Bödlar och lönnmord

Ricky Strandberg
Bödlarnas profetia
(Modernista)

Ännu ett exempel på en bok som först publicerats på eget, hybrid- eller annat litet förlag och sen upptäckts av ett större, mer etablerat förlag och återutgivits.

Själv upptäckte jag aldrig ”Bödlarnas profetia” när romanen gavs ut av Silverpilen förlag. Fast då jag kollar på nätet ser jag att originalutgivningen fick flera recensioner. Det var både hiss (i DN faktiskt) och diss.

Jag har inte heller originalet tillgängligt och kan kolla om boken omarbetats inför återutgivningen. Fast det gör väl detsamma, den här utgivningen gäller nu.

Betydligt bättre omslag andra gången, det lägger jag märke till allra först. Första omslaget för plottrigt, nu har bokomslaget försetts med ett foto av ett gammal hus som på samma gång  lockar och skrämmer. Bra omslag (så välvalt trots att det är ett Shutterstock-foto)som ger en perfekt ingång till romanen.

Genre: skräckkrimi.

Det nya omslaget.

Upptakten, som i romanen kallas ”Prolog” fast det knappast är en sådan utan snarare den direkta början på berättelsen, eftersom prologen/upptakten/inledningen sker blott några dagar innan berättelsen ska fortsätta.

Berättelsen börjar just i ett gammalt hus, vars äldsta delar är från sent 1600-tal, vid Malmgårdsvägen på Vita bergen i Stockholm. Husets ägare, en äldre man, Åke, befinner sig i huset. Ricky Strandberg börjar med att skildra ägarens sista stunder i livet – en helt suverän skildring!

Skräck och krimi. Realism och nån slags skräckfantasy. Noir och gotik. ”En spökhistoria”, som det står på originalomslaget. Skuggor och människor; människor som är skuggor. Historiska händelser går – och sker – igen. Åke försöker göra något, försöker få det som sker eller snarare det som en gång skett att inte ske igen, men kan inget göra.

Nu ska jag inte avslöja mer. Det är suveränt skrivet – en riktigt bra skräckkriminovell. Ja, ”prologen” hade hållt som det, en novell, för sig själv. Men så mycket kan jag väl ändå avslöja som att berättelsen går tillbaks till det som redan avslöjas i titeln ”Bödlarnas profetia”.

Och med tanke på huset: historiskt. Detta får också läsaren redan på innan hen börjar läsa – i redan i baksidestexten anges att allt går tillbaks 300 år i tiden, att det handlar om blodsdåd, om ett eller flera lönnmord.

Så fortsätter romanen, blott ett par dagar senare. Mikael blir nu berättelsens huvudperson. Han är brorson till Åke och arvtagare till huset. Mikael ska ordna med farbror Åkes begravning och se till att testamentet följs.

Mikael bor i en ärvd lägenhet på Fjällgatan, också Södermalm, inte alls långt ifrån det gamla huset på Malmgårdsvägen, tillsammans med sin sambo Rebecka. Han – de – sitter med gamla dokument om huset och tiden; urgamla dokument och efterlämnade brev, pamfletter, notiser och tidningsklipp.

Ibland understrukna rader. Mikael har en gammal spegel också efter Åke, en märklig spegel enligt en konservator som även han bidrar till märkligheten.

Originalomslaget.

Det är mycket: många papper att läsa, försöka förstå och fundera på. Medan det dagliga livet också går vidare. Ock det blir för mycket, när författaren måste väva rätt bland trådarna.  Det går rätt trögt. Det är segt. Varken särskilt spännande eller historiskt intressant.

Och så samlas Mikael och andra anhöriga i det gamla huset på Vita bergen, där det händer…  Ja, vad händer? Inte så att man, det jag, blir skrämd i alla fall. Efter den spännande inledningen och den trögare fortsättningen så blir det inte mycket alls av upplösningen, heller.

Så tråkigt. Så trist. Idén bakom romanen är inte alls dålig. Tvärtom, nog kunde det ha blivit spännande? Men nej, det var synd.

Jag är inte den som brukar rekommendera förlagsredaktörens handgripliga deltagande i författandet av en roman – jag tycker att en roman är och ska vara författarens bok och ensak – men jag kan ändå inte låta bli att undra: Har någon redaktör haft åsikter om vissa rader och sidor inför återutgivningen av Ricky Strandbergs ”Bödlarnas profetia”?

Bengt Eriksson   

Pastisch och parodi på allt eller det mesta

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Danskan Jenny Lund Madsens deckardebut blir jag inte klok på.

Vilken genre? Bra eller uselt? 

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare.

Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare.

Hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare.

Det går trögt. Inte så lätt, nämligen.

 ”Trettio dagars mörker” är en pastisch och parodi på det mesta: deckare till innehåll och språk, finlitterära fördomar, fiktiv och verklig kriminalitet, det mörka isländska deckarundret…

Efter att ha läst klart tänker jag: Det var en märklig deckare. Olik det mesta.

Måste jag rekommendera.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Vem var Hanna och var låg Vollsjön?

Har det funnits en sjö i Vollsjö? Och en annan i Sjöbo? Vad har i så fall hänt med dem? Kan sjöarna ha torkat upp och försvunnit? Ja, vad betyder egentligen ortnamnen Vollsjö och Sjöbo?

Att slå upp boken ”Svenskt ortnamnslexikon” är lika spännande som när Svenska Akademiens Ordlista kommer i ny upplaga. Tretton år sen förra gången, nu har Institutet för språk och folkminnen gett ut en andra upplaga med den genomgång av svenska ortnamn som man gjort i samarbete med Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Jag bläddrar och stannar upp, läser om närliggande orter och även andra med ovanliga och märkliga namn. Och jag förflyttas bakåt i tiden, till ett annat Sverige som inte ens hade blivit Sverige. De ålderdomliga ortnamnen påminner också om det evigt föränderliga språket, i ortnamnen bevaras ord och stavningar som inte längre används.

För att börja som mest lokalt – med Vollsjö, byn där jag bor, och Sjöbo, kommunen som byn tillhör. Nej, det har inte funnits någon sjö vid den ort som benämndes Waløso (uppgift från 1358) och Walsiø Sognn (1570-talet). Voll syftar på vall (slät, gräsbevuxen mark) och sjö uppstod ur ordet lösa (glänta, slätt). Jo, vid Sjöbo – eller byn Søbo (den tidigaste uppgiften om namnet är från 1502) – har det funnits en sjö, numera försvunnen.

Foto: Birgitta Olsson

Sjö kan alltså betyda sjö i ett ortnamn men inte i ett annat. Betydelsen beror inte heller på var sjö placeras, först eller sist i namnet. Det kollar jag genom att slå upp Vittsjö, en ort som vi brukar passera när vi kör norrut uppåt Stockholm. Namnet Vittsjö syftar på att orten ligger vid Vittsjön.

Förresten kan Stockholm, min andra hemort, tas som typexempel på ett ortnamn som ingen vet hur det uppstått. Vilket inte är ovanligt. Som det står också i ortnamnslexikonets nya upplaga: ”Namnet Stockholm hör till de klassiska problemen i svensk ortnamnsforskning.”

Hypoteser: Birkas invånare sände iväg en stock med rikedomar för att hitta en ny, lämplig stad. Namnet anger en bro eller stång, en gränspåle. Kanske ska ”stock” tydas som att ”här stockar sig vattnet”? Eller så syftar namnet på fiskeanläggningar i form av (ål)fiskestockar.

Bläddrar vidare och hamnar på Tomelilla, som får mig att – samtidigt – slå upp Tommarp med det geografiska förledet Östra. Visste du – inte jag – att Tomelilla betyder Lilla Tommarp? Vilket innebär att Östra Tommarp, som förr hetat Tummætorp och innehåller mansnamnet Tumi, bör ha varit den större orten. Det stämmer, Tummætorp hade stadsprivilegier fram till 1537.

Slår också upp Sövestad, som jag kör igenom på väg till Ystad och alltid funderar på var namnet betyder. Söve har ingenting med söva eller sova att göra utan – forskningen är osäker – kan komma från det danska ordet sæwi = fukt och syfta på sankmark. Inte ens efterledet stad, varken här eller i andra ortnamn, har ortnamnsforskarna enats om vad det betyder: antingen plats eller gränsområde.

Som med Brandstad eller Lövestad, för att ta ett par orter nära mig och Vollsjö, där ortnamnslexikonet avstår från att ta ställning. Även förledet Brand är en historisk hemlighet. Det kan antingen komma från mansnamnen Brun och Bruni eller syfta på svedjemark. Löve ska – nåja, kan står det här också – betyda lödder eller skum och syfta på Tolångaåns skummande vatten.

Skånska dialektortnamn är extra roliga, ofta obegripliga för dem som kommer från andra delar av Sverige. Till exempel Tittente, bortåt Svedala, och Bialitt, som finns på flera håll i Skåne (och även i Småland, såg jag under en resa till det så kallade Glasriket, med stavningen/uttalet Bidalite). Namnen avslöjar att här låg det värdshus, dit de resande kunde titta in och vila lite.

Ortnamnet Hannas (väster om Hammenhög) funderar jag också över när jag kör den vägen. Någon Hanna har inte funnits. Eller också fanns hon. För jag blir inte klok på vad forskningen kommit fram till. Efterledet syftar med, hmmm, största sannolikhet på ås och Hanna betyder, hmmm igen, sannolikt hane: ”tupp av skogshöns”. Men här står också att Hannas på den danska tiden skrevs Hannes (som i kvinnonamnet Hanne).

Alltså, både… och? För att bara ta upp en skånsk handfull av de över 6000 ortnamnen i ”Svenskt ortnamnslexikon”.

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Isländsk spänning av bästa sort

Ragnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Vad tråkig du är, säger frugan när jag inte kan släppa boken jag läser för ett ögonblick. För så spännande är ”Dimma” av Ragnar Jónasson. Men glöm splatter och våldsamma scener à la Kepler. Här är det är krypande spänning som riktigt äter sig in under skinnet som gäller.

Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen i sitt hus. Snart inser de att han är en lögnare.

Ragnar Jonasson dimmaMen vad är det han försöker dölja. Och varför dröjer parets dotter som ska komma på besök och fira julafton.

När jag läser boken kommer jag att tänka på min syster som åkte till Island för att jobba på en ensligt belägen bondgård på 80-talet. Hon beskrev det efteråt att det var som att komma till Albert och Herbert. Smutsigt och omodernt. Hon flydde till granngården i en snöstorm och fortsatte sitt isländska äventyr i Reykjavik.

Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo i boken. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar.

Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge.

Det här är tredje delen i serien om den isländska kommissarien Hulda Hermannsdóttir av Ragnar Jónasson. Jag har tidigare läst den första delen, ”Mörker”, och den var bra. Jag hoppade över del två, ”Ön”, men kommer att läsa den nu. Eftersom den tredje delen utspelar sig bakåt i tiden behöver man inte ha läst de tidigare böckerna i serien. Det funkar alldeles utmärkt för sig själv.

Har du tråkigt i coronatider eller om du bara vill läsa en fantastiskt bra kriminalroman – då kan jag starkt rekommendera ”Dimma” av Ragnar Jónasson. Jag är avundsjuk på dig som har den här boken oläst. Betygsskalan går bara till fem men den räcker inte till. Betyg 5+.

Samuel Karlsson
är recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, både på deckare och annat.