London spelar och sjunger eller Mitt soundtrack till London

Veckodagarna kom lite i oordning så här är Musikfredagen på Deckarlogg istället idag på lördagen…

***

Varje gång jag stigit av planet och drar resväskan mot tunnelbanan kan jag höra ”The Underground Train” (från 1950) med calypsolegenden Lord Kitchener i mina öron. Och när jag ställt in väskan på hotellrummet och ger mig ut på stan är det självklart vilken låt som sjunger i öronen, nämligen ”Streets of London” med den folkmusikaliske sångpoeten Ralph McTell.

De hemlösa, som han beskrev 1969, syns i London än idag. Nu har McTell dessutom fått en efterföljare i Reg Meuross som i sin snarlika folksång ”My Name Is London Town” (2013) beskriver London med raderna ”I’m your vision going up / And you’re nightmare going down”.

London_Lead_Image

Londonfoton med Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported-licens. Foto: Jza84

Jag promenerar från Marble Arch (som folksångaren Clifford T. Ward, och folkmusikgruppen Trembling Bells gjort låtar om), går längs Oxford Street (om vilket det gjorts oändligt med låtar, i allmänhet och specifika adresser, vardagsbruset och bråkiga händelser, från 50-talet och framåt, jazz, pop, sångpoesi och punk, av och med bland andra Everything But The Girl, Skinny Lister och Narrow Margin), passerar Baker Street (där nerifrån hörs saxofonintrot till Gerry Raffertys soulfolklåt från 1978 med samma namn som gatan) och når fram till Oxford Circus (redan på 30-talet hyllad av swingjazzorkesterledaren Jack Hylton med låten ”Life Begins At Oxford Circus”).

Jag passerar 100 Club, som sen 1942 funnits och ännu finns på 100 Oxford St. Nerifrån källaren hörs ett eko av hela populärmusikhistorien (jazz, blues, punk, reggae, afro och indie; Ronnie Scott, Chris Barber och Acker Bilk, Muddy Waters, Bo Diddley, Long John Baldry och Alexis Korner, Kinks och Pretty Things, Pistols, Clash och Buzzcocks, Eddie Grant, Mighty Diamonds och Steel Pulse, Dudu Pukwana, Youssou N’Dour och Fela Kuti).

Från någonstans bakom husen på vänster sida av Oxford Street hörs en stilla, jazzig sång om ”Sunny Goodge Street” (1965). Det är Donovan. På Goodge Street låg puben Finch’s där Londons beatniks samlades och vars stämning samma år förmedlades av gitarristen Bert Jansch.

Korsar gatan och hamnar i Soho. En annan gitarrist, John Renbourn, ansluter till Jansch för att sjunga om ”Soho” på 60-talet. Inte kväll när jag går nerför Wardour Street men det regnar så även ”A Rainy Day In Soho” (1986) med Pogues passar i mina örons soundtrack. Och i sången ”Blessed” kan jag höra Paul Simon berätta om när han 1964-65 gick omkring en natt i Soho.

Också jag kom till London 1964. I smala, randiga byxor och boots med höga klackar gick jag genom Soho som ”A Dedicated Follower Of Fashion” (låt av Ray Davies/Kinks, 1966) och trodde jag var en av ”The London Boys” (som David Bowie och Marc Bolan skulle göra låtar om, 1966 och -76). Säkert var jag på väg till Marquee Club för att se John Mayall, Spencer Davis, Manfred Man, Yardbirds, The Who eller Rolling Stones. En kakakofoni av 60-talspop larmar när jag år 2020 passerar adressen 90 Wardour St.

Går in i bokhandeln Foyles på Charing Cross Road och köper ”Surge” av Jay Bernard, ung Londonpoet med rötter från Jamaica. Hans poesi, bland annat en danshallrytmisk dikt på patwa, utgår från det som inträffade 1981 i New Cross: en brand (olyckshändelse? mordbrand?) där tretton – eller fjorton – svarta ungdomar dog.

Nu börjar Linton Kwesi Johnson och Benjamin Zephaniah, också de har gjort dikter/låtar om New Cross-branden, ”New Craas Massahkah” (1984) och ”13 Dead” (1982), att toasta i mitt huvud. Strax förflyttas jag till stadsdelen Brixton (eller hur borough ska översättas) söder om Themsen med stor afro-karibisk befolkning.

Det finns så många låtar om Brixton att de kunde få en egen krönika. Bara några: ”Guns of Brixton” (1979) med The Clash, ”Flames of Brixton” (1982) med Angelic Upstarts och ”Electric Avenue” (från samma år, titel efter Brixtons marknadsgata) med Eddie Grant. En låt förebådade och de andra handlar om sammandrabbningen mellan polis och protestanter i Brixton 1981.

Linton Kwezi Johnson, som väl bor kvar på Railton Road i Brixton, ägnade hela sin debut-LP ”Dread Beat An´ Blood” (1979) åt dikter/låtar om de livsvillkor och den stämning som ledde till Brixton riot.

Tre Londonskivor:

Olika artister: London Is The Place For Me 1950-56 (Honest John, 2002)
London blev på 50-talet en samlingsplats för musiker och sångare från Västindien, först kom Trinidads calypsoartister. Det här albumet inleder en samlingsserie med bland annat calypso från London. Titelspåret London is the place for me sjunger Lord Kitchener.

Olika artister: My Fair Lady (Original London Cast Recordings) (Sony, 1956)
Världens bästa musikal är visserligen amerikansk men utspelar sig i London och den här inspelningen är från den första engelska uppsättningen. Full med fantastiska melodier: ”With A Little Bit Of Luck”, ”The Rain In Spain”, ”I Could Have Danced All Night” och vackrast av alla ”On The Street Where You Live”.

Poets And The Roots: Dread Beat An´ Blood (Virgin, 1979)
Linton Kwesi Johnsons musikaliska debut – ”Poet” är pseudonym för Linton och ”Roots” för musikern/teknikern Dennis Bovell – är en klassiker och ett historiskt dokument från London, på samma gång en diktsamling och ett rootsreggaealbum.

PS. Om det blir verklighet så tar jag gärna det där nattåget från Malmö vid 19.30, byte i Köln och framme i London nästa dag vid halv 12 – istället för flyg.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Lira

 

Marc Bolan på Gärdesfesten

Dan Backman, musik- och konstkritiker samt inte minst själv konstnär, har på sin blogg ”Dan Backman Musik Konst” skrivit en text om den första Gärdesfesten och dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. Klicka HÄR och läs!

Detta med anledning av att det just idag, den 12 juni 2020, är 50 år sen Gärdesfesten första gången ordnades i Stockholm. 50 år, milda makter!

Deckarlogg i sin tur passar på att återutlägga följande inlägg som tidigare funnits på bloggen ”Erikssons kultursidor” om gruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa taktens musikaliska (eller vad det var) medverkan på (den andra) Gärdesfesten och dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”.

Skivbolaget Silence är förresten på väg att långsamt, långsamt men dock återutge denna för den svenska populärmusikhistorien klassiska LP-utgivning. Vilket jag väntat på  åtminstone sen det var 40-årsjubileum. (Och detta hade jag skrivit och tyckt även om jag inte varit med på plattan.)

***

hm_be_09_03_extrabok_musikochpolitikNär Alf Arvidsson, professor i etnologi, i boken ”Musik och politik hör ihop – Diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980” (Gidlunds) citerar amatörlåtskrivaren Eriksson på samma sidor som betydligt mer professionella och kända sångpoeter som Mats G Bengtsson, Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Peter Mosskin, Bernt Staf, Lasse Tennander, Mikael och Thomas Wiehe… Ja, då blir man ju mallig.

Men även om den dåvarande upplagan av ”mitt” band Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten framförde en låt med titeln ”Gärdet 1970” på den andra Gärdesfesten så har Arvidsson ändå lite fel när han skriver att låtens text ”summerar mycket av stämningarna kring de första Gärdesfesterna”.

Låten gjorde jag nämligen redan hösten 1968, bara någon dag efter att jag hört LP:n ”My People Were Fair and Had Flowers in Their Hair… But Now They´re Content to Wear Stars on Their Brows” (puuuuh!) med Tyrannosaurus Rex.

Melodin var ett försök att efterlikna rock & rolliga Marc Bolan-låtar som ”Hot Rod Mama” och ”Mustang Ford”. Med texten ville jag beskriva den attityd som präglat rockmusiken från 50-talet och framåt – att viljan betyder så mycket mer än den musikaliska så kallade skickligheten. Och på Gärdesscenen försökte jag hugga som Bolan på min halvakustiska orkestergitarr

Men låttiteln då? En efterkonstruktion. När skivbolaget Silence skulle ge ut inspelningar från den andra Gärdesfesten på skiva och ringde och frågade vad låten hette… så tänkte jag en halv sekund och svarade:

Festen på Gärdet

Gärdet 1970

När jag spelar gitarr
låter det som jag hugger ved

När jag sjunger
är det hesare än en kråkas krax

Men det är vackert
ja, det är vackert
för det är jag
det är du
det är vi
alla tillsammans

(Låttext från 1968, framförd på den andra Gärdesfesten 1970 och med på dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” 1971)

Bengt Eriksson