En trettonde Winter i Göteborg

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Härom natten klickade jag in mig på Systembolaget och beställde en flaska vitt torrt vin från Baskien. Aldrig druckit det förut men det var Edwardsons fel eller Winters. Den senare och väl därmed den förre lagar mer mat än nog någonsin i den nya Winter-deckaren och till något han skulle laga rekommenderades detta basiska vita vin. Inget passade bättre så jag lydde, där jag låg i sängen och läste, för han – de – fick mig att vilja provsmaka.

I beställningssortimentet, om du undrar. De är alltså tillbaka, Åke Edwardson och Erik Winter, med polisromanen ”Det trettonde fallet”. Det är bra. Romanen är bra både med och utan prefixet polis-. Intrigen går långsamt framåt, som det brukar i Winter-deckarna av Edwardson. Det finns ju så mycket annat att skriva om på vägen och så mycket annat i alla fall jag vill läsa i en Winter-deckare.

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. De bor där, i Spanien. Han bor här, i Göteborg. Omöjligt att förklara för barnen men det ska bli ändring på det nu; nu ska de alla bo i Göteborg, nu ska Angela och barnen flytta tillbaks, flytta hem eller vad det är, nu ska huset vid vattnet äntligen byggas, kanske det.

Det börjar med att Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Och han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före han. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen?

Hon heter Sara och Winter tänker på henne. Han är den som tänker på henne. Kriminalkommissarie Winter utreder varför det som hände egentligen hände. Han leder utredningen. Den går långsamt, intuitivt framåt, så som Winters utredningar brukar. Han utreder Saras liv, från barndomen och framåt. Något hemskt inträffade när hon var barn men jag skriver inte ut vad här, utan läs, läs.  

Det kommer att ske några mord, som inte verkar hänga ihop med bilen som svängde av och körde in i bergväggen men man vet ju hur det är i deckare. Men var kommer den där sekten in, Barnen kallas den, vad är det? Vad var det? Spretiga trådar tvinnas, fler och fler, mer och mer, av Edwardson, Winter och övriga göteborgspoliser.

Det är själva intrigen men själva intrigen är blott en av delarna i en roman när Åke Edwardson deckarförfattar. Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju Erik Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsskildring, en göteborgsroman, och en mycket bra sådan. Det blev, för mig, att googla mest hela tiden. Är miljöerna autentiska? Det är de.

Som gamla Café Skogen, i Majorna, vid Slottsskogen. Fanns det? Finns det? Fortfarande. Det gör det. Ett gammal arbetarfik som fortfarande är ett gammalt arbetarfik fast arbetarna inte finns längre. Jag googlade och såg – ja, det finns. Aldrig varit där men dit ska jag nästa gång jag besöker Göteborg. Det ska jag.

Erik Winter funderar också. Han funderar över livet. Det gör han mest hela tiden, funderar över sitt liv, med Angela och barnen, och övrigas liv, andras. Över livet. ”Det trettonde fallet” är – också som alltid när Edwardson skriver Winter-deckare – en mansroman. Eller: e n mans roman. Winters. Eller två mäns: också Edwardsons.

Åke Edwardson. Copyright/fotograf: Johan Palmborg.

Hur mycket av Winter är Edwardson? En hel del. Ja, det tror jag men jag vet ju inte men jag har ändå följt Åke Edwardson så länge – sen hans allra första deckare faktiskt, sen deckardebuten – så min aning är nog mer än en aning. Jag tror Winter har en hel del av Edwardson i sig. Dyra kostymer? Åtminstone förr, nu vet jag inte. Matlagning? Definitivt, tror jag.

Det lagas som jag skrev mycket mat av Winter-Edwardson i romanerna och nog mest i den nya. Mer mat och fler recept än hos Jan Mårtenson faktiskt. Och detta utan att skrivflytet slutar att flyta, också maten, också miljöerna förresten, är naturliga delar i berättandet. Det är rätt bra skrivet det, att få det att lyckas.

Det finns ytterligare några ingredienser att lägga märke till i ”Det trettonde fallet”. Dels att Winter inte är den Winter som var. Det är lite märkligt, att Edwardson lyckas med det. Winter har faktiskt inte varit densamme rätt igenom den här långa polisromanserien med tretton titlar om man räknar. Lite fyndigt också, att den trettonde titeln i Winter-serien fått titeln ”Det trettonde fallet”.

Märkligt, skrev jag. Det är det, att Edwardson fått ryck då och då, i någon titel i serien, och försett sin kriminalkommissarie med ett beteende, en åsikt, ett intresse som sen försvinner igen. Och är borta. Winter gjorde en utflykt i sig själv för att sen återgå till den Winter han var. Det är ju sånt som får mig att tro att Edwardson ibland är mer, ibland mindre av Winter. Att Winter är ett halvt eller mer än halvt självporträtt.

Har du tänkt på det här du läst Winter-serien, tänker du på det när du läser, att Winter inte förblir Winter utan ibland är en annan? Kanske bara jag. Något annat i just den här romanen är att jag vet inte om Åke Edwardson egentligen vill fortsätta att skriva Winter-deckare i all evighet. Blev han övertalad att skriva ännu en Winter? Han har ju skrivit annat, vid gränsen till deckargenren, och ibland har jag tyckt att det blev bättre.

”Jukebox” till exempel, från 2003, fristående roman, typ country noir, den rekommenderas. När Åke Edwardson skrivit ”Det trettonde fallet” känns det ibland, när jag läser alltså, som om han måste hålla sig på gott humör under skrivandet, roa sig själv lite, så det inte bara skulle bli ett slitsamt romanförfattande. Han roar sig med kommentarer om… ja, precis allt möjligt. Det kan vara Winter som tänker men det är Edwardson som skriver.

Det är sånt som – ja, det hör inte alls väl egentligen ihop med själva polisromanintrigen – att Björn Afzelius översatte danskan Anne Linnets sång till svenska och gav den titeln ”Tusen bitar”. Nog inte alla som vet, påpekar Edwardson-Winter. Och mycket mer väsentligt oväsentlig som Edwardson plötsligt kan skriva in i romanen, i berättelsen, berättandet, en mening eller två eller tre, för att roa sig. Och roa mig, för jag gillar det också. Berättelsen får mångfler dimensioner.

Verkligheten får mångfler dimensioner. Livet, remember. ”Det trettonde fallet” har ett lyckligt slut. Jo, kanske. Som livet. Om livet kan få ett lyckligt slut, då kan väl en Winter-deckare ha det. Eller så finns inga lyckliga slut. ”Det trettonde fallet” läste jag med både nöje och intresse så hur intresserad eller ointresserad Åke Edwardson än är av att göra det så får han jäddraranamma författa också en fjortonde roman med och om Erik Winter, ge Winter också ett fjortonde fall.

Så var det bestämt. Hinns det till nästa år redan? (Jag menar, det ska väl inte behöva ta så lång tid som den här gången, nu senast, från 2013 till -21?)

Bengt Eriksson

Erik Winter (då och nu…)

Sommarkataloger från bokförlagen redan i februari… Det är att vara tidigt ute.

Bläddrar i Albert Bonniers sommarkatalog och ser att Åke Edwardson minsann har skrivit ännu en polisroman med kriminalkommissarie Erik Winter i Göteborg. ”Det trettonde fallet” kommer i juli och som titeln anger är detta den trettonde Winter-deckaren.

Så kanske dags att läsa om någon tidigare titel i serien, för att påminna sig om vem och hur Erik Winter vid Göteborgspolisen var? Till exempel följande, den sjätte titeln i serien, som jag recenserade när den kom 2002.

­­­——————————————————————————

Åke Edwardson

Segel av sten

(Norstedts)

 Åke Edwardson ger sej inte. Han blir aldrig nöjd utan sitter fortfarande på skolbänken. Han går en evig fortsättningskurs i deckarförfattande: vrider och vänder på polisromanformen, arbetar med formuleringarna så att orden blommar upp men ansar sen språket igen, filar på dialogen tills den studsar snabbast i Sverige.

Så har också varje ny Edwardson-deckare överträffat den föregående: ända från starten med böckerna om privatdetektiven Jonathan Wide, ”Till allt som varit dött” (1995) och ”Gå ut min själ (1995), över nystarten med ”Dans med en ängel” (1997), och rätt igenom serien med polisromaner om Erik Winter i Göteborg.

”Segel av sten” – den sjätte Winter-romanen – är alltså  Edwardsons bästa och dessutom mest personliga deckare hittills. Varje ny titel i serien har också varit så olik de föregående att det kan tyckas märkligt att alla ingår i samma polisromanserie. Läser man dem i fel ordning så uppstår problem. Läser man dem i utgivningsordning så kan man som extra bonus följa Åke Edwardsons utveckling som deckarförfattare.

Ska jag beskriva hans deckare med ett ord så blir det mansromaner.

Ända sen de första två ”provdeckarna” har Edwardson placerat en man i centrum, låtit historierna utspela sej kring honom. Mannen som prototyp. Just den här mannen som symbol för alla män. Mannen kontra kvinnan, livet, samhället, barnen och, inte minst, kontra sej själv: sitt yrkes- och privatliv, sina handlingar och känslor.

Erik Winter, kriminalkommissarie i Göteborg, är en komplicerad man, svårtillgänglig både för andra och sej själv. Ingen direkt trevlig man. En gåta att han fått ihop det och dottern Elsa med Angela, läkare på Sahlgrenska. Vilket väl Edwardson ville ha sagt: män – i allmänhet – är komplicerade, svårtillgängliga och inte så trevliga.

Men i samlevnaden med Angela och dottern hittar Winter, roman för roman, allt längre in i sej själv och blir då en allt mer öppen och tillgänglig man. Vilket väl Edwardson också ville säga: blott kvinnan kan göra mannen hel, göra människa av mannen.

 Ska jag beskriva romanerna med ännu ett ord så blir det musikdeckare.

Inga (deckar)romanpersoner lyssnar mer på musik än Edwardsons. Nej, det räcker inte: samtliga personer är stora musikkännare med ytterst avancerad smak. (Läser man ”Segel av sten” med penna och block i handen och noterar alla artister/låttitlar som nämns, så får man en  fantastisk lista att ta med sej till skivaffären…)

Mest är det Winter som lyssnar på musik: fortfarande helst Coltrane men även Bill Frisells överstyrda elgitarr, högt, HÖGT! I ”Segel av sten” har också, för att nämna en av de övriga musiknördarna, kriminalinspektör Aneta Djanali börjat lyssna på Gabin Dabiré, den store musikern från Övre Volta/Burkina Faso, för att komma närmare föräldrarnas (sitt eget?) hemland.

Två berättelser varvas:

Den ena, där huvudpersonen är kommissarie Winter, handlar mest om västkustfiske, Skottland och whisky (plus andra världskriget). Pappan till en gammal flamma, som dansade en sommar med Erik och är bosatt på Donsö utanför Göteborg, har rest till Skottland och försvunnit.

Den andra berättelsen, där Aneta Djanali är huvudperson, handlar om ett sannolikt fall av hustrumisshandel som blir allt mindre sannolikt eller åtminstone allt mer förbryllande ju längre inspektör Djanali utreder det.

”Segel av sten” måste vara en de minst action-fyllda deckare jag någonsin läst. Ändå dunkar en puls rätt igenom hela boken, driver upp spänningen och får mej att läsa snabbt-snabbt.

Här ges inga – eller få – förklaringar. Gåtornas trådändar knyts inte ihop utan får hänga lösa. Begås det ens något mord? Nej, här händer ju ingenting! Men ändå, så spännande detta ”ingenting” är!

Åke Edwardson bestämde sej för att skriva en polisroman – en deckare – som trotsade genrens lagar och regler. Kan man skriva en icke-deckare – i betydelsen en skönlitterär roman om människor – som är så spännande att läsarna tror att romanen är en deckare fast den inte är det? Kan man, får man, törs man ha ett öppet slut i en kriminalroman?

Ja! Ja! måste väl svaren bli. För Åke Edwardson har ju gjort det – och lyckats bra. Ja, som sagt, lyckats bäst hittills.

Bengt Eriksson

Publicerat i Tidningen Boken 2002

Årets bästa översatta deckare och annan krimi, enligt Deckarlogg

Och inte var det lättare att utse 2020 års bästa författare/titel i kategorin översatta deckare och annan krimi. Utan tvärtom: Det var ännu svårare!

Ännu fler titlar att göra det omöjliga med, alltså jämföra och gradera. Så olika titlar som var och en beroende på läsarens = bedömarens smak hade kunnat utses till årets bästa.

Till exempel ”Eld i natten”, en riktigt bra polisroman av amerikanen Michael Connelly. Ja, till och med kanske en av hans bästa.

Eller Deon Meyers sydafrikanska polisroman ”Villebråd”, också riktigt bra. Ja, kanske en av hans bästa.

Eller Denise Minas alltså för henne ovanliga brittiska thriller ”Verkliga brott”. Psykologisk noir och uppvisning i fantasi, i att skriva.  

Eller ”Straff” av tysken Ferdinand von Schirach: ännu en advokatdeckare där verklighet och påhitt – men hur mycket hittar han på egentligen, behöver advokaten Schirach hitta på? – går in i och ut ur varann.

Eller ”64”, den svindlande långa speciella japanska polisromanen av Hideo Yokoyama.

Nej, även om Deckarlogg läste alla dessa med stort intresse och nöje så blev det ingen av de ovannämnda som valdes till årets bästa deckare och annan krimi.

Utan ”segrare” – om det är ordet – blir fransmannen Olivier Norek med ”Ytspänning!

Visst, Deckarlogg är särskilt förtjust i franska varianter av deckare och annan krimi. Men ”Ytspänning” är dessutom en särskilt variant av den franska deckaregenren.

Noir i Paris och pusseldeckare på fransk landsbygd. Så skickligt romanens karaktär och stämning bryts och ersätts vid förflyttningen. Också en polisroman som är en kvinnoroman och – parallellt, som i typ livet – blir en mansroman.

För att bara lite grann beskriva denna innehållsrika, mångskiktade polis-, kvinno- och mansroman. Klicka HÄR och läs Deckarloggs hela recension av fransmannen Olivier Noreks ”Ytspänning” – 2020 års bästa översatta deckare och annan krimi!

Bengt Eriksson,

redaktör för Deckarlogg   

Så mycket spänning under ytan

Olivier Norek

Ytspänning

Övers: Cecilia Franklin

[sekwa]

”Ytspänning”? Men likadant hette väl den deckare eventuellt ”deckare” med vilken Aino Trosell för längesen nu tilldelades Polonipriset? Dubbeltitlar, alltså återanvändande av tidigare romantitlar, börjar bli allt vanligare. Kan det vara bra?

Men detta om detta, nu ska jag ägna mig åt deckaren, polisromanen, kvinnoromanen, landsbygdsromanen och romanen ”Ytspänning” av fransmannen Olivier Norek. Denna ”Ytspänning” börjar som en typisk fransk noir-deckare: överdrivet, våldsamt, blodigt.

Noémie Chastain, överkommisarie på Parispolisen, leder ett tillslag mot en narkotikalangare som står beredd på knä i lägenheten med ett jaktgevär och skjuter henne i ansiktet.  ”Hon rörde vid ansiktet. Uppslitet. Klibbig vätska.”

Ska hon överleva? Ska hennes ansikte gå att rädd? I prologen skjutsas Noémie Chastain i snabbaste fart till sjukhuset. Mot rött ljus. Rätt igenom och mot Paristrafiken. ”Blod överallt. Alldeles för mycket blod. Och ansiktet. Herregud, så det såg ut. Uppslitet…”

Det är bra skildrat. Olivier Norek skriver precis så hemskt som det måste vara. Men om du har svårt för den här hårdkokta våldsamma blodiga franska noiren – håll ut. Snart ska ”Ytspänning” byta skepnad och bli en annan roman…

No, som hon kallar sig efter att en bit av Noémie försvunnit, överlever. Men hon är vanställd eller ”vanställd”. Vad är skönhet? Vem är vacker? I sin egen känsla och i betraktarens ögon och känslor. Författaren Norek skriver förresten Noémie även när hon för sig själv blivit No. Går väl att tolka det också.

Kommissarie Noémie Chastain skulle väl ha blivit väl omhändertagen efter att det hemska hänt? Av poliskåren, menar jag. Och av sin pojkvän, även han polis. Men han vill inte träffa henne, han håller sig undan, klarar inte av att se hennes yta, förmår inte att se hennes inre. Det enda han ser är det vanställda ansiktet, halva ansiktet är ett ärr som han och alla stirrar på – eller tittar bort ifrån.

Hennes övriga poliskolleger vet inte heller åt vilket håll de ska glo. Parispolisen vill inte ha henne tillbaka, inte i någon tjänst – istället deporteras No eller Noémie ut på landsbygden, till den lilla byn Avalone söderöver från Paris. Uppdrag: lägg ner dess (onödiga) polisstation.

Så blir det förstås inte utan tvärtom. Noémie kommer att (be)visa hur nödvändigt det är att små orter på landsbygden har sina poliser. Hon ska istället permanenta Avalone polisstation. Eller, för att vara noga, polisstationen i Decazeville (närmsta större stad; nåja, större och större, mindre än Sjöbo kommun) eller i Aveyron (departementet där byn och stad är belägna).  

Strax förändras stämningen. Från att ha varit hårdkokt storstadsnoir förflyttas ”Ytspänning” till landsbygden och blir en landsbygds- och polisroman i procedurskolan, både lite á la Georges Simenon och vad gäller den häpnadsväckande skildringen av fransk landsbygd lite á la Fred Vargas också. Mitt emellan kommissarierna Maigret och Adamsberg, där kan kommissarie Noémie Chastain placeras.

Hon hinner knappt stiga av tåget innan ett barnskelett – vilket bör betyda historisk tid, ett antal år sen döden inträffade – flyter upp i en tunna ur den konstgjorda sjön vid byn Avalone. Och Noémie får tillsammans med de lokala poliserna, som till att börja med tittar lika mycket på eller bort från henne som de före detta kollegerna i Paris, får gå ingång direkt med att leda utredningen av ett cold case.

Bra miljö- och personskildringar men framför allt en mycket fin kvinnoskildring. No / Noémie må ha blivit av med halva ansiktet  men hon är en hel kvinna och människa. Stark och svag. Dumdristig, klok och smart. Självupptagen fast med facettögon på omgivningen. Och så vidare.

 ”Ytspänning” blir dessutom en mansroman. Dykaren från Sjöpolisen i Paris, som ska hjälpa landsortspolisen att hitta ännu ett eller två ytterligare barnskelett, ser Noémies inre skönhet. Eventuellt ser han också hennes fortfarande yttre skönhet. Två män, så olika. Med fyra så olika ögon, så många olika känslor.   

Ja, jag kan fortsätta. Tråden är polisromanen – med många kringelikrokar i intrigen och dessutom en oväntad upplösning. Men under denna yta, denna ”Ytspänning”, finns så mycket mer, många fler dimensioner, många fler berättelser. Sååå mycket innehåll. Olivier Norek har skrivit en fantastisk deckare, polisroman, kvinnoroman, landsbygdsroman, ja, mansroman och roman.

Bengt Eriksson

Upptäck och återupptäck den ömsinte polisen i Helsingborg

Deckare skrivs, blir lästa och glöms. Till och med deckarserier startas och avslutas för att sen glömmas bort.

Ibland kan det, tycker jag, bli för mycket jagande efter de senaste nya titlarna inom deckare och annan krimi. Det finns ju så många äldre utgivningar som förtjänar att upptäckas av nytillkomna läsare.

Deckare som var bra då och har stått sig: de är fortfarande bra. Till exempel den serie om polisen Joakim Hill i Helsingborg som Bodil Mårtensson debuterade med i slutet av 1990-talet. Hon har sen dess övergått till andra romaner, serier, genrer och även åldrar.

Men nu – och det är nog det bästa med strömningstjänsterna, om jag får säga – återupplivas allt fler äldre deckare och annan krimi i form av ljud- och ibland också e-böcker. Så är det bland annat med Joakim Hill-serien.

Upptäck, om du inte läst, och kanske också återupptäck, om du läst!

——————————————————————————–

Bodil Mårtensson

Konsten att dö

(Prisma,

återutgiven av Word Audio)

Även om brotten begås i nutid är det som om tiden stannat i många av de kriminalromaner som idag skrivs och publiceras i Sverige. Till stämning och tempo hör de hemma på 50- och 60-talen, då Stieg Trenter och Vic Suneson skrev sina deckare, snarare än i 2000-talets svenska samhälle och städer.

För den skull behöver de inte vara dåliga deckare och romaner. Men resultatet blir inte den vassa skalpell som snittar upp samhällets variga bölder, vilket åtminstone jag gärna vill att en modern deckare ska vara och göra.

Liksom de föregående titlarna utspelar sig Bodil Mårtenssons fjärde polisroman, ”Konsten att dö”, i och kring Helsingborg. På omslaget beskrivs romanen som ”en rapp, spännande och erotiskt laddad thriller”.

En riktig och rättvis beskrivning. Men trots miljön och  alla morden (ett innan berättelsen ens har börjat, tre stycken i boken och eventuellt två till före upplösningen) tror jag att dagens deckarläsare är så vana vid ännu mer och grövre våld, både i fiktion och media, att de – vi – läser Mårtenssons deckare  som underhållning och verklighetsflykt, för att få en stunds av avkoppling.

Stick in näsan mellan till exempel sidorna 18 och 19: visst luktar det Trenter? Ingen hade förvånats om  journalissan från Expressen/Kvällsposten/GT (haha, ett internt skämt bland journalister) haft med sig Harry Friberg som fotograf till den nedbrunna stugan (med innebränt lik) på Söderåsen.

Bodil Mårtensson skriver bra: pådrivande och lättsamt, kommatecken och punkter på rätt ställen, en glimt mellan raderna, man läser vidare utan att fastna i formuleringar. Också kriminalgåtan – konstskojeri på dödligt allvar – är bra ihopvävd.

Fast tillåt mig tvivla på att den kvinna finns som kan bli uppraggad av och älska med sin döde, före detta man utan att märka att det är hennes dödförklarade make. Även om man plastikopererar sig och byter utseende så är väl vissa kroppsdelar intakta?

 Den mansroman som finns i polisromanen uppskattar jag mest. Joakim ”Joe” Hill, kommissarie, man, make och far, skildras lika ömt som verklighetsnära. Ja, sådana män finns idag! Pappas kärlek till sin lilla dotter Bia är rent hjärtknipande.

Så något av det jag skrev inledningsvis bör jag nog ta tillbaka. Porträttet av kommissarie Hill är högst modernt. Jämför med Vesper Johnson (hos Trenter) och O P Nilsson (Suneson)…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2002

Livet i Reykjavík mellan börskrasch och turistboom

Arnaldur Indriðason
Mörkret vet
Övers: Ingela Jansson
(Norstedts)

Islänningen Arnaldur Indriðason har börjat skriva en ny deckarserie som jag tycker mycket om. Det vill säga, jag tycker om seriens första titel ”Mörkret vet”. Ändå blir min fråga: Ska jag rekommendera den här boken? Och i så fall, till vem?

Huvudpersonen heter Konrað och är pensionerad polis. Det undrade jag över direkt, alltså en före detta polis som heter Konrað? Likadant hette en av poliserna i Arnaldurs föregående deckarserie, hans trilogi om Reykjavík (i synnerhet) och Island under andra världskriget. Samma förnamn… Varför?

Arnaldur morkret-vetDet andra är tempot – eller jag väntar med det. Allra först intrigen: För 30 år sen försvann en man, affärsmännen Sigurvin. Mord eller vad? Hans kompanjon Hjaltalín misstänktes och häktades men släpptes i brist på bevis. Nu har Sigurvin återfunnits, alltså 30 år senare, i en spricka i Langjökullsglaciären. Död – det betyder mördad – men bevarad i isen, det är han, det går att känna igen honom, nu blottlagd av klimatets uppvärmning.

Konrað hade som kriminalkommissarie hand om utredningen då för 30 år sen. Den utredningen har han kunnat släppa. Nu kommer hans utredning upp till ytan igen. Gjorde han rätt eller vilka fel kan Konrað ha begått under utredningen? Hjaltalín, nu döende, blir misstänkt, igen. Och nekar, igen. Och Konrað återupptar utredningen, igen, vid sidan om polisen, som ett slags privatpolis, hjälpt av sina kontakter inom Reykjavíks poliskår.

Det är allt. Ja, det är faktiskt. Nästan allt. Det finns fler kriminella ingredienser, som en misstänkt bilolycka, om det var en olycka. En man blev påkörd av en bil som stack från platsen. Samt Konraðs döde far, också hans är inblandad som en tråd. Och Konraðs döda hustru, ofta närvarande i Konraðs tankar. Trådar, trådar. Några ska nystas upp, flera blir hängande.

Det går långsamt, det går så långsamt. Allts, inte bara noll action utan minus. Romanen ”Mörkret vet” är den mest extrema motsatsen till action. Frågan är, kan detta kallas deckare? Eller ens krimi, trots att det nog begicks ett eller flera mord då för 30 år sen. Jag undrar, vad har Arnaldurs syfte varit med den här romanen? Till vem/vilka riktar han sig?

En mansroman, utan tvekan. Här läggs grunden till berättelsen om Konrað. För det är säkert, det kan inte vara på något annat sätt, att Arnaldur kommer att skriva vidare, det blir en fortsättning, en ny serie. Så många planteringar placeras ut, så många ovidkommande trådar läggs, trådar som egentligen inte har nåt med den här romanen att göra, så det bara måste vara tänkt att de ska tas upp framöver.

indridason-signerar-liten

Arnaldur Indriðason signerar på bokmässan i Göteborg. Foto: Bengt Eriksson

Jag tror så här, att Arnaldur numera har en så stor läsekrets inte bara på Island utan runt om i världen. Han vet att hans roman kommer att översättas, han vet att han kommer at få in pengar så han reder sig ekonomiskt. Därför passar han på. Han fortsätter med sitt eviga tema: att skildra Reykjavík och övriga Island i och genom alla tider. Som om varje passerat och levt år i Reykjavík ska få sin egen roman.

Han har passat på att skriva en roman som, egentligen, inte riktar sig till några andra än islänningar; dessutom främst i samma ålder som Arnaldur själv, och helst bosatta i Reykjavík. Vi andra får göra som vi vill, läsa eller strunta i det. Men för att kunna ta till sig ”Mörkret vet”, tror jag, bör man åtminstone ha besökt Island och varit i Reykjavík. Gärna bör man också vara en så nyfiken turist – eller av vilken anledning man reste till Island – att man höll ögonen öppna och såg man något man undrade över så googlade man och tog reda på varför det såg ut och var som det såg ut och var.

I sin långsamma mans- och detektivroman, åkej då, skildrar Arnaldur hur människorna i Reykjavík hade det, hur de levde, hur deras liv gestaltade sig, några år efter bankkraschen i början på 2000-talet. Han går inte in på själva bankkraschen utan det är människors liv som Arnaldur är intresserad av att skildra. Hur de har det. Hur de hade det. Hur Reykjavík med omnejd var på den tiden, mellan bankkrasch och turistboom.

Arnaldur låter Konrað ta sig runt i sitt Reykjavík; återigen, det hjälper om man vet var de olika stadsdelarna ligger, var gatorna går, och säkert är det allra bäst om man bor eller har bott där. Utforskandet går så långsamt, den nyupptagna utredningen ringlar i snigeltakt åt flera håll, trådarna går inte ihop, inte mycket till deckare som sagt. Däremot, det är stämningsfullt. Lägg ett örat mot en sida: staden Reykjavík och dess människor andas från och ur pappret. Och det är äldre mansporträttet av Konrað är lika suveränt – ja, fint – tecknat som Michael Connellys porträtt av den äldre Bosch.

Således, jag tycker mycket om Arnaldur Indriðasons roman ”Mörkret vet”. Men om jag rekommenderar den…? Nej. Nja. Jo, kanske ändå, jo, med ovannnämnda reservationer.

Bengt Eriksson

Skotskt möter franskt i skrattspegel, pastisch och noir

Peter May
En kamp mot klockan
Övers: Leif Jacobsen
(Modernista)

”En kamp mot klockan” är tredje titeln i Peter Mays franska deckarserie. Det vill säga med skotten Enzo Macleod, före detta kriminaltekniker och sedemera universitetslärare i Frankrike, som huvudperson i franska kriminalmiljöer.

Peter May, som också kommer från Skottland, skrev och publicerade Enzo Macleod-serien före sin mer välkända och framgångsrika deckartrilogi om ön Lewis i Hebriderna med den likaså skotske polisen Fin Macleod, observera efternamnet.

Peter May en-kamp-mot-klockanDen senare Lewis-trilogin publicerades först i Sverige och togs emot av jublande deckarläsare. När jag recenserade första delen i den nygamla franska deckarserien så insåg jag att de bägge Macleod la sig i vägen för varann och för de svenska läsarna. Den förste, eller egentligen senare, blockerade vid läsningen om den senare, eller egentligen förste.

Peter Mays franska Enzo Macleod-deckare är nämligen något helt annat. De bägge Macleod-serierna ska inte jämföras med varann. Någon gång ska jag mejla May och fråga om inte ett huvudsyfte med den franska deckarserien är att skildra en skottes – det betyder Peter Mays eget – möte med Frankrike.

Så tror jag i alla fall att man ska läsa hans franska deckare – som ett slags pastischer eller till och med kriminella humoresker: skildringar av fördomar från bägge håll, skotskt som franskt. Och när man läser dem så tror jag det hjälper om man gillar hårdkokt och noir från Frankrike.

Fransk noir har följande kännetecken: liksom mer av allt. Verkligheten som en i kriminell skrattspegel. Läser man så, och så läser jag, blir också den nya, tredje Enzo Macleod-deckare lika underhållande som spännande, liksom skämtsam på allvar.

Realistisk? Njaaaäää, inte vad gäller intrigen. Däremot till miljöerna. De är riktigt bra. Atmosfäriska och stämningsfulla. Som just en pastisch av tusen franska deckarromaner.

Jag är väldigt förtjust i franska deckare (även i fransk musik, tidskriftslayout och fransyskor, för den delen) så kanske just därför tycker jag också om Enzo Macleod-deckarna. Vilka, dessutom, blir nånslags mansromaner om en… ibland… och åtminstone förr… och nu också, i och för sig… skit till karl.

Det börjar i Paris med att någon tar livet av en annan. Det fortsätter i Strasbourg där Macleouds dotter Kirsty, nu tolk för EU, av en händelse – ja, ren tur – lyckas undvika att bli sprängd i luften. I staden Saint-Étienne, här bor Enzo Macleod, fortsätter det också med att Enzo får ett avgörande sjukbesked.

Det är enda röra och undan går det. Jag gillar det – att det är så rörigt och så mycket och att det dröjer innan jag begriper hur allt hänger ihop. Ungefär som det brukar vara i franska deckare.

”En kamp mot klockan” rekommenderas, i första hand, till frankofiler. Men nej, den här skotska fast franska deckaren rekommenderas till alla med öppna kriminella sinnen!

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst januari 2020

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenDavid Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Arazo Arif morkret-inuti-och-fuktenArazo Arif
mörkret inuti och fukten
(Albert Bonniers)
Ta det lugnt, läs långsamt, var förberedd, håll ryggen sträckt – innan du börjar läsa Arazo Arifs första diktsamling ”mörkret inuti och fukten”. Läs några sidor i taget, det är rätta sättet att ta till sig det här, och ta därefter en paus innan du fortsätter. Det Arif skriver är så starkt. Nej, fel ord. Det hon skriver är ohyggligt. Hon diktar om våld och kärlek så millimeternära intill varann: smekningarna och slagen. Hennes korta meningar med luft emellan träffar just som den öppna handens smekning och den slutna nävens slag.

Markus TullbergMarkus Tullberg
Patriarkens död
(Mirum)
Markus Tullberg, annars folkmusikalisk traversflöjtist, har gett ut sin tredje historiska fickdeckare – alltså kortroman – ”Patriarkens död” i serien om ”Valter Greens mysterier nr 3”, således. Nyårsdagen 1923: baron Karl Bask hittas mördad i sin insnöade herrgård, där även hans barn befinner sig. Jo, lite av Agatha Christie. Men här är det alltså kommissarie Valter Green som på de sista sidorna ska lösa mysteriet – innan dess har läsaren att fått chansen att göra det. Tullberg behärskar den korta deckarformen allt bättre, han skriver både pussligt och med humor.

Oyinkan min-syster-seriemordarenOyinkan Braithwaite
Min syster seriemördaren
Övers: Fredrika Spindler
(Lind & Co)
Inte varje dag en bok utspelar sig i Nigerias huvudstad Lagos. Systrarna Korede och Ayoola verkar tillhöra överklassen, diskussionerna kunde utspela sig i Djursholm. Det är Instagram och Snapchat, rivalitet om snygga, rika killar. En stor behållning är den smarta dialogen. Ayoola har gjort sig av med en pojkvän i ”självförsvar” och Korede får rycka ut och städa upp efter ännu ett mord. En thriller med moraliska dilemman, våld och trauman, berättat med en stor portion svart humor. Inte enkelt att placera i en genre men någon typ av feelgoodthriller med afrikansk touch. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kamilla Oresvärd alvdansenKamilla Oresvärd
Älvdansen
(Bokfabriken)
Andra titeln i hennes nya deckarserie om (en autentisk ort vid Vänerns sydspets) ”Vargön – en liten ort med stora hemligheter”. Kombination av privat- och polisdeckare: unga kvinnor försvinner och/eller våldtas. Både förre domaren Mona Schillers och hennes son, polisen Anton efterforskar. Det går undan: många och korta, korsberättade kapitel. Samtidigt som Oresvärd (inte alltid men oftast) hinner skildra både miljöer och personer. Något religiöst, så mycket kan avslöjas om upplösningen. Kamilla Oresvärd förblir en av de mest spännande nya svenska deckarförfattarna.

Deckarloggs red.

 

Dubbel amerikansk polisroman

Michael Connelly
Mörk och helig natt
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Den förre kriminalreportern Michael Connelly debuterade som deckarförfattare för snart trettio år sen.

Under åren och genom alla deckare han skrivit, främst polisromaner, har Connelly som en skicklig hantverkare mejlsat ut och format vad som är nära nog fulländade polisromaner. Han har blivit den amerikanska polisromanens Mästare.

Huvudpersonen heter oftast Harry Bosch, polis i Los Angeles och Vietnamveteran. Men Connelly har även skrivit deckare med andra personer, till exempel sitt alter ego, journalisten Jack McEvoy, och polisen Boschs halvbror, limousinbaksätesadvokaten Mickey Haller.

Connelly Märk och heligEtt slags parallellromaner som ibland skrivits ihop så att de förenats med Bosch.

Det gillar jag, när personer stiger in i varandras deckare som därmed breddas till porträtt av en kriminell miljö, i detta fall den hårdkokta trädgårdsstaden Los Angeles. Fiktionen blir så trovärdig att den är nästan verklig.

Renée Ballard heter huvudpersonen i Michael Connellys senaste serie, inledd med ”Nattskiftet” (2017). Ballard är polis vid samma station i Hollywood där Bosch tidigare var stationerad.

”Mörk och helig natt” – den polisroman av Connelly som nu finns på svenska – beskrivs direkt på omslaget som ”En Ballard och Bosch-deckare”.

Ja, det var förstås givet att dessa serier och poliser skulle förenas. De både liknar och liknar inte varann.

Ballard är en yngre kvinna med samma energiska rättspatos och förhållande till reglementet. Bosch är pensionerad nu och lite av privatdetektiv men även reservpolis i San Fernando Valley.

Bägge bär på mörka minnen från yngre år, barndom och uppväxt.

Samtidigt som jag blev förvånad.

Connellys specialitet har varit att inte laborera med parallellhandlingar utan skapa spänning med en enda rak berättelse. Nu ville han visst visa att han klarar av parallellberättande, för här skildras Ballard och Bosch både var för sig och ihop.

De arbetar även med annat men huvudspåret är ett olöst fall som Bosch inte kunnat glömma. En femtonårig flicka hittades död i en sopcontainer.

Ballard får en sen natt syn på en äldre man som rotar bland arkivlådorna på stationen. Hon slänger ut honom. Men snart arbetar de tillsammmans för att lösa fallet; hon bredvid sitt ordinarie polisarbete och han privat.

”Mörk och helig natt” blir en dubbel polisroman i procedurskolan.

Ballard är lika systematisk och noga som Bosch. Varje kort i utredningsarkivet betas av, ett efter ett. Det tar tid, går långsamt.

Här visar Connelly än en gång sitt mästerskap. Han får detta tradiga, idoga polisarbete att bli så in i… spännande!

”Mörk och helig natt” är dessutom en dubbelroman på ett annat sätt: en kvinnoroman (om Ballard som kvinnlig polis) och en mansroman (Bosch som ensamstående far).

På sista sidan avger Ballard och Bosch ett löfte till varann och den tacksamme läsaren. De ska lösa fler polisärenden tillsammans. Det kommer således fler ”Ballard och Bosch-deckare”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

 

Norske polisen Wisting på TV

Får allt bli mer ihärdig med att följa strömningstjänsternas deckarserier. Fast det finns ju så många deckare och annan krimi att läsa – först – så hur ska en enda deckarläsare hinna?!

Missade alltså Viaplaypremiären av deckarserien ”Wisting”, byggd på ett par av titlarna, ”Jakthundarna” och Grottmannen”, i Jørn Lier Horsts norska polisserie och namngiven efter huvudpersonen, kriminalutredaren Willam Wisting.

En serie polisromaner som blivit allt bättre och jag gillar allt mer. Kan faktiskt vara den bästa polisromanserien i Norden för närvarande (alltså bättre än danskarna Jesper Steins och Jussi Adler-Olsens polisserier).

Wisting

”Wisting” på papper och skärm, i roman och TV-serie.

Men hur ska det gå att överföra polisen Wisting från romansidorna till TV-skärmen? Sånt är ju alltid lika vanskligt.

Det blir till att titta och se – när ”Wisting”-serien ikväll har andrapremiär på TV3, närmare bestämt klockan 22.

Förresten, nån som redan sett serien på Viaplay och kan komma med en förhandskommentar?

Däremot tror jag att jag nu hunnit läsa samtliga, inklusive de oöversatta, romanerna i Jørn Lier Horsts serie om kriminalutredaren William Wisting.

Erkänner att jag läste lite tveksamt till att börja med, bland annat för att det schabblades en del med utgivningen på svenska. Vilket framgår av nedanstående text, skriven för ett tag sen nu.

Fast såväl utgivningen som min läsning har bättrat sig, sen dess. I TV-serien spelas William Wisting förresten av Sven Nordin. Men är inte han lite ung?

***

Start en bra bit in i serien och till en början utgivet i fel ordning.

Men när ”Blindgång” (Lind & Co; övers: Caisa Mitchell) nu kommit på svenska går det i alla fall att läsa fyra av norrmannen Jørn Lier Horsts polisromaner i (kolla så ni gör det!) rätt ordning – alla med och om utredaren William Wisting och hans kolleger i Larvik. Hela sex tidigare titlar i Wisting-serien saknas däremot – fortfarande och tyvärr – i den svenska utgivningen.

Med detta påtalat måste jag också betona att de fyra titlar som kommit på svenska – här i rätt ordningsföljd: ”Vinterstängt”, ”Jakthundarna”, ”Grottmannen” och ”Blindgång” – är bland det bästa som just nu går att läsa bland nordiska polisromaner.

Trailer till norska TV-serien ”Wisting”.

Lier Horst kan nämligen både skriva och berätta och är dessutom kunnig i polisarbete. Han har själv varit polis och utredare i Larvik.

Ingen ovanlig och märkvärdig – utan snarare en rätt typisk – intrig i nya ”Blindgång”: sprit- och knarksmuggling, några mord som följd av detta, överordnade som lägger sig i och kolleger som missköter sitt jobb.

Utförandet är däremot högst eget: en polisroman som blir en procedurroman in i den minsta lilla detaljen. Jørn Lier Horst berättar utförligt och ingående, även när polisarbetet är onödigt, visar sig resultatlöst.

Visst, det kan bli hur urtråkigt som helst med sån här polisiär knappologi. Om inte Jørn Lier Horst varit så initierad och dessutom, som sagt, kan skriva och berätta, teckna intressanta personporträtt och skapa spänning i och ur det lilla; de små detaljerna, kriminella som mänskliga.

Vid sidan om – eller snarare mitt i – spänningsromanen fortsätter också Jørn Lier Horst att teckna porträttet av en norsk och högst sympatisk – eller ordet är kanske vanlig? – man som råkar vara kriminalpolis. ”Blindgång” är ännu en mansroman, ytterligare penseldrag fogas till William Wistings porträtt.

Dessutom finns liksom en extra roman i romanen, så pass utförlig att den hade kunnat bli en fristående novell eller kortroman: en skildring av två unga ensamstående mödrar. Den ena med ett litet barn, den andra ska snart födas. Den senare är änklingen Wistings dotter Line.

Bengt Eriksson