Den vuxne sonen och den åldrande mamman

Det här är ingen recension. En sådan kan ju inte skrivas efter att jag läst ett enda kapitel.

Fast något måste jag skriva. Det var så att jag stod vid datorn och skrev på något helt annat när min hustru kom hem och hade hämtat posten i boxen. Så jag tog en, som jag trodde, kort paus för att öppa dagens post. I ett paket låg Mats Strandbergs nya roman – ja, skräckroman – ”Hemmet”(Norstedts).

Jag menar, jag hade ju inte tid med det här, måste skriva ett par andra texter som jag dessutom är flera dar försenad med, men jag kunde inte låta bli, måste bläddra lite i boken…

Och så började jag läsa, började läsa i första kapitlet: ”Joel” står det ovanför.

Kapitlet handlar om honom – ja, jag läste vidare, kunde inte sluta direkt – om honom, om Joel och hans mamma. Joel har åkt hem igen, till huset han växte upp i, för att hjälpa sin mamma. Hon är gammal nu – och glömsk. Hon bor ensam (maken, väl Joels pappa, är död) och har blivit så glömsk och förvirrad att hon måste flytta från sitt hus till ”Hemmet”.

Joel hjälper henne med det. I detta första kapitel får läsaren möta Joel och hans mamma, den vuxne sonen och hans förvirrade gamla mamma.

Det är hemskt men också en vacker skildring av… ja, livet. Som det är, som det kan vara, som det kan gå.

Mats Strandberg får skildringen att bli så nära och gripande att man, alltså jag, inte kan låta bli att ta till mig och placera in mig själv, jag och mina föräldrar, men samtidigt alla barn och alla föräldrar, just livet, mitt liv och våra liv, hela livet, i Strandbergs skildring, genast i detta enda, första kapitel.

Mats Strandberg fortsätter att visa vilken skicklig skönlitterär författare han är. Men nu bara måste jag skriva det jag måste skriva, tvinga mig att göra det jag måste och ska.

Men innan dess var jag helt enkelt tvungen att rapportera ovanstående. Detta snabbskrivet rätt ur känslan så ursäkta eventuella korrfel.

Bengt Eriksson

Deckarnominerade till Visby

Deckarfestivalen Crimetime Gotland (går av den så kallade stapeln i Visby den 3–5 augusti 2017) har offentliggjort årets nominerade svenska deckardebutanter respektive barndeckare till Crimetime Specsavers Award. Nämligen:

2017 års deckardebut
Åsa Avdic, för ”Isola” (Natur och kultur, 2016).
Lina Bengtsdotter, för ”Annabelle” (Forum, juni 2017).
Tobias Olsson, för ”Av samma blod” (Wahlström & Widstrand, 2016).
Marie Bengts, för ”En sax i hjärtat” (Albert Bonniers, 2017).
Anna Bågstam Ryltenius, för ”Stockholm Psycho” (Storytel Original, inläsare: Emma Peters).

2017 års barndeckare
Kristina Ohlsson, för sin nya skräckserie med senast utkomna bok ”Varulvens hemlighet” (Lilla Piratförlaget, april 2017).
Martin Widmark och Christina Alvner, för serien om Nelly Rapp, senast utkomna bok ”Nelly Rapp och gastarna i skolan” (Bonnier Carlsen, 2017).
Ingelin Angerborn, för Mebeltrilogin, med sista delen ”Fyr 137” (Rabén & Sjögren, maj 2017).
Mats Strandberg och Sofia Falkenhem, för serien om Monstret Frank, senast ”Monstret och människorna” (Rabén och Sjögren, april 2017).
Katarina Genar och Alexander Jansson, för serien om ”Mystiska skolan med senast utkomna bok ”Spöket i biblioteket” (Bonnier Carlsen, juni 2017).

Har Deckarloggs medarbetare läst samtliga? Många, ja. Men nej, inte riktigt alla. Som ni ser har inte samtliga nominerade heller hunnit publiceras ännu.

Deckarlogg lär återkomma med åsikter om både det ena och det andra.

