En engelsk deckarask med tusen bråddjup

Minette Walters

Blomsterkronan

Övers: Elisabeth Helms och Manni Kössler

(Bonniers)

”The Scold’s Bridle”, som originaltiteln lyder, är ett slags mask eller ställning av metall som träddes över huvudet på uppkäftiga kvinnor. En vass metallbit höll tungan på plats.

Den svenska titeln har blivit ”Blomsterkronan”. Så dumt och fel – ett smärre sabotage mot författaren. Detta tilltag riskerar att rasera den känslomässiga grund (illamående, ilska) som Minette Walters lägger för läsaren och som ska bära läsningen av romanen – från omslaget till sista sidan!

Också ”Blomsterkronan”, de engelska författarinnan Minette Walters tredje kriminalroman, är en mycket engelsk deckare.

Den lilla byn, Fontwell, kunde vara S:t Mary Mead. Den gamla kvinnan, Mathilda Gillespie, som hittas död (självmord eller mord?) med en ”scold’s bridle” över huvudet, kunde bo granne med miss Marple.

Minette Walters förenar Agatha Christie och Ruth Rendell. Rättare sagt: hon ställer Christie (det gamla) mot Rendell (det nya).

Hon fortsätter att utveckla ett tema som är genomgående för hennes romaner: förhållandet mellan gamla traditioner och moderna åsikter, tankar och sätt att leva.

Kvinnorna placeras i berättelsens centrum – allt mer för varje ny roman. Här är de två: den nämnda, gamla kvinnan samt en yngre kvinna och läkare. De representerar gårdagens och dagens kvinnobild.

Liksom de föregående romanerna, ”Iskällaren” och ”Skulptrisen”, är ”Blomsterkronan” en engelsk ask med tusen bråddjupa fack, som öppnar sej, det ena efter det andra. Krminalromanen blir en kvinnoroman, som i sin tur blir en roman om människor, både män och kvinnor.

Hösten 1994, då romanen publicerades i England, läste jag ” The Scold’s Bridle” första gången. Sen dess har romanen levt i mitt huvud, förändrats och fördjupats.

Då tyckte jag att den kvinnliga läkaren var gift med en mansgris och tölp. Nu blir jag osäker.

Var finns den osympatiske mannen: i verkligheten eller i sin hustrus ögon? När kvinnan fått friheten att tala, vad använder hon sin tunga till? Är manschauvinismen medfödd, genetisk, eller svaret på kvinnans anklagelse och förväntan?

 Titeln, ”The Scold’s Bridle”, är själva nyckeln till de kriminella och mänskliga gåtorna i romanen. Desto märkligare att förlaget inte fattat att den svenska titeln skulle ha varit till exempel ”Kärringbetsel”.

Behöver jag tillägga att Minette Walters med den här romanen ännu en gång bevisar att hon är en av de bästa, mest intressanta och spännande nya kvinnodeckarförfattarna?

Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Tidningen 1996

PS. Jag tog något för givet som jag inte borde ha tagit för givet, nämligen att Minette Walters deckare fortfarande var tillgängliga på svenska. Men nej, inte en enda titel verkar finns hos vare sig nät- eller de fysiska bokhandlarna. Hennes böcker är utgångna.

Men… de ä r ju lika läsvärda fortfarande! Minette Walters borde kunna hitta en ny publik, nå en ny generation av deckarläsare. Jo, böckerna finns hos antikvariaten men de borde finnas i pocket och är det verkligen så att inget förlag är intresserat av ge ut dem som ljud- och e-böcker?

Årets svenska debutant (1) inom deckare och annan krimi, enligt Deckarlogg

Och hur ska Deckarlogg kunna utse en säger en enda debutant inom deckare och andra krimi när årets debutanter varit så många och så bra? Faktiskt svårt att minnas något år som det varit så svårt = debutanter varit så många.

Till exempel Kerstin Bergman som debuterade mjukt, pussligt och finurligt med ”Oskuld och oleander”. Anna Kurus ”Den första frosten”, ännu en deckare längt upp i norr, var också en stark debut. Fast en låt säga andradebut: först egenutgiven, nu utgiven på nytt. Likaså ”Clara” av Jens Lönnaeus hade definitivt sina styrkor (men även några debutantsvagheter).

Och så vidare.

Du som följt Deckarloggs tidigare funderingar (om 2020 års bästa svenska respektive bästa översatta deckare och annan krimi) vet att när det funderas så här så är det inte den – till sist – ”vinnande” boken som nämns.

Eller böckerna, författarna och titlarna, vad gäller denna kategori. För Deckarlogg har inte förmått utse en enda vinnare i kategorin bästa svenska deckar- och annan krimidebutant år 2020. Så svårt var det att det måste bli två författare/titlar!

Den ena och första är… Maria Broberg med ”Bakvatten”.

Långt ifrån en, vad det nu skulle vara, ”regelrätt” deckare men noir och spännande så det räcker. Ännu en Norrlandsnoir, som jag nu bestämt mig för att kalla genren för att inte trassla bort mig med och i Väster- och Norrbotten, om människor på den norrländska lands- och glesbygden.

Som det stod i Deckarlogg recension:

”Jag berördes och rördes så jag grät när jag läste ”Bakvatten”. Allt kändes och var så autentiskt, hennes personer blir människor som är så verkliga. Som är. Maria Broberg skildrar det viktigaste i livet: inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig eller att förbli en mänsklig människa när livet attackerar.”

Klicka HÄR och läs hela recensionen.  Och, som du förstått, en ”andra” bästa debutant inom deckare och krimi följer… se Deckarlogg i morgon.

Bengt Eriksson,

redaktör för Deckarlogg  

Högt upp i norr

Snart går det inte att räkna dem alla, de svenska deckare och annan krimi som utspelar sig längst upp i norra Sverige, i Norr- och Västerbotten. Även några nya deckare i Ångermanland och Dalarna kan väl vad gäller miljöer och stämningar räknas hit.

Anna Kuru skriver vad som kallas ”Kiruna-trilogin”, som det står på omslaget till seriens inledande titel, ”Den första frosten” (Modernista). Eller skrev. Hon har tidigare gett sina deckare på eget förlag, nu har de alltså övertagits av Modernista.

Hon är en av fortfarande rätt många egenutgivande deckarförfattare som förtjänar bättre distribution och fler läsare. Tidigare verkade det som om både mindre och förlag kollade egenutgivna deckare och erbjöd kontrakt till de aspirerande deckarförfattarna.

Men det har inte varit så mycket av det på ett tag. Kanske har detta ersatts av ljudboksmarknaden? På bokströmningstjänsterna kan man få syn på allt fler ”okända” deckare av ”okända” deckarförfattare.

Oavsett så såg jag att jag citeras på innerfliken till ”Den första frosten” med en bit av min recension av andra titel i serien, ”Norrskensnatten”. Här är hela recensionen av den boken (det kan också fungera som en introduktion till Anna Kuru)…

***

Anna Kuru
Norrskensnatten
(Saivo förlag, snart Modernista)

Anna Kuru skriver med ett särskilt driv eller kanske snarare en speciell nerv. Som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns. Allis blir mer än en karaktär, som det ska heta numera. Hon är en levande människa.

Anna Kuru

Likadant med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där, när jag läser Kirunadeckaren ”Norrskensnatten”. Och bäggedera, huvudperson och miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt utan några beskrivningar alls. Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva.

Drivet och nerven skapar också en spänning, som även den knappt är märkbar. Spänningen liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför.

Jo, lite misstänksam blev jag, som läsare. Men vet – det gör man inte. Blott anar; kanske, kanske inte. Också skickligt skrivet, så att man aldrig vet utan just anar, lagom mycket, livspusselbit för bit.

”Psykologisk thriller”, anges i baksidestexten. Exakt så, betoning på psykologisk. Det handlar mycket om drömmar, människors drömmar, omöjliga och möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet.

Anna Kuru har skrivit en riktigt bra psykologisk = mänsklig thriller. Och denna har hon alltså behövt ge ut själv, på efter förlag? För så är det väl? Begriper det inte.

Visst, som alltid skulle jag kunna muttra något över en extra sista – allra sista – genomgång av det språkliga. Inte mycket, blott en finputs. Men strunt i det, oavsett har ”Norrskensnatten” blivit en stark, gripande deckare och berättelse.

Fast vad Kuru verkligen borde göra, om hon ska fortsätta att egenutge böcker, är att övervaka hur böckerna sätts. Så att inte rader hoppar längst ut i vänsterkanten vid somliga och allt för många nya stycken. Det stör, i alla fall mig, i onödan. För detta är, just, onödigt.

Bengt Eriksson

PS. Just detta, som står i de två sista styckena, kan vara det lilla extra som behövs för en egenutgivande deckarförfattare: hjälp med finputsen. Och som ett förlag, större eller mindre, kan tillföra boken och författaren.

Deckarloggbäst juli 2020: svenskt (del 2)

Inger Frimansson fagelbarnetInger Frimansson
Fågelbarnet
(Harper Crime)
Med ”Fågelbarnet” kompletterar Frimansson sin serie om och med den kvinnliga psykopaten (vad ska hon annars kallas?) Justine Dalvik. ”Ta aldrig skit”, säger en romanperson. Detta gäller särskilt Justine, som fortsätter att hämnas och ge ”skit” tillbaka. Men även de övriga, som Ariadne, nu hotellägare, Christa, hennes blinda dotter, Fairy Tale, sparkad städerska, och Jonas, polisen. Alla är ute efter hämnd. Svårgreppbar intrig – men nervigt och spännande. Som alltid psykologiskt och mänskligt men ”Fågelbarnet” balanserar också mellan realism och skräck. Märkligast är den stora fågel som Justine har vårdnad om och som nu ska få barn.

Karin Smirnoff sen-for-jag-hemKarin Smirnoff
Tredje delen i Jana Kippo-serien:
Sen for jag hem
(Polaris)
De tre delarna samverkar och påverkar berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändig för att förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Hård mot de hårda och hårdast mot sig själv, kanske. Men med en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, som sin egen dotter. Inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern – ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång”, lyder ett sista sms från dotter till mamma. (Ur Kenneth Olaussons recension.)

Edvard Fenvik blodsbandEdvard Fenvik
Blodsband
(Lind & Co)
Fyra unga män har muckat från lumpen. Detta firas på Finlandsfärjan med så mycket alkohol att det leder till följder – eller en viss följd. 25 år senare ska historien komma ikapp dem. En efter en börjar de mördas. Inte på samma sätt, inte identiskt, men snarlikt. Plats: Stockholm. Kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic är både huvudpersoner/poliser och del av det poliskollektiv som utreder framåt, undan för undan, varken för fort eller för långsamt, så deckarläsaren tappar intresset. Edvard Fenviks debuterar med en traditionell och regelrätt polisroman i Sjöwall/Wahlöös deckarskrivarskola (fast utan politiken).

Bengtsdotter beatriceLina Bengtsdotter
Beatrice
(Forum)
Tillbaka i den mörka, suggestiva världen som knockade mig fullständigt när jag lyssnade på ”Annabelle”, första delen i serien. Unga, trasiga kvinnor drivs till psykets utmarker av destruktiva krafter. Alla män är svin som super, knarkar, ljuger och våldtar. Och mitt i den flödande svärtan står Charlie Lager och försöker att värja sig från sina egna mörka demoner. Kriminalinspektör Charlie Lager kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och lovande spår förvandlas till återvändsgränder. Jag känner inte till någon som skriver så ursinniga och trovärdiga dialoger som Lina Bengtsdotter. Uppläsaren Mirja Turestedt gör den om möjligt ännu bättre. (Ur Samuel Karlssons recension av ljudboken.)

Ta aldrig skit

Inger Frimansson
Fågelbarnet
(Harper Crime)

Inger Frimansson får sidorna att darra och verkligheten att rämna i sin nya thriller.

Som alltid psykologiskt och mänskligt men ”Fågelbarnet” balanserar också mellan realism och skräck.

Nya, förresten. Snarare nytillkomna.

Inger Frimansson fagelbarnetFör med denna tredje del kompletterar Frimansson sin Deckarakademiprisade serie om och med den kvinnliga psykopaten (vad ska hon annars kallas?) Justine Dalvik.

”Ta aldrig skit”, säger en romanperson.

Detta gäller särskilt Justine, som fortsätter att hämnas och ge ”skit” tillbaka. Men även de övriga, som Ariadne, nu hotellägare, Christa, hennes blinda dotter, Fairy Tale, sparkad städerska, och Jonas, polisen.

De är alla ute efter hämnd.

”Fågelbarnet” har en svårgreppbar – men nervig och spännande – intrig. Allra märkligast är den stora fågel som Justine har vårdnad om och som nu ska få barn.

Bengt Eriksson
Ungefär så i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst april 2020

Broberg BakvattenMaria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Connelly BoschMichael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)
Även Michael Connellys nya roman på svenska, ”En eld i natten”, är en dubbeldeckare med Renée Ballard och Harry Bosch. Dessutom både en polisroman och en hårdkokt privatdeckare, eftersom Bosch nu inte alls arbetar åt polisen. Men ändå, som en lärobok i procedurskolan. Alla arbetar långsamt, metodiskt och logiskt, såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – igen – skriver Connelly och sker handlingen med starkt dramatisk nerv. MIljö, som oftast: trädgårdshelvetet Los Angeles.

Magnus DFahlström forhorMagnus Dahlström
Förhör
(Albert Bonniers)
Magnus Dahlström skildrar en kvinnlig civilanställd utredare utan namn på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Alla förhör eller samtal blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej. (Ur Kenneth Olaussons gästrec.)

ordfront_perjandersson_tataget_skyddsomslag_utkast.inddKajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)
Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verklighetsfiktion, Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn. Kajsa Grytt uppfattar detsamma; det som de har sett och känt, ser och känner hon. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. Huvudpersonen Johanna är konstnär och har kommit till Los Angeles på inbjudan från en miljardärd för inviga hans konstcenter uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på ett sjaskigt hotell i Westlake. Genre: existentiell noir.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Ragnar Jonasson dimmaRagnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)
Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen. Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar. Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Mariette requiem-pa-dimonMariette Lindstein
Requiem på Dimön
(Harper Crime)
Vi får åter stifta bekantskap med den despotiske Franz Ozwald. Men allt är inte som tidigare. Något har förändrats i hans personlighet. I ”Requiem på Dimön” är karaktärsutvecklingen själva kärnan i storyn. Det sociala experimentet som behandlas i boken leder till resonemang om ont och gott och individens möjlighet till förändring. Jag tycker det är berättelsens stora styrka. Även om det inte blir samma knytnävsslag i mellangärdet som första boken om Franz Oswald så bidrar den till att utveckla resonemanget om starka ledare och människors förmåga till lydnad. (Ur Samuel Karlssons rec.)

 

I Västerbotten och i oss alla

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)

Det måste vara något grundläggande fel på mig, långt in i hjärtat.

Jag ser att både proffsläsande kritiker och så kallat vanliga läsare ifrågasatt äktheten i de Norr- och Västerbottensromaner som det nu verkar skrivas allt fler av. Det gäller såväl Karin Smirnoffs trilogi vars tredje titel ”Sen for jag hem” precis har kommit och Stina Jacksons nya, andra roman ”Ödesmark” som Maria Brobergs ”Bakvatten”.

Finns verkligen dessa miljöer? Existerar verkligen sådana människor? Nej, det måste vara fiktion.

Så verkar det undras och tyckas. Och det är klart det är, fiktion. Men för mig är det lika klart att det är verkligt, ja, autentiskt. Vad är det som ifrågasätts? Vad är det som läsare inte känner igen eller känner? Inte berörs och rörs av längst in i hjärtat?

Broberg BakvattenJag berördes och rördes så jag grät när jag läste ”Bakvatten”. Allt kändes och var så autentiskt, hennes personer blir människor som är så verkliga. Som är. Maria Broberg skildrar det viktigaste i livet: inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig eller att förbli en mänsklig människa när livet attackerar.

Går det att missta? Inte känna igen? Existerar sådana liv och sådana människor blott i Västerbottens inland? Om de ens finns, om de inte bara är fantasi och fiktion? Det finns inga människor som du känner igen romanens personer i – om du så bor, säg, på skånsk landsbygd som jag eller är en urban stockholmare?

Du har aldrig träffat, ens stött på dessa människor? Sådana människor? För du kan väl inte själv vara en av dem?

Broberg anger inte exakt var i det västerbottniska inlandet som hennes berättelse om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan, Lars och Nilas – senare också Petra och Rune – utspelar sig. Men det framgår på ett ungefär av de samhällen, platser, byar och knappt ens byar som nämns vid namn, vissa fiktiva som det verkar medan andra går att googla: Orsele, Strömsund, Hoting, Måckavan, Gidnicken, Saxnäs, Blattnicksele, Sorsele…

Någonstans vid och kring Ångermanälven, där kan berättelsen placeras.

Även dialekten placerar romanen. Eller dialekterna. Personerna/människorna pratar ibland så dialektalt att jag inte genast förstår alla ord. Jag tycker om det – att Maria Broberg inte gör sig till, inte anpassat språket för en stor, bred publik. Inte kommersialiserat sina personer eller, återigen, människor. De får vara som de är, så autentiska som de är.

Också författarspråket mellan dialoger är dialektalt men inte riktigt så dialektalt, där handlar det mer om ordföljder och tempo. ”Bakvatten” är skriven på skriftspråk som antyder att författaren varit hemifrån ett tag men nu återvänt. Det bidrar också till äktheten, den starka autenticiteten.

Broberg_Maria_1 Foto Andreas NilssonBerättandet sker växelvis och i olika tider – från 1948 till 2008 – av ett urval personer, främst Assar och Håkan men aldrig Margareta, som väl är huvudperson? Egentligen. Vilket faktiskt än mer gör henne till romanens huvudperson. Det är skickligt skrivet och berättat.

Maria Broberg. Foto: Andreas Nilsson

Parallellberättat alltså, sånt jag oftast avskyr. Men här tänker jag inte på det, jag tänker aldrig på det, inte för en sida. Hur lyckas Broberg med det? Att få berättelsen att bära och bära framåt så logiskt trots att den hoppar både person- och tidsvis? Det förtjänar att påpekas att ”Bakvatten” är hennes debutroman. Hon är debutant, som redan är författare.

Landsbygdsnoir eller i det här fallet Västerbottennoir brukar jag benämna sådana här romaner. Av slentrian, får jag erkänna. Maria Broberg, liksom Karin Smirnoff och Stina Jackson, har varsin – sin egen – författarpersonlighet. Att bunta ihop dem i en och samma genre är orättvist, ja, dumt.

Det är det ena. Det andra är om hennes berättelsen om dessa, så får man ändå säga, undangömda människor i Västerbotten verkligen är noir, det vill säga ovanligt svart och dyster. Om inte ”Bakvatten” skildrar, kort och rent ut sagt, livet. Det liv som tar mer än det ger. Det liv som ju/väl måste levas trots att det tar. Och, så motsägelsefullt, aldrig går ur en trots att det tagits ifrån en.

Det handlar om kärlek, om barn, om sorg, om livet som det är, som det blir, som det blev. Det handlar om människor som bär med sig sina liv. Det skedda som kommer tillbaka till en. Historien som blir nutid, än en gång. Om människor som kantstötts men lever på, lever vidare, på något sätt aldrig slutat hoppas och tro.

Om religionens roll i dessa småbyar i denna storskog i detta Västerbotten vid och kring Ångermanälven, om musikens betydelse, om kärleken, lusten och sexualiteten, människors syn på varann, byskvallret på dem som inte förmår hålla sig till den raka vägen, drömmar som inte blir av, om… ja, jag upprepar… livet, hur jävla svårt det faktiskt är att leva.

Förutom det övriga är Maria Broberg dessutom så skicklig att jag häpnar på att skildra den plötsliga sexualiteten, lika plötslig som ett allergianfall, lusten som inte går att hålla tillbaka, hålla igen. Och allt detta får hon plats med i en roman på 271 sidor med texten satt i minst 12 punkter. Först som sist knyter hon ihop romanens inledning med dess avslutning mer mästerligt än de flesta kriminalförfattare.

Bengt Eriksson

Bortom det urbana Sverige: landsbygdens noir

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)

Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” (även om det inte var han personligen som kom på namnet) så hade Stina Jackson gjort det. Hennes nya roman ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet.

Genre: Norrlandsnoir eller Norrbottennoir, där den lilla om inte obefintliga orten Ödesmark återfinns, någonstans i skogstrakten av Arvidsjaur, eller varför inte svensk landsbygdsnoir, eftersom jag är säker på – ja, det vet jag – att den stämning, den känsla, det – de – liv som skildras i ”Ödesmark” förekommer överallt i Sverige, på den riktiga eller gamla svenska landsbygden, även här nere hos mig, i Skåne eller Skåntry noir.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson mångprisades för sin förra roman och deckare, ”Silvervägen”, som också den utspelade sig i Norrbotten men var en mer utpräglad deckare, medan hennes nya kan beskrivas som just noir. Hon tilldelades bland annat Svenska Deckarakademins pris ”Den gyllene kofoten” för att ha skrivit årets bästa deckare och sen dessutom det skandinaviska deckarpriset ”Glasnyckeln”.

För sin debutdeckare, alltså. Jag brukar hävda att när man läser en debutroman som man tycker är hur jäddra extra bra som helst så ska man ändå ta det lite lugnt. Och sitter man i någon jury som ska dela ut ett litterärt pris bör man ta det ännu lugnare. Om den debutbok som ska prisas är årets bästa så är den ju förstås det. Men, men…

Vilket tryck man sätter på författaren. Redan i debuten skriver du bäst med undertexten, undrar om du ska skriva lika bra – ja, bättre – i uppföljaren? Med i sin tur undertexten: Det kan du nog inte.

Många författare som inte skulle klara av det. Men Stina Jackson har klarat det. ”Ödesmark” är ännu bättre än ”Silvervägen”. Så hur ska hon prisas den här gången? Med inte bara en utan ett par extra förgyllda kofötter och en diamantnyckel? Eller kommer jurymedlemmarna att rycka på axlarna – ”Amen hon har ju redan fått priset” – och hoppa över den nya. Trots att den nya faktiskt är femtio gånger så bra!

Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – är en by som inte finns. Byn existerar inte. Dels är den väl fiktiv till namnet, dels så liten att den inte syns om man råkar skogsvandra och hamnar på den. Något förfallet hus – inte mer. Dessutom existerar den och dess människor inte för den urbana svenska befolkningen, som aldrig kan tro att detta Sveriges finns bortom deras Sverige, att det finns människor som lever sina liv på detta sätt och vis i dagens Sverige.

Stina Jackson Foto Stefan Tell

Stina Jackson. Foto: Stefan Tell

Likadant har det sagts om Karin Smirnoffs längst upp i norrländska romanserie – overklig och orealistisk, icke trovärdig. Till och med såg jag att den åsikten uttrycktes om Christoffer Carlssons långt längre söderöver landsbygdsnoir. Det är fel. De har fel. Dessa människor existerar än idag, några av dem ser jag en gång om året på en bygdefest uppe i skogen, en gammal dansplats med en liten dansbana, korvförsäljning, träbord med bänkar, denna enda gång om året kommer de fram från någonstans längst in i skogen, resten av året ser jag aldrig till dem.

”Ödesmark” har Stina Jackson tillägnat ”mamma och pappa”. Det anges allra först i boken. Och när jag vet att hon kommer från Skellefteå, som också ligger i Norrbotten, Arvidsjaur (och väl då Ödesmark) återfinns nordväst om, så bär jag med mig det under hela läsningen, som en autencitetsmärkning. Stina vet vad hon skriver om.

Berättandet sker i två tidsplan: det ena nu och det andra några år bakåt. ”Flickan” är berättelsens första ord, hon är huvudperson i bägge tidsperspektiven, hon heter Liv, som i livet. Eventuellt gånger två, platsen där hon lever eller vad det är känner hon så väl, sitt eget inre känner hon inte. Hon har det i sig, bäggedera och allt. Med- och motlivet, det hon gör med sig, det hon utsätter sig för så hon ska kunna känna livet. Flickan och den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt vördnads- och omsorgsfullt att det är tillåtet att gråta.

Liv har nu en tonårsson, Simon, de bor i barndomshemmet hos hennes gamle far, Vidar, i en stuga i skogen, en stuga som (nästan) ramlat ihop för längesen. I stugan, i dem som bor där, har väl snart allt ramlat ihop. I ödetrakterna finns också de unga bröderna Liam, ensamstående med den lilla dottern Vanja, och Gabriel. I en omålad timmerstuga bor, det betyder gömmer sig, Juha, och i en annan stuga som Vidar äger bor Johnny, till honom smyger Liv om natten.

Fler ”grannar”, om det är ordet, finns någonstans mellan träden, i granskogen. Mer ska jag inte avslöja. De nämnda hör ihop, ska det visa när Stina Jackson fortsätter att berätta i skogens tempo och atmosfär, så stämningsfullt, det gäller både miljön och människorna. Som jag skrev, hon känner sin miljö och sina människor, detta kan hon.

Med all kärlek och mycket sorg lyfter hon fram ett Sverige som inte finns men finns. Det är en kärleksförklaring. Bortom dagens urbana Sverige, skrev jag; inte utanför. För vilket satans ord det är, detta ”utanförskap”, som om dessa människor inte hör till, inte hör till oss, inte har med oss att göra, inte existerar. Då är Bob Dylans uttryck bättre: ”If you live outside the law / you must honest.” Problemet är dock, hur kan man leva ärligt, mot sig själv och andra, när man lever sådana liv?

Var är Livs mamma, förresten? Vad hände henne? Det får ni läsa i romanen. Hur, mer exakt hur, lever människorna i granskogen? Det får ni också läsa själva, det långsamma framskrivandet av skogens människor är det mest spännande i romanen, hur Stina Jackson med korta och ibland men bara ibland något längre meningar skriver fram personerna, nej, människorna. Skriver fram dem som människor, skriver fram deras liv som liv. Att hon också, rent stilistiskt, formulerat sin nya, andra romanen ännu mer noga än debuten.

”Ödesmark” är en spänningsroman, redan här. En noir-roman, en ödes- och ödebygdsnoir. Men romanen ska också bli en deckare, en kriminalroman och till viss del en polisroman. Det ryktas att Vidar samlat på sig en förmögenhet, han har köpt och sålt skog, och alla pengar har han kvar. Jo, måste nämnda det också, eftersom detta utgör grunden för åtminstone halva den kriminalitet som ska komma.

På ett helt naturligt sätt uppstår det kriminella, människornas handlingar, ur livet, ur liven de lever. Det hade inte kunna sluta på annat sätt men det slutar ju ändå, på något sätt, rätt bra. Positivt, optimistiskt, hoppfullt. Fast nog ändå med ett ? efter. Det slutar så bra det kunde sluta. Jag är helt övertygad om att Stina Jacksons ”Ödesmark” är årets bästa roman inom genren deckare och annan krimi, dessutom en av de bästa skönlitterära romanerna av alla sorter och i alla genrer som getts och kommer att ges ut i Sverige år 2020.

Bengt Eriksson

Existentiell noir i Los Angeles

Kajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)

Inte livet som liv utan som ”performance”; ett framträdande, en uppvisning.

Konstnären Johanna behöver inte mer än anlända med Ubern till det trasiga hotellet på Alvarado Street 141 förrän alla tidigare Los Angeles-skildringar jag läst passerar genom huvet. Inte så att Kajsa Grytt imiterar dem, ens skriver vidare i deras bokstäver, men hon är lika känslig som de.

Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verkliga fiktion (jag tänker inte minst på ”Blonde”), Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn (inte minst på sig själv). Med flera.

ordfront_perjandersson_tataget_skyddsomslag_utkast.inddKajsa Grytt uppfattar detsamma. Det som de har sett och känt, ser och känner hon. Lika finkänsligt som de; lika finkänslig som de. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. (Fast för mig känns det lika mycket som Hollywood Hills: ”Jag har också stått på Blue Jay Way / och blickat ut över L.A.”)

Men nej, som sagt, Kajsa Grytt skriver inte vidare i deras böcker, följer inte ens deras bokstäver. Men hon – eller Johanna – besöker samma plats(er), hon tillbringar sin tid i deras stämning och atmosfär. Eller förresten, både Kajsa och Johanna utnyttjar stämningen. Och människorna. Och livet. Och verkligheten, använder den som konst.

Huvudpersonen Johanna (med det märkliga efternamnet Bäärnhielm, det tål att funderas på) är videokonstnär, nu har hon kommit till Los Angeles på inbjudan från miljardärden Jon Kierstein för att inviga hans nya konstcenter utomhus någonstans uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på sitt sjaskiga hotell i Westlake.

(Till sist – eller ”sist” – hamnar hon istället på artist-, lyx- och dyrhotellet Chateau Marmont vid Sunset Boulevard. Också det har något att säga. Allt – eller det mesta – i den här boken har nåt att säga!)

Ja, det är väl storyn. Det är väl hela storyn. ”Performance” är en bok i mindre format, en kort roman på 168 sidor, satt i större stilgrad. Det är en noterad roman som i notisblock. Ja, jag vet ju inte om Kajsa Grytt skrev mycket längre och strök eller om hon komprimerade redan från början, skrev endast dessa rader. Med det finns, det lever, en mycket tjockare roman mellan noteringarna och raderna.

Det föds och växer upp en tjockare roman i mig, när jag läser. En roman om Johannas, Kajsas, Kiersteins, mitt och allas förhållande till livet och människorna, till varandra. Eller nästan alla; vi som kan och kunnat välja i livet. Konstens förhållande till livet. De rättigheter vi tar oss i – och med – livet och andra människor.

kajsa_Grytt2 Foto Viktor Gårdsäter

Kajsa Grytt. Foto: Viktor Gårdsäter

Johanna filmar vart hon går och åker. Människorna hon träffar blir material för hennes videokonst, liksom platsen och människorna blev material till Kajsas roman. Johanna träffar en (manlig) surfare och en (kvinnlig) narkoman. De blir delar i livet och/eller konsten. Som om hon inte bryr sig – egentligen – vare sig om konsten eller livet. Eller åtminstone inte bryr sig om livet, sitt och andras. Miljonären Kiersteins bryr sig ännu mindre, varken om konsten eller livet.

Johannas videoinstallation på den nya konstscenen The Relay blir en stor succé som konst och ett lika stort fiasko som liv . Allas liv, alla personer i romanen. Ett fiasko för människors mänsklighet. Vilken rätt har en konstnär att använda, det betyder utnyttja och exploatera, mänskligt liv som material för sin konst? Vilken rätt har en människa att använda andra människor, det betyder också utnyttja och exploatera, som material för sitt liv?

Väl just detta som romanens upplösning– de avslutande sidorna – ska uttrycka också? Den jävla meningslösheten som styr livet, inte minst balansgången mellan mening och meningslöshet, mänskligt och omänsklig, nihilism och solidaritet, konst och liv, som är skärningspunkt inte minst för många – av oss, ska jag väl foga in – som ägnar sina liv åt något självpåtaget konstnärligt uttryck och arbete.

Till formen är ”Performance” uppbyggd som en undersökande, långsamt stegrande kriminalroman. Genre: existentiell noir.

Bengt Eriksson

Psykologiskt med ett särskilt driv och en speciell nerv

Prolog:

Jag minns den tiden, inte längesen, när bokförlagen ansåg att en kriminalberättelse inte ens kunde placeras i Malmö eller Göteborg. För då ville färre läsa den deckaren än om den kriminella miljön var Stockholm.

Svårt att förstå idag när varje svensk snart har fått sin egen deckarförfattare. I den förrförra deckaren jag recenserade på Deckarlogg, ”Guds lamm” av Margaretha Levin Blekastad, förekom Uppsala och trakten kring som kriminell miljö. Den förra jag recenserade, ”Församling” av Rolf Carlsson, utspelar sig i Värmlandsskogen någonstans mellan Karlstad och Kristinefors.

Att läsa dagens svenska deckare är som att resa Sverige runt. Finns det några andra romaner som mer än deckare skildrar landsbygder och småstäder i Sverige? Nu ska Deckarlogg resa iväg till ännu en svensk stad och kriminell miljö, långt norrut…

Anna Kuru
Norrskensnatten
(Saivo förlag)

Anna Kuru skriver med ett särskilt driv eller kanske snarare en speciell nerv. Som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns. Allis blir mer än en karaktär, som det ska heta numera. Hon är en levande människa.

Anna KuruLikadant med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där, när jag läser Kirunadeckaren ”Norrskensnatten”. Och bäggedera, huvudperson och miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt utan några beskrivningar alls. Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva.

Drivet och nerven skapar också en spänning, som även den knappt är märkbar. Spänningen liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför.

Jo, lite misstänksam blev jag, som läsare. Men vet – det gör man inte. Blott anar; kanske, kanske inte. Också skickligt skrivet, så att man aldrig vet utan just anar, lagom mycket, livspusselbit för bit.

”Psykologisk thriller”, anges i baksidestexten. Exakt så, betoning på psykologisk. Det handlar mycket om drömmar, människors drömmar, omöjliga och möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet.

Anna Kuru har skrivit en riktigt bra psykologisk = mänsklig thriller. Och denna har hon alltså behövt ge ut själv, på efter förlag? För så är det väl? Begriper det inte.

Visst, som alltid skulle jag kunna muttra något över en extra sista – allra sista – genomgång av det språkliga. Inte mycket, blott en finputs. Men strunt i det, oavsett har ”Norrskensnatten” blivit en stark, gripande deckare och berättelse.

Fast vad Kuru verkligen borde göra, om hon ska fortsätta att egenutge böcker, är att övervaka hur böckerna sätts. Så att inte rader hoppar längst ut i vänsterkanten vid somliga och allt för många nya stycken. Det stör, i alla fall mig, i onödan. För detta är, just, onödigt.

Bengt Eriksson