Med det förflutna ständigt närvarande

Jane Harper
Överlevarna
Övers: Mattias Edvardsson
Inläsare: Niklas Engdahl
(Forum)

”Överlevarna” är den fjärde boken av den australiska författaren Jane Harper. Till skillnad från i hennes tidigare verk ”Hetta”, ”Falska vänner” och ”En förlorad man” utspelar sig inte ”Överlevarna” på Australiens fastland utan på Tasmanien, där havet är skoningslöst och tidvattnet dramatiskt, något som är en viktig ingrediens i boken.

I fokus står Kieran Elliot, en kille i trettioårsåldern som lämnade det lilla kustsamhället Evelyn Bay för ett liv i Melbourne efter en tragedi vid en kraftig storm där två män omkom, däribland Kierans storebror Finn.

Kieran själv – och många andra i Evelyn Bay – anklagar Kieran för det som hände den där dagen, men när hans pappas demens börjar bli allt allvarligare återvänder han hem tillsammans med sin sambo Mia och dottern Audrey. Kort därefter hittas en död ung kvinna på stranden, samma strand där en ung flicka försvann och aldrig återfanns samma dag som stormen rasade och tog de båda männens liv ute till havs.

Har man läst Jane Harpers tidigare verk – och det bör man ha gjort tycker jag, för hon är en riktigt bra spänningsförfattare! – tar det inte lång tid innan man känner igen sig i ”Överlevarna”.

Det förflutna är ständigt närvarande och kastar långa skuggor över nutiden, och självklart visar det sig att det vi tror inträffade den där ödesdigra dagen för tolv år sedan när så mångas liv rämnade vid århundradets storm kanske inte är vad som verkligen hände.

Det är välskrivet och medryckande, om än aldrig explosivt i skeendet. Harper skriver effektivt och hittar hela tiden nya krokar som får läsaren att vilja fortsätta läsa eller lyssna.

En rolig detalj är att det i ”Överlevarna” förekommer en författare som tidigare varit en återkommande sommargäst i Evelyn Bay men som nu tänkt bosätta sig där på riktigt. Författaren, som långtifrån framställs i enbart ljus dager, har en bakgrundshistoria som verkar påminna starkt om Harpers egen utifrån vad jag läst om henne, vilket jag tycker är skoj.

Om jag ska komma med någon kritik, så är det kanske att hon skriver utifrån en sorts formel.

Jag passade på att se filmatiseringen av hennes debutbok ”Hetta” i helgen (finns på Viaplay och biblioteksstreamingtjänsten Cineasterna under originalnamnet ”The Dry” och har Eric Bana i huvudrollen) och med de båda berättelserna i färskt minne gick det att se tydliga likheter i strukturen främst i bakgrundshistorierna.

Men hade jag inte färskat upp minnet av ”Hetta” genom att se filmen (som också var bra, men som nog hade mått bättre som tv-serie på fyra till sex avsnitt för att kunna ge bakgrundshistorien mer utrymme) hade jag nog inte ens reflekterat över det.

De svenska ljudboksversionerna av Jane Harpers böcker är samtliga inlästa av Niklas Engdahl. Jag brukar alltid gilla Engdahls inläsningar, och så även här. Som bonusinfo kan nämnas att ”Överlevarna” är översatt av författaren Mattias Edvardsson (hans första översättning!) och han gör det med den äran.

Så – ta er an ”Överlevarna”!

Daniel Åberg är författare, kulturskribent och härmed också gästrecensent på Deckarlogg. På senare år har han främst skrivit för ljudboksmarknaden med Storytel Original-serierna ”Virus” och ”Nära gränsen”. Han skriver också den lättlästa ungdomsbokserien ”Avbrottet”. Daniel Åberg är bosatt i Vittangi öster om Kiruna.

Vilken dårfinksdeckare!

Kent Klint Engman

Snuten på Dårön

(Kung Kent förlag / BoD)

Det var någonting fick mig att börja lyssna på just den här ljudboken. Fråga mig inte vad, för jag vet inte, men något var det. Och när jag börjat lyssna kunde jag inte sluta. Varför jag fortsatte att lyssna vet jag däremot alldeles säkert.

Det var idén med uppläsningen, som författaren Kent Kling Engman själv svarar för, som verkade fyndig (och inte så lite våghalsig). Och resultatet infriade idén. Uppläsningen sker på dialekt: hälsingedialekt. Rättare sagt, hälsingedialekter.

Kung Kent Klint Engman läser författarrösten med sin egen hälsingedialekt och byter sen dialekter så att olika personer i romanen får tala och tänka på lite olika, varierade hälsingedialekter. Svårt att med ord beskriva hur det låter men det fungerar bra. Det låter väldigt bra. Medryckande, Underhållande. Roande. Från småleende- till skrattlockande.

Kung Kent är en utmärkt uppläsare av ”Snuten på Dårön”. Boken kan beskrivas som en deckare med mera. En galen deckare. En dårfinksdeckare. Också en skitdeckare – och nu ska ni inte missförstå den karaktäristiken. Skämt och eventuellt allvar blandas. Burlesk och eventuell realism. Overkligt och eventuellt verkligt. Vad som sker och vad som eventuellt sker. Vad som syns och vad som ses i syne. Vad som levs och vad som blott upplevs.

Händelserna utspelar sig på ”Dårön” – folkligt namn för ön Gallbjäre som ligger en färja bort utanför kusten vid Nordanstig i Hälsingland. Öknamnet ”Dårön” syftar på det mentalsjukhus som finns på ön. Gallbjärsbergets Mentalvårdsinrättning lyder det officiella namnet. Öns hotell heter Skrikmåsen.

Det är oktober men ändå snöstorm, så tidigt. Alltså perfekt deckarväder för att ta sig med färjan ut till Gallbjäre. Det har skett ett mord, ett ordagrant skitmord. Två poliser utreder; en som faktiskt är polis (men snart ska sluta) och en som inte är (men gärna vill vara och därför blir). Därmed förvandlas också ”Dårödeckaren” till något av en förväxlingskomedi, bland allt annat den är.

Polisroman. Deckare. Landsbygdsroman. Bygdeskröna. Skälmroman. Fantasy. Bygdefantasy. Oavsett, underhållande är det. I beskrivningen av ljudboken finns citatet, misstänker starkt att det är författaren Kent Klint Engman själv som står för detta, ”Arkiv X på en Twin Peaks ö i Hälsingland”. Nja, snarare – enligt mig – som en historia av en än mer grovhuggen Fritiof Nilsson Piraten där norr uppifrån.

Jo, jag hade nöje av ”Snuten på Dårön” – som ljudbok, vill säga. Fast jag ville läsa också, se hur hälsingedialekterna fungerar på papper. Så jag skaffade dessutom den här hälsingedeckaren som pappersbok. Men… Jaaaaa, om ni tänker lyssna så läs inte följande. Detta är blott… ja, faktiskt, ursäkta… en ”varningstext” för eventuella pappersbokläsare.

Kung Kent Klint Engman skriver för att höras – inte läsas. Det mesta av hälsingedialektens varianter försvinner på papper. Författaren är inte heller samma kung på papper, inte världens främsta stilist. Lite redaktörshjälp hade behövts. Dessutom har pappersboken blivit onödigt svårläst. Jag förmodar att det är en layout- och tryckmiss för ibland ser sidorna och styckena ”riktiga” ut – men oftast inte.

Boken har ojämn högerkant. Det är åkej för mig – även om en del läsare brukar ogilla det – och förenklar ju layoutandet. Värre är att (nästan) alla stycken, inklusive pratminusen, saknar indrag (med undantag för inledningen på varje kapitel, i första stycket har det däremot gjorts indrag).

Alltså precis tvärtemot som det brukar vara i böcker – som det rimligen ska vara i böcker. För det här är jättesvårläst. Sidorna blir som en klump text, bara. Och det är ju verkligen trist. Och det är synd att allt mitt gnäll ska behövas, för det jag gnäller över hade varit ganska så lätt avhjälpt. Men tyvärr kan jag inte rekommendera ”Snuten på Dårön” som pappersbok.

Däremot: provlyssna ”Snuten på Dårön” som ljudbok. Denna galna skälmdeckare!

Bengt Eriksson

Välskrivet, spännande och medryckande från Island – men…

Yrsa Sigurdardottír
Straffet
Freyja & Huldar (del 2)
Övers: Villemo Linngård Oksanen
(Harper Collins Nordic)

Jag gillade verkligen de tidiga böckerna av den isländska författaren Yrsa Sigurdardottír. ”Ödemark” och ”Eldnatt” är något av det bästa jag läst. De speglade miljöer och karaktärer som man sällan läser om i andra deckare.

Hennes två senaste deckare som kommit ut i Sverige, ”Arvet och ”Straffet”, känns däremot inte lika ”isländska”. De utspelar sig i Reykjavík och har en mer internationell ton, om ni förstår vad jag menar.

Yrsa-Sigurdardóttir-StraffetDet är ganska brutala historier där polisernas privatliv får stort utrymme. Båda böckerna är bra men de faller inte mig riktigt i smaken. Fast det har inget med böckernas kvalité att göra. Nu har jag lyssnat på ”Straffet” och den är välskriven, spännande och medryckande.

Huvudkaraktärerna Freyja och Huldar har en mer än lovligt strulig relation och den känns intressant att följa. Men. Och här kommer min enda riktiga käpphäst när det gäller deckare.

Återigen är det bara min åsikt och inget som egentligen sänker bokens läsvärde. Jag spoilar inte om jag avslöjar att det handlar om barn som far illa på värsta sätt. Det får man veta redan i inledningen av boken så jag avslöjar inget avgörande i handlingen.

Jag undviker vanligtvis böcker som behandlar det här ämnet. Jag tycker helt enkelt att det är svårt att uppskatta som underhållning. Om en författare ändå väljer att skriva om övergrepp på barn förväntar jag mig att det ska finnas en respekt för offren eller ett syfte som motiverar valet av ämne.

Så är inte fallet i ”Straffet”. Det är inget fel på intrigen, karaktärerna eller tempot i boken. Men den passar inte mig helt enkelt. Därför undviker jag att sätta något betyg på boken.

Samuel Karlsson
är recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar, som framgår av den här recensionen, gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, både på deckare och annat.