Michael Connelly börjar om på nytt

Michael Connelly
Nattskiftet
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Efter Harry Bosch, Mickey Haller, Rachel Walling, Jack McEvoy, Terry McCaleb med flera har Michael Connelly med ”Nattskiftet” börjat på en ny deckarserie om och med ännu en polis i Los Angeles.

Hon, för huvudpersonen är här en kvinnlig polis, heter Renée Ballard och jobbar just på Los Angeles-polisens nattskift.

Där Ballard hamnade efter att hon – förgäves – anmält en överordnad för sexuella trakasserier. Där slutade också hennes, som det dittills hade verkat, spikraka karriär inom LAPD.

Michael Connelly NattskiftetMen slutat tänka har hon inte gjort för det, inte slutat engagera sig heller, både i brottsoffer och polisarbetet. Som att hon inte gärna, vilket poliserna vid nattskiftet ju ska, lämnar ifrån sig allvarliga brott till kriminalavdelningen.

I ”Nattskiftet” finns två som det kan verka separata polisspår – en misshandlad prostituerad könsbytare och en massaker på en nattklubb – som förstås hänger ihop och allt mer tvinnas runt varann till en tråd.

Connelly berättar som han brukar, lika med rakt. En enda berättelse – inte diverse parallellhistorier, som till exempel svenska deckarförfattare gärna laborerar med – där han ändå lyckas gräva både djupt och brett.

Han har kort sagt blivit en mycket skicklig – ja, mästerlig – deckarförfattare som samtidigt med att han driver på handlingen och skapar spänning kan teckna personporträtt ner i de små, små fina strecken och dessutom måla upp en stad och ett samhälle med dess liv och politik.

En polis-, kriminal- och noir-litteraturens hantverkare.

Vad jag gillar extra är hur Connelly – genom Ballard – framför sin tydliga åsikt om människors rätt att vara det kön hen vill.

Vet inte hur mycket jag ska avslöja, för Renée Ballards bakgrund blir också en del av själva handlingen och spänningen. Nej, jag låter bli. Dessutom finns här och var små ”skämtsamma” anknytningar till noir-genren (att upptäcka för den noir-belästa/tittade men det går utmärkt att läsa annars också).

Att skildra människor – ja, poliser då, från Bosch till Ballard – med ett mörkt,. djupt sår från sin bakgrund och uppväxt har blivit Connellys specialitet.

Connelly DarkSka jag anmärka något i marginalen så blir det just det – att Ballard ibland är lite väl mycket som en ung, kvinnlig Bosch (alltså skicklig men uppstudsig, inte minst mot sina överordnade, och förstås en ensamvarg) fast med en annan nyans på huden (där kom det med). Och så är ”Nattskiftet” alltså första titeln i den nya serien, vilket innebär att här krävdes lite extra bakgrundsfakta – i nästa titel blir det nog ännu mer fart på Connelly och Ballard.

Nästa del heter förresten ”Dark Sacred Night” och kommer mot slutet av 2018. Där ska Michael Connelly låta LAPD-polisen Renée Ballard möta före detta LAPD-polisen och nuvarande privatdetektiven Harry Bosch. Den förra upptäcker den senare – en misstänkt främling – snokandes i arkivet på polisstationen i Hollywood…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Annonser

”Urban reportage” från Washington DC

Att deckare/kriminalromaner/krimi ofta kan vara – ja, ofta är – arbetarlitteratur brukar glömmas bort av litteraturkritiker och debattörer. Tog fram en intervju jag gjorde för rätt många år sen nu med den amerikanske kriminal- och arbetarförfattaren George Pelecanos.

***

 

Skulle du rekommendera mej att köpa en Falkplan över Washington DC och följa med på kartan medan jag läser dina deckare?

George P. Pelecanos skrattar till.

– Ingen dum idé, säger han.

Personerna kör bil längs namngivna gator och avenyer. Restauranger och affärer nämns likaså vid namn och placeras på gatuadresser. Hur verkliga är egentligen romanmiljöerna? Kan man använda dina deckare som guideböcker till Washington DC?

– Det mesta är autentiskt. Washingtons olika stadsdelar, främst de som ligger öster om Rock Creek Park eller öster om Anacostiafloden, beskrivs utförligt. Många krogar och barer – som Mama Coles (med skylten ”The best soul food in town”), Ben’s Chili Bowl, Florida Avenue Grill, Renzo’s och The Raven – finns i verkligheten. Skriver jag något negativt brukar jag byta namn, men också då vet ju de som bor i stan vilka ställen det handlar om.

– Min farfar, berättar Pelecanos, hade en diner, Frank´s Carry Out, på 14:e gatan, mitt i den helsvarta stadsdelen Shaw. Också min far hade en diner, The Jefferson Coffee Shop på 19:e och M, söder om Dupont Circle.

– Som ung pojke, när jag var tio-elva år, sprang jag bud åt pappa. Jag levererade mat över hela stan, åkte buss och gick på gatorna, lärde känna varenda gränd. Då blev jag förälskad i Washington, staden och människorna.

George Pelecanos senaste roman, ”Andelen” (Modernista), kom nyligen på svenska. Här är en länk till min recension av den nya romanen på LO Tidningen/Krimi. Fotot ovan togs av David Shankbone. 

