Psykologiskt med ett särskilt driv och en speciell nerv

Prolog:

Jag minns den tiden, inte längesen, när bokförlagen ansåg att en kriminalberättelse inte ens kunde placeras i Malmö eller Göteborg. För då ville färre läsa den deckaren än om den kriminella miljön var Stockholm.

Svårt att förstå idag när varje svensk snart har fått sin egen deckarförfattare. I den förrförra deckaren jag recenserade på Deckarlogg, ”Guds lamm” av Margaretha Levin Blekastad, förekom Uppsala och trakten kring som kriminell miljö. Den förra jag recenserade, ”Församling” av Rolf Carlsson, utspelar sig i Värmlandsskogen någonstans mellan Karlstad och Kristinefors.

Att läsa dagens svenska deckare är som att resa Sverige runt. Finns det några andra romaner som mer än deckare skildrar landsbygder och småstäder i Sverige? Nu ska Deckarlogg resa iväg till ännu en svensk stad och kriminell miljö, långt norrut…

Anna Kuru
Norrskensnatten
(Saivo förlag)

Anna Kuru skriver med ett särskilt driv eller kanske snarare en speciell nerv. Som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns. Allis blir mer än en karaktär, som det ska heta numera. Hon är en levande människa.

Anna KuruLikadant med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där, när jag läser Kirunadeckaren ”Norrskensnatten”. Och bäggedera, huvudperson och miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt utan några beskrivningar alls. Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva.

Drivet och nerven skapar också en spänning, som även den knappt är märkbar. Spänningen liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför.

Jo, lite misstänksam blev jag, som läsare. Men vet – det gör man inte. Blott anar; kanske, kanske inte. Också skickligt skrivet, så att man aldrig vet utan just anar, lagom mycket, livspusselbit för bit.

”Psykologisk thriller”, anges i baksidestexten. Exakt så, betoning på psykologisk. Det handlar mycket om drömmar, människors drömmar, omöjliga och möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet.

Anna Kuru har skrivit en riktigt bra psykologisk = mänsklig thriller. Och denna har hon alltså behövt ge ut själv, på efter förlag? För så är det väl? Begriper det inte.

Visst, som alltid skulle jag kunna muttra något över en extra sista – allra sista – genomgång av det språkliga. Inte mycket, blott en finputs. Men strunt i det, oavsett har ”Norrskensnatten” blivit en stark, gripande deckare och berättelse.

Fast vad Kuru verkligen borde göra, om hon ska fortsätta att egenutge böcker, är att övervaka hur böckerna sätts. Så att inte rader hoppar längst ut i vänsterkanten vid somliga och allt för många nya stycken. Det stör, i alla fall mig, i onödan. För detta är, just, onödigt.

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (6), fast nu vid köksbordet: Nygamla utgrävningar i Norfolk

(Först, som synes är inte fotot plåtat under päronträdet. Det blev för blåsigt och kallt tyvärr att sitta där så den här deckaren har jag suttit vid köksbordet och läst.)

”En cirkel av sten” (Forum, övers: Carla Wiberg) är den elfte deckaren av Elly Griffiths i hennes serie 0 om (rätts)arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (ett kargt område längs kusten i östra England, snett uppåt österut från London).

Ruth Galloway arbetar på University of North Norfolk (ett påhittat universitet) och Harry Nelson på King’s Lynn Police Station (om där finns en polisstation vet jag inte men King´s Lynn är en hemstad i Norfolk).

GriffithsFör att ”fira” – om ordet passar för deckare – att det gått tio år sen debuten låter Griffiths sin nya och alltså elfte titel anknyta till den första, ”Flickan under jorden”.

Ska man läsa den första innan man läser den nya? Vet inte, jag har ju läst samtliga elva titlar, men jag tror inte det, fast kanske ger det en bättre grund inför läsandet av den nya. Borde jag då ha läst om första titeln? Gjorde inte det i alla fall (och allt minns jag ju inte).

Men det var då och där Ruth och Nelson, som hon kallar honom, möttes. Vilket skulle resultera i dottern Kate. I den elfte boken ska Harry, som hon kallar honom, och hustrun Michelle få ännu ett barn (som kanske, kanske inte är Harrys/Nelsons).

För att ge en kort resumé av Elly Griffiths underliggande berättelsen om och skildring av seriens människor, snarare än personer och absolut inte karaktärer.

Elly Griffiths skriver inte feelgood crime om någon tror det men det finns en kombination av mänsklighet – säg, mjukhet – och onda bråda mord som får hennes deckare att sprida om inte mys – nej, inte mys – så något just mycket mänskligt.

Här förekommer anonyma brev, liksom i första boken. Här förekommer en arkeologisk så kallad ”stenring”, liksom som i första. Här hittas, liksom förra gången, dessutom benrester av en ung flicka och det är inga arkeologiska = gamla ben. Utgrävningen ledes till råga på allt av Leif Anderssen, som till  Erik A. (Ruths förebild och mentor) i den första boken.

Elly Griffiths väver ihop detta på ett snillrikt sätt – utan att ta till action eller ens hålla ett högre tempo. Det mesta av berättelsen går framåt lugnt och stilla, så att romanens människor hinner leva. Fast det betyder ju inte att författaren undviker det hemska, det lika verkliga, men hon lyckas balansera och skildra bäggedera.

Inte minst Nelsons kärlek till Ruth, som aldrig kan gå över som det verkar.

”En cirkel av sten” har blivit så bra att det här vara den bästa titeln i serien om Ruth Galloway och Harry Nelson – åtminstone en av de allra bästa.

Bengt Eriksson  

 

Så poetiskt, vackert och hemskt

Sara Stridsberg
Kärlekens Antarktis
(Albert Bonniers)

Låt mig börja med en vädjan till Svenska Deckarakademin: Nominera ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsbergs som en av årets bästa svenska kriminalromaner.

Stridsberg skildrar det som kriminalromaner (deckare, polisromaner, noir, thrillers och alla andra undergenrer) handlar om; djupast inne, längst ner. Vad de/t egentligen handlar eller borde handla om.

Och hon gör det på ett skriftspråk där prosa och lyrik förenas av livsnödvändighet, av livets förbindelse mellan liv och död, döden och livet.

Med varje mening och ord visar hon varför jag så envist använder benämningen krimi och varför jag lika envetet hävdar att bra kriminallitteratur skrivs granne med poesi.

Redan från romanens första stycke – den första och så andra, tredje, fjärde meningen – överväldigar hon mig, allt mer och mer, börjar krama mitt hjärta ur min kropp. ”Hon” kan förresten vara både författaren och huvudpersonen.

Sara StridsbergHon heter – hette – Kristina, kallad Inni. Det är den styckmördade, prostituerade kvinnans berättelse. Hennes berättelse och ”hennes” kan också syfta både på författaren och huvudpersonen.

Den styckmördade kvinnan berättar, den redan när berättelsen börjar döda kvinnan. Det blir så starkt att jag inte kan återförmedla det.

Som jag skrev: ”Kärlekens Antarktis” handlar om det som kriminalromaner handlar om – eller borde handla om – djupast ner i sig, längst ner i grunden för liv som död.

Naturligtvis – ett konstigt ord, ingenting i den här berättelsen borde vara ”naturligt” – kan en läsare inte undgå att tänka på Catrine da Costa, också styckmördad, också prostituerad, också missbrukare.

Inni är inte Catrine. Inni är Inni. Men också många; hon är alla, hon är också Catrine.

Om jag, en vit åldrande man, drabbas så att jag då och då måste ta en paus för att klara av att läsa, hur ska då kvinnor drabbas? Jag undrar men svara kan jag förstås inte.

Boken kan också, fast ännu har jag inte nått dit i läsningen, för mig handlar ”Kärlekens Antarktis” alldeles för påtagligt om verkligheten, liv och död på ordagrant allvar, men romanen kan också läsas som en skarp, arg, ilsken kommentar till de allt fler kvinnliga brottsoffren i dagens kriminallitteratur och ännu mer i deckarserier på TV.

Eller snarare: kvinnor som brottsobjekt, till och med det.

Men Sara Stridsberg förvandlar den döda, styckmördade, prostituerade, drogmissbrukande Kristina till ett brottssubjekt i sin – författarens och huvudpersonens – berättelse; efter döden, efter styckmordet, som död.

Det ska fan vara kvinna i detta liv, jag anvundas inte.

Att det kan vara möjligt, det finns få författare som klarar av detta, att använda skriftspråket så skönt, ja, det är ordet, och så poetiskt, så vackert, för att skildra det värsta och hemskaste: det mänskliga livet som både död och liv.

Vad livet gör med människor. Vad människor rymmer inom sig. Vad betyder ordet mänskligt? Vad är en människa?

Vissa meningar är ohyggliga (nu måste jag hämta andan igen). Det kan vara raka och direkta men ändå poetiska formuleringar – och samtidigt ohyggliga, obarmhärtiga i sin skildring av Innis död (och liv).

Avslutar med en uppfordran: Vill inte ni ledamöter i Svenska Deckarakademin slutgiltigt göra bort er så nominera Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” som en av årets bästa… ja, ”deckare”.

Själv har jag svårt att tänka mig att Sara Stridsberg inte hamnar högst upp när jag ska summera krimiåret 2018.

Bengt Eriksson

Från andra världskriget till idag: Välskrivet, underhållande och allmängiltigt

Kjell Ola Dahl
Täcknamn: Hilde
Övers: Helena Stedman
(Bokfabriken)

Kjell Ola Dahl är en av Norges mest framgångsrika deckarförfattare. Han debuterade på 90-talet, har gett ut en rad deckare av olika sorter och tilldelats flera deckarpriser. Tyvärr finns knappt en handfull av hans tidigare böcker översatta till svenska.

Nu har Dahl, liksom flera nordiska kolleger, också skrivit en deckare med andra världskriget som miljö.

Ett mord begås på 40-talet och det kommer att begås ännu ett på 60-talet, så ”Täcknamn: Hilde” får väl kallas deckare eller kriminalroman. Men det är en bredare och djupare roman än så – mindre en skildring av händelser och mer en berättelse om människor, om hur – olika – människor kan reagera och agera när livet plötsligt förändras och världen rämnar omkring dem.

Dahl varvar tre årtal och två platser – 1942 (i Oslo och Stockholm), 1967 och 2015 (tillbaks i Norge och Oslo) – där han låter ett persondrama utveckla sig. Hilde, från ung judinna till mycket gammal med Ester som sitt riktiga namn, är återkommande huvudperson och berättelsens nav.

DAHL_HILDE_framsida-gordel

Även Sverre och Gerhard, norska motståndsmän, rör sig in i och ut ur berättelsen. Liksom Turid, dotter till Gerhard och Åse, som kan sägas vara den egentliga huvudpersonen, trots att hon blir mördad redan på 40-talet.

Med karg och avskalad prosa, ibland nästan anorektisk, återskapas miljöer och inte minst stämningar från andra världskrigets Oslo, där Hilde/Ester var motståndsrörelsens unga kurir men måste fly när hennes familj fängslades av nazisterna och hon själv blev angiven, och från Stockholm under samma tid, där norska flyktingar – som Ester och Gerhard – möttes på nytt.

Det går långsamt framåt – och bakåt. Författartekniken att hoppa fram och tillbaks mellan tider och miljöer gör att man dessutom bör läsa lång- och eftertänksamt för att inte missa någon pusselbit när personerna allt mer knyts ihop både med Norges krigshistoria och varandra. Här sker dramatiska händelser, såväl på 40- som på 60- och 2000-talet, men det mest dramatiska och spännande finns i personteckningarna.

Dahls romanpersoner blir, ord för ord, levande människor. Han tecknar dem, streck för streck, allt tydligare, fyller personerna med nyanser, tills var och en är sin egen person. Krigsåren förändrade och formade dem för alltid. De beslut, ofta hastiga, som de tog eller tvingades ta, gjorde dem till de människor de blev.

”Täcknamn: Hilde” är en berättelse om andra världskriget och dess människor, i Norge och delvis i Sverige, men också ett slags facit till alla krig som hela tiden pågår i världen, till dagens människor och flyktingar, hur man borde tänka sig att de kan påverkas och bli av sina krigs- och flyktupplevelser.

Kjell Ola Dahl har åstadkommit en välskriven och underhållande, allmängiltig och djupt mänsklig andravärldskrigsroman – med kriminellt innehåll.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Lika cyniskt som mänskligt

Thomas Engström
Öster om avgrunden
(Albert Bonniers förlag)

Inte bara Ludwig Licht, tidigare Stasiofficer och nu frilansare, som förflyttat sig (Berlin, två gånger USA och nu Georgien) utan också Thomas Engström, spionkvartettens författare.

Thomas EngströmHan har sökt sig fram, provat olika genrer och skrivsätt. I den fjärde, sista delen skriver han som bäst.

Engströms hårdkokta, både sarkastiska och intellektuella stil (tänk Chandler) passar utmärkt för kommentarerna om Tbilisi, staden utan chans och med alla möjligheter, mitt emellan öst och väst, kristendom och islam, liv och död.

Huvudpersonen Licht och hans författare är lika cyniska och därmed lika mänskliga. Kanske det som Engströms spionthrillers skildrar allra mest: hur dagens värld formar – ja, omstöper – människor.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gotas Media tidningar 2017

PS. Ur en diskussion jag hade med Thomas Engström efter att ovanstående recension varit införd:

Det jag tycker fungerar allra bäst i den senaste boken är språket och miljöskildringarna och jag tror detta skulle fungera ännu bättre i jag-form, alltså om du skrev i första person. Då blev jargong och kommentarer, det låt säga hårdkokt intellektuella kontra miljöerna, en enhet.

Dessutom är det ju både annorlunda och bra att du skildrar miljöer som läsaren inte vet så mycket om. Så jag såg fram emot en hårdkokt deckarserie på olika platser i Latinamerika men men… Det går ju också att skriva liknande i Europa (med utflykter, kanske).

Skapa ett halvt alter ego som har exakt dina politiska åsikter och av något skäl, det ena eller andra, gett sig av (flytt?) från Sverige ut i Europa (med eller utan hustru), på ständig resande fot till nya miljöer. En lagom cynisk, lagom smart, lagom förvirrad, lagom handlingskraftig (när det behövs) huvudperson.

Och i varje miljö hamnar du/jaget i något kriminellt som speglar just det landet/den platsen. En amatördeckarserie på resande foto, alltså.

BE

Kvinnlig mångspänning på Island

Hur får man plats att skriva det som skulle behöva skrivas på ett utrymme som är alldeles för litet?

En fråga jag, som recensent, ofta ställer mig numera.

Många recensioner blir som haikudikter.

Man får stryka och lägga till, stryka och lägga till – ända tills man fått med allt man kan få med. Och då har man ändå inte fått med allt man hade velat få med.

Allt som borde varit med.

Det saknas alltid någonting. Men man får göra det bästa man kan.

Alternativet är att inte ens skriva. Och är det ett alternativ?

I alla fall: så här skrev jag om den senaste romanen av en av mina favoritförfattare från Island, på det utmätta recensionsutrymme som stod till buds.

*

Steinar Bragi
Kata
övers: Sara Gombrii
(Natur & Kultur)

Bragi KataRomanen ”Kata” utspelar sig på och över gränserna.

En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller. Där emellan inslag av polisroman.

Också gränsen mellan fiktion och realism passeras: allt mer verklighet släpps in.

Dessutom en psykologisk – eller psykisk – gräns. Var utspelar sig fantasydelarna, i ett dockskåp eller inuti huvudpersonen Katas hjärna?

Katas och maken Tomas dotter försvinner. Hon återfinns ett år senare, död och våldtagen.

Steinar Bragi, Islands mest egenartade (spännings)författare, skildrar Katas långsamma förändring.

Vad dotterns död gör med henne: mänskligt och psykiskt. Och får henne att ta sig till.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(skriven ungefär så här till Gota Medias tidningar)