”Spooky shit” som hjälp i livet

Amanda Hellberg dementerar. Maja Grå är inte hennes alter ego. Men det hjälper inte. Jag kan inte få ur huvet att Maja Grå sitter mitt emot mig och äter frukost på More Hotel i Lund.

Det var i fredags. Amanda Hellberg hade rest till Lund från Oxford i England – där hon bor – för att medverka på barn- och ungdomsbokfestivalen LitteraLund. Men nu först skulle hon äta så mycket fil som möjligt till frukost.

Hellberg Styggelsen”Jag tycker inte om den stekta frukosten i England. Jag saknar filmjölk. Om jag bara fick äta en enda sak i resten av livet så skulle det vara fil”, säger hon och går iväg med tallriken för att fylla på.

Amanda Hellberg är en av allt fler svenska författare (John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin, Marianne Cedervall, Therése Söderlind, Nene Ormes och Andreas Roman heter andra) som dels har (åter)infört skräck och övernaturligt i skönlitteraturen, dels börjat förena det fantastiska och fantasifulla med den realistiska kriminalgenren.

Hellberg Blek hästI vilken genre ska Amanda Hellbergs romaner – ”Styggelsen”, ”Döden på en blek häst” och ”Tistelblomman” för vuxna och ”Jag väntar under mossan” för ungdomar – placeras? Det är ju skräck och krimi på samma gång med det övernaturliga som bindemedel…

Hon kommer från Varnhem och beskriver barndomsbygden så här: ”En historiebygd. Många sägner och berättelser. Varnhemsspelet som skildrar bygdens historia.” Men också så här: ”En underbar, trygg miljö att växa upp på, till man blir 11-12 år. Då blir det istället så tråkigt. Inget att göra. Hur många gånger har jag inte väntat på bussen och tänkt att om jag fick se ett rymdskepp över Billingen.”

Hellberg TistelblommanSen citerar hon också ur sin ungdombok – som efterklok tanke – där morfar säger till barnbarnet Matilda: ”Det är bara korkade personer som har tråkigt.”

Tiden svindlade, säger intervjuaren. Så kändes det när jag besökte Varnhem. Som i dina böcker: känslan att man inte vet om man befinner sig i nutid eller någon dåtid, i det onaturliga eller naturliga, i verklighet eller fantasi. Ja, i Varnhem måste ju Maja Grå ha vuxit upp!

Nu påpekar Amanda Hellberg att Maja Grå inte är hennes alter ego utan snarare anti ego. ”Min raka motsats. Jag är mesig. Det är inte hon. Om det förekommer mobbing på en arbetsplats så önskar jag att jag hade modet att ta upp det. Maja Grå skulle våga.”

Hellberg SnöglobenMen ni har mycket gemensamt: hon har studerat till illustratör (liksom du), bor i Oxford (som du) och när ”Döden på en blek häst” gavs ut så hade du samma klänning på författarporträttet som Maja Grå i romanen!

”Det var inte meningen. Hon hade en annan klänning i mitt råmanus, en russinfärgad tror jag. Fotot togs i förväg, det bara råkade bli så. Livet är för kort för att inte ha fina klänningar”, säger Amanda. ”Och jag tror inte heller på det övernaturliga!” tillägger hon.

Amanda Hellberg debuterade med en skräckroman – ”det var en mer litterär roman”, säger hon – medan hennes andra roman balanserade mellan skräck och krimi. Den tredje gick åt skräckhållet igen. Fast den slutade på ett sätt som fick läsaren att ana att nästa gång – hennes nya roman, ”Snögloben”, kommer i augusti – ska det bli mer av deckare.

jag-vantar-under-mossan”Roligt att skriva lite annorlunda varje gång. Jag ville skriva nåt åt pusselhållet, inte som Agatha Christie men om engelska lantegendomar och slutna rummet-problematik.”

Längre än så blir inte vårt frukostprat. Amanda Hellberg rusar iväg för att förbereda det samtal som hon ska ha med Ingelin Angerborn, barnboksförfattare, och Jens Heimdahl, arkeobotaniker/konstnär. Rubrik: ”Mellan verklighet och mystik”.