George P. Pelecanos föddes i Washington DC, närmare bestämt i stadsdelen Mt Pleasant. Han växte upp i Silver Spring i staten Maryland, strax utanför stadsgränsen. Där bor han kvar, nu med hustru och tre adopterade barn. Urbana miljöer med, enligt Pelecanos, ”en blandning av hudfärger och samhällsklasser. Så som världen borde vara…”

Pelecanos provade många jobb: försäljare av skor, stereo- och tv-apparater, byggnads- och lagerarbetare, diskare, bartender, kock, lastbilschaufför, filmproducent… I egenskap av det sistnämnda producerade han bland annat ett par av bröderna Coens långfilmer. Han kunde ha övertagit pappans matställe – det hade han inte haft något emot. Men föräldrarna tyckte annorlunda…

– De ville att jag skulle göra det som de aldrig kunnat: studera. Och eftersom jag är en väluppfostrad son gjorde jag som de ville. Jag gillar ju film, tänkte jag, så det kan jag väl studera.

Han skrev in sej på University of Maryland, pluggade såväl film som litteratur. Det blev en vändpunkt. En litteraturprofessor introducerade honom nämligen för amerikansk kriminallitteratur i allmänhet och i synnerhet för ”Woman in the Lake” (”Kvinnan i sjön” på svenska) av Raymond Chandler. Som Pelecanos sagt: ”It blow my doors off!”

George P. Pelecanos debuterade som deckarförfattare 1992. De tre första romanerna – ”A Firing Offense”, ”Nick´s Trip” och ”Down by the River where the Dead Men Go” – blev en trilogi om privatdetektiven Nick Stefanos, son till en grekisk invandrare. Också i flera senare deckare, till exempel ”The Big Blowdown” och ”Soul Circus”, återkommer Stefanos som biperson.

– Han är – eller var – mitt alter ego, erkänner Pelecanos. Mycket sprit och andra droger. Stefanos går ner sej, för han har inget annat i livet. Jag upptäckte att jag kunde skriva och hade turen att få en familj, annars kunde det gått likadant för mej. Det var rena turen.

Därpå följde den så kallade ”Washingtonkvartetten” – ”The Big Blowdown”, ”King Suckerman”, ”The Sweet Forever” och ”Shame the Devil” – om italienska och grekiska invandrare i Washington från 30-talet och framåt, bland dem Pelecanos själv (som Stefanos) och även hans far och farfar (under andra pseudonymer).

– Jag har bytt namn på dem, men både pappa och farfar förekommer i ”The Big Blowdown”. De heter Peter Karras respektive Pete Frank. Självklart är det medvetet. Jag ville lämna ett avtryck för kommande generationer – både av mej själv och min släkt och hela staden Washington, av människorna och tiden.

Alla hans romaner befolkas av både svarta och vita. Något annat vore dessutom omöjligt med tanke på att 70 till 75 procent av Washingtons invånare är svarta. I den senaste trilogin – ”Ren som snö”, ”Ett djävulskt pris”(utgivna på svenska i våras respektive nu i höst) och ”Soul Circus” – har Pelecanos tagit ännu ett steg och valt en svart huvudperson: Derek Strange, privatdetektiv och 50 plus. Medhjälparen, Terry Quinn, är 20 år yngre och vit.

Resultatet är en romansvit om rasismen i USA, historiskt och idag. Och om vänskapen mellan två män, den ene vit och den andre svart.

Ett önsketänkande?

– Delvis. Men deras vänskap blir mer komplex i de senare böckerna. Strange och Quinn upptäcker att de bär på fördomar om vita respektive svarta människor. Trots medborgarrättsrörelsens framgång lever den omedvetna rasismen kvar, i form av okunskap och rädsla, förutfattade meningar och fördomar.

– Flera dödsskjutningar, där poliser sköt poliser, inträffade i Washington på 90-talet. Om jag låter en vit polis skjuta ihjäl en svart polis, tänkte jag, så kan jag använda det som utgångspunkt för en diskussion om vardagsrasismen i dagens USA.

Pelecanos deckare är tuffa och hårda, ofta kan de bli våldsamma. Personerna är beväpnade och samtalar nästan lika gärna med kulor som med ord: skjuter på och ihjäl varann. Flera böcker slutar med att hjälten tar lagen i egna händer och likt en annan Mike Hammer eller Dirty Harry avlivar brottslingen.

Men i trilogin om Strange och Quinn har någonting hänt. Den svarte privatsnoken Strange bär inte ens vapen. Jo, han har en dolk i bältet – men ingen pistol.

– I de tidigare romanerna ville jag utforska den besinningslösa kraft och faktiskt lustkänsla som ligger bakom den personliga hämnden. Det är ingenting jag ställer mej bakom, men jag var fascinerad av människans hämndbegär.

– Nu har jag familj och barn. Jag har blivit äldre och fått mer kunskap om världen och människorna än jag hade när jag började skriva böcker.

Vapeninnehav är väl förbjudet i Washington?

– Det stämmer. Men samtidigt är det lätt att åka till Virginia eller Maryland, handla ett vapen där och smuggla med det tillbaks till Washington. Eller köpa något vapen på den illegala marknaden.

Också till ”Ett djävulskt pris” har Pelecanos hämtat intrigen – bland annat blir en ung pojke ihjälskjuten – från nyhetsrapporteringen och verkligheten. På bokens försättsblad står följande: ”Tillägnad Dennis K Ashton Jr, sju år gammal, ihjälskjuten den 27 juni 1997, av en brottsling med handelvapen i Washington DC.”

– Pojken sköts ihjäl medan han satt i en bil och åt kyckling. När en ung pojke dör på det viset har ingenting längre någon betydelse. Det var en symbolisk händelse som speglar allt som gått fel i vår stad och kultur. Genom att skriva Ett djävulskt pris försökte jag att ändå skapa någonting meningsfullt av händelsen och få människor att minnas den ihjälskjutna pojken.

Barnen, vår så kallade framtid, hamnar allt mer i centrum för Pelecanos berättelser. I sin senaste trilogi vandrar han iväg från huvudhistorien och skriver en novell i romanerna om ett pojklag i (amerikansk) fotboll som detektiverna Strange och Quinn tränar på sin fritid. Ett kärleksfullt och ömsint porträtt – men också med en tår i ögonvrån – av en skara pojkar.

– Mina söner spelar i ett likadant fotbollslag som det jag skildrar i böckerna. Ja, jag antar att jag fått det på hjärnan. Jag kan inte låta bli att tänka på och bekymra mej för hur barnen i den här stan tvingas leva.

– Det är mycket som är orättvist i livet, men ingenting kan vara mer orättvist än att ett barn aldrig får en chans utan från första dagen i sitt liv behandlas som om det har mindre värde än andra människor. Det är inte bara orättvist: det är en jävla skam. USA är ett rikt land, vi borde kunna behandla vår befolkning, inte minst ungdomen, mycket bättre.

I ”Ett djävulskt pris” finns en hätsk diskussion mellan en äldre och yngre svart man: privatdetektiven Strange och Granville Oliver, ligaledare och knarklangare. De har samma bakgrund och samma åsikter om livsförhållandena för Washingtons svarta befolkning. Men medan Oliver tagit sej fram och upp i livet, blivit rik och respekterad, på det enda sätt som han menar är möjligt för unga svarta män, så vägrar Strange att godta att detta skulle vara den enda möjligheten.

Vad vill du säga – att var och en ändå har ett val?

– Naturligtvis gör vi själva våra livsval. Men att bara säga så är alldeles för enkelt. Det liv som de fötts till tvingar ungdomar att göra felaktiga val. Vad jag säger är att det här livet och det här valet, det är vad vi erbjuder dem. Och att det är fruktansvärt. Istället för att ge barnen en chans i livet för vi ”krig mot droger” och stänger in dem i fängelser. När det redan är för sent…

”Urban reportage”, så har en kritiker på New York Times sammanfattat Pelecanos deckare. De kan också beskrivas som berättelser om ett annat USA och Washington, som geografiskt är granne med Vita huset men mänskligt och socialt ligger långt därifrån. Vita huset nämns väl knappt i romanerna, men eftersom man som läsare vet att USA:s huvudstad heter Washington är det ändå som om Vita Huset skymtar mellan raderna.

– Det är exakt denna bild av Washington som jag vill förmedla, säger Pelecanos.

– Går man till North Capitol Street och Florida Avenue kan man se bilden i verkligheten också. Capitol Hill med den stora domen tronar som en mäktig fond medan människorna i området lever i djupaste fattigdom, de lever bokstavligen i skuggan av Vita Huset. Det är omöjligt att inte känna ett sting i hjärtat.

Du skildrar arbetarklassen: fattiga människor i fattiga miljöer, italienska och grekiska invandrare, afro-amerikaner. Är du en amerikansk arbetarförfattare?

– Det måste jag väl vara. Jag kommer ju från samma miljö som mina romanpersoner och genom att skriva försöker jag belysa livsvillkoren för den amerikanska underklassen.

Också många andra av dagens amerikanska författare med samma sociala bakgrund som du har valt att använda den hårdkokta deckaren och noir-romanen för att författa samtida arbetarlitteratur. Varför?

– Kriminalromanen är den i särklass bästa form som finns om man vill man skriva om arbetar- och även medelklassen. Lägg till lite noir-stämning och blandningen blir mycket verkningsfull.

– Jag skulle vilja sträcka mej till att säga att vi är de enda som förmår skriva den här sortens romaner i traditionen efter Steinbeck, A I Bezzerides, John Fante med flera. Vilka jag syftar på? Richard Price, Michael Connelly, Elmore Leonard, Dennis Lehane, James Sallis, James Crumley… Bra författare, bra människor.

Vid sidan om allt det ovannämnda handlar George P. Pelecanos kriminalromaner så mycket om amerikansk populärkultur att de nästan blir fackböcker i ämnet.

Terry Quinn, den vite detektiven, jobbar också i en affär som säljer begagnade böcker och skivor. Plötsligt kan en diskussion om till exempel Elmore Leonard bryta ut mellan Quinn och en kund. När är Leonard bäst – som kriminal- eller westernförfattare?

Derek Strange, den svarte detektiven, älskar svart R&B, funk och soul från 70-talet (Billy Paul, Blackbyrds, Isley Brothers, Teddy Pendergrass, Spinners, War, Al Green, Stylistics…) men också, fast lite i hemlighet, ljudspår från westernfilmer (Ennio Morricone är den stora favoriten). Rätt igenom sin litterära produktion droppar dessutom Pelecanos fler artistnamn och låttitlar per sida än både Ian Rankin i John Rebus-deckarna och Nick Hornby i High Fidelity.

– Fråga mej inte varför men av någon anledning har invandrarfamiljer, inte minst grekiska, alltid älskat westernfilmer. Hela tiden när jag var liten satt jag och såg westernfilmer på TV tillsammans med pappa och farfar.

– Också musik har jag alltid älskat, mycket och djupt. Både vit och svart musik, men eftersom Washington till största delen är en svart stad blir det omöjligt att undgå den svarta musiken. På pappas diner var det alltid svarta soulstationer som stod på.

Vad planerar du efter Strange & Quinn-trilogin?

– Just nu är jag ute på turné i USA för att lansera ”Soul Circus”, den sista delen i trilogin. Annars skriver jag hela tiden, har alltid en ny bok på gång. Precis innan jag åkte iväg lämnade jag manuset till nästa roman, som ska heta ”Hard Revolution”.

– Också den nya romanen handlar om Strange, men den hör inte till trilogin. Boken utspelar sej mellan 1959 och april 1968, då Martin Luther King mördades. Derek Strange är en ung, nybliven polis på Washingtons gator. Jag försöker skildra hur Strange och hans föräldrar – en svart familj från arbetarklassen – påverkas av den turbulens som medborgarrättsrörelsen skapar i samhället.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Allt om böcker och Ny Tid 2003

PS. George Pelecanos ”mellan-P” har numera försvunnit på bokomslagen.

Mattias Boström – från nörd till expert

Apropå att Mattias Boström nominerats till en Edgar – grattis och lycka till! – för sin bok ”From Holmes to Sherlock” så tog fram dne här intervjun jag gjorde med honom i fjol.

***

Första gången jag mötte Mattias Boström var 1992. Han gjorde lumpen i Kristianstad men var hemma i Sjöbo under helgerna. Då passade han på att göra en utställning om Sherlock Holmes till biblioteket i Sjöbo. Jag intervjuade Mattias i hans pojkrum på Planteringsgatan.

Det trodde jag, vill säga, att det var då vi möttes. ”Men vet du vad”, invänder han, ”vi träffades långt innan dess. Jag och en kompis var hemma hos Joel och jag minns att vi också hälsade på Joels pappa. Då gick jag väl i nian.”

Joels pappa är alltså jag. Men nu ska inte det här bli alltför privat. Min poäng var att visa hur länge jag följt Mattias Boström – nu aktuell igen för att hans Sherlock-bok översatts till engelska och hyllats i både USA och England – som Sherlock Holmes-fanatiker eller passar det bättre med ordet nörd?

”Det stämmer ju att jag hade ett fanatiskt intresse för Sherlock Holmes. Under gymnasietiden på Österportskolan i Ystad fick jag in Sherlock Holmes i alla läroämnen – som ”Sherlock Holmes och hans musikidoler” i musikundervisningen och ”Sherlock som kemist” i mitt specialarbete. På skolfotona hade jag alltid en deerstalker, den där typiska Sherlock Holmes-mössan med brätte bak och fram.”

© 2013 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817

Pressbilden på Mattias Boström har tagits av Anna-Lena Ahlström.

”Men”, tillägger (= påstår?) Mattias, ”numera är jag inte alls så fanatisk. Möjligen lika intresserad men med större distans.” Fast krönikören minns förstås när den nya brittiska Sherlock-serien gick på teve och Mattias Boström twittrade kommentarer i realtid – rätt ur huvudet? – om snart sagt varje detalj i serien, från vilken bok och händelse som den lilla detaljen hämtats.

”Haha. Nej, långt ifrån. Jag kollade upp det mesta i förväg. Att vara så kallad expert är för mig att snabbt hitta svar och presentera dem på ett underhållande sätt. När jag var ung kunde jag nästan allt om Sherlock Holmes-berättelserna – jag medverkade till och med i frågeprogrammet ”Minnesmästarna” på teve – men den detaljkunskapen har jag tappat.”

Mattias Boströms bok ”Från Holmes till Sherlock” publicerades 2013 i Sverige. Sen dess har boken getts ut i Danmark, Tyskland, Norge, USA och England. Men det finns också ett annat spår att följa, nämligen bokförläggarens. Detta var nästa gång jag stötte på Mattias, när han drev förlaget Boströms i Lund.

”Jag gick en förlagskurs på Lunds universitet, men det var efter att jag startat förlaget. Och att jag startade berodde på att jag var aktiv i Skånska Deckarsällskapet som behövde ett förlag för att ge ut antologier med deckarnoveller. ´Skånska sillamord´ blev förlagets första utgivning.”

Själv minns jag mest att Boströms förlag introducerade nya utländska deckarförfattare, ett par av dem är mycket kända idag och ges ut av andra svenska förlag. ”Både Michael Connelly och Ian Rankin var jag först med att ge ut i Sverige”, säger Mattias Boström. ”Men jag var ung, oerfaren och ganska naiv. Ingen lysande ekonomisk affär, snarare tvärtom. Fler böcker sålde dåligt än bra.”

