Tvillingdetektiverna i Lund

Ska just idag ställa mig och skriva om ”Trollkarlarna”, årets nya titel i Mårten Sandéns ungdomsserie ”Petrinideckarna”, för Opsis Barnkultur.

Syskonen Petra och Peter Petrini samt deras kompis Lucy, ungdomsprivatdetektiver i mestadels Lund, har jag följt  sen starten. Det är arton titlar sen. ”Gömstället”, första titeln i serien, kom för tjugo sen, 1999.

Vad jag tycker om den nya och senaste får ni läsa i Opsis (eller här på deckarloggen) nån gång framöver). Men omskrivandet/recenserande av den nya Petrinideckaren fick mig att ta fram följande intervju jag gjorde med Mårten Sandén för… ja, längesen det också nu.

***

Mårten Sandén är i Stockholm några dagar i veckan. Där har han sitt ena jobb: han gör låtar (helst country men oftast pop) tillsammans med olika låtskrivarkolleger. På skiva kan låtarna höras med bland andra Jivin´ Jake, Wizex, Joyride, Charlotte Nilsson och Alcazar.

Sitt andra jobb sköter Mårten Sandén under resorna tur och retur mellan Lund och Stockholm: han skriver ungdomsdeckare med tvillingarna Peter och Petra Petrini som problemlösare. Den första, ”Gömstället”, kom 1999 och har sålt cirka 25 000 exemplar. Nu i våras kom den senaste och sjätte, som heter ”Skatan”.

– Resan tar fyra timmar. Lika länge räcker batteriet i datorn. Det har passat mig bra att skriva på tåget.

Att de unga detektiverna är tvillingar och att bokserien försetts med vinjetten ”Petrinideckarna” får en att ana varifrån inspirationen kan ha kommit. Jodå, det stämmer.

– Som barn läste jag, intygar Mårten, Osynliga klubben av Gunnel Linde, Femböckerna av Enid Blyton och förstås Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud. Och som författare är det kul att försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare.

Oavsett om de skrivs för äldre eller yngre så brukar serieromaner – alltså en serie böcker där samma personer och miljöer återkommer – vara lika älskade av läsarna som  hatade av kritikerna.

Mårten Sandén Foto Christian Saltas

Mårten Sandén. Foto: Christian Saltas.

– Några av de här böckerna skrevs säkert väldigt fort. Men de är skrivna med gott humör och mycket humor. Och både Femböckerna och särskilt Tvillingdetektiverna kunde vara mycket stämningsfulla.

– Ivar Ahlstedt (hälften av pseudonymen Sivar Ahlrud) var en bra författare. Böckerna om Tvillingdetektiverna blev högkvalitativa reportage om Stockholm på 50-talet. Miljöerna var autentiska. Man kan fortfarande promenera i Stockholm med böckerna som guide.

– Det finns många fördelar med att skriva serieböcker. Man kan utveckla personerna och bygga upp en värld under loppet av några böcker.

Också Mårten Sandéns ungdomsdeckare utspelar sig i autentiska miljöer. I böckerna finns dessutom en karta över Lund där läsarna till exempel kan se var tvillingarna Peter och Petra bor (på Lilla Fiskargatan).

– Jag vet att läsarna vill kontrollera mig. Stämmer det som jag skriver? Det där fönstret, kan man verkligen se det därifrån?

–  Turistbyrån har faktiskt ordnat stadsvandringar. Någon museiperson går runt med en grupp barn, visar  bokmiljöerna och väver in lite av Lunds historia.

Något som skiljer Petrinideckarna från sina föregångare Tvillingdetektiverna är att Peter och Petra blir äldre. Det sägs inte rätt ut i böckerna, men visst kommer de upp i högre skolklasser och blir intresserade av ”vuxnare” saker (som kärlek)?

– Nja, i så fall är det omedvetet. Tvillingarna var i tolvårsåldern när jag började skriva om dem och de får inte bli för gamla. För jag vill fortsätta att skriva om dem.

– Men samtidigt… Har du läst John Updikes böcker om Haren? Han har skrivit fyra böcker om samma människa – på 60-, 70-, 80- och 90-talet. Att följa en person under så många år är fascinerande.

Mellan raderna kan också anas att Peter och Petra, som på omslagen har svart och lockigt hår, nog inte ser ut riktigt som alla lundabor. Själv gissade jag på afro-amerikaner eller en latin-blandning. Men det var fel.

– De kan ha lite indianblod i sig. Men de är judisk-italienska till största delen. Jag har ju alltid bott i Lund så jag tyckte det var spännande att låta några komma hit utifrån och uppleva staden med nya ögon.

– Peter och Petra kommer från New York som ju är en smältdegel av olika sorters människor. Precis som Sverige börjat bli. Tack och lov!

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2004

När det mördats i Lund

Sedär, ja.

Nästan en månad tog det för PostNord – även känt som PostMord – att leverera boken ”En lundensisk litteraturhistoria – Lunds universitet som litterärt kraftfällt” (Makadam förlag). Det innebar att jag grovt missade min deadline för att skriva om boken.

En stor, tjock bok med många korta texter om likaså många författare i – och med anknytning till – Lund och dess universitet. Samt några samlingsessäer.

Slår genast upp sid 392, där Bo Lundin under rubriken ”Mord i Lund” skriver om kriminallitteratur med Lund som miljö. Det gläder mig att han lyfter fram Lunds främsta skildrare inom kriminalgenren, nämligen K. Arne Blom och Mårten Sandén.

lundalitt_front_skugga_webbSåväl Bloms skildringar av lundastudenternas liv, vilket började i debutdeckaren ”Någon borde sörja” (1971), och särskilt kanske serien om säkerhetspolisen Loman och Lund under andra världskriget, som inleddes med ”Skuggan av en stövel” (1988), är bland det främsta som skrivits inom svensk kriminallitteratur.

Förutom att det är bra skildringar av Lund, alltså.

”Deckare” var förresten en benämning som K. Arne Blom ogillade. Ja, han kanske gör det fortfarande? Blom menade att han anslöt sig till den nya tradition som Sjöwall-Wahlöö grundat med ”romaner om brott”. (Och, för tillfället inom parentes, det är extra intressant eftersom Blom hade en annan politisk samhällssyn än  grundarna av denna politiska kriminalgenre.)

Den andre som Bo Lundin lyfter fram som kriminell lundaskildrare är Mårten Sandén, författare till ungdomsdeckarna om tvillingarna Petra och Peter Petrini i Lund, förstås.

Sandén är ännu mer av en lundadeckarskildrare. De lundensiska miljöerna är noga inplacerade i intrigerna, ibland kan en intrig utgå från en speciell miljö. Dessutom bor ju familjen Petrini mitt i Lund, på Lilla Fiskaregatan. (Som ju är stor, medan Stora Fiskaregatan är liten – en lundaspecialitet.)

Om tvillingdetektiver får en att tänka på Tvillingdetektiverna, alltså författarpseudonymen Sivar Ahlruds långa serie med ungdomsdeckare, så stämmer det. Sandén skriver med Ahlruds tvillingdeckare som inspiration – men resultatet blir helt egna tvillingdeckare, både vad gäller de unga problemlösarna och ungdomsdeckarserien.

Skriver och blir, ja. Skrev och blev, kanske. För nu var det tag sen det kom en Petrinideckare. Mårten Sandén, visst ska du skriva fler?!!?

Bo Lundin går också igenom andra deckarförfattare som gjort kriminella besök i Lund, längre eller kortare. Om dem får du läsa själv i den nya boken ”En lundensisk litteraturhistoria”. Medan jag ska fundera ut något annat ställe där jag kan placera en text om boken, när den förra deadlinen passerat…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

Barndeckare på vuxet allvar

Senaste nytt: Hon vann! Elsie Petrén blev årets Spårhunden-pristagare. Tredje gången gillt och mycket välförtjänt!

*

Elsie Petrén (se även Deckarbloggs förra inlägg) har med sin senaste titel i Skuggmyra-serien, ”Döden i Skuggmyra” (Zek Bokförlag), nominerats till Svenska Deckarakademins barn- och ungdomsdeckarpris Spårhunden.

Övriga nominerade: Ritta Jacobsson med ”Labyrintens hemlighet” (B Wahlströms) och Martin Widmark & Petter Lidbeck med ”Talmannens hämnd (Bonnier Carlsen)”. Vinnaren utses den 30 september på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg (som jag inte tänker besöka, så fick jag det sagt.)

Vinner Petrén? Ja, det hoppas jag. Och det tror jag också. Det skulle vara välförtjänt. Hon har nominerats två tidigare gånger utan att vinna. Skulle ju vara extrakul dessutom när ”Döden i Skuggmyra” är en egenutgiven bok.

Vad jag tycker om den nominerade boken kan läsas i följande recension… (Och så kan jag meddela en halvhemlis: efter några böcker på eget förlag har Elsie Petrén nu skrivit kontrakt med Lind & Co.)

Elsie Petrén
Döden i Skuggmyra
(Zek Bokförlag)

Kompisarna Tim, Selma och Marvin återkommer från ”Mysteriet i Skuggmyra” och ”Brottsplats: Kollo”. Samt hunden Dexter (som i och med ”Döden i Skuggmyra” får anses vara den fjärde ”kompisen”.)

skuggmyra-doden-i-skuggmyraKanske ska Tims mormor, 60 plus, som äger en modeshop och gillar gamla bilar, i den här boken kör hon sin sommarbil, en Mercedes 190 SL, också räknas till gänget? Liksom Tobbe, pappa till Selma.

Oavsett så är det relationerna mellan alla dessa som så att säga g ö r Elsie Petréns deckare.

Men där står ju Dexter, utanför Harrys grind. Harry bor granne med Selma och Dexter är hans hund, som alltid brukar slita sig. Det vet hela Skuggmyra. Men nu har Harry byggt en hundgård åt Dexter och ändå står hunden utanför grinden.

Och var är Harry? Konstigt att han inte kommer, trots att Dexter skäller. Harry ligger på gräsmattan, i onaturlig ställning och med en plågad grimas. Har han ramlat, blivit sjuk eller…?

Nej, eftersom ”Döden i Skuggmyra” är en deckare – på allvar – så har det skett som brukar ske i deckare. Det tycker jag är bra. Inte att det skett men att Petrén låter det ske i en deckare för barn eller snarare mellanåldern, där har hennes Skuggmyra-deckare placerats: som mellanåldersläsning.

Elsie Petrén tar barn på allvar, suddar inte bort döden – ja, mord – ur kriminalberättelsen och därmed ur barn liv, i deras upplevelser av livet. Döden är ju närvarande hela tiden, till exempel på teve, också i barnens liv.

Hon fördjupar Enid Blyton, kunde man säga. ”Döden i Skuggmyra” passerar igenom hela traditionen av barn- och ungdomsdeckare – från Blytons Fem-, Mysterie- och Hemliga sjuan-böcker och allt vad de hette, kanske lite Åke Holmberg och Ture Sventon också, en smula Agatha Christie och Astrid Lindgrens böcker om Mästerdetektiven Blomkvist, Maria Langs ungdomsdeckare, Tvillingdeckarna av Sivar Ahlrud och dagens tvillingdetektiver Petrini i Mårten Sandéns böcker, och så vidare, och så vidare.

Petrén omhändertar – det är nog ordet – det bästa i barn- och ungdomsdeckartraditionen, nutidsanpassar och fördjupar ännu mer. Och jag tror, faktiskt, att då behöver det vara ett mord i centrum, så att det blir riktigt kännbart, för att allt annat i berättelsen också ska bli på allvar.

Det handlar om hennes personer, som är människor. Tims mormor, som i dagens Sverige ju är en helt realistisk mormor. Selmas pappa, som hon kallar Tobbe. De tre kompisarnas relationer, som inte alls är så smärtfria. De tycker olika, tycker alla tre ens riktigt om varann?

Och Harrys tre söner, giriga och otrevliga. Också de utvecklas och nyanseras.

”Döden i Skuggmyra” handlar om mycket mer än tre barn med hund som löser en gåta. Elsie Petrén har skrivit en vuxendeckare av bästa sort i form av en barn/mellanåldersdeckare. Samtidigt som hon i språket och berättandet riktar sig till bokens målgrupp, till barnen.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson