Raymond Chandler enligt Johan Asplund

Johan Asplund (1937-2018) var på många sätt sin egen, både som akademiker och när han skrev om deckare (och privat också, för den delen). Så här skrev han till exempel om Raymond Chandler och Philip Marlowe.

Johan Asplund

Angående Raymond Chandler

(Korpen)

Som förut och alltid har Johan Asplund, nu pensionerad kultursociologisk professor i Lund, skrivit en essä som en essä ska skrivas (välj ordning själv): underhållande, lärd, personlig, tankeväckande, ifrågasättande…

Först anges programförklaringen: ”Vad jag gör är att försöka komma underfund med vad jag egentligen anser om Chandler, och varför.”

Sen börjar Johan Asplund att flanera i ämnet och tanken. Riktningen står klar fast målet är preliminärt. Hur fort eller ens om han når fram till målet vet han inte själv, för Asplund halkar ofta in på småstigar vid sidan om huvudtanken. 

Johan Asplunds essäbok ”Angående Raymond Chandler” går aldrig ur tiden = den finns fortfarande tillgänglig från förlaget och bokhandlar.

Vi får veta att konditorn i Höör är en Chandler-fan och ”Accordion Crimes” av Annie Proulx nämns som kandidat till ”The Great American Novel”. Asplund kan också blotta huggtanden – som när han jämför Raymond Chandlers första mening i ”The Big Sleep” med översättaren Mårten Edlunds tre (?!) första meningar i ”Den stora sömnen”.

Kommentar: ”Så får man inte göra”.

Han korrigerar sin egen och andras ”synvilla”. Den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandler har ju utnämnts till den hårdkokta skolans främste företrädare. Men, påpekar Asplund: ”Tempot är inte uppdrivet. Det är långsamt.” Jo, märkligt men sant: bilden av Chandler har skapats av hans efterföljares romaner, mer än hans egna.

Asplund ifrågasätter om huvudpersonen, privatdetektiven Philip Marlowe, ska karaktäriseras med ordet ”ridderlighet”. Han hävdar också att Chandler skrev ”äventyrsromaner” (snarare än deckare, då?). I det första  både hänger och håller jag med – men det sistnämnda,  nja… Fast just det är en kvalitetsmärkning på en essä: den ska starta en diskussion mellan författare och läsare.

Professor Asplund tar detektivromanen (och därmed populärkulturen) på allvar. Det han skriver är intressant och viktigt men frågan är om inte just detta är det allra viktigaste med essäboken ”Angående Raymond Chandler”. Han kollar in såväl bilar som kvinnor och miljöer i Chandlers romaner, undrar för sig själv och oss om det finns ”en enda klichéartad karaktär” i romanerna.

Redan innan jag skrev recensionen valde jag ut två avslutande meningar, som jag hoppas ska locka till läsning av både Johan Asplund och Raymond Chandler:  ”Man blir aldrig färdig med Chandler. Jag vet inte hur många gånger jag omvärderat honom.”

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2005

Hårdkokt, smart och intellektuellt

Uppskattar verkligen att förlaget Modernista återutger klassiska kriminalromaner, såväl äldre som yngre, och ser till att de förblir så tillgängliga som de ska vara. Det är ett kulturarbete.

Till exempel James Ellroys och H-K Rönbloms romaner (fast vart tog fortsättningen på den sistnämnda återutgivningen vägen?) och nu också Raymond Chandlers.

den-stora-somnenTvå av Chandlers så kallat hårdkokta deckare, ”Den stora sömnen” och ”Mord, min älskling” (från 1939 respektive -40), har återutgivits i Mårten Edlunds svenska originalöversättning (bägge 1947).

Det sistnämnda, alltså att Edlunds översättningar används, ger en extra tidskänsla. Samtidigt som jag ändå muttrar lite över åldrandet i vissa ord och formuleringar.

Vet inte hur många gånger jag läst om Raymond Chandlers berättelser med privatdetektiven Philip Marlowe i Los Angeles och för varje gång har jag utbrustit, än mer och mer: Så märkligt, kan det tyckas, att Chandler var en av grundläggarna till dagens hårdkokta deckare.

Chandlers romaner är knappast noir, de utspelar sig inte i neonljusets skuggor. Och så hårdkokta är de inte heller, om man med detta menar tufft och hårt och ja, nästan rått.

chandler_farval_min_alskling_omslag_inb_0”Den stora sömnen” (Los Angeles) och ”Farväl, min älskling” (fiktiva Bay City i Santa Monica) utspelar sig i vad som kan kallas en trädgårdsstad. Nästan som en vidsträckt småstad. Ja, så är ju Los Angeles – till ytan och utseendet – än idag.

Inte heller är kriminaliteten så värst hårdkokt och våldsam, jämfört med den som dagens deckarintriger ägnar sig åt. Utpressning och försvinnanden och, visst, mord förstås – men inget frossande.

Det – eller snarare den – hårdkokta är istället Chandlers ensamsnokande privatdetektiv. Just detta – att snoka på egen hand – dominerar ju förresten dagens deckarromaner, oavsett om problemlösarna är poliser eller privata.

Men det är jargongen, privatsnoken Philip Marlowes syns på samhället och människorna, hans sätt att kommentera det han ser, hör och upplever, det är det hårdkokta.

Om nu Chandlers och Marlowes lite ålderdomliga jargong känns så hårdkokt idag. Snarare smart och faktiskt intellektuell, åtminstone så smått intellektuell.

Så läser jag numera till exempel ”Den stora sömnen” och ”Farväl, min älskade”: som skildringar av USA som det var men främst som existentiella romaner. Jag smuttar på meningar och uttryck, njuter av formuleringarna om liv och mänsklighet.

Det är angenämt. Tänka sig att det har Raymond Chandler blivit: angenäm, existentiell och intellektuell läsning.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson