkokt privatdeckare, eftersom Bosch nu inte alls arbetar åt polisen. Men ändå, som en lärobok i procedurskolan. Alla arbetar långsamt, metodiskt och logiskt, såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – igen – skriver Connelly och sker handlingen med starkt dramatisk nerv. MIljö, som oftast: trädgårdshelvetet Los Angeles.

Magnus DFahlström forhorMagnus Dahlström
Förhör
(Albert Bonniers)
Magnus Dahlström skildrar en kvinnlig civilanställd utredare utan namn på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Alla förhör eller samtal blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej. (Ur Kenneth Olaussons gästrec.)

ordfront_perjandersson_tataget_skyddsomslag_utkast.inddKajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)
Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verklighetsfiktion, Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn. Kajsa Grytt uppfattar detsamma; det som de har sett och känt, ser och känner hon. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. Huvudpersonen Johanna är konstnär och har kommit till Los Angeles på inbjudan från en miljardärd för inviga hans konstcenter uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på ett sjaskigt hotell i Westlake. Genre: existentiell noir.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Ragnar Jonasson dimmaRagnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)
Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen. Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar. Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Mariette requiem-pa-dimonMariette Lindstein
Requiem på Dimön
(Harper Crime)
Vi får åter stifta bekantskap med den despotiske Franz Ozwald. Men allt är inte som tidigare. Något har förändrats i hans personlighet. I ”Requiem på Dimön” är karaktärsutvecklingen själva kärnan i storyn. Det sociala experimentet som behandlas i boken leder till resonemang om ont och gott och individens möjlighet till förändring. Jag tycker det är berättelsens stora styrka. Även om det inte blir samma knytnävsslag i mellangärdet som första boken om Franz Oswald så bidrar den till att utveckla resonemanget om starka ledare och människors förmåga till lydnad. (Ur Samuel Karlssons rec.)

 

Michael Connelly – oöverträffad som författare av polisromaner

Michael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Det finns så mycket jag uppskattar med Michael Connelly som deckarförfattare att det är svårt att veta vad jag ska nämna först.

Men – som att miljön, allra oftast Los Angeles, är den egentliga och återkommande huvudpersonen. Los Angeles är platsen han skildrar: trädgårdshelvetet Los Angeles. Den plats han befolkar med människor, snarare än personer och karaktärer, platsen han levande- och dödliggör med händelser.

Connelly öppnar pärmarna till var och en av sina romaner och släpper in Los Angeles. Detta innebär också att personer, ja, människor från en av hans romaner eller romanserier plötsligt kan stiga in och möta en annan person, ja, människa från en annan av hans romanserier.

Det gillar jag mycket. Till exempel, ett enda eller två exempel, när Connelly efter den långa raden polisromaner med Harry Bosch som kriminalpolis och huvudperson bröt av med att börja på en ny, trodde man, serie polisromaner om en yngre, kvinnlig polis som jobbar i samma miljöer och på samma polisstation i Hollywood där Bosch tidigare arbetade (före pensionen).

Connelly BoschHan skrev först polisromanen ”The Late Show” / ”Nattskiftet” (2017 / 2018) med och om – och enbart – nattkriminalpolisen Renée Ballard men redan i nästa Ballard-titel, ”Dark Sacred Night” / ”Mörk och helig natt” (2018 /2019) släppte han också in Harry Bosch.

Det blev en dubbeldeckare där läsaren fick följa bägge två. Parallellt – ja, i viss mån – även om parallellt berättande har en annan betydelse eller ingen annan alls när det gäller Michael Connelly.

Även den nu aktuella, senaste romanen som översatts, ”The Night Fire” / ”En eld i natten” (2019/2020), är en dubbeldeckare med både Ballard och Bosch. Dessutom både en polisroman och noir- eller hårdkokt privatdeckare, eftersom Harry Bosch nu inte på något sätt arbetar åt polisen.

(Det bör tilläggas att Renée Ballard och Harry Bosch långt ifrån är de enda människor, personer, karaktärer som besöker varandras romaner med Connelly som introduktör. Journalisten Jack McEvoy, lite av Michael Connellys alter ego som kriminalreporter, är en annan och främst gäller det förstås limousineadvokaten Mickey Haller, som efter att ha presenterats i en egen advokatserie nu återfinns i de flesta romaner där Harry Bosch är med. Till exempel ”En eld i natten”, alltså den nya deckaren med Ballard, Bosch och Haller.)

”En eld i natten” skulle nästa kunna beskrivas som en idéplacerad polisroman och deckare. Till att börja med använder Connelly alltså sitt eget sätt att berätta parallellt. Allt som sker, sker i nutid. Detta trots att både Ballard och Bosch är huvudpersoner, som berättar omväxlande, för intrigen framåt var för sig, för att ibland mötas.

Ballard och Bosch arbetar med sitt – samtidigt som de då och då i berättelsen arbetar tillsammans. Jag tror också att man kan säga att det här, på sätt och vis i alla fall, är en bok om kvinnor: om en kvinnlig Los Angeles-polis men också en kvinnlig förövare, mer ska jag inte avslöja. Dessutom, även detta har väl märkts, arbetar Connelly med olika genrer – polisroman, noirdeckare och advokat/rättegångsdeckare – inom samma pärmar, förenar dem i samma roman.

Det börjar med att Harry Bosch är med på begravningen av en äldre kollega, som var mentor till Bosch som nybörjarpolis. Den dödes änka överräcker en tjugo år gammal mordbok som hennes make, den äldre kriminalpolisen, sparat under alla dessa år. Varför?

Mordboken gäller ett ouppklarat fall – ett mord på ung man för alltså tjugo år sen. Connelly vill hedra sin mentor genom att försöka lösa mordet. Men…. Varför har den äldre polisen egentligen sparat mordboken? För att komma in i det polishus, där han numera inte hör hemma, tar Harry Bosch kontakt med Renée Ballard.

Samtidigt med detta arbetar Bosch åt advokaten Haller, förresten hans halvbror, det vill säga åt motståndarsidan, dessa advokater som får skyldiga att gå fria. Och Ballard fortsätter att arbeta natt med det som sker i Los Angeles nattetid. Allt detta ska Michael Connelly undan för undan knyta ihop utan att det knappt märks, liksom helt logiskt, det bara blir så.

Oavsett om Bosch arbetar privat eller Ballard arbetar polisiärt är ”En eld i natten” som en lärobok i procedurskolan. Bägge arbetar långsamt och logiskt, arbetet tar den tid det tar. Och Connelly berättar, känns det som, i den tid det tar för Bosch och Ballard.

Långsamt och metodiskt, för såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – med stark dramatisk nerv. Connelly får själva metodiken att bli spännande. Dessutom handskas han betydligt bättre med upplösningen den här gången, än i den förra Ballard-Bosch-deckaren ”Mörk och helig natt”.

Ja, det är ju som om han driver med kritikerna, med oss som klagade över att han förra gången lät allting sluta som deckare ”ska” sluta idag – med en actionfylld upplösning. Här räknar jag till inte mindre än tre säger tre upplösningar med mindre av action men ändå action varje gång.

Det är riktigt smart gjort. Skrivtekniskt har Michael Connelly blivit en av de allra skickligaste deckarförfattarna. Som polisromanförfattare överträffas han idag av – ingen!

Bengt Eriksson

Hieronymus Bosch i trädgårdshelvetet

Connelly BoschJag slutspurtar just nu med Michael Connellys senaste hårdkokta polisroman och noirdeckare i svensk översättning, ”En eld i natten” (Norstedts), och genast jag läst klart blir det en recension.

Men i väntan på den recensionen: en intervju jag gjorde en gång med Michael Connelly på plats i Los Angeles.

***

West Hollywood, Los Angeles: Vid frukosten på hotellet bläddrar jag igenom Los Angeles Times – stadens morgontidning – och hamnar mitt i vad som kunde ha varit intrigen i en polisroman av Michael Connelly.

Det pågår flera rättegångar, rapporterar tidningens kriminalreportrar, där poliser från LAPD, Los Angeles Police Department, är inblandade. Poliserna anklagas för att ha åsidosatt reglerna vid vittnesförhör, förfalskat polisrapporter och ljugit inför domstol. En polis har åtalats för mord.

I sju år var Michael Connelly en av kriminalreportrarna på L A Times. 1993 fick han tillsammans med kollegerna på tidningen ta emot Pulitzerpriset för bevakningen av händelserna kring Rodney King. Året innan hade han debuterat som författare med ”Svart eko”, en hårdkokt polisroman. Boken utsågs till 1992 års bästa debutdeckare och Connelly prisades med en Edgar. Nu har Michael Connelly hunnit skriva tio deckare och övergått till att författa på heltid.

Kriminalreporter eller kriminalförfattare – är det så stor skillnad?

– Ja och nej.

– Som författare skriver jag fiktion, fabulerar och hittar på. Men i mina romaner finns också många referenser till verkligheten. Jag placerar personerna och brotten på verkliga platser, ibland kan utgångspunkten vara ett brott som begåtts i verkligheten. Debuten ”Svart eko” bygger på ett speciellt bankrån som 1987 skedde i Los Angeles.

– Så egentligen är det ingen större skillnad mellan kriminalreportern och kriminalförfattaren Michael Connelly. Också som författare rapporterar jag om den kriminella verkligheten i Los Angeles.

Vi äter lunch på en restaurang vid Sunset Boulevard i West Hollywood. Bakom restaurangen klättrar husen, från mindre villor till smärre palats, uppför Hollywoods branta kullar. Framför oss hörs bruset från biltrafiken på boulevarden.

Det har blivit november men solen skiner och det är svensk sommarvärme. Med restaurangbordet som utsiktspunkt kan Los Angeles beskrivas med ordet trevligt. Det är fridfullt, lugnt och stilla. Kan det verkligen ha varit här som den hårdkokta deckargenren uppstod?

 

Michael Connelly

Michael Connelly. Foto: Mark DeLong Photography

– Los Angeles är en trevlig stad, poängterar Michael. Jag älskar Los Angeles, tycker mycket om att bo här. Samtidigt skriver jag mörka historier om staden. Den grupp människor som jag skildrar, alltså poliskåren, kommer i kontakt med stadens värsta sidor, med de människor som lever på botten av Los Angeles.

– Bra och dåligt. Ljus och mörker. Jag hoppas det ena balanserar det andra, så att stadens bägge sidor blir synliga.

I Sverige, berättar jag för Michael, finns begreppet ”trädgårdsstad”. Från San Fernando Valley i norr till Catalina Island i söder, från Santa Monica och Venice i väster till gränsen mot Orange i öster är Los Angeles County – med undantag för höghusen Downtown – en jättelik amerikansk trädgårdsstad med enfamiljsvillor, kompletterad av hyreslägenheter, kontor och affärer eller motell i låga två- eller trevåningshus, här och var dyker ett centrum upp.

Men Los Angeles är också en hårdkokt stad. Michael Connelly ansluter sej till en lång rad av amerikanska deckarförfattare (Dashiell Hammett, Raymond Chandler, Ross Macdonald, James M. Cain, Joseph Hansen, Gar Anthony Haywood, Faye Kellerman, Robert Crais, James Ellroy, Walter Mosley, Elisabeth M. Cosin m fl) som genom att placera kriminalhistorier i Los Angeles tecknar en geografisk, social och även historisk karta över den allt mer vidsträckta, folkrika och hårdkokta trädgårdsstaden på USA:s västkust.

Michael smakar på ordet trädgårdsstad.

– Mmmm, säger han, en bra beskrivning. Los Angeles hade kunnat vara en idyll.
Det är ironiskt och motsägelsefullt men också ett faktum att just här begås några av de mest bisarra och hemska brotten.

Ingen debuterande deckarförfattare kan ha varit mer förberedd än Michael Connelly. Redan för 25 år sen, när han gick på high school, bestämde sej Michael för att bli deckarförfattare.

– Nåja, invänder han, riktigt så självsäker var jag väl ändå inte. Men jag hoppades att jag skulle vara tillräckligt talangfull för att kunna skriva kriminalromaner. Det var drömmen och målet.

Snabb biografi:

Skolpojken Michael slukade deckare. Fast Raymond Chandler – den hårdkokta deckargenrens mest kända representant – upptäckte han inte förrän han gått vidare till Florida University. På universitetet fanns nämligen en filmklubb och en av de filmer som visades var ”Den stora sömnen” efter Chandlers roman med samma titel. Tack vare den filmen fick Michael smak på både deckarförfattaren Raymond Chandler och staden Los Angeles.

Han började studera journalistik – ”en bra förberedelse inför en karriär som deckarförfattare”, tänkte han – och arbetade efter examen som journalist på ett par dagstidningar hemma i Florida. Mest blev det kriminaljournalistik. I mitten av 80-talet fick Michael Connelly anställning som kriminalreporter på Los Angeles Times och hade därmed kommit till Chandlers och den hårdkokta deckarromanens hemstad.

Michael Connelly Foto Terrill Lee Lankford

Michael Connelly Foto Terrill Lee Lankford

– Kriminalreporter blev jag för att jag ville lära mej hur poliser arbetar, tänker, fungerar. Presskortet gav tillträde till polisstationer och brottsplatser. Många kriminalreportrar slutar efter några år, byter till ett annat ämne. Jag höll ut, stannade längre än de flesta – tills jag hade lärt mej tillräckligt mycket för att kunna skriva polisromaner.

Fascinationen för den hårdkokta deckargenren kombinerar Connelly med sina journalistiska kunskaper om polisarbete. Ibland kan skildringarna av brottsplatser och obduktioner bli skrämmande realistiska. Hittills har han skrivit sex eller sju (beroende på hur man räknar) hårdkokta polisromaner om Harry Bosch, kriminalpolis vid Hollywoodstationen. Efter en spurt de senaste åren har fem stycken – den redan nämnda ”Svart eko” samt ”Svart is”, ”Dockmakaren”, ”Den siste prärievargen” och ”Återkomsten” – har översatts till svenska.

Polisen Harry Bosch heter egentligen Hieronymus och är alltså namne med konstnären. Det måste vara medvetet?

– Naturligtvis är det medvetet.

– En av de saker som jag lärt mej av Chandler, min läromästare, är att man måste vara noggrann när man skapar huvudpersonen i en deckare. Minsta lilla detalj är viktig. Som namnet. De som inte känner till konstnären Hieronymus Bosch kan ändå läsa böckerna, men för de läsare som sett hans konst öppnar sej en extra dimension vid läsningen.

– På väggen bakom min dator hänger en Bosch-reproduktion. Det är en av hans landskapsmålningar – ”Hell” (som i Helvete) är titeln – från sekelskiftet 1500. På målningen finns en massa märkliga detaljer, det händer mycket, det är konstigt och otäckt, men man vet inte riktigt vad som händer, eller var…

– Jag minns, berättar Michael, att just den känslan hade jag när jag arbetade som kriminalreporter och bevakade upploppen efter att Rodney King blivit misshandlad av polisen. Känslan av att vad som helst kunde hända var som helst i stan. Jag vill gärna tro att jag målar dagens Los Angeles med ord på samma sätt som Bosch målade sin dåtid med färg.

Berätta lite om Hieronymus ”Harry” Bosch…

– Han är fosterbarn, föräldralös. Mamman dog, blev mördad, när han var liten. Bosch är också Vietnamveteran, född 1950 och några år äldre än jag. Kriget i Vietnam tog slut innan jag hann bli inkallad. Han bär på minnen och mardrömmar av att ha varit ”tunnelråtta”, jagat vietcongsoldater i tunnlarna under byarna i Sydvietnam.

– Harry Bosch är en huvudperson i Chandlers anda, en grubblande ensamvarg typ Philip Marlowe, fast inte privatdetektiv utan polis. En outsider som arbetar på insidan. ”A good guy” som gör sitt bästa. När jag är ute och signerar kommer det ofta fram poliser som köpt någon av mina böcker. Många Los Angeles-poliser läser Bosch-romanerna. De uppskattar att huvudpersonen både är polis och en bra kille.

Själv menar Michael Connelly att romanerna i Harry Bosch-serien är hans ”huvudböcker”. När han känner behov av att ta en paus och ladda batterierna inför en ny Bosch-roman, så skriver han en bok utanför serien.

Men som Connelly-läsare tycker jag att det är en felaktig beskrivning. Om Bosch-romanerna är grenarna på Connellys litterära träd, så är de övriga romanerna nya skott på grenarna. De kompletterar varann. När Connelly skriver utanför serien får och tar han bl a chansen att skildra andra delar av Los Angeles än Hollywood med omnejd, där alltså polisen Bosch är stationerad.

”Blodspår” heter en av dessa romaner som kompletterar Bosch-serien. Huvudpersonen, Terry McCaleb, bor på en båt i Cabrillos marina och är FBI:s före detta stjärnagent.

– Med ”Blodspår” ville jag skriva en thriller, en riktig sidvändare. Samtidigt som jag mitt i spänningen ville skapa ett centrum av stillhet och lugn. Terry McCaleb måste kolla temperaturen och äta piller, han måste ta det lugnt, får inte hetsa upp sej. Ja, han får inte ens köra bil.

– McCaleb klappade ihop, fick en hjärtattack, men räddades till livet med en hjärttransplantation. Det är romanens egentligen syfte – att skildra känslan av att ha fått en ny chans, ett extra liv, tack vare en annan människas död.

– Den blandade känslan av tacksamhet och krav som en hjärttransplantation föder. Varför just jag? Det måste finnas en anledning. Hur ska jag kunna betala tillbaka för mitt nya andra liv? Inspirationen till berättelsen kommer från en vän, som fått ett nytt hjärta inopererat.

– Romanerna jag skriver vid sidan om Bosch-serien, fortsätter Michael, använder jag för litterära experiment. Som i ”Poeten”, där experimenterade jag med att skriva i jag-form. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mej var det ett stort steg.

Att Connelly har fel och jag har rätt – Bosch-serien och de övriga romanerna hör ihop! – bevisas av hans senaste roman, ”A Darkness More Than Night”. Där sammanförs McCaleb med Bosch. Även Jack McEvoy, kriminalreporter och huvudperson i ”Poeten”, finns med.

I den tredje romanen utanför Bosch-serien, ”Void Moon”, experimenterar Michael Connelly med en kvinnlig huvudperson.

– Även om det förekommer många kvinnor i romanerna så hade jag aldrig tidigare placerat en kvinna i centrum. Dessutom är Cassie Black varken polis eller agent utan inbrottstjuv. Det var också intressant att skildra en förbrytare som läsarna kunde känna sympati för. Förresten fanns det en kvinnlig inbrottstjuv här på Sunset Boulevards lyxhotell, men i romanen har jag förflyttat henne till hotellen i Las Vegas.

Connellys romaner sällsynt jämlika. Där förekommer både kvinnor och män, amerikaner av alla sorter och färger. Men som icke-amerikansk läsare är det knappt man märker det. Att Jerry Edgar – partner med Harry Bosch – är afro-amerikan nämns bara någon enstaka gång, i en bisats. Ibland hajar man också till för ett namn som låter mexikanskt.

– Harry Bosch har vuxit upp i blandade områden. Han umgås lika naturligt med vita, svarta och bruna. Poliskåren i Los Angeles är också en jämlik arbetsplats. Alla sorters människor blir poliser och de måste – tvingas – samarbeta.

– Jag försöker inte lura mej själv att USA skulle vara ett jämlikt land. Men jag skriver inifrån mina personer, ser världen med deras ögon. I senare böcker, som ”Trunk Music” (med den svenska titeln ”Återkomsten”), har jag börjat skildra rasproblematiken.

Michael Connelly nämner två händelser, som måste finnas med när han på 90-talet tecknar vidare på Raymond Chandlers hårdkokta Los Angeles-karta från 20-talet. Två viktiga händelser som förändrat livet för människorna i Los Angeles för all framtid: dels Rodney King-händelserna 1992 och dels jordbävningen 1994.

– Bägge var jordbävningar, den ena social och den andra geografisk, säger Michael.

– Upploppen – sönderslagna affärer, nerbrända hus – som följde på polisens misshandel av Rodney King fick oss att förstå det som vi hela tiden vetat men inte velat tro. Rasmotsättningar och motsättningar mellan olika sociala grupper mullrar under ytan. Det kan ske igen, när som helst. Något liknande hade kunnat inträffa vid O J Simpson-rättegången.

– Efter jordbävningen kan ingen i Los Angeles koppla av, leva med frid i hjärtat. Också en ny jordbävning kan inträffa, när som helst.

– Jag låter huset som Harry Bosch bor i bli förstört vid jordbävningen. Först tänkte han överge det, men sen bestämmer han sej för att stanna kvar, försöka reparera och bygga upp det igen. Harrys hus blir en metafor för hur hela Los Angeles byggs upp på nytt.

I Michael Connellys senaste romaner tillkommer ännu ett ämne: barnen. ”Void Moon” har moderskänslor som tema och i ”A Darkness More Than Night” har förre FBI-agenten Terry McCaleb blivit pappa.

– Moderskänslorna är en omskrivning för mina egna faderskänslor. Liksom McCaleb har jag blivit far. Jag har fått en dotter och det har förändrat mej som man och människa, förändrat mitt liv.

Harry Bosch, då. Ska han också få barn?

– Det vet jag inte. Det får vi se.

Så är intervjun över. På en av de smala, slingrande vägarna kör vi uppåt, uppåt och ännu mer uppåt på Hollywoodkullarna. Vi hamnar mitt i naturen, som också är del av Los Angeles. Det är som ute på landet fast mitt i stan. Nere i dalgångarna kan man, om man har tur, få se prärievargar.

Där fortsätter vi att prata, Michael Connelly och jag, med hans på samma gång litterära och verkliga miljö som bakgrund: den hårdkokta amerikanska trädgårdsstaden Los Angeles.

***

Michawel Connelly web

På hemsidan www.michaelconnelly.com finns en förteckning över samtliga böcker som Michael Connelly har skrivit fram till idag, alltså 2020, samt foton av de Los Angeles-miljöer som förekommer i romanerna: tunneln vid Mulhollanddammen (där ett lik hittas i ”Svart eko”), Parker Center (högkvarter för polisens rån- och mordsektion), utsikten över Cahuengapasset (där Harry Bosch bor i ett hus byggt på pålar ut över berget), Cabrillo Marina (där Terry McCaleb har sin båt), Musso & Frank Grill (där både Bosch, McCaleb och jag gärna äter lunch) osv.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär så här i Damernas Värld 2007, dessutom publicerat på några andra ställen.

Och så kom en ny Bosch…

Hade inte tänkt att uppdatera Deckarlogg idag, hinner inte, varken läsa eller skriva här, har annat jag måste skriva ihop idag.

Men så råkade jag kolla på Storytel och såg att där släpptes just idag Michael Connellys nya Bosch-roman och jag kunde ju inte låta bli att börja läsa på den… Och sen kunde jag knappt sluta!

Connelly BoschConnelly skriver så jäddra effektivt. Handlingen börjar direkt och han drar också in läsaren direkt i handlingen. Jag började läsa och kunde inte hejda mig. Omöjligt att sluta läsa ju!

Nästan i alla fall, för jag måste ju göra det där andra. Kan inte ägna skärtorsdagen åt att läsa. Måste jobba, skriva, jobba, skriva…

Fick ta mig själv i nackskinnet och dra mig ifrån plattan, boken, Connelly och Bosch. Sitt nu vid datorn, sätt dig! Plats! Ska inte avslöja något alls, egentligen, av ”En eld i natten”, så heter den nya Bosch-boken. Men…

Det börjar på en kyrkogård. En gammal polis som hade betydelse för Harry Bosch har dött och han visar sin respekt genom att gå på begravningen, trots att Bosch knappt kan gå med sin nyopererade knä.

Deckarlogg återkommer garanterat till Michael Connellys ”En eld i natten”!

Bengt Eriksson

Existentiell noir i Los Angeles

Kajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)

Inte livet som liv utan som ”performance”; ett framträdande, en uppvisning.

Konstnären Johanna behöver inte mer än anlända med Ubern till det trasiga hotellet på Alvarado Street 141 förrän alla tidigare Los Angeles-skildringar jag läst passerar genom huvet. Inte så att Kajsa Grytt imiterar dem, ens skriver vidare i deras bokstäver, men hon är lika känslig som de.

Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verkliga fiktion (jag tänker inte minst på ”Blonde”), Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn (inte minst på sig själv). Med flera.

ordfront_perjandersson_tataget_skyddsomslag_utkast.inddKajsa Grytt uppfattar detsamma. Det som de har sett och känt, ser och känner hon. Lika finkänsligt som de; lika finkänslig som de. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. (Fast för mig känns det lika mycket som Hollywood Hills: ”Jag har också stått på Blue Jay Way / och blickat ut över L.A.”)

Men nej, som sagt, Kajsa Grytt skriver inte vidare i deras böcker, följer inte ens deras bokstäver. Men hon – eller Johanna – besöker samma plats(er), hon tillbringar sin tid i deras stämning och atmosfär. Eller förresten, både Kajsa och Johanna utnyttjar stämningen. Och människorna. Och livet. Och verkligheten, använder den som konst.

Huvudpersonen Johanna (med det märkliga efternamnet Bäärnhielm, det tål att funderas på) är videokonstnär, nu har hon kommit till Los Angeles på inbjudan från miljardärden Jon Kierstein för att inviga hans nya konstcenter utomhus någonstans uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på sitt sjaskiga hotell i Westlake.

(Till sist – eller ”sist” – hamnar hon istället på artist-, lyx- och dyrhotellet Chateau Marmont vid Sunset Boulevard. Också det har något att säga. Allt – eller det mesta – i den här boken har nåt att säga!)

Ja, det är väl storyn. Det är väl hela storyn. ”Performance” är en bok i mindre format, en kort roman på 168 sidor, satt i större stilgrad. Det är en noterad roman som i notisblock. Ja, jag vet ju inte om Kajsa Grytt skrev mycket längre och strök eller om hon komprimerade redan från början, skrev endast dessa rader. Med det finns, det lever, en mycket tjockare roman mellan noteringarna och raderna.

Det föds och växer upp en tjockare roman i mig, när jag läser. En roman om Johannas, Kajsas, Kiersteins, mitt och allas förhållande till livet och människorna, till varandra. Eller nästan alla; vi som kan och kunnat välja i livet. Konstens förhållande till livet. De rättigheter vi tar oss i – och med – livet och andra människor.

kajsa_Grytt2 Foto Viktor Gårdsäter

Kajsa Grytt. Foto: Viktor Gårdsäter

Johanna filmar vart hon går och åker. Människorna hon träffar blir material för hennes videokonst, liksom platsen och människorna blev material till Kajsas roman. Johanna träffar en (manlig) surfare och en (kvinnlig) narkoman. De blir delar i livet och/eller konsten. Som om hon inte bryr sig – egentligen – vare sig om konsten eller livet. Eller åtminstone inte bryr sig om livet, sitt och andras. Miljonären Kiersteins bryr sig ännu mindre, varken om konsten eller livet.

Johannas videoinstallation på den nya konstscenen The Relay blir en stor succé som konst och ett lika stort fiasko som liv . Allas liv, alla personer i romanen. Ett fiasko för människors mänsklighet. Vilken rätt har en konstnär att använda, det betyder utnyttja och exploatera, mänskligt liv som material för sin konst? Vilken rätt har en människa att använda andra människor, det betyder också utnyttja och exploatera, som material för sitt liv?

Väl just detta som romanens upplösning– de avslutande sidorna – ska uttrycka också? Den jävla meningslösheten som styr livet, inte minst balansgången mellan mening och meningslöshet, mänskligt och omänsklig, nihilism och solidaritet, konst och liv, som är skärningspunkt inte minst för många – av oss, ska jag väl foga in – som ägnar sina liv åt något självpåtaget konstnärligt uttryck och arbete.

Till formen är ”Performance” uppbyggd som en undersökande, långsamt stegrande kriminalroman. Genre: existentiell noir.

Bengt Eriksson

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 1)

Efter jul- och nyårsinfluensan har Deckarlogg tagit itu med att utse 2019 års bästa krimi (vilket innefattar såväl deckare, thrillers och diverse närbesläktat). Det är inte lätt.

Att hinna läsa allt har ju inte varit möjligt. Frågan är om det ens går att överblicka dagens krimiutgivning i Sverige; stora och små förlag, hybrid och egenutgivet, svenskt som översatt. Hela tiden upptäcker man ju nya romaner som man inte sett förut!

Så Deckarlogg hävdar inte att den lista över årets ”bästa” krimi som strax ska följa är definitiv, att den verkligen innehåller årets bästa krimi. Deckarlogg har fortfarande en överbliven hög med titlar som lästs men inte hunnit/orkat recenseras eller till och med inte ens blivit lästa.

Ännu. Fy, usch och ursäkta. De följande årsbästalistorna är alltså sammanställda enligt vad som hunnits med att läsas och recenseras (ibland kan någon bok som inte recenserats på Deckarlogg också slinka in och med).

Först ut: de utländska, översatta romanerna. De kommer i omgångar, fem i taget, verkar just nu bli femton stycken sammanlagt, och dessutom i ingen som helst ordning så ni inte ska kunna klura ut i förväg vilka titlar som blev Deckarloggs favoriter under 2019.

Nu kör vi!

***

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 1)

Connelly Märk och heligMichael Connelly: Mörk och helig natt (Norstedts)
Kunde inte vänta utan läste först den här polisromanen på engelska. Mycket bra. Läste sen om den på svenska. Jodå, den höll fortfarande. Lika bra på svenska. Michael Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den här undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Indridason mäörksa skuggorArnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavík (Norstedts)
Islands nestor inom krimi fortsätter att dokumentera och inventera huvudstaden Reykjavíks historia och liv: i tredje delen av Indriðasons historiska deckarserie blir det extra tydligt när en mordgåta under den amerikanska ockupationen på 1940-talet förenas med en mordgåta i nutid; den förra med de återkommande mordutredarna Florent och Thorson, den senare med egentligen pensionerade kriminalkommissarie Konrad som utredare.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: Ön (Modernista)
Andra titeln i den just nu bästa isländska deckarförfattaren Ragnar Jónassons polis- och kvinnoromanserie om polisen Hulda i Reykjavík (med omnejd): första romanen var en Agatha Christie-variant som blev allt mer isländsk och i uppföljaren ”Ön” går Jónasson bakåt i tiden, skildrar ett (mord)fall – eller två? – där Hulda är en något yngre polis och skriver också här mycket isländskt fast på ett annat sätt. nämligen natur- och kanske till och med spöknära.

120-rue-de-la-gareLéo Malet: 120 rue de la Gare (Ersatz)
Eftersom deckarhistorien skrivs genom de böcker som översätts till det språk som talas och läses i varje land – alla andra, oöversatta deckare/författare förblir ju okända – så ingår fransmannen Léo Malets banbrytande noir-roman (originalutgivning 1943) om privatdetektiven Nestor Burma i Paris först nu i den internationella deckarhistoria som är känd i Sverige, eftersom romanen efter alla dessa år äntligen år 2019 översatts till svenska – så läs, nu äntligen!

det-vackra-mysterietLouise Penny: Det vackra mysteriet (Modernista)
Den mjukkokta, myskriminella feelgood-deckarens Mästarinna – med det största M – Louise Pennys senaste polisroman med kriminalkommissarie Armand Gamache och hans medhjälpare Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen är lika underfundig och stämningsfull som vanligt men ändå ovanlig: den utspelar sig nämligen inte i den lilla sedvanliga byn Three Pines utan i Kanadas vildaste natur, närmare bestämt hos de lika speciellt som suveränt sjungande munkarna i klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups.

Deckarloggs red.

Dubbel amerikansk polisroman

Michael Connelly
Mörk och helig natt
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Den förre kriminalreportern Michael Connelly debuterade som deckarförfattare för snart trettio år sen.