Fascinerande när hon läser en bit ur ”Jag väntar under mossan”. Hon sänker rösten, får en mjukare ton och börjar låta som – ja, bli – bokens unga Matilda. Förvandlas hon också, undrar jag, till sin återkommande huvudperson Maja Grå när hon läser högt ur vuxenromanerna?

”Är det farligt för barn att bli rädda?” undrar Amanda Hellberg från scenen. Hon svarar själv på frågan: ”Jag tror ´spooky shit´ kan ha som funktion att öva oss – både vuxna och barn – på adrenalinfyllda känslor i läsfåtöljen. Det hjälper oss i livet.”

Böcker av Amanda Hellberg:

Vuxenromaner: ”Styggelsen” (2008), ”Döden på en blek häst” (2011), ”Tistelblomman” (2012) och ”Snögloben” (2013).
Ungdomsroman: ”Jag väntar under mossan” (2012)
Barnbok: ”Det osynliga godiset” (2013)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(Krönika i KB/YA/TA 2013)

PS. Efter att jag skrev det här har Amanda Hellberg bland annat gett ut barnböckerna ”Monstret vid Örnklippan” (2014) och ”Ödeborgens hemlighet” (2015) men tyvärr inga fler spöklika kriminalromaner för vuxna.

Annonser

Feelgoodkriminellt på Gotland

Marianne Cedervall
Dit solen aldrig når
(Lind & Co)

Feel Good som funkar.

Mellan oroshärdarna i världspolitiken, agenter som dras in i olika maktspel med livet som insats för tvivelaktiga mål, psykopatiska kvinnomördare med tortyr som specialitet, skändade barn, trafficking och andra mänskliga vedervärdigheter, är det skönt med Marianne Cedervall.

Hennes brottsliga universum utgår från att det mesta i livet är vardag och inte minst har hon en välgörande förmåga att hitta på roliga gotländska namn. Mullvalds, Kajpe Kviar, Hällinge (som finns i Småland), Smissarve… Listan kan göras lång på namn som har en gotländsk klang och förankring i språkbruket. Jag gillar det skarpt.

Nu har tredje delen i Cedervalls serie om pensionerade läraren Anki Karlsson kommit ut, ”Dit solen aldrig når”, och den här gången ska hon ta hand om den pensionerade kriminalaren och gode vännen Tryggve Fridmans älskade hund Putte, vilket hon gärna gör, och sitt barnbarn Maja, fjorton år.

Cedervall dit-solen-aldrig-narMaja dumpas plötsligt i Ankis knä av sonen Jocke som är journalist och bara måste sticka på ett jobb till Albanien och inte kan tänka sig att det skulle bli till besvär för lilla mamma med ingen varsel alls och för resten av terminen, en och en halv månad, för att Majas mamma har stuckit till Indien med en annan tjej.

Anki sätter i halsen. När man har lämnat allt bakom sig och flyttat till Gotland för att rida islandshästar, mocka i stallet och vara sin egen, kan barnens krav komma olägligt.

Men så klart ställer farmor upp och det är klart att det blir bra. Ankis distans har en välgörande inverkan på sondotterns humör och vem säger nej till scones med plommonmarmelad? Ankis svala perspektiv på föräldraskap och barnbarn är ganska skönt.

Journalisten Ninni Weström (olyckligtvis kallad Ninni Engelhardt i baksidestexten) rotar i Smissarve prästgårds loggböcker från 70-talet. Hennes och modern Kerstins historia är förknippad med Fruntimmershuset som var en verksamhet för utarbetade och ensamma mödrar och Ninni förstår på den nu dementa modern att allt inte var idyll.

Ninni själv minns bara en hastig avfärd utan förklaring. Nu vill hon ta reda på mer för en artikelserie i en av rikstidningarna.

Men någon vill absolut inte att det ska rotas. Någon tar alla 21 loggböckerna och försvinner i natten. Någon vill Ninni mycket illa och inte ens Anki med sin outtröttliga nyfikenhet och förmåga att se samband kan stoppa skeendet.

Tryggve Fridman kommer hem från sin solsemester i Spanien något tidigare än tänkt och finner kaos och ond bråd död. Ninni Weström sökte upp honom på plats i Spanien, det var nämligen han som en gång tog emot en anmälan från Kerstin. Ett Cold Case som blir allt varmare.

Anki Karlsson och Tryggve Fridman får än en gång ta hjälp av varandra för att lösa fallet som visar sig vara som de berömda ryska dockorna. I en docka finns ytterligare en som döljer ytterligare en. Allt hänger ihop i denna charmerande men också allvarliga historia om utsatthet, ensamhet och följderna av att tiga ihjäl obehagliga sanningar.

Marianne Cedervalls tidigare böcker om Anki Karlsson heter ”Av skuggor märkt” (2015) och ”Låt det som varit vila” (2016). Ännu tidigare har hon givit ut serien om Mirjam och Hervor och byn Kajpe Kviar.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

PS. Men kärleken då? undrar Deckarloggs andra skribent. Ska det eller ska det inte heller den här gången bli något av med den kärlek som både finns och inte finns där mellan Anki och Tryggve? Den anas ju inledningsvis, åtminstone hos Anki (plötsligt svartsjuk!) mer ändå, än tidigare…

BE

2016 års bästa svenska mysrys, mjukkokt, cozy och feelgod

Eftersom romaner i genren feelgood blivit allt mer populära så är det ju inte konstigt att fler och fler nya författare också försöker sig på att skriva mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och allt vad det kan kallas.

Ojojoj, ja. För svårare undergenre inom kriminallitteraturen går knappt att hitta. Det gäller att balansera såååå exakt mellan mys och rys, mjukt och hårt, snällt och tufft.

Därför att det hårda, tuffa ryset måste också komma med. Det får varken bli för lite av det ena eller det andra.

Ett eller oftast flera mord är ju varken något mjukt eller mysigt. Och det måste framgå – även eller snarare inte minst i en deckare som vill vara mysrys, mjukkokt, cozy crime eller feelgood.

Det finns fler svenska deckarförfattare som försöker balansera det mjuka mot det kriminella (dem hoppas jag återkomma till) men tre namn har – av olika anledningar – placerat sig bland mina favoriter eller åtminstone ”favoriter”: Annette Haaland, Marianne Cedervall och Kristina Appelqvist.

pastor-vivekaHaaland, som under 2016 dubbeldebuterade med ”Pastor Viveka och tanterna” och ”Pastor Viveka och hundraårsjubileet” (bägge Albert Bonniers förlag).

Att jag läste hennes mysrysare – genast de kom – berodde på miljön: Enskede söder om Söder i Stockholm. För den miljön känner jag väl till. Där låg min (och Anna Odells) högstadieskola, dit gick jag på morgon varje måndag till lördag.

haaland-2Med miljön lyckas Haaland riktigt bra. Hon beskriver den varmt och vänligt, dessutom så gott som autentiskt. Och pastor Viveka är trevlig, ja, nästan övertrevlig (och mänsklig). Däremot lyckas Haaland sämre med det kriminella – det blir närapå vänligt det också.

Och det duger inte i en deckare: för mycket mys – för lite rys.

Marianne Cedervall inledde med en serie deckare eller (nästan)deckare, beroende på hur var och en definierar deckare, där affirmation stod i centrum. Det vill säga den ena av de bägge kvinnliga huvudpersonerna kunde koncentrera sig och tänka på något – och så inträffade just det!

Mystiskt? Märkligt? Fånigt? Det må somliga tycka. Jag tyckte det var fyndigt.

Nu har Cedervall övergått till att skriva en serie mys- och rysdeckare som ska vara just deckare fast mysiga. Liknande miljöer som den första serien: Gotland.

Det gick så där, till att börja med. Tyckte jag. Också för mycket mys på bekostnad av det kriminella och när väntetiden på deckarinslagen dessutom var lång – föööör lång – då blev det långtråkigt.

Inte ens en mysdeckare får ju bli tråkig.

cedervall-2Fast i seriens andra titel, ”Låt det som varit vila” (Lind & Co), utgiven 2016, har Cedervall lyckats bättre. Nu hänger feelgood ihop med deckare, cozy med crime, mys med… nja, inte rys direkt men med det kriminella.

Väntetiden har kortats. Pensionären Anki (Karlsson), den kvinnliga huvudpersonen, får nästan – i alla fall ligger det i luften, nu får det ske snart – ihop det med den manliga.

Kom igen! Med viss förhoppning inväntar jag nu nästa feelgood-deckare av Marianne Cedervall.

Så till sist men absolut inte minst: Kristina Appelqvist, som härmed utnämns till fjolårets bästa svenska deckarförfattare i genren mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och så vidare.

Även Appelqvist har en föregående serie bakom sig, en snarlik feelgood-deckarserie i samma miljö: universitetsstaden Skövde (med omnejd). Jaja, om ni hävdar att högskolan i Skövde är väl inget universitet så är det som det är med det: skönlitteratur och fiktion.

Maria Lang, Agatha Christie, Dorothy L. Sayers och kanske till och med Helena Poloni/Ingegerd Stadener har lagt grundstenarna till såväl hennes första pusselmysiga deckarserie som den nya om och med litteraturforskaren och talskrivaren Helena (Waller) som huvudperson.

AppelqvistJag uppskattade hennes första pusselmysiga deckarserie men till den andra och nya serien, där ”Smultron, bröllop och döden” (Piratförlaget) är tredje titeln, har jag varit lite mer avogt inställd. Tills nu…

Bättre balans mellan det kriminella och det som ska kännas bra: litteratur (viktigt för Appelqvists deckarserie, här spinner tråden kring Shakespeare och en amatöruppsättning av ”Romeo och Julia”), kärlekar (gånger flera alltså), miljöerna (svenska med utflykt utomlands) och så – mord.

Mer driv i berättelsen också – riktningen är hela tiden framåt…

Så jag konstaterar: med ”Smultron, bröllop och döden” (be)visar Kristina Appelqvist att Deckarlogg 2hon – för närvarande – är Sveriges mysdeckardrottning.

Bengt Eriksson

Feelgood på Gotland

Marianne Cedervall författade en både underhållande och annorlunda deckarserie, som kan kallas S-serien (samtliga romaner har titlar som börjar på bokstaven S) eller deckarserien om väninnorna Mirjamn och Hervor och Mirjam, mest mest på Gotland respektive mest i Tornedalen.

Ja, jag ser att varken författaren själv eller hennes nya förlag verkar nu vilja att Mirjamn- och Hervor-serien ska kallas deckare. Men det var böckerna – de titlar som var som bäst. Då var de – också – deckare. Innan serien började gå i stå, vilket den väl gjorde i typ de två sista titlarna (av fem).

svinhuggSå i och för sig kan jag förstå att Marianne Cedervall ville lägga ner och starta upp på nytt, börja skriva en ny deckarserie.

Men – det måste poängteras – det där personliga och egenartade från den första serien, det är inte så lätt att åstadkomma ännu en gång. Den ena väninnan, Mirjam, var/är nämligen en jäkel på affirmationer.

Vadå? Jo, att tänka på och önska något så mycket att det faktiskt inträffar. Det är en affirmation, som hon Mirjam var så bra på. Typ – fast det ska man ju inte – tänka intensivt på att man vill att någon ska dö.

Sådär övernaturligt alltså? Smått fånigt? Tja. Nä. Inte alls. En egen författarväg genom en roman och romanserie, enligt mig.

De tre första titlarna i Cedervalls förra (deckar)serie – ”Svinhugg”, ”Svartvintern” och ”Spinnsidan” – rekommenderas som några av de mest personliga och fyndiga deckare som skrivits i Sverige på senare år. De två sista, ”Stormsvala” och ”Solsvärta” (samtliga utgivna av Natur & Kultur, 2009-14), kan ni väl också läsa – om ni får lust. Men där avtar det fyndiga, kanske för att Norrland och Gotland bytts mot New York och Västerås.

svartvinternI fjol kom så första titeln, ”Av skuggor märkt” (Lind & Co), i vad som skulle bli Marianne Cedervalls nya deckarserie – den här gången med så pass stark betoning på förledet att serien kan kallas just deckare.

Även nu på Gotland, närmare bestämt i Mullvads (med omnejd), men förstås med ny huvudperson, Anki Karlsson, pensionär och ensamstående, som slagit sig ner på Gotland med sina islandshästar.

Jag var måttligt förtjust. Ingen affirmation här, om man säger. Som jag skrev i min recension: ”Av skuggor märkt” töltar framåt på den smala gränsen mellan feel good (som den här deckaren rubricerats som), trist och tråkig.

Att skriva mysiga deckare är svårt, det får varken bli för mycket av den ena eller det andra. Men bäggedera måste vara med, både det mysiga och det åtminstone lite spännande.

Vad som gäller, tror jag, kan sammanfattas med ordet charm – eller kanske stämning. Men det måste vara en charmfull stämning. Och i denna stämning måste sen kriminaliten släppas lös. Intrigen ska liksom falla till ro och dra iväg framåt, samtidgt.

cedervall-1Den första titeln i Cedervalls nya deckarserie – ett slags försök att förena Agatha Christie och Enid Blyton, Miss Marple och Hemliga tvåan – blev tyvärr charmlös. Och apropå ”hemliga tvåan”: den ena delen av amatördeckarduon var och är förstås Anki (även Miss Marple på Gotland) medan den andra bestod och består av den förre, likaså pensionerade och till att börja med rätt buttre före detta kriminalkommissarien Tryggve Fridman.

Anki och Tryggve återkommer i årets titel, alltså den andra i serien, ”Låt det som varit vila” (också Lind & Co).

Samma lunk och tölt. Fast jag tycker ändå att personerna och miljöerna nu börjar samla ihop sig till vad som kan kallas stämning. Gotlandsstämning? Ja, en svag sådan men jag tror jag vågar använda den beskrivningen. (Ska också be min gotlandssommarboende deckarloggkollega läsa: bekräfta eller dementera.)

I den nya boken har Mirjam, höll jag på att skriva; i nya boken har Anki, menade jag, bjudit in tre väninnor till Gotland. Det ska bli tryffelfestival på den nu lite lyxifierade lokalkrogen. Dit går förstås alla inblandade personer för att äta en festivalmåltid bestående av sex olika tryffelrätter. Och på restaurangen dör förstås – plötsligt – en av personerna..

cedervall-2Dålig stämning mellan vissa personer, familje- och släktintriger, ett försök till eldsvåda och en av Ankis väninnor blir störtkär i en karl som kommer på besök till Tryggve. Med flera av de ingredienser som bör vara med.

Det tar sin tid och sina sidor innan deckeriet sätter igång och blandstämningen av mys och rys (nåååja) infinner sig. Alltför många sidor, enligt min mening. Men så är den där: stämningen har smugit på utan att jag ens märkte det. Så att mitt slutomdöme på sista sidan ändå blir: Inte alls illa. Rätt bra, ju.

Vågar en nu hoppas på att Marianne Cedervall fått upp farten, så lunket övergår i säg dubbeltölt direkt på första sidan i den kommande, tredje delen av Anki- och Tryggve-serien? Och så bara ansar och putsar och drar hon åt lite, resten av berättelsen.

Jag hoppas det. Dessutom önskar jag att författaren nu begriper att det är dags för Anki och Tryggve att spana in varann på allvar, att hon (med sina hästar) och han (med sin hund) Deckarlogg 2får ihop det och blir ett par. Litta romantik och kärlek mellan dom skulle liasom piffa upp och krydda till Cedervalls nya feelgood-deckarserie.

Bengt Eriksson