Bengt Eriksson

Det skrämmande vänliga monstret

Mats Strandberg (text)
Sofia Falkenhem (bilder)
Monstret i natten
(Rabén & Sjögren)

Mats Strandberg, som med Sara Bergmark Elfgren skrivit Engelsforstrilogin för unga vuxna och på egen hand den vuxna skräckthrillern ”Färjan”, har börjat skriva en serie skräckhistorier för barn, sex- till nioåringar. Frågan är om inte ”Monstret i natten”, första titeln i vad som ska bli en barnskräcktrilogi, är hans mest hemska bok. I alla fall lika otäck som de andra. Det beror på igenkänningsfaktorn, som är tusen procent.

Frank Steen, som naturligtvis fått sitt namn efter Frankenstein, ska snart fylla nio år och förvandlas till ett monster. Frank bor med mamma Mari, pappa Kjelle och lillebror Oliver (också ett välvalt namn?) i ”ett tråkigt litet hus i en tråkig liten stad som heter Yrred”. Det ordnas födelsedagskalas och mamma har bjudit in hela klassen. Men ingen kommer, förstås, utom den gamla granntanten Alice med hunden Uffe, lika glad och uppspelt som alltid.

Frank bjuder Uffe på en tårtbit och Uffe är så glupsk att han råkar bita Frank i fingret. Det syns en droppe blod. Men det räcker, det förstår Frank när han börjar bli hårig, få en lurvig päls. Uffe är ju en hund, snäll och glad, men alla hundar härstammar från vargarna. Om natten förvandlas Frank till en – i andras ögon – stor ylande varulv med vassa tänder. Fast han egentligen bara är en varuffe som vill bli gosad med och kliad på magen.

Att läsa ”Monstret i natten” känns i hjärtat. Berättelsen gör ont. Som en klump: en minnesklump som alltid finns där men ibland växer till sig och värker mer än annars. Och jag tror alla föräldrar som läser boken för sina barn, och som i berättelsens huvudperson (åter)ser sig själv eller sitt barn, måste känna precis som jag. För att inte tala om de sex- till nioåringar, både pojkar och flickor, som hör på eller läser själva.

Men allt det smärtsamma, det otäcka och hemska varvas med det snälla, vänliga och ja, gulliga. ”Monstret i natten” är också en rar och gullig berättelse. Trösterik och hoppfull. Hur utstött någon än blir, hur annorlunda någon än känner sig, hur ensam någon än är, så finns det vänner. Det finns alltid vänner. Någonstans, om inte här och nu så någon annanstans. Som när Frank, egentligen en hamnskiftare, om det ska vara noga, träffar de andra monstren på det mörka, kvällsstängda biblioteket.

Detta budskap förmedlar Mats Strandberg från första till sista sidan, på och mellan raderna, i mening efter mening. Sofia Falkenhem poängterar det med sina illustrationer i svart och nånslags blågrönt. Hennes bilder är inte ett dugg skrämmande, blott vänliga, inbjudande och just gulliga. Säg, vem kan bli rädd för den lilla vita fluffiga varuffen med svart tofs på hjässan, missta honom för en hemsk varulv? Ja, ett monster…

Jag såg att några recensenter tyckte att Monstret i natten var en gammalmodig barnbok, eftersom Frank inte har någon mobil och googlar utan läser böcker (”dom var nästan som vänner”) och går till biblioteket för att hämta information. Men, vill jag påstå, vilken felsyn! ”Monstret i natten” är ju en hyllning till litteraturen som en möjlighet att fly den skrämmande verkligheten och få stöd i livet, mod och kraft. Dessutom kan väl ingen tro annat än att ”Monstret i natten” måste vara en, mer eller mindre, självbiografisk berättelse.

Mats är Frank. Också Mats var ett ”monster”. I informationen från förlaget ser jag att Mats Strandberg började läsa skräckförfattaren Stephen King som tioåring. Visst, klart det måste ha varit så.

”Monstret på cirkusen”, den andra monsterboken, kommer redan i september och är lite mer av en deckarhistoria. En cirkus besöker småstaden Yrred. Cirkusens clown har fångat och dresserat en kentaur, också ett slags monster. Men clownen är ju inte snäll. Vad ska Frank och det övriga monstergänget göra?

(Tryckt i Opsis 2016)

Bengt Eriksson