Musikfredag på Deckarlogg: Jag har hört en stor svensk jazzsångerska – en ny jazzstjärna – födas…

Sara Aldén
A Room Of One’s Own
(Havtorn)

eget rum med jazz. En trio utan trummor, som får musiken att sjunga och spela ännu närmare, mer personligt och närstående.

Röst, piano och bas, jag, du och alla åhörare, samsas i samma rum. Där varje ord och ton synas av den debuterande jazzsångerskan Sara Aldén. Som om hon dissekerat låtarna för att komma längst in och djupast ner i dem. 

En EP, så får skivdebuten ”A Room Of One’s Own” kallas, med sex spår och fem amerikanska standardlåtar. ”Georgia On My Mind” tas två gånger, med olika resultat. Den senare, som avslutar EP:n, är en duett med sång och ödesstämning (tänk Trump och förra presidentvalet) från Daniel Anderssons kontrabas.

Hur spelar pianisten August Björn? Eller snarare, vad spelar han på? Hans toner byter ljud, i ett spår kan det låta som om de kommer ur ett gammalt piano och i ett annar från en storslagen flygel.

Sara Aldén är jazzrummets värdinna. Hon bjöd in oss,  musiker som publik. Aldén presenterar eller serverar låtarna i det skick de har efter att hon bearbetat och knådat dem.

Låtarnas fina melodier, som i ”Very Early” (Bill Evans), ”Nature Boy” (väl mest känd med Nat King Cole) och nämnda ”Georgia” (Ray Charles med många fler), följer självklart med. Fast melodierna är inte viktigast utan hur Aldén inspekterat och analyserat låtarna: sett orden, hört tonerna, låtit dem passera genom hjärna, hjärta och kön.

Just hennes kropp. Dessa amerikanska standards är nu Sara Aldéns egna. De blev som de aldrig varit.

Hon är en definitiv jazzsångerska, hennes jazztolkningar blir existentiella utforskanden av livet. Hennes – och ju mer och nära jag lyssnar – också mina. (Och dina?) Ska vi dessutom prata musikaliska, så visst blandas svenska folktoner ibland med amerikanska jazztoner?

Sara Aldéns EP är ett glödande, ja, glödgat visitkort. Mer mer mer, utropar jag. Nu strax genast! Jag har hört en stor svensk jazzsångerska – en ny jazzstjärna – födas.

Bengt Eriksson
Publicerat i Lira

Deckarloggfredag: Från Casamance till Sverige och ut i världen

Maher Cissoko

Cissoko Heritage

(Ajabu!)

Min kunskap om den koramusik som spelas av en så kallad griot eller jali från Senegal, Gambia, Mali, Guinea Conakry och Guinea Bissau finns i mina öron.

Hur många västafrikanska koraspelare kan jag ha hört, sen tidigt 70-tal och framåt? Och hur många gånger har jag inte utbrustit – så lika de låter och så olika. Bäggedera, på samma gång.

Nya albumet ”Cissoko Heritage” med Maher Cissoko (född i Senegal, bosatt i Sverige och verksam jorden runt) bekräftar detta.

Om jag tyder omslagstexten rätt så ingår bägge riktningarna i den musikaliska traditionen. En koraspelande griot/jali ska vara samtida, nyfiken och personlig, ta till sig andra influenser och gärna samarbeta med musiker från andra traditioner.

Och samtidigt se om och förvalta koramusikens långa historia och rötterna bakåt. Hur går det ihop? Ens möjligt? Hur förmår koramusiker, till exempel Maher Cissoko, att leva och spela upp till dessa förväntningar och krav?

Anar inte, jag konstarerar blott att ”Cissoko Heritage” är ett fantastiskt album med djupt personlig koramusik från Casamance, Senegal och världen.

Maher Cissoko har själv producerat, spelar 21-strängad kora, olika handtrummor och sjunger. Hustrun Sousou spelar gitarr och sjunger, även deras dotter Awa hörs på sång. Snacka om Cissoko Family! Ahmed Fofana lägger till fulaniflöjt, klaviaturer med mera.

Observera kombinationen av ljust klirrande strängtoner och smattrande, skarpa trumrytmer. Den kombon, som kännetecknar flera låtar, börjar direkt i förstaspåret ”Thiossane” och blir ett signaturmärke.

Direkta favoriter: ”Mariama”, där Maher spelar allt, ”Sokhor”, där nämnde Fofana flikar in en elgitarr så det låter typ västafrikansk pop från 60-talet, och ”Kedo”, där Mahers och Sousous röster samsjunger så där ljust och vackert, tänk att gå barfota på ljummen, len sand, som jag fått för mig att så ska sång och musik från Casamance låta.

Maher Cissoko har också en ovanlig förmåga att förena koran med vackra melodier. Han skönsjunger med mörk-ljus, grov-varm röst. Fast det är koran som utgör musikens centrum – ja, epicentrum. Övriga instrument flätar in sina toner i korans, kompletterar utan att ta över.

Ännu en favorit: sistaspåret ”Mama”. Har Maher förenat den svarta amerikanska traditionen av rhythm & blues/popballader från åren kring 1960 med korans egen tradition?

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik