Deckarloggfredag: Bibliotekets – sååå viktiga – lokala samling

I min krönikeserie om bibliotekens förändring (ett ord som täcker in såväl ut- som avveckling) har det blivit dags för avdelningen med lokal litteratur: den lokalsamling (observera ordet samling) som finns på alla eller många bibliotek.  

En artikel i YA påminde mig. Där framgick att Jenniefer Andersson, filialansvarig för Vollsjö bibliotek, också har specialansvar för dess lokala litteratursamling. Så bra att det satsas på lokal litteratur, tänkte jag, att den samlas, bevaras och presenteras för låntagarna.

Så jag bokade en tid med Jenniefer Andersson för att komma och diskutera den lokala litteraturen, särskilt om och från Vollsjö. Det fick bli på tisdag, eftersom hon arbetar i Vollsjö enbart på tisdagar och torsdagar. Vilket i sin tur beror på att Vollsjö bibliotek har öppet med bemanning blott en och en halv dag per vecka: mellan 13.00-18 (tisdag) och 10-12 samt 13-16 (torsdag).

Sjöbo bibliotek / filialen i Vollsjö, meröppet by night.

Summering: tio timmar. Inte mycket. Meröppet har Vollsjö bibliotek däremot sju dagar i veckan, varje dag från 8 till 22. Låntagarna i Vollsjö med omnejd kan besöka biblioteket alla meröppna timmar, plocka bland litteraturen på hyllorna och hämta nätbeställda böcker. Det är bra.

Men det finns en fråga med ett eventuellt ödesdigert svar: Ska detta – nu när alla bibliotek i Sjöbo kommun har meröppet – påverka bemanningen? Personal kostar pengar. Den ekonomiska risken är att varje bibliotek blir en självservice-depot för avhämtning av böcker.

Det skulle vara riktigt dåligt. Ämnet för veckans kultur- och bibliotekskrönika är desto mer glädjande, alltså Vollsjö biblioteks, låt säga, nymornade intresse för sin lokala samling.  

Du är inte bibliotekarie, väl? ”Nej, jag är biblioteksadministratör. Jag har studerat litteraturvetenskap”, svarar Jenniefer Andersson. ”Kan inte det vara en fördel – att man har en annan bakgrund, en annan syn på bibliotek och litteratur?”

Vi står vid hyllan med lokalsamlingen, inte stor men naggande viktig. Hon utbrister: ”Jag har blivit så nördig på detta. Jag tycker det är jättekul!”

Filialbibliotekskanin.

Det förstår jag, när hon berättar om sin bakgrund: född i Lund men uppvuxen i Sjöbo, hennes farfar var intresserad av Sjöbos historia (sin egen ungdom) och hon gick på dagis vid Elfstrands krukmakeri.

Hon berättar om arbetet med det lokala, hittills har det mest varit att leta reda på de lokala böcker som stått på olika hyllor och placera dem i en egen avdelning. Även om vissa böcker är utlånade, säger jag, finns det inte så många böcker på den lokala hyllan. Ganska magert.  

”Vi har också en speciell Piraten-avdelning” (böcker om och av författaren Fritiof Nilsson Piraten), påpekar Jenniefer. ”Och jag har eget budgetansvar, jag kan köpa in.” Till exempel den där, säger jag, alltför tunna högen med Hårderupsposten, vår nu nedlagda lokala tidning. Bör inte den kompletteras? Ring till Bertil Persson, redaktören, så kanske biblioteket kan få de saknade tidningsnumren i gåva.

”Det går inte. Biblioteken i Sjöbo kommun får inte ta emot gåvor.” Men, utbrister jag, så dumt! Jenniefer Andersson verkar hålla med, för hon säger: ”Det kan ju bli problem om någon vill skänka en boksamling.”

Det är också (frånsett Piraten) enbart fackböcker, om Vollsjö och närliggande byar, som finns i den lokala samlingen. Ingen skönlitteratur, inga romaner och noveller av författare som bor och bott i trakten. ”Det stämmer, ingen skönlitteratur. Men så har jag inte tänkt tidigare”, säger Jenniefer, ”att lokala författare hör till den lokala samlingen.”     

Hyllan med lokal facklitteratur är ju halvtom. Det finns utrymme. ”Eller så kan lokala författare få en egen hylla där ute bland skönlitteraturen”, funderar Jenniefer. ”Hur tar man reda på vilka författare som är lokala?” Äldre lokala författare och böcker känner nog den tidigare bibliotekarien Ewa Andersson till, svarar jag. ”Hon bor ju här i närheten! Jag kan gå och höra med henne.”

Krönikören sitter nu hemma vid datorn och skriver på krönikan. Varför är bibliotekets – ja, inte blott här i Vollsjö utan alla biblioteks – lokala samling så viktig?  

Bibliotek är kommunala. De finansieras och, i viss mån, styrs, av kommunens kulturpolitik.

Vollsjö biblioteks Piratenhylla.
Alla foton: Blenda Automatique

Därför bör grunden vara den lokala litteraturen, fack- som skönlitteratur. I brist på bygdemuseum som kan värna och bevara det lokala kulturarvet, i detta fall litteraturen, måste folkbiblioteken ta sitt ansvar.

Därför är det extra trist att också lokala böcker fortsätter att gallras ut. Men bibliotek har inget bevarandeansvar! Det är svaret jag får när jag upprepar min åsikt att det bör bibliotek ha. Inte minst vad gäller lokal litteratur, lokalsamlingen måste vara och förbli en samling.

Uppmaning till Sjöbos politiker: Ge kommunens bibliotek i uppdrag att bevara, värna och samla lokal litteratur. Annars riskerar det lokala litteraturarvet att förskingras.  

PS. Jag kollade det där med bokgåvor. Undantag görs för ”böcker och andra medier av speciellt intresse”, sådana gåvor är tillåtna att ta emot.

Bengt Eriksson
Krönika publicerad i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Bibliotekens digitala svårigheter

Så många gånger jag besökt mitt lokala bibliotek i Vollsjö efter att det fick meröppet. Jag sitter hemma och kollar på hemsidan för biblioteken i sydöstra Skåne, letar reda på vad jag vill låna och reserverar böckerna. Om en bok inte finns på något bibliokek i sydöstra Skåne gör jag istället ett så kallat fjärrlån.

Efter några dagar, en vecka kommer ett mejl om att böckerna anlänt till biblioteksfilialen. Då går jag dit, vilken dag eller – inte minst – kväll i veckan som helst, öppnar dörren med min tagg + kod, hämtar böckerna och registrerar dem i låneautomaten. Det är ju genialt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om detta är framtiden – det obemannade biblioteket. Vi låntagare sköter själva våra låneärenden och hämtar låneböcker i en lokal utan bibliotekarie? Men det var inte om detta som dagens krönika skulle handla…

”Digitaliseringen är på väg att stjälpa folkbiblioteken” löd rubriken på ett debattinlägg i Dagens Nyheter, skrivet av Författarförbundets ordförande och två andra styrelseledamöter. De exemplifierade med Stockholms stadsbibliotek, där e-böcker omfattar 10 procent av utlåningen men 50 procent av inköpsbudgeten.  

Hur är det i Sjöbo (och, ska det visa sig, i andra kommuner i sydöstra Skåne)? ”Jag anade att du skulle ställa den frågan”, säger Kristin Svensson, kulturchef i Sjöbo. ”Så jag kontrollerade siffran, för att vara säker. Av vår budget går 10 procent till e- och ljudböcker.”

Från en tidigare text om Sjöbo bibliotek. Foto: Blenda Automatique

Nyckelord: av. Sjöbo bibliotek har inte tilldelats något extra anslag till sin extra utlåning av digitala böcker. ”Vi fick ta av den budget som fanns.” Det innebär att också här, även om procenten är lägre, har budgeten minskat vad gäller inköp av fysiska böcker.

Den låga budgeten får dessutom negativa konsekvenser för e- och ljudlåntagare i Sjöbo (och övriga Sydostskåne). Här finns ett månatligt tak för utlåning av e- och ljudböcker. ”Det var nödvändigt, av ekonomiska skäl. Biblioteken i Skåne Sydost satte ett gemensamt utlåningstak, där vi tog hänsyn till de bibliotek som har sämst ekonomi. Och jag kan väl säga”, tillägger Kristin Svensson, ”att Sjöbo är inte den kommun som satsar mest på kultur och bibliotek.”

Det är ett lågt tak, intygar denne krönikerande e-låntagare (som efter att ständigt ha slagit i taket tvingats övergå till en kommersiell strömningstjänst). Men varför ska det vara dyrare för bibliotek att låna ut digitala böcker än fysiska? Det behöver en förklaring.

Fysiska böcker köps in en gång och kan sen lånas ut hur många gånger som helst utan ytterligare betalning till förlagen. Författare får en smärre ersättning för bibliotekslån. Detta regleras i lag och staten betalar författarnas ersättning.  

För digitala böcker finns ingen lagreglering utan förlag/distributörer tar betalt för varje utlån av e- och ljudböcker. Varenda gång en digital bok lånas ut måste biblioteket köpa den, ännu en gång. Ju fler som lånar desto dyrare blir det. Därför tvingas biblioteken att ha digitala utlåningstak – annars skulle budgeten dräneras.

E-boksläsandet är fortfarande litet i Sverige – men intresset för ljudböcker ökar lavinartat. Därmed den akuta frågan: Hur ska detta lösas för både bibliotek och låntagare?

Författarförbundet skriver i sitt debattinlägg att regering, kommuner, bibliotek, förläggare och författare – alla parter – måste samarbeta om en lösning. Även Kristin Svensson menar att det bör tas ”ett nationellt grepp och införas något liknande som för fysiska böcker”. Men är det möjligt, ens som tanke?

Det kräver att riksdagen fattar beslut om en, som det heter, tvångslicens. Hur skulle förlag, som blir av med den digitala intäkten från biblioteken, och författare, som tjänar mer på digitala än fysiska lån, ställa sig till detta? Ska det införas mot deras vilja? 

Alternativen är lika osannolika. Biblioteken kan ju strunta i det digitala, överlåta e- och ljudböcker till de kommersiella strömningstjänsterna. Kulturchefen Svensson poängterar: ”Det digitala ska också finnas på biblioteket.” Och det är ju rimligt – att bibliotek ägnar sig åt litteratur och böcker, oavsett form och format.

Ett tredje alternativ är att till exempel Sjöbo kommun höjer budgeten så pengarna räcker till digitala utlån. Sjöbos politiker har dock gjort motsatsen. ”Vi fick ett sparbeting på 200 000 för något år sen”, säger kulturchefen. Men då är det väl dags att de återför dessa pengar till biblioteket?! ”Jag arbetar på det. Varje dag.”

Oavsett, visar det sig att något av dessa omöjliga alternativ ändå är möjligt – eller om det finns något annat alternativ – återstår ett problem. Obegränsad och gratis utlåning av digitala böcker skulle konkurrera med kommersiella företag och tjänster som Storytel och Bookbeat. De kanske blir olönsamma och lägger ner?

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Den allvarlige Piraten

Den mörka novellen ”Mannen som blev ensam”, tidigare omnämnd på Deckarlogg, i kombination med årets Piratenpristagare fick mig att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och på ett nytt sätt. Samt rapportera om det jag läste i följande krönika.

***

Efter att Lina Wolff tilldelats årets Piratenpris gick jag till biblioteket i Vollsjö och lånade en plastkass full med Piratenböcker, både av och om Fritiof Nilsson Piraten. Också jag tycker att Wolff var ett bra val av Piratenpristagare.

Inte för att jag har något direkt emot dem som på senare år fått priset men nog har det varit allför många utanför såväl litteraturen som Skåne? Det brukar hävdas i media att priset delas ut till någon som verkar ”i Piratens anda”. Den paragrafen är dock struken ur stadgarna, numera kan Piratenpriset delas ut till vem som helst.

Därför blev jag extra glad när Wolff fick priset men också en smula förvånad över att många som skrev om pristagaren måste påpeka att hon ju har humor. Även Lina Wolff är rolig, liksom Fritiof Nilsson Piraten.

Piratenskulpturgruppen, föreställande författaren Fritiof Nilsson Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli, vid Piratenmuseet i Vollsjö. Upphovsman: Jonas Högström. Foto: Bengt Eriksson

Och jag som trodde att Piratenjuryn bestämt sig för att prisa en seriös, i betydelsen allvarlig, författare. Som en betoning av att Piraten var en seriös och allvarlig författare. Men kan inte Wolff vara rolig? Tycker jag inte att hon har humor? Jodå, fast det är med allvar som med tempo och rytm i en berättelse (eller ett musikstycke).

Om allt hela tiden går i full fart, då blir det ändå inte tempofyllt utan enahanda. Allvar måste balanseras mot humor – små skämt, överdrifter, satir, burlesk – för att allvaret ska bli på allvar. Piraten betraktar och beskriver livet och människorna med såväl humor som allvar. Så han skrev alltså roliga historier?

Här i Vollsjö, som blev Tosterup i bland annat ”Bombi Bitt och jag” (1932) och ”Bock i örtagård” (1933) men Grimsby i ”Bokhandlaren som slutade bada”(1937), har jag sällan mött en infödd som skrattat åt Piraten, särskilt inte någon med ett par generationers bakgrund i trakten. Han överdrev, ja, drev med människorna. Piraten skrev elakt, tycker man. Fritiof Nilsson må vara född i Vollsjö men han blev aldrig bygdens författare.

Efter utnämningen av Piratenpristagaren fick jag lust att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och läsa med ögonen på allvaret. Jag ville fortsätta med det jag gjorde när PiratenTeatern invigdes på Wollsjö säteri, Gottorp hos Piraten, med en scenuppsättning av långnovellen ”Mannen som blev ensam”.

Då letade jag upp Piratens novell om trädgårdsmästaren Vanteck i samlingen ”Historier från Färs” (1940) och konstaterade i en YA-krönika: inget roligt alls. ”Mannen som blev ensam” är landsbygdsnoir: en mörk, otäck skildring av landsbygdens rädsla för det främmande och udda, skriven av en allvarlig och arg, ja, vredgad Fritiof Nilsson Piraten. En ovanlig Piratennovell, hörde jag från Piratensällskapets håll. Men hur ovanlig är novellen? Hur ovanlig är Piratens allvarsamhet?

Det räcker ju att bläddra fram till den avslutande historien i ”Bock i örtagård” och läsa skildringen av patron Jon Esping (i verkligheten mer eller mindre Ola Flygare), Vricklund och Elisa. Den förste blir kyrkvärd, de senare har levt lyckligt i synd. Också detta är en vred historia om landsbygdens klassamhälle, fattiga och rika, liv och överlevnad, samt kyrkans makt över alla.

Piraten berättar med humor men han skrev på allvar. Han gör inte minst en stark vidräkning med kyrkans syn på kärlek och äktenskap. Ja, hela ”Bock i örtagård” är mindre rolig än sitt rykte – ändå blir det i några av hans mindre ihågkomna historier som allvaret drabbar mest. Till exempel novellen ”Småländsk tragedi” i boken med samma titel (1936).

Den fattige Algot har – av en annan kommun – dumpats med hustru och fler barn än möbler i byn Askefall på det småländska höglandet. Skomakare dessutom och någon sådan behövs inte i byn, där finns redan en mästare i skrået. Berättelsen börjar i svart och mörknar än mer, först vid döden blir Algot värd något.

Samma bok innehåller fler historier som ger en bredare och djupare bild av Fritiof Nilsson Piraten. ”Vattnet verkar det visserligen icke…” är en vänlig, öm och mjuk skildring av en flicka, som författaren möter vid en morgonpromenad, och hennes mormor. Medan ”Peter slår ner strejken” är en högst oväntad och märklig skröna om strejkande arbetare och vad som kan vara bildandet av en fackförening kontra kapitalismen.

I boken ”Historier från Österlen”, som gavs ut postumt samma år som han dog (1972) och innehåller senare Piratenhistorier, finns en deckarnovell, ”Fridfulla Österlen”, om ett bankrån och ännu en mörk historia, ”En olycksfågel” om en möllare och sonen Kalle.

Och vem kan hävda att historien om slaktaren ”Klerk” i ”Historier från Färs”, för att återgå till den, skulle vara rolig? Klerk super och ”bär med sig sitt rus” hem till familjen och särskilt sonen Vilhelm. Djupt sorgligt, skrivet med ”svart på svart”, och Piraten låter inte ens historien få det lyckligare slut den kunde ha fått.

Särskilt – det dåliga – förhållandet mellan far och son återkommer hos den i tanke och ord allvarlige, sorgsne, mörke, ja, tragiske författaren Fritiof Nilsson Piraten.

Tre X kortkultur

1. Noveller. Lina Wolffs förra roman, ”De polyglotta älskarna”, fick Augustpriset. Hennes senaste roman heter ”Köttets tid”. Inte läst Wolff? Då skulle jag rekommendera hennes debut, novellsamlingen ”Många människor dör som du” (alla Bonniers), med berättelser från Spanien och Skåne på temat: bryta sig ur ett begränsat liv. Jo, det kan kännas igen från Fritiof Nilsson Piraten.

2. Bibliotek. ”Dom här böckerna kan du behålla till augusti” var beskedet jag fick på Vollsjö bibliotek. Också denna sommar ska biblioteket hålla stängt. Men vilken tur då att även biblioteket i Vollsjö har meröppet. Bara att dra sin tag, knappa in koden och man är inne, kan lämna och låna böcker. Så lätt det gick när politikerna väl bestämde sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och en nödutgång ordnades. Inte svårare än så. (Obs! Senare delen av notisen är satir.)

3. Poesi. Emma Eriksson Olsson bor i Dalby, så debutdiktsamlingen ”Stängningsdags i mindre tätort” (Smockadoll) kanske utspelar sig där? Hon noterar och diktar om gator och platser, människor och djur. Mycket är igenkännbart för varje småbybo. ”De säger: / vi bor nära naturen här”, till exempel. Eller: ”Vi blandar sorgen med hat / mot ett ensamkommande barn?”

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Ystads Allehanda

Kultur i coronans tid

Jag brukar vänta någon vecka eller så innan jag till exempel på Deckarlogg lägger ut texter jag skrivit till en tidning. I det här fallet Ystads Allehanda ska få chans att vara först med att publicera och dess prenumeranter först med att läsa.

Men jag gör ett undantag idag – av en anledning som blir uppenbar i slutet av texten.

***

Går det att läsa sig ur coronan? Hjälper det? Att läsa litteratur som skildrar liknande eller värre tider och farsoter? Från ”Pestens år” (1772) av Daniel Defoe över ”Pesten” (1947) av Albert Camus till ”Som pesten” (2018) av Hanne Vibeke Holst.

Mer eller mindre historiskt, i Europa och USA. Många romaner har skrivits på temat pest, digerdöd, polio, HIV och dödlig influensa. Om man läser en pandomiroman, mår man bättre sen? Man ser att världen, samhället och människorna klarat av liknande situationer och det stärker läsaren? Svar: Miljoner och åter miljoner människor dog ju faktiskt. Själv är jag så mörk i synen att jag blir än mer deprimerad.

YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson reagerar inte som jag utan han läste ”Pesten” av Albert Camus på nytt. Det ska bli en litteraturkrönika – håll ögonen öppna för den! Jag letar istället upp, ser och hör konserter på nätet. För två veckor sen skrev jag en musikkrönika om så kallade coronakonserter, i betydelsen spelningar hemifrån vardagsrummet istället för inställda fysiska konserter. Då hade det knappt kommit igång, nu finns det väl ingen artist, musiker eller grupp som inte framträtt hemma-live, oftast via Facebook.

 

Klicka HÄR och kolla mitt ljud- och bildtips för Litteraturrundan inklusive tolkningar av Sapfofragment. Om länken inte fungerar, verkar vara lite si & så med det, så kolla på Facebook. Där finns klippet.

Det ligger så många hemma hos-konserter kvar överallt på nätet att det är omöjligt att hitta alla. Samordning, tack! Vissa artistiska ”fegisar” går in i en studio med avancerad ljud- och bildapparatur så att resultatet blir som en tevesändning. Det är väl åkej fast mycket roligare när allt ifrån mindre till mer kända artister kopplar upp mobilen eller plattan och sänder direkt från sitt vardagsrum eller kök.

Vissa sjunger lite skralt, andra spelar sisådär på gitarr eller piano. Jag gillar det. Som om musiken får komma hem, till låtskrivaren och artisten. Musiken skalas av och ner, in till kärnan och hjärtat. Det som nu sänds och delas över världen är inte artisten som artist utan människan, världsberömd eller inte.

Lokalt har bland andra rockpoeten Elisabeth Kitzing haft nätrelease hemifrån Rydsgård för sitt debutalbum, Pär Moberg gav solokonsert på blåsinstrument med diverse folkmusik från sitt uthus i Villie och Michael Saxell satt på sängen i Lunnarp och sjöng en av sina tidigare låtar till gitarr.

Internationellt gillade jag att se och höra Sheryl Crow sjunga egna låtar till enkelt gitarrspel och ännu roligare när Mary Chapin Carpenter stod hemma i köket, spelade gitarr och sjöng. En hund låg nöjt bredvid henne och en katt kom gående och satte sig att lyssna. Willie Nyle kompade sig själv på våldsam akustisk rock´n´roll-gitarr från New York-lägenheten i en ”Covid-19”-låt med budskapet: Ta hand om varann! Wash your hands!

Även författare har fått offentliga framträdanden inställda på bibliotek och bokmässor. Men varken författarna eller litterära arrangörer verkar vara lika alerta som musiker, musikarrangörer, musik- och teaterhus vad gäller att hålla kulturen igång. Lite konstigt, bör väl gå lättare ändå att live-sända uppläsningar och författarintervjuer?

Några författare/böcker jag var mest intresserad av i vår har i alla fall presenterats digitalt. När Poesimässan 2020 i Göteborg ställdes in läste Anna-Linnea Ringfors istället på nätet ur diktsamlingen ”Närhetsprincipen”. Maria Broberg, som skrivit den västerbottniska noir-romanen ”Bakvatten”, och Annika Anderbark, som haft advokatbyrå i Hammenhög och med ”Oväsen i Älvdalen” inleder en romansvit om ”trolldomsprocesserna”, höll sina bokreleaser via nätet.

Men här måste jag muttra lite. Viktigt ju att resultatet blir så tekniskt bra som möjligt. Varför inte testa först och lära sig sända med mobil eller platta – innan man kör live? Fullt godtagbar kvalitet håller Berg & Berg (som i Anders och Bengt), vilka under rubriken ”Hållplats E45” sänder författarsamtal från förlaget Heidruns tidigare bokcafé i värmländska Fensbol. Bra idé, skulle vilja se och höra mer sånt från svenska bokhandlar och även förlag.

Jag fick tips på att fler författare läser ur sina böcker på Instagram, under hashtaggen #quarantinereading. Fast det var ju så osorterat och svårt att hitta, här behövs ännu mer av samordning!

Den skånska Litteraturrundan, planerad till början av maj, har flyttats fram till den 5-6 september. Det är ju bra – vem vill riskera att sprida corona? – men också trist. Kan inte Litteraturrundan, när chansen nu finns, testa att ha en digital litteraturrunda redan i vår? Som en försmak inför höstens fysiska runda och för att presentera de författare som finns i Skåne?

Jag gjorde ett förslag i ljud och bild: ställde mobilen mot en blomkruka på middagsbordet och tog fram de tolkningar av urkärlekspoeten Sapfo som jag tänkte läsa på Litteraturrundan, startade mobilen och spelade in. (Resultatet finns på Facebook, om du vill kolla kvalitén.) Bestäm läsordningen, presentera författarna kort och låt var och en spela in sig själv, en kvart till tjugo minuter. Allt sänds under en dag eller två på Litteraturrundans hem- och/eller Facebooksida.
Nå, vad sägs?

Tre X kulturnytt

1. Deckare. Efter att Karin Brunk Holmqvist provat med kriminella inslag i sina mysiga äldreromaner har hon äntligen bestämt sig för att skriva en deckare. ”Mord på marknadsplatsen” blir titeln och den här gången utspelar sig handlingen i kanten av Österlen. ”Jag låter det gamla, ursprungliga Lövestad möta det nya, inflyttade och moderna”, säger hon. Utgivning i september.

2. Hemleverans. Affärer och krogar har ju redan startat utkörning av mat till ”de äldre”. Nu följer Systembolaget efter. Kostnaden för hemtransport har tillfälligt tagits bort av staten. Från och med idag kan alla över 70 år och andra riskgrupper beställa varor på Systemets nätsida och få dem levererade till dörren utan kostnad. Vid leverans krävs ålderslegitimation eller läkarintyg.

3. Bibliotek. En glädje att första gången besöka det nu också meröppna biblioteket i Vollsjö. Bara att dra sin så kallade tag och knappa in koden, sen var jag inne. Kunde lämna böcker och hämta några beställda. Och det gick ju lätt att ordna, bara politikerna hade bestämt sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och Vollsjö skolas stora ingång blev nödutgång. Inte svårare än så.

PS. Ystads Allehanda bestämde att det här året skulle det inte vara några aprilskämt i tidningen. Jag har en delvis annan åsikt om detta. Det är väl i svåra tider, som när Sverige och världen lider av corona, som det behövs humor och skämt som mest.

Notiserna publicerades alltså inte. En eller flera av dem är första aprilskämt. Vilken – eller vilka?

Bengt Eriksson

Kulturen – ett politiskt kärnområde

Det är kulturens fel att jag blev som jag är. Bråkig, enligt vissa. Ifrågasättande, om jag får säga. Påstridig, ja. Det finns alltid en fråga att ställa, ett svar man inte har fått. Och för att få detta svar måste man stå på sig och bråka lite. Så jag bråkar ibland och detta beror på kulturen.

”Det är kulturen som gör livet värt att leva”, skrev YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson i lördagens ”Sista sidan”-krönika. Han ilsknade till på grund av några aktuella händelser och förslag inom kulturpolitiken i såväl Sölvesborg som Ystad. Kulturen, avslutade han, ”är det som gör oss till civiliserade människor”.

Instämmer av hela hjärtat, själen och hjärnan. Men faktiskt tror jag att kultur handlar om ännu mer. Kultur i all dess bredd och alla betydelser främjar och garanterar demokrati. För att travestera Mårtensson: Det är kulturen som gör oss till demokratiska människor.

Anders Mildner, före detta journalist som nu arrangerar mediekonferenser, skulle för något år sen hålla ett föredrag i följande ämne och frågade: Hur ska man motivera vikten av humanistiska ämnen i skolorna?

Spontant svar: Humaniora är motion för hjärnan. Humanistiska ämnen, som musik och teckning, är lika viktiga som fysisk motion. Undervisning i såväl teoretisk som praktisk humaniora lockar igång hjärnan och får eleverna att tänka: mycket, olika och självständigt.

Krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

Exakt som för mig. De tavlor som hängde på väggarna i mitt föräldrahem kom mest från fattiga konstnärer som beställt en kostym men inte kunde betala. Där fanns några andra böcker men min pappa läste bara kioskdeckare och westernböcker. Också kultur men inte bredd och mångfald.

Kulturen kom med rock och pop: Elvis Presley, Beatles och Bob Dylan. Skolan ordnade biljetter till Dramaten, där satt jag högst upp och såg Strindberg-pjäsen ”Ett drömspel”. Begrep ingenting men upplevelsen stannade kvar. En skolkompis tog med mig på musikalen ”My fair lady” och Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet är ett minne för livet.

Mitt liv förändrades. Kulturen vände mig ut och in. Alla dessa former av kultur förmedlade samma budskap: Det finns så mycket mer. Andra tankar, åsikter och uttryck. Livet är mångfald. Inget har lärt mig mer om människors olika livsvillkor än den musik från jordens alla hörn, så kallad världsmusik, jag lyssnat på sen slutet av 60-talet.

Min utbildning till människa, så kan det beskrivas, genom kulturen repriseras i huvet varje gång som kultur degraderas till något som är mindre värt, en utsmyckning som man – det betyder kommun, region, riksdag och regering – kan kosta på sig/oss i goda tider men i sämre tider är det bara att skära ner och sudda ut.

Mycket tyder på att vi står inför dåliga tider: en okulturell tid. En tid då livet avkulturaliseras. Det kan vara lokala tecken som att biblioteksfilialen i Vollsjö inte har ekonomi att köpa in böcker eller att Sjöbopolitiker vill sälja ut Elfstrands krumakerimuseum och biografen Flora. Eller när (o)ansvariga politiker i Simrishamn och Ystad föreslår åtstramning eller nedläggning av kulturskolor.

Ett regionalt tecken var när Region Skåne drog in och frös kulturbidragen, vilket drabbade Skillinge teater. (Region Skåne har i höst, efter protester, beslutat att istället utöka kulturbudgeten.) I Stockholm beslöts att Internationella biblioteket skulle flyttas/läggas ner (beroende på hur man ser det) och göra sig av med delar av bokinnehavet.

Kampanjen mot public service, radio och teve – skär ner budgeten och krymp utbudet – är också ett led i avkulturaliseringen. Ja, i en avdemokratisering av Sverige. Public service har, vilket sällan påpekas, ett demokratiskt uppdrag. Med breda och djupa program om samhälle, kultur, politik och världen ska public service förmedla allmänbildande kunskap som kan vara till hjälp vid till exempel riksdags- och kommunalval.

Härmed är vi tillbaks vid den kommunala kulturpolitiken. Ulf Mårtensson gav två exempel: Sölvesborg (med stöd av M och KD drev SD igenom att biblioteks- och konstinköp ska styras politiskt) och Ystad (förslaget om kulturskolan kom från KD, men det krävs stöd från de övriga i treklövern, M och L, samt SD för att nedläggningen ska gå igenom).

Har dagens borgerliga partier (M och KD, ibland L och kanske även C) samma syn på kultur som SD? Det kan påpekas att i söndags anslöt sig KD till SD och M i åsikten att public service ska krympas = strypas. Oavsett är kultursynen och politiken som två sidor av ett mynt. Resultaten blir desamma.

Demokrati är både ett samhällssystem och hur människor uppför sig. Bortsett från det uppenbara (ungar som inte kan göra det ena gör något annat som riskerar att bli värre och dyrare) innebär en nedläggning av kulturskolor att dagens ungdom förvägras en demokratisk uppväxt. Varje kulturell nedskärning blir en demokratisk nedskärning: färre tankar, åsikter och andra sorters liv att möta och ta del av.

Kultur är – och måste förbli – ett av politikens kärnområden. Det handlar om demokrati. Allt annat blir dyrare men att sköta om en kommun ska, kan, får tydligen inte kosta mer. Tyvärr styrs många kommuner efter denna borgerliga graal som stryper inte minst kulturen: kommunalskatten ska inte höjas – helst sänkas.

3 gånger kort om kultur

1. Biblioteksöppet. I Sjöbo kommun har filialerna i Blentarp, Lövestad och Vollsjö öppet lika mycket = lite: knappt en och en halv dag i veckan. De förra är dessutom meröppna (går att låna böcker även när biblioteket är stängt). Men inte i Vollsjö – här gäller blott denna knappa öppettid (enbart dagtid också, när folk jobbar). Kan filialen i Vollsjö ens kallas bibliotek?

2. Julmonster. Gloson, som snart syns vid Frenninge kyrka, ingår inte i Andreas Palmaers och Peter Bergtings bok om ”Julens monster” (Alfabeta), som mest blickar ut internationellt. Till exempel presenteras Namahage, som knackar på dörren i Japan, Kallinkantzaros, grekiska träddemoner, och jätten Grylas hemska, isländska julkatt.

3. Snöigt. Kallt och blött. Min inställning till snö: Det ska inte snöa här nere i södra Sverige! Skidåkning, glöm det. Mats Ekdahl däremot, chefredaktör här och var, sist på tidningen Arbetet i Malmö, har en mer mångsidig inställning som han redovisar i boken ”Snöns historia” (Carlssons). Ingen överdrift att han behandlar samtliga (!!!) aspekter på snö: historiskt, i fiktion och verklighet, fysiskt som mentalt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda