Marie Hermanson – etta på tio i topp!

Så har höstsäsongen inletts för Gota Medias spänningstopp. En gång i månaden väljer deckarrecensenter ut de bästa spänningsromanerna i alla undergenrer och titlarna hamnar i favoritordning på en tio i topp-lista. Mycket bra lista för att ge tips om de bästa titlarna just nu bland deckare och annan krimi. Och det skriver inte Deckarloggs redaktör enbart för att han är en av recensenterna bakom listan.

Så här är ordningen på spänningstoppen just, för att också se motiveringarna till böckernas placeringar – gå in på någon av Gota Medias nätsidor (Borås Tidning, Barometern, Smålandsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda med flera).

1) Marie Hermanson: Pestön (Albert Bonniers)

2) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

3) Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers)

4) Mattias Edvardsson: En familjetragedi (Forum)

5) Håkan Nesser: Schack under vulkanen (Albert Bonniers)

6) Lundgren & Lundgren: Där isarna råmar (Albert Bonniers)

7) Johanna Mo: Skuggliljan (Romanus & Selliing)

8) Hjorth & Rosenfeldt: Som man sår (Norstedts)

9) Anne Holt: Mandelaeffekten (Piratförlaget)

10) Patrick Modiano: Osynligt bläck (Elisabeth Grate)

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst juli 2021

Jørn Lier Horst / Thomas Enger 

Slagsida

Blix och Ramm  (del 3)

(W&W)

En polis och kollega till Alexander Blix mördas. Fallet har  kopplingar till honom personligen eftersom hans dotter blir vittne till mordet. Är hon mördarens nästa offer? Journalisten Emma Ramm tar på sig uppgiften att bevaka dottern. Jag gillar när författare hittar nya grepp för att förmedla sin historia. Författarduon har skapat ett scenario där vi får följa en internutredning mot Alexander Blix samtidigt som fallet nystas upp. Snyggt, smart och spännande. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Johan Nilsson

Jubelår

(Offside Press/

Bokfabriken)

”Jubelår” är både en fotbolls- och polisroman; dessutom och framför allt en roman om människor och deras liv, i och kring fotbollen. Samt en deckare som skrivits av en författare. Den distinktionen syftar på att författaren, som må vara deckardebutant men tidigare skrivit skönlitterära romaner, åstadkommer mycket mer än att skapa typisk deckarspänning. Johan Nilsson skriver och berättar väl. Han kan teckna och fördjupa både miljöer och personer, förmedla en berättelse så den verkligen blir en berättelse.

Marie Hermanson

Pestön

(Albert Bonniers)

Här återkommer polisen Nils Gunnarsson, nu överkonstapel, och Ellen Grönblad, men inte längre (volontär)journalist. Stan är fortfarande Göteborg, tiden har blivit 1925. Och det är autentiskt, miljön känns högst verklig.  En lugn berättelse, på ytan. Under vibrerar händelser, stämningar, känslor. Det börjar dramatiskt med att en underlig pojke kommer till Gunnarsson på polisstationen. Pojken är är ivrig, ska ha med sig polisen. Han går före till en eka i Östra Hamnkanalen och ror med Gunnarsson under kanalens broar och in på Säveån, allt långt bort.

Tina Frennstedt

Skärseld /

Cold case

(Forum)

Polisen Tess Hjalmarsson har köpt ett hus i Gislövshammar. (Förresten samma fiskeläger som i Anders de la Mottes och Måns Nilssons Österlen-deckare!) Och jag är genast där eller här – på Österlen. Cold case-fallet gäller ännu en ung kvinna, dessutom härjar en mordbrännare i Sydostskåne. Den ena orten efter den andra nämns och inte bara räknas upp utan varje plats känns riktig och exakt. De människor som bor i boken, de bor också där i verkligheten. Djupast ner i Österlens jord finns noir. Om inte detta mörker gävs fram blir det inte Österlen, då blir det ingen Österlendeckare.  Frennstedt vet det, så det gör hon. 

Mattias Edvardsson

En familjetragedi

(Forum)

Jag erkänner att felet nog var mitt – eller kanske delat? Jag har inte förmått att läsa och ta till mig och Edvardsson skriver allt bättre så det blir lättare för mig att ta till mig. Det handlar om relationsspänning: inom familjen, bland kvarterets grannar eller – i ”En familjetragedi” med Lund som miljö – mellan olika människor som relaterar mer eller mindre men allt mer till varann. Det tog några romaner för mig att inse hur skicklig Mattias Edvardsson är på att låta det obehagliga smyga på, mer och mer, undan för undan, och bli verkligt (eller tvärtom, få verkligheten att bli allt mer obehaglig). I och med ”En familjetragedi” skriver han som bäst, hittills.

Första halvårets bästa (och mindre bra) skånska deckare 2021!

Skånska deckare, finns dom?

Det är inte många år sen som svaret på den frågan var ett tveksamt: Nja. (Minns att jag gjorde en historisk genomgång av deckare från och om Skåne till ett skånskt magasin, för då skrevs det knappt alls några skånska deckare.) Vilket ju verkar konstigt idag när frågan kan besvaras med ett rungande: Ja! Numera gäller det att försöka hålla koll på alla skånska deckare som ges ut.

När jag lämnade min förra skånska deckarkrönika undrade YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson om jag inte kunde skriva om trender och tendenser, istället för att recensera titel för titel. Men det går inte. Det finns inga speciella trender för skånska deckare. De är skånska deckare, det är det speciella. Att det skrivs deckare som utspelar sig i Skåne, i olika skånska miljöer.

Förhållandet mellan miljön och kriminaliteten får dem att bli skånska. Detta är viktigast när intriger placeras på en utvald lokal ort: brottsligheten ska uppstå ur just denna ort och bland dessa människor. Vissa författare lyckas bättre med det – andra sämre. I övrigt kan skånska deckare höra till vilken kriminell undergenre som helst.

Höjdpunkter från tidigare skånska krönikor och recensioner: Olle Lönnaeus har skrivit en rad polis- och noirromaner med miljöer från Malmö och Österlen. Set Mattsson följer kriminalinspektör Douglas Palm i historiska polisromaner om Malmö från andra världskriget och framåt. Cecilia Sahlström skriver så realistiska polisromaner (mest i Lund) att de blir arbetsplatsreportage.  

En annan favorit är mjukdeckarserien av författarduon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen om pensionären Ester i Lund (lika cozy som besk/a, både Ester och deckarna). Anders de la Motte har avslutat en kvartett årstidsdeckare på fiktiva orter – men så autentiska att det kan ingen tro – i nordvästra Skåne. Medan Tina Frennstedt inlett en ”Cold Case”-serie med en lesbisk polis i Malmö och på Österlen. 

Skånskt deckarnytt inför sommaren 2021…

Flera av de nämnda skriver på som förut. Olle Lönnaeus når väl inte sin högsta topp – men nästan – i noirthrillern ”Gamen” (Bokfabriken) om en svensk krigsveteran i ett så verkligt Malmö att gator andas och  platser doftar.

Set Mattssons sjätte historiska polisroman ”Den ovillige mördaren” (Historiska Media) kan vara hans allra bästa. Åren har nått fram till 1956 och polisen Palm är nyskild. Autentiskt, ja, faktanoga, skildras Ungernrevolten och en ungersk student som flytt till Malmö.

Även Cecilia Sahlström har med ”Pojkarna”  (Bokfabriken) skrivit sin bästa deckare med en högst realistisk skildring av polisarbete: långsamt och lite fumligt, ändå metodiskt och målmedvetet.

Å ena sidan Stefan Ahnhem, som med ”Den sista spiken” (Forum) avslutar actionthrillerserien om polisen Fabian Risk i Helsingborg. Å den andra Olséni & Hansen, som även skriver mjukdeckare om Falsterbonäsets pensionärer med Egon Hjort, 88 år, som piggast.

Själv har jag dock lika svårt för övervåldsam underhållning som att skratta när det mördas. Jag uppskattar dock det smått karikerade porträttet av Skanör-Falsterbo. Till exempel att en känd influencer i ”Hotellgästen” (Bokfabriken) hittas död i poolen på det verkliga Hotell Gässlingen.

Mattias Edvardsson skriver relationsspänning: inom familjen, bland kvarterets grannar eller – i ”En familjetragedi” (Forum) med Lund som miljö – mellan olika människor som relaterar till varann. Det tog några romaner att inse hur skicklig han är på att låta det obehagliga smyga på och bli verkligt (eller tvärtom, få verkligheten att bli allt mer obehaglig). 

Anna Breitholtz Monsén, ”Stranden”, Elisabeth Andersson, ”Ett hjärta i bitar” (båda Bokfabriken), och Linda Ståhl, ”Syndaren ska vakna” (Norstedts), är deckardebutanter. Grundintriger: kvinnlig före detta polis återvänder till (fiktiva) Sandinge på Skånes nordvästkust, kvinnlig polis från Stockholm gifter sig med greven på (likaså fiktiva) Carolineborg slott på Österlen och polisen i Vellinge får en ny – ickebinär – kriminalchef.

De två första (alltför bleka miljöer) hamnar i högen för ”andra chansen”. Min favorit blir Linda Ståhls skånska debutdeckare. En polis, Reub Thelander, som varken är kvinna eller man/man eller kvinna. Ovanligt! Spännande! Hon eller han? ”Hen blir bra”, säger Reub. Höllviken karaktäriseras dessutom så exakt direkt i första kapitlet. Handling: våld mot kvinnor.

Veteranen Anders de la Motte och debutanten Måns Nilsson har skrivit en feelgood med crime, ”Döden går på visning” (Forum), kring ett spektakulärt husprojekt i Gislövshammar. Träffsäker inledning – kommissarie Peter Vinston från Stockholm är på väg till Gärsnäs slott, kör in på en grusväg och blir omringad av tjurar eller om det är  kor? – och småputtrig fortsättning.

Alltså slott. Check. Ridtävling. Check. Med mera. Fast det hjälper inte hur många österlenska orter och företeelser som prickas in. Österlen ska också kännas och  miljön känns inte österlensk. Jag slår istället upp Tina Frennstedts polisroman ”Skärseld” (Forum). Vilken skillnad!

Polisen Tess Hjalmarsson har nu köpt ett hus i – samma! – Gislövshammar. Och jag är genast där, på Österlen. Cold case-fallet gäller ännu en ung kvinna, dessutom härjar en mordbrännare i Sydostskåne.

Den ena orten efter den andra nämns och varje plats känns riktig och exakt. De människor som bor i boken, de bor också där i verkligheten.

Djupast ner i Österlens jord finns noir. Grävs inte detta mörker fram blir det inte Österlen. Det vet Frennstedt, så det gör hon.  

Bengt Eriksson

Något kortare i Ystads Allehanda

***

Aktuell skånsk krimi

Tina Frennstedt: ”Skärseld”

Sommarens Österlendeckare!

Olle Lönnaeus: ”Gamen”.

Noir i dagens Malmö. 

Set Mattsson: ”Den ovillige mördaren”

Historiskt om Malmö i världen.

Cecilia Sahlström: ”Pojkarna”

Arbetsplatsreportage om Lunds poliskår.

Linda Ståhl: ”Syndaren ska vakna”

Ickebinär deckare, ovanligt spännande!

***

Skånska deckarklassiker

Jenny Berthelius: ”Mannen med lien”

Kuslig spänning i vardagen.

K Arne Blom: ”Skuggan av en stövel”

Inleder hans serie  kriminella andra världskrigsromaner.

Jean Bolinder: ”Martin Luffas hemlighet”

Otäck, klurig, personlig.

Henning Mankell: ”Mördare utan ansikte

Första boken om Kurt Wallander är nog den bästa.

Bodil Mårtensson: ”En chans för mycket”

Start för serien med polisen Joakim Hill i Helsingborg.

Om dessa äldre böcker inte finns i bokhandeln –

prova antikvariat och bibliotek

(några finns som ljudböcker).

PS. Några av de nämnda titlarna kommer också att recenseras lite mer utförligt på Deckarlogg.

Deckarloggbäst juli 2020: svenskt (del 1)

Juli blev en riktigt bra läsarmånad vad gäller svenska deckare och annan krimi. Så spännande och bra att många författare och titlar konkurrerade på listan över månadens Deckarloggbästa läsning.

Istället för att välja bort – alldeles för svårt – får listan bli så lång som den blev. Läggs ut med en del i taget. Här kommer första delen (med deckare om och från Skåne)…

***

Anders de la Motte
Våroffer
(Forum)
Också sista delen av ”årstidskvartetten” fick mig att leta på Skånekartan. Exakt var vid Söderåsen ligger Bokelunds slott, dit läkaren Thea Lind har flyttat? Skildringen av Nordvästskåne är så levande att jag har svårt att tro annat än att miljöerna måste vara autentiska. Likaså fortsätter de la Motte att knyta ihop nutid och förflutet. Valborgsnatten 1986 dödades en tonårsflicka vid nämnda slott – ett minne som stannat kvar hos ortsbefolkningen. Observera också – än en gång – den återkommande berättartekniken: preteritum (dåtid) och presens (idag). Årstiden, naturen, personer och händelser flätas ihop till en för undan stegrande spänningsberättelse.

Mattias Edvardsson
Goda granna
(Forum)
Grannrelationsdeckaren ”Goda grannar” (Forum) har placerats på en fiktiv ort: Köpinge utanför Lund. Makarna Micke och Bianca med två barn har lämnat Stockholm, bosatt sig i ett lugnt villakvarter och börjat (tvångs)umgås med grannarna. Så blir Bianca påkörd och svårt skadad. En bilolycka, för det var det väl? Kvarterets kör av människor framför varsin version av en och samma händelse. Likadant som i hans förra roman men nu har Edvardsson finslipat metoden. Varje röst och person kompletterar varann och bidrar till en utredning av vad som hände. Och varför.

Tony Johansson
Källa X
(Lind & Co)
Tredje titeln i serien med Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund är en blandad journalist-, agent- och polisdeckare. En svensk officer dör under ett uppdrag i Jemen; en grävande journalist hittas död på Ven (och en annan är försvunnen). Detta knyts ihop i berättande action, det betyder nära nog episkt berättande, med spänningen som en del av själva berättandet. Och det är det, lika spännande som trovärdigt, med avslutning hos svensk säkerhetspolis och regering – i en uppgörelse med den svenska utrikes/vapen/invandringspolitikens dubbelmoral.

Tina Frennstedt
Väg 9
(W&W)
Hennes andra polisroman med samma polis(er): Tess Hjalmarsson som leder Cold Case-enheten vid polisen i Malmö. Även liknande uppbyggnad: ett verkligt, olöst fall – ung manlig cyklist hittades död utanför Lund – har omplacerats i Sydostskåne, strax utanför Ystad. I nutid inträffar fler mord, som binds ihop (ledtråd: vit lera) med cykelmordet. Som när en kvinnlig konstnär inför konstrundan på Österlen hittas död på en speciell plats… Väl berättat, spännande och logiskt samt en exakt skildring av Österlen. Några få ord är allt Frennstedt behöver för att varje österlenbo, fast- som turistboende ska känna igen sig.

Skånes deckarlandskap, från nordväst till sydost

När jag skriver om musik, skivor och konserter, i dagspress och tidskrifter, så betygssätts ofta recensionerna. Alltså inte bara att jag tycker något med ord utan det sätts också ett betyg med siffror eller andra figurer (som lurblåsare i Ystads Allehanda).

När jag skriver om litteratur, till exempel deckare, i samma dagspress så betygssätts aldrig recensioner med siffror eller något annat. Varför? Det är lite svårt att förstå.

Jag ogillar och gillar sifferbetyg, bäggedera. Det beror på, när det används. Vid längre recensioner behövs inga betyg, vad kritiker tycker ska framgå av recensionen.

Men vid kortrecensioner…

En bokrecension kan idag vara så kort som 500 tecken (jag har till och med skrivit recensioner på ynka 300 tecken!) och då bör det lilla utrymmet användas så effektivt som möjligt. Ett sifferbetyg kan spara typ 100 behövliga tecken.

Följande skånska deckarkrönika från första halvåret 2020 hade inga siffer = lurblåsarbetyg när den publicerades i Ystads Allehanda. Vid återpublicerandet på Deckarlogg har jag försett krönikan med sifferbetyg.

Blev det tydligare, vad jag tycker om böckerna? Jag tror det, hoppas det.

***

Vilket deckarlandskap som Skåne har blivit! Allt fler deckare placeras i kriminella skånska miljöer och de flesta skånska deckare är dessutom riktigt bra.

Också ”Våroffer” (Forum), som avslutar Anders de la Mottes ”årstidskvartett”, fick mig att leta på Skånekartan. Exakt var vid Söderåsens spets ligger Bokelunds slott, dit läkaren Thea Lind har flyttat, och samhället Tornaby, där hon blivit distriktsläkare?

Han fortsätter att skildra Nordvästskåne så levande att det är svårt att tro annat än att miljöerna måste vara autentiska. Som att Theas make David förstås är kock och ska öppna en krog i slottet.

Likaså fortsätter de la Motte att knyta ihop nutiden med det förflutna. Valborgsnatten 1986 dödades en tonårsflicka vid nämnda slott – ett minne som blivit kvar inom ortsbefolkningen.

Observera också den – i årstidsdeckarserien – återkommande berättartekniken: preteritum (dåtid) och presens (idag).

Årstiden, naturen, personer och händelser flätas ihop till en undan för undan stegrande spänningsberättelse. ”Våroffer” är – minst – lika bra som de tidigare årstidsdeckarna. (4 ½/5)

Även Mattias Edvardsson placerar sin grannrelationsdeckare ”Goda grannar” (Forum) på en fiktiv ort: Köpinge någonstans strax utanför Lund. Makarna Micke och Bianca med två barn har lämnat Stockholm, bosatt sig här i ett lugnt villakvarter och börjat (tvångs)umgås med grannarna.

Så blir Bianca påkörd och svårt skadad. Ambulansen hämtar Bianca och kör henne till lasarettet i Lund. En bilolycka, för det var det väl?

Edvardsson låter kvarterets kör av människor framföra varsin version av händelsen, en och samma händelse. Likadant som i hans föregående roman, ”En vanlig familj”, men resultatet blev då en svårgreppbar kakofoni av motstridiga röster.

Nu har han finslipat metoden. Varje röst och person kompletterar varann och bidrar till en utredning av vad som hände. Och varför. (4/5)

Det är fascinerande att följa författare från debuten, läsa deras följande titlar och se hur de utvecklas. Till exempel Cecilia Sahlström och Tony Johansson.

I den fjärde romanen om Sara Vallén och de övriga poliserna i Lund, ”Hatet vi bär” (Bokfabriken), lyckas Cecilia Sahlström bäst hittills såväl till innehållet som vad gäller det berättartekniska.

Kapitlens olika längder är mer avvägda, yrkes- och privatliv balanseras bättre. Det (i dagens svenska kriminalitteratur allt oftare återkommande) kriminella ämnet – sexuellt frustrerade hatiska män – är också ovanligt välbalanserat.

Fast det Sahlström, själv före detta polis, framför allt skildrar och vill skildra, tror jag, är romanpoliserna som personer och individer. Ja, människor med olika egenskaper och förmågor, lämpligheter och olämpligheter, på bättre och sämre. (3 ½ /5)

Tony Johansson tredje roman, ”Källa X” (Lind & Co), med Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund är en blandad journalist-, agent- och polisdeckare.

En svensk officer dör under ett uppdrag i Jemen; en grävande journalist hittas död på Ven (och en annan är försvunnen).

Detta knyts ihop i berättande action, det betyder nära nog episkt berättande, med spänningen som en del av själva berättandet.

Och det är det, lika spännande som trovärdigt, med avslutning hos svensk säkerhetspolis och regering – i en uppgörelse med politikens dubbelmoral. (4/5)

Mats Svensson, ”Den trettonde bomben” (Lind & Co), och Marianne Stalbohm-Stieger, ”Jag tänker ofta på pingviner” (Ekström Garay), är deckardebutanter.

Svensson har skrivit en kombinerad polisroman och terroristthriller. Alina Dragovic, säkerhetspolis i Lund, och hennes kollega Omar efterforska en eventuell terroristcell i Sverige.

Detta leder bakåt till en händelse som inträffade 1952. Ett Viggenplan störta, efter att ha lyft från Kallinge i Blekinge. Vad hände? Och vad hade planet för hemlig last?

Mats Svensson skriver temposnabbt, han fyller berättandet med action och lägger till eldstrid, dessutom. Mycket sker och det sker fort – lite på bekostnad av personteckningen, dock. (3/5)

Stalbohm-Stieger har skrivit en mer ”vanlig” pusseldeckare. Två miljöer: ett parhus i Limhamn, där huvudpersonen Monika bor, och Nya Zeelands sydspets, dit hennes son reste – och där han försvann.

Monika med väninnor blir detektiver på jordklotets bägge sidor. ”Jag tänker ofta på pingviner” är alls ingen oäven deckardebut med både ett miljötema och en spirande äldrekärlek till den tidigare polisen Olle – med mustasch. (3/5)

Tony Manieri, som förut skrivit tuffa polisromaner med Malmö som miljö, återkommer nu med gangsterromanen – eller skälmdeckaren? – ”Limhamns juveler” (Saga Egmont; först som ljudbok, kommer också i pocket). Manieris malmöitiska hittepå-gaturjargong är som Jens Lapidus i en skrattspegel.

På Mysiga Maris konditori plockar Kent och Weschka (medlemmar i ligan Limhamns juveler) upp ett tappat kuvert med en bilnyckel till en Volvo med en bärbar dator i bakluckan.

Och detta är bara början på en ordagrant hejdlös skröna om, genom och kring Malmös gangsterliv med maffiosan Giovanna Cassata i toppen.

Alltså såna här deckare på skoj gillar inte jag. Frågan är, ven varför skrattar jag då?

(Christina) Olséni & (Micke) Hansen har nått till sin sjätte, ”Livräddaren”, och fjärde titel, ”Grannar i död och lust” (båda Bokfabriken), i skämtdeckarserien om pensionärerna i Falsterbo respektive mysserien om Ester Karlsson, pensionär med bostadsrätt i Lund.

Falsterbopensionärerna är lika galna som alltid, främst Egon, 87.

Det ska bli begravning i Skanörs kyrka. Egon och hans bäste vän Ragnar, också 87, hittar kyrkvaktmästaren död i en bänk. De stuvar undan honom i predikstolen. (3/5)

Men vad händer med, hos och i Ester Karlsson med ”K”, 78 år? Börjar inte hon att bli mindre mysig och mer… säg, elak? Och den nya romanens plötsliga dödsfall under bostadsrättsföreningens städdag kunde ju vara hämtad från Falsterboserien. (3½/5)

Ska det bli så här, framöver? Det hoppas jag inte, verkligen inte. Jag hoppas att Olsén & Hansen behåller den lilla – men viktiga – skillnaden mellan sina bägge deckarserier, låter den ena serien vara skämt och den andra mys.

Slutligen men främst: Tina Frennstedts andra polisroman, ”Väg 9”, (W&W), är den bästa skånska deckaren under första halvåret 2020!

Samma polis(er) som i debuten: Tess Hjalmarsson som leder Cold Case-enheten vid polisen i Malmö. Också liknande uppbyggnad: ett verkligt, olöst fall – ung manlig cyklist hittades död utanför Lund – har omplacerats i Sydostskåne, strax utanför Ystad.

I nutid inträffar fler mord, som binds ihop (ledtråd: vit lera) med cykelmordet. Som när en kvinnlig konstnär inför påskens konstrunda på Österlen hittas död på en speciell plats…

Väl berättat, spännande och logiskt samt en exakt skildring av Österlen. Några få ord är allt vad Tina Frennstedt behöver för att varje österlenbo, fast- som turistboende ska känna igen sig.

Det lovar jag. Läs själv så får du se… (5/5)

3 ggr kortdeckare

1) Påminnelse. Karin Wahlbergs ”De drabbade” (W&W) och Jens Lönnaeus ”Clara” (Historiska Media) har jag tidigare recenserat. Genrer: sjukhus/samhällsdeckare respektive psykologisk, ja, psykotisk spänning. Bägge innehåller dessutom atmosfärrika cykel- och gångnära stadsskildringar av dagens Lund respektive Malmö.

2) Danskt. ”Vildskud” (Politiken) är Julie Hastrups nya krimi med ”drabsefterforsker” Rebekka Holm. Just när jag läser den får jag reda på något som var på tiden: äntligen har seriens sju tidigare titlar börjat översättas till svenska. Först ut är ”En tagg i ögat”, ”Den blinda fläcken”, ”Blodig genväg” och ”Porträtt av döden” (alla Polaris, utgivna som e- och ljudböcker). Missa nu inte Hastrup, en av Danmarks främsta polisromanförfattare.

2) Danskt på danska. Danmarks allra bästa krimiförfattare, Gretelise Holm, ges inte längre ut i Sverige. Obegripligt! ”Dødfunden” (Harper Collins) – en allkrimi som speglar hela Danmark från rawfood till rasism – måste alltså läsas på danska. Gör det! I vår har jag också upptäckt Walther Reberniks kampsportthriller ”Jæger” (Byens forlag). Start i Köpenhamn, besök i skånska Arkelstorp, avslut i Italien. Även Rebernik, krimidebutant, advokat och karateutövare, tar tempen på dagens Danmark (och Europa).

Bengt Eriksson
Skrivet ungefär så här till Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, något utökat på Deckarlogg.

 

Allt fler mord i Skåne

Häromkvällen for jag till Sjöbo bibliotek för att höra Ingrid Remvall berätta om sitt författande. Hon har förut skrivit skön- och facklitteratur för barn och ungdom, nu i våras kom vuxendeckaren ”Mord och martinis – Kändiskockens död” (Bokfabriken).

Undergenre: yngre, modern feelgood-deckare.

Remvall, som bor i Lomma och arbetar i Sjöbo, placerar inte sina berättelser i skånska miljöer. Hittills, i alla fall. Kanske till våren 2019, då thrillern ”Glasfällan” kommer. ”Skåne? Nej”, svarar hon när jag frågar. ”Eventuellt i framtiden – men inte nu.”

Om jag tagit med författare som Remvall, Anna Karolina, Anna Lihammer, Kristina Ohlsson, Joakim Zander med flera, vilka är födda i Skåne eller bor här men föredrar andra kriminella miljöer, typ Stockholm, så hade Skånes nya deckarboom inte fått plats i de krönikor jag varje utgivningshöst och vår skrivit de senaste åren.

För så är det: en skånsk deckarboom är i full gång och blom. Säg för tio år sen, då utspelade sig knappt alls några deckare i skånska miljöer. Idag är det ju omöjligt att hålla koll på alla nya skånska deckare. Ber om ursäkt om jag råkat missa någon deckare i skånsk miljö när jag nu gör 2018 års höstgenomgång…

”Judaskyssen” (Hoi) av debutanterna Kristina Tilvemo & Michael Wainwright utspelar sig i Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman; en arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund.

Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en bra debutdeckare.

Anders de la Motte är en av våra skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I de la Mottes IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” (Forum) är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt.

Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar från preteritum till presens. En kvinna får ärva en gammal stugby. Så börjar ”Vintereld” och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

”Motiv X” (Forum) heter Stefan Ahnhems fjärde thriller om Fabian Risk och övriga poliser i Helsingborg med omnejd. Ahnhems polisthriller är som en teve-serie där varje scen ska vara action. Det händer mycket och otäckt – med kort sagt vidriga mord (som när en flyktingpojke mördas i en centrifug).

Trovärdigt? Arbetar svensk polis så här? Är poliser så… ja, kriminella? ”Motiv X” är till råga på allt en kriminell följetong som inleddes tidigare i serien och slutar innan upplösningen. Fortsättning i nästa del… Skriva och berätta kan Ahnhem, men varför måste han ta i och överdriva?

Mattias Edvardsson är en våghalsig och experimentell deckarförfattare. ”En helt vanlig familj” (också Forum) kan placeras i facket ”domestic crime” med tillägget rättegångsthriller. Miljö: ett villaområde i Lund. Familjens dotter, Ulrika, anklagas för mord och häktas.

Edvardsson berättar samma historia från tre håll, alltså tre gånger efter varann: fadern, dottern och modern. Det är modigt gjort – men svårt. Jag (andra recensenter har varit av annan åsikt) tycker det fungerar bäst i första vändan, åkej i andra men i tredje tröttnade jag. Nog kunde den här historien ha berättats på ett mer kommunikativt sätt?

Olsénis & Hansens mjukisdeckare med Ester Karlsson, 78 år och änka i Lund, har redan blivit en favorit. I seriens andra titel, ”Ett lik i garderoben” (Bokfabriken), deltar Ester i ett 80-årskalas på Hjularöds slott utanför Harlösa. (Jo, precis där som julkalendern ”Mysteriet på Greveholm” spelades in.)

Ester Karlsson ”med K” har trippelskinn på näsan och övriga personer är knepiga på sina sätt, så där som folk kan vara. Det dröjer innan liket upptäcks och Ester startar sin Miss Marple-utredning. Men det gör ingenting: i den här serien har Olséni & Hansen hittat feelgood-deckarens extra rätta ton.

”Malmömord” (Venaröd) är ingen deckare, inte skönlitteratur utan en fackbok om ”real crime”. Jag brukar inte gilla böcker med autentiska mord, ofta blir det för snaskigt. Men Greger Larsson, som gett ut flera Malmöböcker, känner sin stad och dess invånare.

Som Kristian Lundberg skriver i förordet: ”Det går inte att se skillnad på vilka som är förövare och vilka som är offer. Vi påminner om varandra…”

I Larsens bok skildras det mörker som nog finns inom oss alla och får vissa, till exempel ”Seriemördaren på Östra sjukhuset” och ”Kannibalen på Kornettsgatan”, att gå ner i mörkret och bli mördare. ”Malmömord” tar oss också till Malmös mer hemliga platser.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018

Fadern, Dottern och Modern

Mattias Edvardsson
En helt vanlig familj
(Forum)

Mitt vanliga problem: Hur mycket ska avslöjas om innehållet när man recenserar en deckare? Mitt återkommande svar: Så lite som möjligt.

Jo, en sak – en fråga som ställs i romanen, ligger under och grundlägger hela berättelsen – kan jag ”avslöja”, eftersom detta ändå inte avslöjar något om intrigen. Nämligen frågan om sanning kontra lögn, hur de kan påverka ens eget och andras liv.

Förbättras livet av en sanning? Försämras livet av en lögn?

Romanen ”En helt vanlig familj” handlar, som titeln säger, om en helt vanlig familj. Mannen i familjen, Adam, är präst. Kvinnan, Ulrika, är jurist. Deras dotter, Stella, är 19 år, har gått ut gymnasiet och är timanställd på H&M för att spara pengar till sin Asienresa. Familjen bor i Lund.

Det som händer – ja, redan hänt i prologen, berättad av pappan – är att dottern Stella först häktats och nu också åtalats. Rättegång pågår och pappa Adam ska vittna. Men varför har Stella åtalats? Det gäller något hemskt, det får räcka.

Sen börjar både en rekapitulation av vad som redan hänt och en berättelse om det som händer, just nu, i ögonblicket. Mattias Edvardsson får faktiskt ihop detta riktigt bra, så länge pappan är jag-berättare.

Det börjar med pappan, med Fadern.

Adams jag-berättelse skapar en märkligt tät och nervig stämning; dallrande, pådrivande. Riktigt skicklig skrivet, som sagt. Upprepar, det där att skriva i både förfluten tid och nutid liksom på samma gång, det är inte lätt.

Länge tänker jag att det här måste ju vara en av årets bästa svenska deckare!

Men så – efter en herrans massa kapitel, närmare bestämt 43 stycken – överges pappan och författaren överlåter jag-ordet till Dottern. Då börjar alltså hon att i jag-form både rekapitulera det som hänt och berätta i nutid.

Den stämning som var, den som lagts så väl och bra av pappan, den bryts av. Och romanen börjar om, från grunden. Och dessutom lite tafatt i ett antal kapitel, alldeles för mycket referat och alldeles för lite gestaltning.

Fast det tar sig, igen, visst tar det sig. För dotterns jag-berättande fortsätter ända till och med kapitel 85, då det är dags för Modern att ta vid. Och stämningen går ner än en gång  och måste byggas upp på nytt igen.

Efter kapitel 112 avslutas sen alltsammans med en epilog, där dottern återkommer.

I teorin är det ju en snygg musikalisk komposition – men i praktiken, hur ska den författare vara beskaffad som klarar av detta? Hur enastående skicklig måste inte en sådan författare vara? Inte minst stilistiskt, så att varje jag-person får sin egen ton, sin stämning, sin stilistik.

Det är synd, tycker jag. Det är trist. För den helt vanliga familj som skildras är verkligen ”en helt vanlig familj” eller snarare en helt vanlig medelklassfamilj. Hur möttes maken och hustrun, deras liv tillsammans, pappan och dottern, mamman och dottern, dottern med sitt nya tonårsliv. Igenkänningsfaktorn hos många läsare måste vara över 100 procent.

Och så inträffar en händelse – eller två, eller tre – som kan spräcka ”en helt vanlig familj”, få varje familjemedlem att spricka så att hela familjen krackelerar.

Och just därför, så synd att Mattias Edvardssons nya deckare – en thriller, snarast, en psykologisk eller mänsklig thriller eller just familjethriller – inte riktigt fungerar.

Inte alls dåligt, ”En helt vanlig familj” har blivit en deckare klart över det ordinära – men tyvärr inte den fantastiska deckare, thriller och kriminalroman som de första 43 kapitlen lovade.

Bengt Eriksson