P.D. James (1920-2014) och kriminalkommissarie Dalgliesh, än en gång

Deckarlogg ser den nya filmatiseringen av de polisromaner som P.D. James skrev om kriminalkommissarien och även poeten Adam Dalgliesh på TV4 Play. Eller försöker, för det är är svårt.

Den första filmatiseringen med Roy Marsden som Dalgliesh, gjord på 1980- och 90-talen, har satt sig så starkt i mitt huvud att jag inte riktigt kan förlika mig med dagens nye Dalgliesh, spelad av Bertie Carvel. (Här emellan filmades också en kortare TV-serie med Martin Shaw som Dalgliesh. Men den serien har jag inget minnet av, inte alls. Kanske aldrig såg den?)

Den nya TV-serien med Bertie Carvel som Adam Dalgliesh.

Att jag än så länge inte kunnat vänja mig vid Bertie Carvel (lite för träig väl?) som kommissarie Dalgliesh kan eventuellt bero på att Roy Marsden gestaltade Dalgliesh så att han nästan exakt stämde överens med min egen uppfattning, alltså från romanerna.

Ska titta vidare så får jag se…

Kanske också borde ta fram och läsa om polisromanerna? Det var en lång polisserie som P.D. James skrev, från 1962 till 2008. Fjorton titlar blev det eller blev det ändå inte på denna långa tid.

Hur var dom? Bra, vill jag minnas. Men det var längesen nu som jag läste dem, särskilt de tidigaste. Minns dem inte i detalj. Har du läst dem, förr eller på senare år? Vad minns du? Vad tyckte och tycker du? Står P.D. James sig?

Följande är den text jag skrev om P.D. James i boken ”Deckarhyllan”…

***

P.D. James
Land: England
Genre: pusseldeckare och polisromaner som med tiden blir allt mer psykologiska och samhällskritiska

Redan i debutdeckaren, ”Slut hennes ögon” (i England utgiven 1962, i Sverige först 1991), visade P.D. James att hon var den nya engelska deckardrottningen och arvtagerskan till Agatha Christie. (Drottningkronan har senare övertagits av Ruth Rendell/Barbara Vine, som i sin tur lyft på kronan för att vara beredd att överlämna den till Minette Walters.)

”Slut hennes ögon” är en pusseldeckare. Miljön – den fridfulla lilla engelska byn med både kyrkbasar och herrgård – kunde vara hämtad från någon Agatha Christie-deckare.

Men observera att P.D. James inte kopierar! Hennes deckarromaner är inte 30-40-50-60-70 år gamla (Agatha Christies första detektivroman publicerades redan 1920 eller -21, bägge uppgifterna förekommer) utan moderna och samtida. Christie har lagt grundstenarna, James bygger/skriver vidare: moderniserar, utvecklar och komplicerar, eftersom livet i det moderna samhället är mycket mer komplicerat.

Den äldre, klassiska TV-serien med Roy Marsden som Adam Dalgliesh, kriminalkommissarie och poet.

Kriminalpusslet finns kvar, men James är mer noggrann än Christie med miljö- och personskildringarna. För att liksom visa att den engelska byn och dess invånare förändrats släpper James genast i sin första deckare in en ogift mor i herrgårdsmiljön.

På 70- och främst 80-talet fortsätter hon att utveckla och modernisera pusseldeckaren. Nutiden blir allt mer närvarande och personskildringarna byggs ut till psykologiska porträtt av både brottslingar och offer och även människorna omkring; deras drivkrafter och relationer, förhållandet mellan människan och samhället. P.D. James är en föregångare inom vad som har kallats den litterära kriminalromanen.

För att få plats med allt detta krävs fler romansidor. Fr o m ”Smak för döden” (1987) – en känd politiker och en dagdrivare hittas mördade brevid varann i en kyrka i London – börjar hon skriva längre böcker, flera är tjocka och tunga som tegelstenar. Om man fortfarande säger att Agatha Christies pusseldeckare är grunden, så bygger P.D. James i ”Smak för döden” ett höghus med miljö- och personskildringar.

”Böjelser och begär” (1990) kan närapå beskrivas som en miljödeckare. Miljön är Norfolkkusten med Larksokens kärnkraftverk.

I ”Arvsynd” (1994) återgår James till den traditionella engelska pusseldeckaren, men samtidigt har hon skrivit en Charles Dickens-roman i Londonmiljö, fast London idag.

Med ett så ”enkelt” grepp som att noggrant beskriva personernas bostäder (polisassistent Kate Miskins nya lägenhet i Dockland, den AIDS-döende i lägenheten vid Notting Hill, en skrotig antikvitetsaffär, ”slottet” nere vid kusten osv) speglar hon ett socialt skiktat England. Människorna lever parallella, inte gemensamma, liv; sida vid sida men utan verklig kontakt och utan att ifrågasätta klassindelningens olika livsvillkor.

P.D. James. Foto: Creative Commons / Wikipedia.

”Ett slags rättvisa” (1998) utspelar sej i och kring Londons juristkvarter. Plötsligt hamnar en välrenommerad advokatbyrå mitt i den verklighet av våld och mord som brottsmålsadvokaterna dagligen arbetar med – men bara på avstånd, utan att komma kroppsnära.

Trots att de oftast har samma huvudperson skiftar romanernas karaktär: från traditionella pusseldeckare till psykologiska kriminalromaner. Ibland kliver de, nästan, ut ur kriminalgenren och blir samhällsromaner. Det gör böckerna extra spännande – vid sidan om det kriminella blir de också litterärt spännande.

Huvudpersonen och deckarhjälten, känd från TV-serierna, behöver inte presenteras: Adam Dalgliesh, domprostson, poet (”Mord i sinnet”, 1987, innehåller ett exempel på hans poesi), tidigare kriminalkommissarie och numera polisintendent vid Scotland Yard. (Tilläggas kan att gatan där Dalgliesh är bosatt, Queenshithe, faktiskt går att hitta på Falkkartan över London, ruta R6.)

En annan av hennes huvudpersoner är mindre känd. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” (engelsk utgivning 1972) – fem år före Marcia Muller, tre år före Liza Cody och hela tio före Sue Grafton och Sara Paretsky – presenterade P.D. James en ung kvinnlig privatdetektiv. Cordelia Gray, 22 år, har fått ärva en nergången gammal detektivbyrå av ägaren, en f d polis som begått självmord. (Också här medverkar Adam Dalgliesh, men i en biroll.) Tio år senare återkom samma kvinnliga privatdetektiv i ”Skallen under huden”.

Utanför den kortare serien om Cordelia Gray och den längre om Adam Dalgliesh har James också skrivit några fristående romaner.

”Oskyldigt blod” (1981) är en thriller i Londonmiljö. En flicka har adopterats av en akademikerfamilj. På sin 18-årsdag bestämmer hon sej för att leta reda på sina biologiska föräldrar. Resultatet blir en chock. ”Människors barn” (1993) är fantasy, en framtidsroman om England.

Dessutom har P.D. James publicerat en dagbok, ”Dags att bruka allvar” (2000), som hon förde mellan sitt sjuttiosjunde och sjuttioåttonde år.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan” 2002

***

Samtliga polisromaner med Adam Dalgliesh:

  1. Cover her Face (1962; ”Slut hennes ögon”)
  2. A Mind to Murder (1963; ”Mord i sinnet”)
  3. Unnatural Causes (1967; ”Onaturlig död”)
  4. Shroud for a Nightingale (1971; ”Döden går ronden”).
  5. The Black Tower (1975; ”Det svarta tornet”)
  6. The Death of an Expert Witness (1977; ”Ett expertvittnes död”).
  7. A Taste for Death (1986; ”Smak för döden”).
  8. Devices and Desires (1989; ”Böjelser och begär”)
  9. Original Sin (1994; ”Arvssynd”)
  10. A Certain Justice (1997; ”Ett slags rättvisa”)
  11. Death in Holy Orders (2001; ”Yttersta domen”)
  12. The Murder Room (2003; ”I mördarens rum”)
  13. The Lighthouse (2005; ”Fyren”)
  14. The Private Patient (2008; ”Patienten”)

Den hårdkokta tyskan från Hamburg

Doris Gercke

Land: Tyskland

Genre: Hårdkokta deckare,

kvinnodeckare

Hennes berättelser är korta, romanerna tunna. Hon utelämnar lika mycket som hon berättar. Frågan är om det inte händer mest mellan kapitlen.

Varje kapitel är som ett kåseri eller flanörsreportage: kort, personligt, upplevelserikt, känslofullt, stämningsinsugande. Ett snabbt nedslag på en plats, i en händelse – så ett hopp, ett vakuum, som också är fullt med händelser, människor, tankar och minnen. Men allt det här, det hoppar hon över, det skriver hon inte om. I nästa kapitel har berättelsen landat på en annan plats, i en annan händelse.

Så egentligen skriver hon innehållsrika, riktigt tjocka deckarromaner. Hon författar på en sparsam prosa, men hennes sparsmakade meningar och ord är så intresseväckande att det hon väljer att inte berätta blir händelserika extrakapitel i läsarens fantasi.

Doris Gercke. Foto: Sven Teschke. Wikipedia/Creative Commons.

Den tyska författarinnan Doris Gercke påminner om sina ”systrar” i den kvinnliga deckarvågen: amerikanskorna Sara Paretsky, Sue Grafton och Marcia Muller, engelskan Liza Cody m fl.

Men Gerckes kvinnliga privatdetektiv är äldre: drygt 50 år, kort grått hår och något överviktig, skild, inga barn. Bella Block, som hon heter, är också desillusionerad på gränsen till cynisk. Kanske kommer de amerikanska och engelska privatsnokorna att vara lika cyniska, när de blir äldre?

I Gerckes första deckare, Du skrattade, du ska dö (1991), är den blivande privatdetektiven Bella Block fortfarande polis. Men hon slutar som polis. Hon står inte ut.

Inte minst var det de manliga poliserna – ”den manliga struntviktigheten”, karriärismen, manschauvinismen – som hon inte kunde stå ut med. Fast män har hon ingenting emot, då och då, kortare perioder. Och Bella tar gärna ett glas eller två eller flera.

För sej själv och läsaren deklamerar hon ibland någon dikt av sin utomäktenskaplige farfar – den ryske poeten Alexandr Blok (som hans namn brukar stavas på svenska). Farfar Blocks dikter ledsagar Bella genom livet.

Av Gerckes romaner är Kärleken, staden och döden (1992) och Vad angår det dig, Bella Block? (1993) mina favoriter. Anledning: de är bäst för att de är ruskigast och därför sannast.

Bägge har storstaden Hamburg som miljö: de kvarter av stan där det handlas med kärlek och narkotika respektive ett förortsområde med invandrare, mammor med barnvagnar, pappor som kommer hem från jobbet och sätter sej framför TV-n, barn med minimal – om någon – framtid…

Doris Gerckes prosa är hård som staden och livet för människorna i dessa delar av staden. Hon författar kriminella prosadikter från gator och rännstenar, höghus och köpcentrum.

I romanen Vad angår det dig, Bella Block? är Bella mer cynisk än någonsin, nästan hjärtlös. Hon vill inte veta vad som händer, inte bry sej, inte engagera sej. Nej, hon har slutat blanda sej i polisaffärer, tar inga uppdrag. Nu är hon också före detta privatdektiv.

Ändå kan Bella inte låta bli att engagera sej, bry sej om. Hennes cynism har ett syskon som heter uppgivenhet men också ett par syskon som heter medkänsla och vrede.

Vad berättelsen handlar om avslöjas redan på omslaget: ”Manuela, en skolflicka, utnyttjas av äldre män för pengar”. Stryk namnet Bella Block i titeln och skriv ditt eget namn istället: Vad angår det dig, Bengt Eriksson? Om just detta – vårt personliga ansvar, ditt och mitt – handlar Gerckes deckarroman.

Ibland – som i Moskva, min älskade (1991), Vad betyder din lycka och min? (1995) och Djingis Khans dotter (1999) – reser Bella iväg från hemstaden Hamburg och betraktar istället omvärlden med sina på samma gång trötta och cyniska, nyfikna och medkännande ögon. Hon noterar den nyrika ryska maffian, svarta börs- och kvinnohandeln (i Moskva), fattigdomen, längtan efter arbete och allt vad livet i väst kan erbjuda (vid ett besök i en stad i f d DDR), ett samhälle i upplösning och nazismen som sticker upp trynet igen (i Ukraina) m m.

Inga sagor mer (1996) ingår inte i serien om Bella Block utan är en fristående roman som utspelar sej i en alltför nära framtid då det främlingsfientliga partiet Etnocentristerna vunnit valet i Tyskland.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

***

Titlar på svenska:

Du skrattade, du ska dö. 1991.

Moskva, min älskade. 1991.  

Kärleken, staden och döden. 1992.

En vacker liten ö i havet. 1992.

Vad angår det dig, Bella Block? 1993.

Vad betyder din död och min. 1995.

Dödsäsong. 1996.

Inga sagor mer. 1996.

På liv och död. 1997.

Djingis Khans dotter. 1999.

Kvinnan från havet. 2002.