Under åren och genom alla deckare han skrivit, främst polisromaner, har Connelly som en skicklig hantverkare mejlsat ut och format vad som är nära nog fulländade polisromaner. Han har blivit den amerikanska polisromanens Mästare.

Huvudpersonen heter oftast Harry Bosch, polis i Los Angeles och Vietnamveteran. Men Connelly har även skrivit deckare med andra personer, till exempel sitt alter ego, journalisten Jack McEvoy, och polisen Boschs halvbror, limousinbaksätesadvokaten Mickey Haller.

Connelly Märk och heligEtt slags parallellromaner som ibland skrivits ihop så att de förenats med Bosch.

Det gillar jag, när personer stiger in i varandras deckare som därmed breddas till porträtt av en kriminell miljö, i detta fall den hårdkokta trädgårdsstaden Los Angeles. Fiktionen blir så trovärdig att den är nästan verklig.

Renée Ballard heter huvudpersonen i Michael Connellys senaste serie, inledd med ”Nattskiftet” (2017). Ballard är polis vid samma station i Hollywood där Bosch tidigare var stationerad.

”Mörk och helig natt” – den polisroman av Connelly som nu finns på svenska – beskrivs direkt på omslaget som ”En Ballard och Bosch-deckare”.

Ja, det var förstås givet att dessa serier och poliser skulle förenas. De både liknar och liknar inte varann.

Ballard är en yngre kvinna med samma energiska rättspatos och förhållande till reglementet. Bosch är pensionerad nu och lite av privatdetektiv men även reservpolis i San Fernando Valley.

Bägge bär på mörka minnen från yngre år, barndom och uppväxt.

Samtidigt som jag blev förvånad.

Connellys specialitet har varit att inte laborera med parallellhandlingar utan skapa spänning med en enda rak berättelse. Nu ville han visst visa att han klarar av parallellberättande, för här skildras Ballard och Bosch både var för sig och ihop.

De arbetar även med annat men huvudspåret är ett olöst fall som Bosch inte kunnat glömma. En femtonårig flicka hittades död i en sopcontainer.

Ballard får en sen natt syn på en äldre man som rotar bland arkivlådorna på stationen. Hon slänger ut honom. Men snart arbetar de tillsammmans för att lösa fallet; hon bredvid sitt ordinarie polisarbete och han privat.

”Mörk och helig natt” blir en dubbel polisroman i procedurskolan.

Ballard är lika systematisk och noga som Bosch. Varje kort i utredningsarkivet betas av, ett efter ett. Det tar tid, går långsamt.

Här visar Connelly än en gång sitt mästerskap. Han får detta tradiga, idoga polisarbete att bli så in i… spännande!

”Mörk och helig natt” är dessutom en dubbelroman på ett annat sätt: en kvinnoroman (om Ballard som kvinnlig polis) och en mansroman (Bosch som ensamstående far).

På sista sidan avger Ballard och Bosch ett löfte till varann och den tacksamme läsaren. De ska lösa fler polisärenden tillsammans. Det kommer således fler ”Ballard och Bosch-deckare”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

 

Deckarloggbäst

Bästläst i deckarhyllan (maj 2019)

TorunTorun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Har faktiskt aldrig recenserat den här boken (av självklar anledning: lektörade och kommenterade i förväg och bokens titel är ”min”) men läst har jag, flera gånger, och nu hamnade boken i ögonvrån där den stod i bokhyllan så jag plockade fram den igen och läste denna deckare, för det är vad ”När sista dörren stängts” är, i genrens utvidgade betydelse, en kvinnodeckare om ”de konsekvenser som en invandrad kvinna i Paris tar av det brutala livet; en så stark spännings- och kriminalroman av varje människa ska läsa den och en så ”fransk” deckare också att om den varit skriven av en fransyska så hade Sekwa genast översatt och gett ut den.

Connelly Märk och heligMichael Connelly: Mörk och helig natt (Norstedts)
Nu har jag läst i svensk översättning också, så här skrev jag efter att ha läst polisromanen på engelska: Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den här undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Indridason mäörksa skuggorArnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavík (Norstedts)
Islands nestor inom krimi fortsätter att dokumentera och inventera huvudstaden Reykjavíks historia och liv: i tredje delen av Indriðasons historiska deckarserie blir det extra tydligt när en mordgåta under den amerikanska ockupationen på 1940-talet förenas med en mordgåta i nutid; den förra med de återkommande mordutredarna Florent och Thorson, den senare med egentligen pensionerade kriminalkommissarie Konrad som utredare.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: Ön (Modernista)
Andra titeln i den just nu bästa isländska deckarförfattaren Ragnar Jónassons polis- och kvinnoromanserie om polisen Hulda i Reykjavík (med omnejd): första romanen var en Agatha Christie-variant som blev allt mer isländsk och i uppföljaren ”Ön” går Jónasson bakåt i tiden, skildrar ett (mord)fall – eller två? – där Hulda är en något yngre polis och skriver också här mycket isländskt fast på ett annat sätt. nämligen natur- och kanske till och med spöknära.

Monica RehnMonica Rehn: Moratorium (Modernista)
En av Sveriges bästa nya deckarförfattare heter Monica Rehn och har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna  ikapp dem.

Deckarloggred.

Deckarloggbäst!

Deckarloggredaktionen tänkte från och med nu göra ett delavslut varje månad: lista de bästa deckar- och kriminalromaner med mera som vi läste den senaste tiden.

Start nu, i författarnas bokstavordning…

***

Bäst i deckarhyllan just nu (januari 2019)

Alsterdal BlindtunnelTove Alsterdal: ”Blindtunnel” (Lind & Co)
Alsterdal har skrivit ännu en deckare som skiljer sig från hennes föregående, för till skillnad mot de flesta deckarförfattare skriver hon inte serieromaner, men ändå har det gemensamt med de tidigare att den spännande brottstråden undan för undan förmedlar ännu mer, säg, kunskap eller information om större och värre brott – den här gången den historiska behandlingen av såväl judar som tyskar i det som var Sudetenland (under andra världskriget en ”skänk” till Nazityskland, här och nu en del av Tjeckien).

Connelly dark sacredMichael Connelly: ”Dark Sacred Night” (Orion Books)
Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

viktor-kasparsson---fadernas-synderDennis Gustafsson: ”Fädernas synder” (Albumförlaget)
Gustafssons seriedeckarskräckalbum – med tillägget övernaturligt eller makabert – om privatdetektiven Viktor Kasparsson med Helsingborg som hemort är bland det bästa som ges ut i deckarväg i Sverige – jo, han konkurrerar bort de flesta svenska romandeckarförfattare – vilket bevisas också av hans nya, åttonde Kasparsson-album.

McCall SmithAlexander McCall Smith: ”The Quiet Side Of Passion” (Little Brown)
McCalls filosofiska och sååå mjukkokta smådeckarserie – alltid eller oftast en kriminalgåta men den är, som här, pytteliten – om Isabel Dalhousie, bosatt i Edinburgh med sin yngre man och nu också två barn samt redaktör för den filosofiska tidskriften Review of Applied Ethics, är bland det trevligaste sällskap man ha (så att en blir kär, igen och igen, i Isabel).

moisto som nitroglycerinFrida Moisto: ”Som nitroglycerin” (Bokfabriken)
Moisto skriver, från första sidan i debutdeckaren, så framåtrusande och ettrigt att det är som om hon böjer huvet och överkroppen likt en kortdistanslöpare för att kunna skriva fortare, ännu fortare, fortare ändå – eller om hennes deckarprosa kan liknas vid en pitbull?

Deckarloggs red.

Michael Connelly börjar om på nytt

Michael Connelly
Nattskiftet
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Efter Harry Bosch, Mickey Haller, Rachel Walling, Jack McEvoy, Terry McCaleb med flera har Michael Connelly med ”Nattskiftet” börjat på en ny deckarserie om och med ännu en polis i Los Angeles.

Hon, för huvudpersonen är här en kvinnlig polis, heter Renée Ballard och jobbar just på Los Angeles-polisens nattskift.

Där Ballard hamnade efter att hon – förgäves – anmält en överordnad för sexuella trakasserier. Där slutade också hennes, som det dittills hade verkat, spikraka karriär inom LAPD.

Michael Connelly NattskiftetMen slutat tänka har hon inte gjort för det, inte slutat engagera sig heller, både i brottsoffer och polisarbetet. Som att hon inte gärna, vilket poliserna vid nattskiftet ju ska, lämnar ifrån sig allvarliga brott till kriminalavdelningen.

I ”Nattskiftet” finns två som det kan verka separata polisspår – en misshandlad prostituerad könsbytare och en massaker på en nattklubb – som förstås hänger ihop och allt mer tvinnas runt varann till en tråd.

Connelly berättar som han brukar, lika med rakt. En enda berättelse – inte diverse parallellhistorier, som till exempel svenska deckarförfattare gärna laborerar med – där han ändå lyckas gräva både djupt och brett.

Han har kort sagt blivit en mycket skicklig – ja, mästerlig – deckarförfattare som samtidigt med att han driver på handlingen och skapar spänning kan teckna personporträtt ner i de små, små fina strecken och dessutom måla upp en stad och ett samhälle med dess liv och politik.

En polis-, kriminal- och noir-litteraturens hantverkare.

Vad jag gillar extra är hur Connelly – genom Ballard – framför sin tydliga åsikt om människors rätt att vara det kön hen vill.

Vet inte hur mycket jag ska avslöja, för Renée Ballards bakgrund blir också en del av själva handlingen och spänningen. Nej, jag låter bli. Dessutom finns här och var små ”skämtsamma” anknytningar till noir-genren (att upptäcka för den noir-belästa/tittade men det går utmärkt att läsa annars också).

Att skildra människor – ja, poliser då, från Bosch till Ballard – med ett mörkt,. djupt sår från sin bakgrund och uppväxt har blivit Connellys specialitet.

Connelly DarkSka jag anmärka något i marginalen så blir det just det – att Ballard ibland är lite väl mycket som en ung, kvinnlig Bosch (alltså skicklig men uppstudsig, inte minst mot sina överordnade, och förstås en ensamvarg) fast med en annan nyans på huden (där kom det med). Och så är ”Nattskiftet” alltså första titeln i den nya serien, vilket innebär att här krävdes lite extra bakgrundsfakta – i nästa titel blir det nog ännu mer fart på Connelly och Ballard.

Nästa del heter förresten ”Dark Sacred Night” och kommer mot slutet av 2018. Där ska Michael Connelly låta LAPD-polisen Renée Ballard möta före detta LAPD-polisen och nuvarande privatdetektiven Harry Bosch. Den förra upptäcker den senare – en misstänkt främling – snokandes i arkivet på polisstationen i Hollywood…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson