Michael Connellys nya: Med underliggande driv och stark framåtriktning

Michael Connelly
Mörkare än midnatt
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Hur kan det bli så spännande när det egentligen inte är så spännande?

Michael Connelly har vid det här laget skrivit så många polisromaner och annan krimi att de tidigare titlarna inte listas i ”Mörkare än midnatt”, hans nya ”Ballard och Bosch-deckare”. (Den långa listan med titlar fick väl inte plats.)

”Mörkare än midnatt” är en typiskt michaelconnellysk polisroman om och med Renée Ballard, nattpolis i Hollywood, och den före detta polisen Harry Bosch. Hon som en arvtagare till honom, så kan man beskriva henne (och dem). Rätt lika men yngre och kvinna, en ny polisgeneration.

Snart nyår. Nedräkning mot tolvslaget. Ballard och en annan kvinnlig polis har parkerat under bron i Cahuengapasset. De väntar på att den årliga traditionen ska starta eller smattra: kulregnet. Vid tolv  skjuts det rakt upp i luften (tänk nyårsraketer) med pistolskott.

Snart ska en man ligga död på marken. Skjuten. Han sköts omärkligt, samtidigt med kulregnet. Det blir Ballards och polisromanens ena utredning.

Den andra utredningen gäller de så kallade ”Midnattsmännen”: två män som bryter sig in hos kvinnor och våldtar  dem. Ingen av utredningarna är egentligen Ballards men hon ser ändå till att ta sig an utredningarna, med hjälp av Harry Bosch.

Polisromanen ”Mörkare än midnatt” hör till procedurskolan,  den polisromantradition som följer en polisutredning. Det gör den här romanen, noga och nära i utredningsordning. Ja, i utredningstempo. Så är det nästan, att boken har skrivits i det tempo som det kan ha tagit att göra utredningarna.

Det går alltså inte alltför fort. Det blir inte heller alltför spännande. Och ändå så blir det. Ändå är det just spännande att följa Ballard (och Bosch) när de tar sig framåt i de bägge utredningarna. Men varför? Det beror på Michael Connelly; hans sätt att skriva, hans underliggande sätt att skria.

Connelly har blivit en mycket erfaren polisromanförfattare. Han skriver hela tiden med ett underliggande driv och en stark framåtriktning. Hans berättande pulserar men liksom alltså under ytan, mellan raderna och orden. Där finns hela tiden en pådrivande puls.

”Mörkare än midnatt” är inte hans bästa polisroman men bra är den, mycket bra. Han håller en otroligt hög lägstanivå och den nya romanen placerar sig en bra bit över den nivån, på väg mot toppnivån, så den håller ännu högre klass.

Connelly har ju också bakgrund som journalist och kriminalreporter. Så han kombinerar polisromanen med ett slags reportage, som undersökande journalistik om dagens polisorganisation i Los Angeles och särskilt Hollywood-distriktet. Det står illa till.

Han är starkt kritisk till hur Los Angeles-polisen har blivit; hela organisationen och därmed också de enskilda poliserna. Ingen bryr sig längre. Men det gjorde Bosch som polis och det fortsätter Ballard att göra som polis. Att bry sig, bry sig om brottsoffren.

Polisromanen ”Mörkare än midnatt” kommer både med samhälls- och mänsklighets- eller ordagrant manskritik. Den rekommenderas i all sin ospännande spänning.

PS. Berättelsen är skriven och utspelar sig under coronaepidemin, vilket Michael Connelly (när andra deckarförfattare skriver som om ingenting hänt) får in på ett märkbart omärkbart sätt. Det är skickligt gjort det också.

Bengt Eriksson  

Rätt igenom spännande rättegångsthriller

Michael Connelly

Oskuldens lag

Övers: Patrik Hammarsten

(Norstedts)

Michael Connelly skriver på högsta nivå i sin nya rättegångsthriller. Helt suveränt!

Advokaten Mickey Haller stoppas av polisen som öppnar bakluckan på hans Lincoln och hittar ett lik. Haller anklagas för mord och placeras i en fängelsecell.

Så börjar rättegångsthrillern ”Oskuldens lag”. Titeln syftar på att det inte bara gäller att bli frikänd utan också, särskilt som åtalad advokat, kunna bevisa att man är oskyldig.

Rakt igenom spännande, trots att nästan varje sida utspelar sig i en rättssal. Som Perry Mason idag och på riktigt.

Otroligt så kunnig författaren Connelly, fast han har ju förstås varit kriminalreporter, verkar vara om rättegångsprocedurer, om åklagarens, domarens, Los Angeles-polisens och FBI:s arbete.

Mickey Haller har en stab utredare, bland dem sin halvbror, före detta polisen Harry Bosch, som försöker hitta den verkliga mördaren.

Med små, återkommande observationer skildrar Michael Connelly dessutom hur coronaviruset kommer till USA.

Som jag inledde: Suveränt gjort!   

Bengt Eriksson        

Publicerat i Gota Medias tidningar

Cajun- och zydeco-deckare med gris-gris, voodoo och svart trolldom

Plötsligt skrev Samuel Karlsson, ibland recensent på Deckarlogg, om den amerikanska deckaren ”Cajunblod” av James Lee Burke. (Ska tilläggas att han gjorde det i Facebook-gruppen Vi som älskar ljudböcker, som han driver och där han brukar skriva.)

Det fick mig att tänka på hur längesen det var jag läste någon ny bok av James Lee Burke. Skriver han fortfarande? Det gör han, bara att gå in på hans hemsida och kolla (klickbar länk finns efter följande text). Ännu en ny bok av Burke är snart på gång.

Det var också längesen som någon roman/deckare av James Lee Burke översattes till svenska. Det närmar sig 20 år sen. Så vill man fortsätta att följa hans mest kända huvudperson, Dave Robicheaux, och fortsätta att tillbringa lästid i Burkes/Robicheaux miljö, träskmarkerna utanför New Orleans i Louisiana, så blir det att läsa på amerikanska/engelska.

***

James Lee Burke

Land: USA

Genre: hårdkokta deckare,

mansromaner,

cajun-deckare,

country noir

På sidan 34 i romanen Flamingomorgon (1994) kommer huvudpersonen, Dave Robicheaux, in på ett danshak – Big Mama Goula’s – någonstans på Lousianas landsbygd.

Stället är fullt av negrer, det luktar cigaretter, öl och svett, jukeboxen skräller på högsta volym och vid sidan om dansgolvet håller ett zydecoband med dragspel, tvättbräda, fingerborgar och elbas på att göra sej i ordning.

Zydecobandet skulle kunna vara Beau Jocque And His Hi-Rollers – ett band som funnits i verklighetens Louisiana och bl a kan höras på albumet Pick Up On This!. (Beau Jocque avled 1999.)

Dragspelaren Beau Jocque drar bälgen ut-in-ut-in-ut-in och pumpar rytmer snarare än toner ur dragspelet. Hans dragspel och sång ryter – grovt, rått – som en alligator. Musiken är het! het! het! som Lousianas träskmarker.

En av flera videor med och om James Lee Burke (finns på hans hemsida). Här grattas Burke av en rad författarkolleger som Stephen King och Michael Connelly inför hans 40:e bok och den nya Dave Robicheaux-romanen ”A Private Cathedral”.

Beau Jocques zydecomusik och James Lee Burkes deckarromaner förmedlar exakt samma stämning. Det är mycket ”gris-gris” – voodoo och annan svart trolldom – både i musiken och böckerna.

Här utspelar sej Burkes hårdkokta deckare: dels i den mångkulturella och ”sädiga” staden New Orleans, dels och framför allt ute på Louisianas lika mångkulturella landsbygd.

Han skriver, kan man säga, hårdkokta landsortsdeckare (en kriminell undergenre som en annan hårdkokt amerikansk landsortsförfattare, Daniel Woodrell, döpt till ”country noir”). Burke skriver också mansromaner.

Hans deckarintriger är inte särskilt märkvärdiga utan kan sammanfattas med samma ord som tusen amerikanska deckare: våld, mord, knark, maffia.

James Lee Burke med sin nya Dave Robicheaux-roman.

Den egentliga intrigen är desto mer märkvärdig: alla de tankar som löper amok inuti huvudpersonen Dave Robicheaux’s huvud. Tankarna handlar om det gamla livet på landet och det nya i staden; Vietnam (60-talet), Latinamerika (80-talet) och USA (alltid); invandrare, politik, korruption och privatmoral.

Inte minst kretsar tankarna kring den ”upphittade” adoptivdottern. I Himlens fångar (1992) störtar ett flygplan i bukten utanför Louisiana. En enda passagerare överlever: en liten latinamerikansk flicka som Robicheaux ”adopterar” och ger namnet Alafair.

James Lee Burke skissar, tecknar och färglägger. Allt fler karaktärsdrag blir synliga. Från roman till roman växer porträttet av Dave Robicheaux: polis vid mordroteln i New Orleans, privatdetektiv och båtuthyrare i Missippideltat, Vietnamveteran, anonym alkoholist, änkeman och adoptivpappa.

Romanerna blir mansromaner: en skildring av mannens balansgång mellan det mjuka och det hårda inom sej, mellan kvinnan och mannen och människan.

Dessutom präglas Robicheaux-deckarna av något kanhända, åtminstone i Sverige, otidsenligt men sympatiskt: ett socialt patos, en ständigt malande medkänsla med människorna – i Vietnam, El Salvador och Louisiana, USA.

Sällan har jag haft tålamod att invänta de svenska översättningarna utan ”tjuvläser” James Lee Burkes deckare i amerikansk pocket. Då läser jag högt, liksom deklamerar delar av böckerna som dikter.

Stilistiskt skriver Burke cajun- och zydeco-deckare. Han kan jämföras med en musiketnolog som reser omkring och gör nedteckningar av Louisianas folkmusik: den vita folkmusiken, som kallas cajun (efter de franska invandrare, s k ”cajuns”, som kom till Louisiana via Kanada), och den svarta, som kallas zydeco (en blandning av rhythm & blues och cajun).

Burke noterar inte musiken – utan språket. Hans fonetiska nedteckning av det språk som talas på Louisianas landsbygd (blandningen av engelska, franska och afrikansk creole) är en fröjd att läsa. HÖGT! som sagt.

Hur översätter man detta språk, som både finns och inte finns, till svenska? Att fånga det till 100 procent är inte att begära, men en aning om det mångkulturella Louisiana bör en översättning kunna förmedla.

Bra Böcker/Wiken, som introducerade Burke i Sverige, provade inte mindre än fyra olika översättare, en för varje titel som förlaget gav ut. Forum, som efter några års uppehåll övertog utgivningen,  använde sej av en femte översättare.

(Tilläggas kan, dessutom, att när ännu en bok av Burke översattes till svenska efter att jag skrev den här texten så var det av en sjätte översättare – således en ny översättare per bok.) 

Mycket av en författares, inte minst James Lee Burkes, personlighet finns i språket. Och varje översättare uppfattar – ”tolkar” – författaren på sitt sätt. När man använder fem olika översättare blir resultatet närapå som att läsa fem olika författare med samma namn!

Tacka tusan för att Burke aldrig hittat sin svenska publik när han behandlats som ett föräldralöst barn som skickats runt mellan fosterhemmen.

Drygt halva Robicheaux-serien är fortfarande oöversatt. Med Cimmaron Rose (1997) inledde James Lee Burke också en ny serie hårdkokta landsortsdeckare om Billy Bob Holland, advokat i den lilla staden Deaf Smith, Texas.    

***

Titlar på svenska:  

Neonregnet (1991)

Himlens fångar (1992)

Louisiana blues (1993)

Flamingomorgon (1994)

Cajunblod (2000)

Släktvapnet (2006)

Förteckning över alla andra böcker – många – som James Lee Burke har skrivit men som inte översatts till svenska finns på Wikipedia.

James Lee Burke hemsida:

https://www.jamesleeburke.com

PS. Hen som upprörs av ett ord i min text: så står det i den svenska översättningen.

PPS. Många av James Lee Burkes romaner, både på svenska och i amerikanskt original, såväl de om Dave Robicheaux som andra, finns nu som ljudböcker på  strömningstjänster.

Bengt Eriksson

Texten ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

Deckarloggbäst mars 2021

Ola Nilsson

Vittring

(Natur & Kultur)

Sigrid är 15 år och vacker, en åtrådd ung kvinna. Hon är tillsammans med Ilian som är 19 år och även han finlemmat vacker vilket naturligtvis är helt värdelöst för en ung man i Hammerdal. I sällskap med Sigrid, Ilian och alla de andra i lilla Hammerdal får vi nya perspektiv på eviga frågor med rötter i Antiken, frågor om makt och maktlöshet från en egensinnig författare som väljer sina egna vägar och  ser det vi andra inte ser, en författare som ger insikter utan pekpinnar eller enkla svar, en viktig text mitt i samtidens utmaningar. Som vanligt när det gäller denna författare är det en rätt liten bok, 195 sidor, men den har ett stort innehåll. (Ur Anders Kapps rec.)

Lisa Gray

Tomma intet

(Lind & Co)

Lisa Gray är uppvuxen och bosatt i Skottland men skriver som en amerikanska. Hon debuterar med en deckare som kunde varit en i vågen med kvinnliga privatdetektiver för 40 år sen. Hennes  privatdetektiven Jessica Shaw är sådär lagom tuff och på resande fot, sen några år. Kontoret för dagen är en enkel restaurang utanför Los Angeles. Där sitter Jessica med en macka och laptoppen på bordet, letar jobb på en sajt över försvunna personer. Då kommer ett mejl med en länk till just en sådan sajt. Hon klickar och får upp en bild på en liten, försvunnen flicka, några år bara. Jessica kan inte tro sina ögon: det är ju hon själv som liten.

Camilla Grebe

Alla ljuger

(W&W)

Camilla Grebes femte roman på egen hand handlar om just vad titeln säger. Att alla har sin uppfattning och sanning, sin varierade beskrivning av verkligheten. ”Alla ljuger”. Grebe använder sig av ett svårt sätt att skriva och berätta – ett grepp jag brukar tycka är ett otyg. Hon låter olika personer berätta. Gäller ju då att varje person blir just den personen, som läsare måste man tro att just hen berättar. Mycket svårt att skriva så. Många författare försöker men misslyckas. Grebe lyckas, för hon är också en mycket skicklig berättare och ordbehandlare. Hon pendlar dessutom mellan det som händer och vad som hänt, nu och tidigare. Och lyckas också med detta.

Maria Adolfsson

Spring eller dö

(W&W)

Människorna på Doggerland gillar att festa. När firandet av den årliga ”frijakten” sammanfaller med en Prideparad är det upplagt för partaj. Uteserveringarna fylls med glada Doggerlandbor. Men feststämningen bryts av skottlossning. Någon skjuter rakt in i folkmassan. Den höggravida kriminalinspektören Karen Eiken Hornby befinner sig mitt i händelserna centrum och när jakten på mördaren inleds är hon fast besluten att fånga förövaren. Maria Adolfsson bjuder på en underbar humor och jargong. Språket flyter som ett rinnande vattenfall. En njutning för varje ordsmed. Jag gillar också Angela Kovács inläsning. Hon passar perfekt för storyn. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Michael Connelly

Oskuldens lag

(Albert Bonniers)

Advokaten Mickey Haller stoppas av polisen, som hittar en av hans tidigare klienter död i bakluckan på hans bil. Haller åtalas för mord och beslutar sig för att sköta sitt eget försvar. Någon försöker sätta dit honom och han måste ta reda på vem som vill förstöra hans liv och varför. För att bevisa att han inte begått brottet, omger Haller sig med ett team av experter, där Harry Bosch, nu pensionerad polis, ingår. Spänningen är konstant under de drygt 400 sidorna och jag imponeras av hur insatt författaren är i rättssystemets begrepp, polisens och FBI:s arbetsmetoder. Beskrivningarna av åklagaren, domaren, fängelsevakter och övriga karaktärer känns trovärdiga och väcker känslor. (Ur Christina Falcks rec.)

Spänning i rättssalen

Michael Connelly

The Law Of Innocence / Oskuldens lag

Övers: Patrik Hammarsten

(Albert Bonniers, i Sverige)

Hur kan en roman som till övervägande del utspelar sig i en rättssal inbjuda till total sträckläsning?

Jag har avslutat Michael Connellys senaste bok ”The Law Of Innocence” (nu också utgiven på svenska med titeln ”Oskuldens lag”). Huvudpersonen är Harry Boschs halvbror, advokaten Mickey Haller.

Han stoppas av polisen, som hittar en av hans tidigare klienter död i bakluckan på hans bil. Haller åtalas för mord, och beslutar sig för att sköta sitt eget försvar. Någon försöker sätta dit honom, och han måste ta reda på vem som vill förstöra hans liv och varför.

För att bevisa att han inte begått brottet, omger han sig med ett team av experter, där Harry Bosch, numera pensionerad polis, ingår. För att bli helt rentvådd räcker inte domslutet ”icke skyldig” – Haller måste också kunna bevisa vem som är mördaren.

Detta är innebörden i ”oskuldens lag”.

Spänningen är konstant under de drygt 400 sidorna och jag imponeras av hur insatt författaren är i rättssystemets begrepp, polisens och FBI:s arbetsmetoder, hur han lyckas skriva om dessa ämnen utan att det känns som upprepningar efter mer än 30 böcker (!?)

Ändå finns tillräckligt utrymme för Hallers liv på det privata planet, liksom hans strategimöten med sitt team. Beskrivningarna av åklagaren, domaren, fängelsevakter och övriga karaktärer känns trovärdiga och väcker känslor. 

Ni som gillar Connelly kan se fram emot en ny höjdpunkt.  Dock bör man vara intresserad av rättegångsskildringar för att få full behållning av boken. Detta är den sjätte romanen med Mickey Haller och (minst) den tredje med både Haller och Bosch. Den första med Haller kom ut 2007 och heter ”I lagens limo”.

Christina Falck, gästrecensent på Deckarlogg, är bokslukare sen barnsben. Läser främst drama, biografier och spänningslitteratur, varannan bok ska helst vara en deckare, gärna brittisk eller amerikansk. Även författare till ”Vi eller de – Finland 1918”, en roman baserad på hennes morföräldrars brevväxling under finska inbördeskriget 1918.

Men vad är det här, Michael Connelly?

Michael Connelly

På dödligt spår

Övers: Patrik Hammarsten

(Norstedts)

Längesen jag kände och tyckte så här om någon bok av Michael Connelly. Kan inte minnas när det var senast. Kanske aldrig har gjort det? I alla fall:

Michael Connellys senaste roman på svenska är varken en polisroman eller en advokatdeckare. Huvudpersonen heter inte Harry Bosch, Mickey Haller eller Renée Ballard (uppräknade efter antalet böcker de förekommer i).

Här får istället den mer sporadiskt återkommande journalisten Jack McEvoy agera huvudperson. Även förre polisen Rachel Wallace, som förekommit i flera tidigare böcker, finns med.

Da capo, än en gång: Jag gillar att Connelly skriver in och ut olika personer från tidigare romaner, ofta låter dem medverka i varandras serier. Det får alla hans romaner att liksom ingå i en och samma deckarserie. Det ger också extra autenticitet åt kriminalberättandet: slå upp en ny roman av Michael Connelly och ännu en del av Los Angeles blir synlig.

Connelly har tidigare använt (kriminal)reportern Jack McEvoy, ibland nog lite av ett alter ego, för att bland annat spegla omvandlingen och borttynandet av den traditionella nyhetsjournalistiken. När McEvoy nu återkommer som journalist så jobbar han istället på en nätsajt, FairWarning, som står för ”tuff bevakande journalistik för konsumenten”.

Detta enligt grundaren, chefredaktören och insamlingsledaren för FairWarning som ständigt sitter i telefon och även ordnar veckoliga ”salonger” för att jaga eventuella sponsorer.  Fast där både börjar det och tar slut, mer än så berättas inte om denna nya form av journalistik.

Lite synd och konstigt också, för i en eftertext skriver Connelly att FairWarning är en fullt existerande nätsajt, i verkligheten alltså. Författaren själv sitter i styrelsen. Ändå har inte Connelly lyckats eller velat skildra den nya journalistiken mer ingående och djupare (än enligt ovan).

När McEvoy i slutet av boken övergår till att bedriva kriminaljournalistik i podformat under namnet Mordpodden så hastas också detta över och slarvas bort. Det är olikt Michael Connelly, tycker jag. Inte ofta idag som man = jag önskar att en deckare hade varit typ 100 sidor längre. När det gäller ”På dödligt spår” gör jag det.

Jack McEvoy arbetar i den här boken med ett reportage som egentligen går utanför ämnesområdena för FairWarning. Han researchar och skriver om en seriemördare som får tag på sina kvinnliga offer tack vare de nya slarviga = kommersiella genanalys/DNA-testföretagen (ni vet, hitta dina rötter och din släkt i världen) och den lika slarviga = obefintliga lagstiftningen kring dessa analyser och företag.  

Såvitt jag förstår bygger även detta på dagens aktuella amerikanska lagstiftning. Det är ju  högintressant och ruggigt otäckt, men även det här skyndar Connelly förbi. Varför? Fem ytterligare sidor här, tre ytterligare där, eller blott några extra rader här och var. Det hade behövts.

Dock, det som retar mig mest är att McEvoy jobbar som en annan, lite yngre Bosch. Som om han vore polis. Så har ju inte Jack McEvoy skildrats tidigare, då har han varit det han är: journalist. Fräck undran men hur fort gick det när Michael Connelly skrev den här romanen? Hur intresserad var han att skriva ”På dödligt spår”? Varför skrev han den ens?

Så besviken har Connelly nog aldrig gjort mig. Måste vara – väl? – en tillfällig svacka i hans stora produktion. Återkommer när jag också läst ”Oskuldens lag”, där advokaten Mickey Haller är huvudperson, som publiceras på svenska i april.

Bengt Eriksson    

Årets bästa översatta deckare och annan krimi, enligt Deckarlogg

Och inte var det lättare att utse 2020 års bästa författare/titel i kategorin översatta deckare och annan krimi. Utan tvärtom: Det var ännu svårare!

Ännu fler titlar att göra det omöjliga med, alltså jämföra och gradera. Så olika titlar som var och en beroende på läsarens = bedömarens smak hade kunnat utses till årets bästa.

Till exempel ”Eld i natten”, en riktigt bra polisroman av amerikanen Michael Connelly. Ja, till och med kanske en av hans bästa.

Eller Deon Meyers sydafrikanska polisroman ”Villebråd”, också riktigt bra. Ja, kanske en av hans bästa.

Eller Denise Minas alltså för henne ovanliga brittiska thriller ”Verkliga brott”. Psykologisk noir och uppvisning i fantasi, i att skriva.  

Eller ”Straff” av tysken Ferdinand von Schirach: ännu en advokatdeckare där verklighet och påhitt – men hur mycket hittar han på egentligen, behöver advokaten Schirach hitta på? – går in i och ut ur varann.

Eller ”64”, den svindlande långa speciella japanska polisromanen av Hideo Yokoyama.

Nej, även om Deckarlogg läste alla dessa med stort intresse och nöje så blev det ingen av de ovannämnda som valdes till årets bästa deckare och annan krimi.

Utan ”segrare” – om det är ordet – blir fransmannen Olivier Norek med ”Ytspänning!

Visst, Deckarlogg är särskilt förtjust i franska varianter av deckare och annan krimi. Men ”Ytspänning” är dessutom en särskilt variant av den franska deckaregenren.

Noir i Paris och pusseldeckare på fransk landsbygd. Så skickligt romanens karaktär och stämning bryts och ersätts vid förflyttningen. Också en polisroman som är en kvinnoroman och – parallellt, som i typ livet – blir en mansroman.

För att bara lite grann beskriva denna innehållsrika, mångskiktade polis-, kvinno- och mansroman. Klicka HÄR och läs Deckarloggs hela recension av fransmannen Olivier Noreks ”Ytspänning” – 2020 års bästa översatta deckare och annan krimi!

Bengt Eriksson,

redaktör för Deckarlogg   

Apropå Deckarakademin och Deckarlogg eller Vann rätt deckare?

Det har kommit några apropåer angående Deckarloggs kommentar igår om Svenska Deckarakademins utnämning av årets bästa svenska respektive utländska deckare samt årets svenska debutdeckare.

Nej, nej. Det var inte så att Deckarlogg dissade vare sig Deckarakademin eller, allra minst, pristagarna. Tycker och smak handlar det om och hur skulle någon eller några kunna välja en enda rätt och riktigt titel och författare i respektive kategori, när utgivningen av deckare och annan krimi blir allt mer spräcklig?

Deckarakademin och Deckarlogg har de senaste åren varit ganska så överens om pristagarna. Men det är så att säga otraditionellt. Gå plus tio år tillbaka och Deckarlogg, fast då fanns inte Deckarlogg, tyckte alltid att fel bok vann hos Deckarakademin.

Både Tove Alsterdals ”Rotvälta” (årets svenska vinnare) och Deon Meyers ”Villebråd” (bästa översatta) hör också till Deckarloggs favoriter bland 2020 års deckare och annan krimi på svenska. Men det hindrar inte att det finns åtminstone en titel och författare i respektive kategori som Deckarlogg tycker är ännu bättre.

Och årets Deckarakademiprisade svenska debutant, Maria Grund med ”Dödssynden”… Ja, Deckarlogg håller inte med. Stor sak i det men det har varit ett fantastiskt svenskt debutår inom den litterära familjen deckare och annan krimi och nog finns det väl än bättre debutanter, år 2020?

Undrar i alla fall Deckarlogg.

Bengt Eriksson, redaktör för Deckarlogg. Foto: Birgitta Olsson

Här nedanför återfinns Deckarloggs listor över årets deckare och annan krimi, svenskskriven och översatt samt årets debutanter, allt enligt Deckarloggs tycke och smak. Framåt årsskiftet utses ”vinnaren” i samma respektive kategorier som Deckarakademins.

Vilka författare och titlar ”vinner” på Deckarlogg? Fundera gärna och gissa…

***

Svenskt:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

Frida Andersson Johansson: Ek (Modernista)

Lina Arvidsson: Blåmärken (LInd & Co)

Engström & Richert: Nattavaara (Bokfabriken)

Tina Frennstedt: Väg 9 (W&W)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers)

Malin Lindroth: Rolf (Norstedts)

Anders de la Motte: Våroffer (Forum)

Anders Roslund: Sovsågott(Albert Bonniers) 

Anne Swärd: Jackie (Albert Bonniers)

***

Översatt:

Michael Connelly: En eld i natten (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

James Delargy: Offer 55 (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Jørn Lier Horst: Illvilja (W&W; övers: Marianne Mattsson)

Ragnar Jónasson: Dimma (Modernista: övers: Arvid Nordh (Modernista)

Deon Meyer: Villebråd (Weyler; övers: Mia Gahne)

Denise Mina: Verkliga brott (Modernista; övers: Boel Unnerstad)

Olivier Norek: Ytspänning (Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Joyce Carol Oates: Jagad (Albert Bonniers; övers: Sofia Nordin Fischer)

Ferdinand von Schirach: Straff (Lindelöws; övers: Rebecca Kjellberg)

Hideo Yokoyama: 64 (Ersatz; övers: Yukiko Duke)

***

Svenska deckardebutanter:

Kerstin Bergman: Oskuld och oleander (Southside Stories)

Maria Broberg: Bakvatten (Norstedts)

Anna Kuru: Den första frosten (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Johan Brännström: Feber (Ordfront)

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Nykänen och Selåker: Förstfödd (Bokfabriken)

Gustaf Skördeman: Geiger (Polaris)

Bengt Eriksson

Livet i Reykjavík mellan börskrasch och turistboom

Arnaldur Indriðason
Mörkret vet
Övers: Ingela Jansson
(Norstedts)

Islänningen Arnaldur Indriðason har börjat skriva en ny deckarserie som jag tycker mycket om. Det vill säga, jag tycker om seriens första titel ”Mörkret vet”. Ändå blir min fråga: Ska jag rekommendera den här boken? Och i så fall, till vem?

Huvudpersonen heter Konrað och är pensionerad polis. Det undrade jag över direkt, alltså en före detta polis som heter Konrað? Likadant hette en av poliserna i Arnaldurs föregående deckarserie, hans trilogi om Reykjavík (i synnerhet) och Island under andra världskriget. Samma förnamn… Varför?

Arnaldur morkret-vetDet andra är tempot – eller jag väntar med det. Allra först intrigen: För 30 år sen försvann en man, affärsmännen Sigurvin. Mord eller vad? Hans kompanjon Hjaltalín misstänktes och häktades men släpptes i brist på bevis. Nu har Sigurvin återfunnits, alltså 30 år senare, i en spricka i Langjökullsglaciären. Död – det betyder mördad – men bevarad i isen, det är han, det går att känna igen honom, nu blottlagd av klimatets uppvärmning.

Konrað hade som kriminalkommissarie hand om utredningen då för 30 år sen. Den utredningen har han kunnat släppa. Nu kommer hans utredning upp till ytan igen. Gjorde han rätt eller vilka fel kan Konrað ha begått under utredningen? Hjaltalín, nu döende, blir misstänkt, igen. Och nekar, igen. Och Konrað återupptar utredningen, igen, vid sidan om polisen, som ett slags privatpolis, hjälpt av sina kontakter inom Reykjavíks poliskår.

Det är allt. Ja, det är faktiskt. Nästan allt. Det finns fler kriminella ingredienser, som en misstänkt bilolycka, om det var en olycka. En man blev påkörd av en bil som stack från platsen. Samt Konraðs döde far, också hans är inblandad som en tråd. Och Konraðs döda hustru, ofta närvarande i Konraðs tankar. Trådar, trådar. Några ska nystas upp, flera blir hängande.

Det går långsamt, det går så långsamt. Allts, inte bara noll action utan minus. Romanen ”Mörkret vet” är den mest extrema motsatsen till action. Frågan är, kan detta kallas deckare? Eller ens krimi, trots att det nog begicks ett eller flera mord då för 30 år sen. Jag undrar, vad har Arnaldurs syfte varit med den här romanen? Till vem/vilka riktar han sig?

En mansroman, utan tvekan. Här läggs grunden till berättelsen om Konrað. För det är säkert, det kan inte vara på något annat sätt, att Arnaldur kommer att skriva vidare, det blir en fortsättning, en ny serie. Så många planteringar placeras ut, så många ovidkommande trådar läggs, trådar som egentligen inte har nåt med den här romanen att göra, så det bara måste vara tänkt att de ska tas upp framöver.

indridason-signerar-liten

Arnaldur Indriðason signerar på bokmässan i Göteborg. Foto: Bengt Eriksson

Jag tror så här, att Arnaldur numera har en så stor läsekrets inte bara på Island utan runt om i världen. Han vet att hans roman kommer att översättas, han vet att han kommer at få in pengar så han reder sig ekonomiskt. Därför passar han på. Han fortsätter med sitt eviga tema: att skildra Reykjavík och övriga Island i och genom alla tider. Som om varje passerat och levt år i Reykjavík ska få sin egen roman.

Han har passat på att skriva en roman som, egentligen, inte riktar sig till några andra än islänningar; dessutom främst i samma ålder som Arnaldur själv, och helst bosatta i Reykjavík. Vi andra får göra som vi vill, läsa eller strunta i det. Men för att kunna ta till sig ”Mörkret vet”, tror jag, bör man åtminstone ha besökt Island och varit i Reykjavík. Gärna bör man också vara en så nyfiken turist – eller av vilken anledning man reste till Island – att man höll ögonen öppna och såg man något man undrade över så googlade man och tog reda på varför det såg ut och var som det såg ut och var.

I sin långsamma mans- och detektivroman, åkej då, skildrar Arnaldur hur människorna i Reykjavík hade det, hur de levde, hur deras liv gestaltade sig, några år efter bankkraschen i början på 2000-talet. Han går inte in på själva bankkraschen utan det är människors liv som Arnaldur är intresserad av att skildra. Hur de har det. Hur de hade det. Hur Reykjavík med omnejd var på den tiden, mellan bankkrasch och turistboom.

Arnaldur låter Konrað ta sig runt i sitt Reykjavík; återigen, det hjälper om man vet var de olika stadsdelarna ligger, var gatorna går, och säkert är det allra bäst om man bor eller har bott där. Utforskandet går så långsamt, den nyupptagna utredningen ringlar i snigeltakt åt flera håll, trådarna går inte ihop, inte mycket till deckare som sagt. Däremot, det är stämningsfullt. Lägg ett örat mot en sida: staden Reykjavík och dess människor andas från och ur pappret. Och det är äldre mansporträttet av Konrað är lika suveränt – ja, fint – tecknat som Michael Connellys porträtt av den äldre Bosch.

Således, jag tycker mycket om Arnaldur Indriðasons roman ”Mörkret vet”. Men om jag rekommenderar den…? Nej. Nja. Jo, kanske ändå, jo, med ovannnämnda reservationer.

Bengt Eriksson

Hur ska en man hantera sin cowboy? / James Crumley (1939-2008)

Noir-författaren David Ärlemalm citerade på Facebook några av sina ”stilister”, bland andra amerikanen James Crumley. Vilket genast fick mig att leta upp den presentationsessä av och om Crumley som jag skrev till boken ”Ny Noir” (utgiven av BTJ Förlag).

James Crumley är och förblir en av de främsta noir-författare från USA och inte enbart därifrån. Tyvärr är han alldeles för okänd bland svenska deckarläsare. Här följer en första del av min text om James Crumley.

***

James Crumleys romaner är inte hans liv och personerna är inte han själv, men de har sammanfogats av Crumleys egna upplevelser och erfarenheter. Som han sagt om sin ena privatdetektiv: ”Milo är min godare, mjuka sida.” Som han sagt om sin andra privatdetektiv: ”C.W. är min sämre sida.” Om bägge, med andra ord: ”Milos första tanke är att hjälpa dig. Sughrues är att skjuta dig i foten.”

jamescrumley

James Crumley. Foto från Modernista.

James Crumley föddes 1939 i Three Rivers, Texas och växte upp i södra Texas. Pappan arbetade på oljefält och mamma var servitris. James spelade (amerikansk) fotboll när han gick på high school, började studera på Georgia Institute of Techonology i Atlanta men tog värvning innan han fyllt 18 år och tjänstgjorde under tre år i amerikanska armén i Filippinerna. Återvände till USA, där han först blev Bachelor of Art i historia vid A&I-universitet i Kingsville, och sen studerade ”creative writing” vid universitetet i Iowa, där han tog en högre universitetsexamen, Master of Fine Art. Efter slutexamen anställdes Crumley på den engelska fakulteten vid University of Montana i Missoula.

Som författare debuterade James Crumley med en krigsroman om Vietnam, One to Count Cadence (1969). Poeten Richard Hugo, också bosatt i Missoula, rekommenderade Raymond Chandler – som enligt Hugo skulle vara en jäkel på att formulera meningar. Crumley läste och inspirerades så mycket att hans egen deckardebut, The Wrong Case (1975), blev en variant på Chandler-deckaren The Little Sister/Den lilla systern (1949/1959). Eller låt säga en hyllning till Raymond Chandler.

(Crumley tackade Hugo genom att hämta titeln till sin följande deckare, The Last Good Kiss, från några ord i en av Hugos dikter och döpa en annan, The Right Madness, efter titeln på en av hans diktsamlingar.)

James Crumley The Last Good Kiss loggVad bör också vara med i en kortbiografi? Att Crumley under många år arbetade som manusförfattare i Hollywood (han fick betalt men hans manus blev sällan film). Att han 1968 undertecknade ”Writers and Editors War Tax Protest” (en protest mot att skattepengar gick till Vietnamkriget), var ”much-married” – fem gånger – och en av stamgästerna på Charlie´s Bar i Missoula. ”Alkohol”, sa Crumley, ”uppfanns inte av en tillfällighet. Det uppfanns av folk som behövde nåt att dricka.”

James Crumley bodde 40 år i Missoula, sommar- eller heltid, och dog 2008 på stadens St. Patrick Hospital. Dödsorsak: flera olika hälsoproblem. Förordet till hans sista deckare, The Right Madness (2005), mer än antyder att det hade varit nära också en gång tidigare.

Crumley om sig själv som deckarförfattare: ”Jag är en oäkta son till Raymond Chandler – utan hans böcker hade mina böcker blivit helt annorlunda. Vi täcker ungefär samma område – han skildrade mörka gator i LA och jag skriver om ringlande highways i västra USA:s bergstrakter. Men på grund av omständigheterna kring Vietnamkriget är den traditionella uppfattningen om moral inte lika självklar för mina detektiver som den verkar ha varit för Philip Marlowe.”

James Crumley en-sista-riktig-kyssPå försättsbladet till debutdeckaren The Wrong Case finns ett citat från Lew Archer, privatdetektiv hos en annan hårdkokt amerikansk deckarförfattare, Ross Macdonald, ur romanen Black Money (på svenska Svarta pengar, 1966/1967): ”Never go to bed with a woman who has more trouble than you do.” I The Mexican Tree Duck (1993) citeras Raymond Chandlers privatsnok, alltså Philip Marlowe, ur The High Window/ Fönstret (1942/1948): ”Nobody called, nobody came in, nothing happened, nobody cared if I died or went to El Paso.”

Av James Crumleys sju detektivromaner skulle The Last Good Kiss/En sista riktig kyss (1978/2008) – alltså hans andra deckare och första med privatdetektiven C.W. Sughrue – bli mest känd. Ja, legendarisk. En sista riktig kyss har placerat sig på kriminalgenrens klassikerhylla, där den ena (blivande) deckarförfattaren i USA efter den andra fått syn på boken, tagit ut och läst den – och i sin tur inspirerats att börja skriva deckare.

George P. Pelecanos, en av författarna i den hårdkokta generationen efter Crumley, har ofta sagt: ”Om någon bad oss nämna en enda bok som fick igång oss att skriva kriminalromaner, så skulle det vara The Last Good Kiss.” Ordet ”oss” inkluderar Dennis Lehane och Michael Connelly.

I nekrologerna efter hans död hyllades James Crumley som en av USA:s främsta deckarförfattare eller t o m den allra främsta: ”Han lyckades inte få ihop mer än åtta romaner på strax under 40 år”, skrev Maxim Jakubowski, författare och tidigare ägare till bokhandeln Murder One i London, ”men många av oss skulle mörda för att ha skrivit en enda bok som var bara hälften så bra.”

Inledningsmeningen i En sista riktig kyss framhölls som den bästa formulering som någonsin inlett en deckare, i alla fall inom hardboiled och noir. ”Om den där meningen inte lockar dig att läsa vidare”, bloggade Robert Ferrigno, ännu en amerikansk deckarförfattare, ”så stick iväg från min blogg!”

Det tog, enligt egen uppgift, åtta år för Crumley att hitta rätt ord och placera dem i exakt ordning:

When I finally caught up with Abraham Trahearne, he was drinking beer with an alcoholic bulldog named Fireball Roberts in a ramshackle joint just outside of Sonoma, California, drinking the heart right out of a fine spring afternoon.
(The Last Good Kiss, 1978)

När jag till slut kom ifatt Abraham Trahearne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldogg som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.
(En sista riktig kyss, 2008; övers: Niclas Nilsson)

***

ny-noir-13-hardkokta-deckarforfattareResten av essän kan alltså läsas i boken ”Ny Noir – 13 hårdkokta deckarförfattare”, som jag även var redaktör för, tillsammans med en rad andra presentationer/essäer, skrivna av andra skribenter. ”Ny noir” är, ser jag till viss häpnad, fortfarande tillgänglig och går numera dessutom att köpa till en högst rimlig kostnad.

Klicka HÄR om du vill se vilka andra deckarförfattare som omskrivs i boken – och köp boken, om du vill.

***

Böcker av James Crumley (urval)
One to Count Cadence. 1969. Roman med motiv från Vietnam.
The Wrong Case. 1975. Detektivroman, den första i Milo Milodrogavitch-serien.
En sista riktig kyss. 2008. Övers. Niclas Nilsson. (The Last Good Kiss. 1978). Detektivroman, den första i C.W. Sughrue-serien.
Dancing Bear. 1983. Den andra deckaren i Milo-serien.
Whores. 1988. Novellsamling.
Muddy Fork and Others Things. 1991. Samling med essäer och noveller.
The Mexican Tree Duck. 1993. Den andra deckaren i Sughrue-serien, tilldelades 1993 års Dashiell Hammett Award.
Bordersnakes. 1996. Deckare med både Milo och Sughrue.
The Final Country. 2001. Den sista i Milo-serien.
The Right Madness. 2005. Den sista i Sughrue-serien.