Efter fem år värvades han av förlaget Forum och strax efter gick Mattias Boström över till Piratförlaget, där han blivit kvar med titeln produktionsansvarig. Under rubriken Sherlock Holmes har han drivit sajten sherlockholmes.se, publicerat andras texter om Sherlock Holmes, skrivit egna artiklar och även noveller med Holmes-anknytning. Bland övrigt kan nämnas att han spottat ur sig sudokuböcker och provat på att vara ståuppkomiker.

Mattias är dessutom flitig på sociala medier, berättar ofta om vad han har för sig. Det var när han livetwittrade under andra säsongen av Sherlock-serien som någon frågade: När kommer boken? Bok, tänkte han. Ja, varför inte? Eller låt krönikören fråga: Varför? Det har ju skrivits hur många böcker som helst om Sherlock Holmes, vad finns i din bok som inte fanns i de tidigare och som uppenbarligen tilltalar både recensenter och läsare?

”Jag kom på att jag ville skriva en bok om Sherlock Holmes-succéns historia, i kronologisk ordning. Det hade ingen gjort. Boken skulle kunna läsas av vem som helst, oavsett intresse för Holmes. Det skulle bli en fackbok i spännande romanstil där läsarna kände att man var med vid de olika händelserna. Titeln ”Från Holmes till Sherlock” kom jag på för att jag ville visa hur Holmesfiguren förändrats från gentlemannadetektiven Holmes till det udda geniet Sherlock.”

”Och jag började göra research, hörde av mig till stand up-klubbar och avbokade mina gig. Direkt! Allt hände inom 24 timmar efter att jag fått det där twittermeddelandet.”

3 X Sherlock med mera

1. Format. Mattias Boström fortsätter att skriva på sin Sherlock-bok. Han har ändrat i texten inför varje utländsk utgivning och till den engelska översättningen skrev han inte färre än tjugo nya kapitel! ”Nu har boken kommit upp i hela 600 sidor”, säger Mattias.

2. Detektivroman. Mattias Boström har också skrivit klar sin första (sekelskiftes)deckare: Tid: 1902-1905. Miljöer: Stockholm, London och Värmland. Genre (med egna ord): ”Trevlig läsning för alla som går igång på historiska deckare och inte har något emot det lättsamma och lekfulla. Jag blandar friskt mellan verkliga händelser och påhittade.”

3. Pastisch. Hur många Sherlock Holmes-berättelser (pastischer, parodier, hyllningar) har inte skrivits och skrivs i Sir Arthur Conan Doyles anda? En av mina favoriter: Sven Sörmarks bok ”En oscariansk skandal” med fyra berättelser om ”Sherlock Holmes i Stockholm”. Tyvärr utgången – leta på antikvariat och beställ på bibliotek!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2017

2017 års deckarutgivning: Översatta deckare

Årets 15 – 16 – bästa översatta deckare (enligt Deckarbloggs redaktörer) i bokstavsordning.

Journalisthjälte i utsatthetens sunkiga undervegetation
Fiona Barton: ”Barnet”, övers: Jan Risheden (Massolit)
Mitt i #metoo. Bartons roman är en ögonblicksbild av flickors och kvinnors utsatta vardag i livet och på jobbet. Reportern på Daily Post, Kate Waters, läser en notis om ett barnskelett vid en byggarbetsplats och ett drama med många bottnar rullas upp. Fyra kvinnor, fyra perspektiv och ett nyfött barn slutar i en skör befrielse. Not. Det heter journalistik, inte journalism.

Gangsterroman
Bill Beverly: ”Dodgers”, övers: Hanna Axén (Southside Stories)
Eller kanske ungdomsgangsterroman? Huvudpersonen East, slumkille från Los Angeles, är 15 och har dessutom en lillebror. East och hans gäng vaktar ett knarklangarhus i L.A. och får sen i uppdrag att åka till Wisconsin och mörda en domare. En roadberättelse och uppväxtroman om det vita kontra det svarta Amerika.

Mångspänningsroman
Steinar Bragi: ”Kata”, övers: Sara Gombrii (Natur & Kultur)
”Kata” är det mest deckarliknade som islänningen Bragi skrivit hittills. En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller – eller snarare en antimansroman. Och där emellan inslag av polisroman. En spännande ”deckare” – på många olika sätt.

Hårdkokt och rak polisroman
Michael Connelly: ”Inte ett farväl”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
En miljardär vill hitta en försvunnen kvinna och San Fernando-polisen behöver Harry Boschs hjälp i ett våldtäktsfall. Och Harry, kontroversiell, älskad och hatad, utmanar som vanligt kåranda och tystnadskultur på sitt egensinniga vis. I det här fallet blir det bara så fruktansvärt bråttom om han ska hinna rädda en mycket viktig person.

Katt-och-råtta-lek med problemtyngd polishjälte
Daniel Cole: ”Trasdockan”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
Hårdkokt debutroman i högt tempo, groteska inslag och en polis som har stora problem. Alltså stora problem. Som om det inte räcker verkar mördaren ha mördat för att straffa just honom och hela poliskåren.

Kvantfysisk thriller
Blake Crouch: ”Dark Matter”, övers: Jan Malmsjö (Massolit)
Vad händer när multiversum blir en kvantfysikalisk realitet? Fysikern Jason Desser snubblar in i ett pågående och mycket skrämmande nu där han konfronteras med alltför många versioner av sig själv. En annorlunda, fängslande historia i utkanten av Einsteins relativitetsteori.

Psykologisk thriller
JP Delaney: ”Hon som kom före”, övers: Klara Lindell (Bonniers)
En annons om drömboendet – på vissa villkor – är startskottet för en svart, flerdimensionell historia där ingenting är vad det verkar, och ingen är vad hen synes vara. En tajt lager-på-lagerhistoria som håller en vaken ända till slutet.

Norsk polisthriller
Jan-Erik Fjell: ”Smugglaren”, övers: Sandra Rath (Harper Crime)
Norrmannen Jan-Erik Fjell skriver minst lika bra som sin landsman Nesbø. I ”Smugglaren” kombineras den traditionella polisromanen med modern action. Norge får besök av dagens omvärld: evig kriminalitet som kvinnomisshandel och pedofili utökas med östeuropeisk maffia, hitmen och trafficking.

Feelgood av hederligt engelskt märke
Elly Griffiths: ”Dolt i Mörker”, övers: Carla Wiberg (Forum)
Det ska genast sägas att jag har läst den nionde delen i serien om den självständiga, begåvade rättsarkeologen Ruth Galloway på engelska (kunde inte vänta). Välskrivet om försvunna hemlösa, men det är Ruth och hennes kamp mot kakorna, hennes komplexa relationer med Nelson och deras glada dotter som är navet.

Fransk kvinnothriller
Pierre Lemaitre: ”Alex”, övers: Cecilia Franklin (Sekwa)
Det börjar onödigt våldsamt med att den kvinna som kallar sig Alex blir kidnappad, avklädd och instängd i en lokal med råttor. Men ta dig igenom! Pierre Lemaitres roman om Alex vänder gång på gång. Bland annat introduceras ännu en liten, märklig fransk kriminalpolis som tar, vilket hon ska visa sig vara, seriemördaren Alex i försvar.

Polisiära procedurer
Jørn Lier Horst: ”Nattmannen”, övers: Cajsa Mitchell (Lind & Co)
En lite äldre polisroman av norrmannen Jørn Lier Horst (böckerna har översatts i en konstig ordning). Autentisk miljö: staden Larvik. Även polisarbetet är så autentiskt det kan bli (författaren är ju före detta polis). Hemsk inledning: ett flickhuvud har placerats på en påle. Hatbrott? Eller vad?

Polisnoir
Tony Parsons: ”Slaktaren i Highgate”, övers: Gabriel Setterborg (Bokfabriken)
Debuten ”Murder bag” var mer än lovande. ”Slaktaren i Highgate”, uppföljaren och Tony Parsons andra bok om Max Wolfe, ensamstående pappa och polis i London, är bättre ändå. Mer sammanhållen och tajtare, författad på den mest exakta, hårdkokta prosa. Parsons skriver med ett ursinnigt patos, som balanseras av värmen mellan Wolfe och hans dotter.

Cozy crime i Kanada
Louise Penny: ”En ljusets lek”, övers: Charlotte Hjukström (Modernista)
Kanadensiskan Louise Pennys sjunde landsbygdsdeckare är lika cozy och lagom spännande som de tidigare. Också ”En ljusets lek” utspelar sig i och kring Three Pines – en så liten by att den inte finns på någon karta – i Quebec. Även kommissarie Gamache, chef för Quebecpolisens mordrotel, återkommer förstås. Liksom byns övriga invånare – här främst de bägge konstnärerna Clara och Peter.

Psykologisk thriller
Melanie Raabe: ”Fällan”, övers: Leif Janzon (LB Förlag)
Linda Conrads har inte lämnat sitt hem efter att hennes syster blev mördad för 12 år sedan. Nu har hon sett mördaren på TV och hon satsar allt på att avslöja honom i en nyskriven roman. Sedan beviljar hon en enda intervju och måste lita på ordets makt – men kommer det att räcka?

Nästan-deckare
Ane Riel: ”Kåda”, övers: Helena Ridelberg (Modernista)
Danskan Ane Riel skrev årets märkligaste nästan-deckare. Nej, det är nog ingen deckare (trots att Deckarakademin utsåg ”Kåda” till bästa översatta kriminalroman) och kanske inte ens en kriminalroman (även om här levs vid sidan om lagen och förekommer kriminalitet) men absolut en spänningsroman om en familj på en liten ö utanför en lite större ö och allra mest om en sjuårig flickas uppväxt bortom civilisationen.

Journalisthjälte i människovärdets träskmarker
Lone Theils: ”Den blå poetens kärlek”, övers: Margareta Järnebrand (Norstedts)
Det finns många London i London, upptäcker Theils hjältinna Nora Sand, reporter på tidskriften Globalt, när hon försöker hjälpa poeten Manash Ishmail att återfinna hans försvunna hustru. Fasansfulla, fängelseliknande ställen på vilka asylsökande burats in är scenen för ett drama om ondska där värdighet och medmänsklighet sitter långt inne.

Deckarlogg 2Kataina deckarblogg 1Bengt Eriksson
Katarina Tornborg

 

Connellys senaste mansroman och deckare

Glömt att jag skulle påminna om att Michael Connellys ”Inte ett farväl” (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten) nu också kommit på svenska. Vad jag tyckte och tycker framgick redan när jag skrev om origialutgivningen.

***

Det finns författare som jag inte kan vänta på att deras senaste deckare blir översatt till svenska utan jag bara måste köpa boken på originalspråket. En sådan deckarförfattare är Michael Connelly – eller snarare så har han blivit det.

I och med att han skriver allt bättre. För det gör han, allt mer… låt säga, oansträngt. Hans romaner har blivit som självklara enheter. Varken för mycket eller för lite utan exakt.

the-wrong-side-of-goodbye”The Wrong Side Of Goodbye” (2016) – som kommer på svenska i juli med titeln ”Inte ett farväl” (Norstedts) – är ett utmärkt exempel. Enligt omslaget en Harry Bosch-roman men även Connellys senare tillkomne huvudperson, advokaten Mickey Haller, halvbror till Bosch, finns med.

Observera, det innebär inte att Michel Connelly börjat ägna sig åt parallellhandlingar. Alls inte. Absolut inte!

Amerikanska deckarförfattare är skickliga på att skriva en enda historia som blir spännande i sig – istället för att laborera med parallella historier och personer, sånt som deckarförfattare i Europa tror de måsta ägna sig åt för att det ska bli tillräckligt innehållsrikt.

Amerikaner brukar vara mästare på raka, ”enkla”, spännande historier. Och Connelly är mästarnas Mästare.

Harry Bosch har nu blivit privatdetektiv men kan ändå inte slita sig från polisarbetet. I ”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” arbetar han därför extra som frivillig polis i den lilla staden San Fernando, kant i kant med Los Angeles.

inte-ett-farvalOch visst, det betyder två kriminalhistorier – men Bosch är huvudperson i båda. Han och ingen annan leder bägge berättelserna framåt.

Huvudberättelsen handlar om Harry Bosch som privatdetektiv. Han får i uppdrag av en åldrande miljonär som på dödens rand vill att Bosch ska försöka lokalisera en mexikansk kvinna som miljonären hade ihop det med när han var ung. Hon var gravid – men försvann.

Så dör miljonären och det trasslar till sig på diverse sätt, så att också advokaten Haller måste vara med.

En – mycket – intressant ingrediens i den här romanen – liksom i andra Bosch- och/eller Haller-deckare – är deras förhållande till sina döttrar. Harry Bosch är ju ensamstående far; Mickey Haller är skild. Hur handskas de med detta, med sina döttrar, sina uppväxande barn?

Det skildrar Michael Connelly i mansdeckarroman efter mansroman. I just den här står Harrys förhållande till sin dotter i centrum.

Den raka privatdeckargåtan handlar om, det tror jag man kan påstå, hela USA: från Vietnamkriget och framåt. På berättelsens kriminallina placeras olika samhällsklasser, från miljonären ner till fattiga, olika hudfärger, ja, säg raser, och olika politiska åsikter.

Fenomenalt gjort – att så ”enkelt” få med och kunna berätta så mycket. Och samtidigt – hela tiden hålla spänningen uppe.

”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” har två slut. Det ena handlar om miljonärens testamente och det slutet blev helt oväntat för mig. Det andra slutar bra; dagsaktuellt, sentimentalt och inte så lite politiskt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Bergens hårdkokta historia

Den här krönikan börjar jag skriva långt bort och högt upp på Hardangervidda.

Höga fjälltoppar och djupa dalgångar. Forsande fjordar och vilda vattenfall. Eviga snöfläckar på fjällen. Smala, krokiga vägar, ringlande runt fjällbranterna – när inte vägarna har dragits genom från meter till kilometer till millånga tunnlar. Och när tunneln snurrar sen, som en serpentin eller karusell ner – eller upp – genom fjället. Wow, liksom!

Gunnar StaalesenGunnar Staalesen. Foto: Helge Skodvin

Högt upp på Hardangervidda är det istället platt som en våffla (som norrmän gärna äter till kaffet). Knappt någon växtlighet, enstaka hytter (norska fritidshus), någon flock med vildrenar (fast då ska man ha tur) och en plötsligt uppdykande fjällstuga (mat, övernattning och utgångspunkt för turer på fjället).

Vi svänger av och tar en paus vid Haukeliseter Fjellstue. Det är huttrande kyligt. Passar på att äta lunch: jag väljer rømmegröt med kanel, socker och en klick smör och saft att dricka till, medan min hustru äter norska köttkaker med grönärtspuré. Etniskt så det förslår. Utsikten från fjällstugan är en målning av en dovt glittrande fjällsjö mot snöklädda fjäll. Bör kanske påpekas att årstiden är sommar. Månaden är juli.

Jag och min hustru bilar genom Norge. Nu är vi på hemväg efter att ha besökt staden Bergen på Norges västkust. Det var deckarförfattaren Gunnar Staalesen som lockade oss – främst mej – till Bergen. Som jag skrivit och sagt många gånger: bättre miljöskildringar och stadsguider än deckarromaner finns inte!

Så ofta och gärna jag utforskat en (ny) stad, vandrat längs gatorna och druckit på barerna, i fotspåren efter en litterär detektiv: Stockholm (Stieg Trenter men även Vic Suneson), Lund (K. Arne Blom), Strömstad (Gösta Unefäldt), Köpenhamn (Dan Turèll), Helsingfors (Matti Joensuu), Paris (Georges Simenon), London (Sir Arthur Conan Doyle, P.D. James, Liza Coody, Mike Timlin med flera), Los Angeles (från Raymond Chandler över James Ellroy och Walter Mosley till Michael Connelly) och så vidare.

Staalesen 1900.-Morgenroed_productimageNu har jag/vi också besökt norska Bergen, där Gunnar Staalesen placerat Varg Veum, privat etterforsker, på Strandkaien 2, fjärde våningen. Från kontorets fönster blickar Veum över både den livliga torghandeln och den fjällsida, Fløyen, som reser sej tvärt mot himlen. Upp och ner, upp och ner för branten pendlar Fløibanen som en korsning mellan spårvagn och bergsget.

Med start 1977 skriver Staalesen en hårdkokt deckarserie om denne bergensiske motsvarighet till Philip Marlow (Raymond Chandler) och Lew Archer (Ross Mcdonald) med en flaska akvavit istället för whisky i skrivbordslådan. Hittills finns sex titlar på svenska – ”I mörkret är alla ulvar grå”, ”Svarta får”, ”Fallna änglar”, ”Bittra blomster”, ”Begravda hundar bits inte” och ”Skriften på väggen” – och ännu fler på norska.

Jag, som förstås ställde mej utanför porten till Varg Veums privatdetektivbyrå, kan meddela att verkligheten är som litteraturen. På Torget handlas med allt möjligt, främst grönsaker och fisk. Vilket fiskutbud! Har aldrig sett dem förut, ingen aning om vilka sorters fiskar det kan vara. ”Steinbit” står det på en skylt. Kan dessa vita, fasta  fiskfiléer verkligen vara stenbit, samma sorts fisk som den geléaktiga stenbit som finns på fiskdiskarna i Skåne?

Staalesen 1950-High-Noon_Fotokreditering-GyldendalNorsk ”steinbit” såg så lockande ut att vi strax besökte den närbelägna Fiskekrogen och provåt gratinerad stenbit (med bland annat en extra kräfta, några musslor, grön sparris och marinerad kronärtskocka som tillbehör). Det smakade så delikat att vi inte ens brydde oss om att kreditkortet brann upp när vi betalade. (För svenskar är Norge ett mycket dyrt land.)

Kan också meddela att det är mäktigt att böja nacken och spana mot toppen av Fløyfjellet. Längs Fløy- och Sandviksfjellens branter klättrar trähusen. Hur kan de sitta fast? Varför trillar de inte ner? Mellan husen, byggda tätt-tätt, finns så kallade ”smauet”, snarare prång än gränd. På sina ställen är det så brant att prången ersatts av trappor.

Bergen ligger – eller låg – mellan sju fjäll. Till somliga stadsdelar/förorter har man sprängt tunnlar genom fjällen. Nog är det en märklig stad att uppleva, både i Staalesens romaner och ännu mer i verkligheten. Som bara detta med klimatet. Från kontorsfönstret följer privatsnoken Veum årstidernas skiftningar på Fløyens fjällsida: 14 dagars snö på vintern och sol från maj till framåt juli, resten av året gråväder och regn.

Staalesen 1999-Aftensang_Fotokreditering-Gyldendal (1)Det regnar mycket och ofta. Men det regnar på ett speciellt sätt också. Så fort man fällt upp paraplyet, slutar det regna. Så fort man fällt ihop det, börjar det igen. Nyfödda barn får ”regnhattar” (paraply på bergensdialekt) i dopgåva, sägs det, och den bergensare som besöker en plats med torrt klimat grips av intensiv längtan efter regn.

Om rätt ska vara riktigt rätt så var det inte Staalesens deckare som gav mej den slutgiltiga pushen att resa fjäll upp och fjäll ner till Bergen. Istället var det samme författares litterära höjdpunkt och mästerverk: romantrilogin ”1900. Morgenrød”, ”1950. High Noon” och ”1999. Aftensang”.

Här följer Staalesen sin hemstad under 100 år: staden brinner ner och byggs upp igen, i flera betydelser. Släkter, familjer och människor myllrar på boksidorna och Bergens gator. Nyheter från tidningarna återskrivs som fiktion; fiktiva personer träder ut i verkligheten. Också privatdetektiven Veum har skrivits in i 1900-talstrilogin. Natten till den 1 januari 1900 sker ett mord som inte blir löst förrän vid nästa sekelskifte, alltså 2000 – av Varg Veum.

Det är som om Gunnar Staalesen förenat Per Anders Fogelströms romaner om Stockholm med Walter Mosleys deckarromaner om Los Angeles. Hur mycket Bergen-trilogin betyder för stadens invånare kan en svensk knappt ana. Mej har Staalesen lärt mer om Norge, dess historia och kamp mot nazismen än någonsin skolan lyckades göra.

Tyvärr har inte dessa romaner översatts till svenska. Men läs dem på norska! Att läsa norska är inte svårt alls och Bergen-trilogin finns på Malmö stadsbibliotek. Beställ och läs!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Delvis olika versioner i Ystads Allehanda och Kvällsposten 1991)