Livet efter katastroferna

Engström Richert

Nattavaara

(Bokfabriken)

”Nattavaara” är en så perfekt titel att jag måste titta på kartan för att se om samhället existerar, också utanför Thomas Engströms och Margit Richerts gemensamma debutroman. Det gör det (drygt 100 invånare.)

I romanen, som utspelar sig i en dystopisk framtid, enligt uppgift år 2049, har Nattavaara omvandlats till ett flykting- eller på nordmarkska instegsläger för sörlänningar.

Nordmark är namnet på det självständiga Norrbotten, efter frigörelsen från Sverige.

Sydgränsen går strax nedanför Arvidsjaur och nordgränsen följer på ett ungefär dagens finska gräns. Haparanda har dock blivit ett finskt protektorat. Jokkmokk är en samisk fristat. Piteå och Luleå har utplånats, de finns inte.  

”Nattavaara” skildrar livet efter katastroferna: klimatet, pandemierna och finanskriserna. Och själva livet, det liv som nu måste levas, om människor alls ska leva som i att överleva.

Nordmarks landsbygd liknar krigsdrabbade länder på teve: fattigdom, matbrist, dåliga bostäder. Somrarna är så heta att det är svårt att stå ut.

Spermans kvalitet har försämrats: befolkningen minskar, barnafödandet sjunker. Allt detta får många att fly till religionen, ansluta sig till de av socialiststaten Nordmark förhatliga hesekelianerna.

Förresten, socialism?

Republiken Nordmark styrs av jarlen, en folkvald envåldshärskare.  Människor bjuds billiga lotterier. Ekonomin verkar gå runt på tillverkning av amfetamin.

Erik, 16 år, är med lillasystern Sofia på väg till fots mot Kiruna, stadsstat för Nordmark. Föräldrarna tog livet av sig och byrådet i Jokkfall har tagit ifrån syskonen deras hus. Erik ska klaga hos folkdomstolen.

Paret Marja och Mårten hade en liten gård i Strittjomvare. Nu har Mårten försvunnit och gården plundrats av fattiga stråtrövare som Marja tvingas följa med.

I Kiruna, särskilt Inre Kiruna, innanför pallisaden, är livet något drägligare; mer för vissa än för andra.

Här finns Hartmann, vicejarlen som väl egentligen bestämmer, och Sonja, statens finansledare. På Esrange, den före detta rymdbas som nu tillverkar det mesta, styr Carin.

Många personer, var och hen gör anspråk på att vara en huvudperson. Men i första delen av vad som ska bli en trilogi presenteras personerna blott, ännu så länge får läsaren inte lära känna dem.

Thomas Engström och Margit Richert ägnar sig i ”Nattavaara” mest åt de stora dragen, att skissa och måla upp Nordmark som dystopiskt land och landskap. Resultatet liknar en helvetesmålning av Hieronymus Bosch i ord.

”Nattavaara” måste vara en av de mörkaste, hemskaste romaner jag läst. Mest hemskt och värst är att det blivit trovärdigt. Långt ifrån otroligt att Engström Richert faktiskt skildrar mänsklighetens framtid.

Även de människor i Nordmark som klarat sig klarar sig knappt. Även de som lyckats har inte lyckats.

Romanen slutar riktigt illa, värre än den började. Och detta är alltså bara inledningen, så det lär väl förvärras ännu mer i kommande delar.

För hur skulle denna dystopiska helvetestrilogi kunna få ett lyckligt slut?

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Apropå Deckarakademin och Deckarlogg eller Vann rätt deckare?

Det har kommit några apropåer angående Deckarloggs kommentar igår om Svenska Deckarakademins utnämning av årets bästa svenska respektive utländska deckare samt årets svenska debutdeckare.

Nej, nej. Det var inte så att Deckarlogg dissade vare sig Deckarakademin eller, allra minst, pristagarna. Tycker och smak handlar det om och hur skulle någon eller några kunna välja en enda rätt och riktigt titel och författare i respektive kategori, när utgivningen av deckare och annan krimi blir allt mer spräcklig?

Deckarakademin och Deckarlogg har de senaste åren varit ganska så överens om pristagarna. Men det är så att säga otraditionellt. Gå plus tio år tillbaka och Deckarlogg, fast då fanns inte Deckarlogg, tyckte alltid att fel bok vann hos Deckarakademin.

Både Tove Alsterdals ”Rotvälta” (årets svenska vinnare) och Deon Meyers ”Villebråd” (bästa översatta) hör också till Deckarloggs favoriter bland 2020 års deckare och annan krimi på svenska. Men det hindrar inte att det finns åtminstone en titel och författare i respektive kategori som Deckarlogg tycker är ännu bättre.

Och årets Deckarakademiprisade svenska debutant, Maria Grund med ”Dödssynden”… Ja, Deckarlogg håller inte med. Stor sak i det men det har varit ett fantastiskt svenskt debutår inom den litterära familjen deckare och annan krimi och nog finns det väl än bättre debutanter, år 2020?

Undrar i alla fall Deckarlogg.

Bengt Eriksson, redaktör för Deckarlogg. Foto: Birgitta Olsson

Här nedanför återfinns Deckarloggs listor över årets deckare och annan krimi, svenskskriven och översatt samt årets debutanter, allt enligt Deckarloggs tycke och smak. Framåt årsskiftet utses ”vinnaren” i samma respektive kategorier som Deckarakademins.

Vilka författare och titlar ”vinner” på Deckarlogg? Fundera gärna och gissa…

***

Svenskt:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

Frida Andersson Johansson: Ek (Modernista)

Lina Arvidsson: Blåmärken (LInd & Co)

Engström & Richert: Nattavaara (Bokfabriken)

Tina Frennstedt: Väg 9 (W&W)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers)

Malin Lindroth: Rolf (Norstedts)

Anders de la Motte: Våroffer (Forum)

Anders Roslund: Sovsågott(Albert Bonniers) 

Anne Swärd: Jackie (Albert Bonniers)

***

Översatt:

Michael Connelly: En eld i natten (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

James Delargy: Offer 55 (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Jørn Lier Horst: Illvilja (W&W; övers: Marianne Mattsson)

Ragnar Jónasson: Dimma (Modernista: övers: Arvid Nordh (Modernista)

Deon Meyer: Villebråd (Weyler; övers: Mia Gahne)

Denise Mina: Verkliga brott (Modernista; övers: Boel Unnerstad)

Olivier Norek: Ytspänning (Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Joyce Carol Oates: Jagad (Albert Bonniers; övers: Sofia Nordin Fischer)

Ferdinand von Schirach: Straff (Lindelöws; övers: Rebecca Kjellberg)

Hideo Yokoyama: 64 (Ersatz; övers: Yukiko Duke)

***

Svenska deckardebutanter:

Kerstin Bergman: Oskuld och oleander (Southside Stories)

Maria Broberg: Bakvatten (Norstedts)

Anna Kuru: Den första frosten (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Johan Brännström: Feber (Ordfront)

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Nykänen och Selåker: Förstfödd (Bokfabriken)

Gustaf Skördeman: Geiger (Polaris)

Bengt Eriksson