Sammanfattning av 2019 års utgivning av deckare och annan krimi, svensk och översatt

Några avslutande ord om 2019 års deckar- och annan krimiutgivning, sen får det bli dags för år 2020…

Bör kanske betorna att detta är Deckarloggredaktionens syn på deckare och annan krimi, slutsatserna behöver ju inte vara generella. Men lite att fundera på kan det nog vara ändå, eller?

Till exempel att de kvinnliga deckarförfattarna dominerar. Jag gick igenom Deckarloggs årsbästalistor för översatta och svenska deckare/krimi samt listan med årets svenska debutanter och kvinnorna dominerar stort.

Redan på årsbästalistan för översatta deckare/krimi finns fler kvinnliga än manliga författare och när sen också de svenska listorna tillkommer – då blir dominansen total. Böcker av nästan dubbelt så många kvinnor som män har – sammanlagt – kommit med på listorna.

Bengt långsmal

Foto: Birgitta Olsson

Vad säger detta om deckarutgivningen utomlands? Vad säger det om deckarutgivningen i Sverige? Allt fler kvinnor skriver deckare och allt fler kvinnor skriver allt bättre deckare. Är det så? Stämmer det också med din uppfattning?

Det andra som är värt att notera är vilka svenska förlag som gett ut de bästa romaner/titlarna, översatta till som på svenska. Dominerar något förlag? Nej, faktiskt inte. Så de stora förlagen, så att säga, slår inte de små med att ge ut bra deckare/krimi?

Nej, inte nu längre. Intressant och lite förvånande, tycker Deckarlogg. Att det åtminstone på Deckarloggs årsbästalistor finns stora förlag, mellanstora och små, till och med hybrid- och egna förlag. Pekar också detta in i framtiden – att bra deckare/krimi kan hittas var som helst? På alla sorters förlag. Det ställer i så fall vissa krav på bokhandlar, marknadsföring och distribution.

Här följer alla förlag – njut! – som placerat sig på Deckarloggs årsbästalistor, i noteringsordning: Norstedts, Modernista, Forum, Bazar, Southside Stories, Piratförlaget, Albert Bonniers, Bonnier Panache, Ersatz, Polaris, Lind & Co, Visto, Bokfabriken, XIV Förlag, BoD, None, LB Förlag, W&W och Ordfront. (Hoppas jag inte missat något förlag.)

Genrer, alltså undergenrer? Vad gäller detta vill jag nog inte ens ge mig in och försöka dra nån slutsats. Annat än att bra deckare kan skrivas i varje undergenre och att det – just nu – skrivs och ges ut bra deckare i de flesta undergenrer.

Till sist en förhoppning inför 2020 års utgivning av deckare och krimi – en förhoppning om bokomslagen. Men sluta nu att göra identiska deckaromslag! Jag blir tokig om jag får se ännu en ung Shutterstockkvinna som på tusen deckaromslag står med ryggen mot mig och betraktar något vad det nu är långt framför sig.

Tusen deckar/krimiromaner med ”samma” omslag – som om alla dessa deckare har samma handling. När utgivningen är betydligt mer varierad och personlig än så. Hur kan det vara en bra idé för att locka läsare?

Bengt Eriksson

 

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 3)

Deckarloggs årsbästalista med översatt krimi från 2019 innehåller hela 15 titlar. Det borde väl bli lättare då att utse de bästa deckarna/kriminalromaner, om man tar med så många? Trodde Deckarlogg.

Det blev det inte; inte mycket lättare i alla fall. Särskilt dessa fem titlar i sista omgången var en pärs och möda att plocka ut. Har det blivit de rätta, de som Deckarlogg verkligen tycker är 2019 års bästa?

Ja. Fast nja, lite osäker är Deckarlogg fortfarande. Finns några till som nästan, nästan tog sig in och upp på listan. Men i alla fall, det måste göras: de fem sista titlarna…

Anne Holt en-grav-for-tvaAnne Holt: En grav för två (Piratförlaget)
Holts nyaste problemlöserska heter Selma Falck, tidigare handbollsstjärna, advokat och spelmissbrukare. Hon bor i en sunkig lägenhet efter att ha blivit av med make, barn och hus. Den klient hon svindlat på ett antal miljoner för att kunna spela vidare erbjuder henne att bli kvitt skulden om hon kan rentvå hans dotter, Norges bästa kvinnliga skidåkare, från dopinganklagelser. Holts deckare blir en uppgörelse med skidåkning som norsk nationalsport, nationalism och rasism. Alltså Norges folksjäl. Den dopingmisstänkta är nämligen adoptivbarn från Kina.

Kutscher den-stumma-dodenVolker Kutscher: Den stumma döden / Babylon Berlin, del 2 ((Ersatz)
Ur Samuel Karlsson gästrecension: Första delen i serien ”Babylon Berlin” var en fantastisk skildring av Weimarrepublikens kaotiska slutspurt. Fullspäckat med karaktärer och sidospår. I ”Stumma döden” är storyn stramare. Författaren har gjort en djupdykning i filmens värld, skådespelaren Betty Winters hittas död och det leder Gereon Rath in bakom kulisserna i filmmetropolen Berlin. Den unge kriminalkommissarien lyckas sätta sig själv i skiten och får kämpa i motvind mot sina överordnande. Samtidigt stiger arbetslösheten snabbt i finanskrisens Tyskland och det är få som märker att en ny politisk aktör bidar sin tid i skuggorna.

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
En märklig för att inte säga fullständigt helgalen deckare men ändå faktiskt rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman. Utgångspunkten är den 20 februari 1980. Detta datum då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – eller mördad? – på en gata i Paris för att sen avlida på sjukhus en månad senare. En kriminalroman, ja, deckare som förenar gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling inom samma bokpärmar. Kunde knappast ha skrivits någon annanstans än i Frankrike.

DolanEva Dolan: Till det bittra slutet (Modernista)
Dolans senaste är en fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om poliserna Zigic och Ferreira, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London. Fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga, nerv och puls – likt ett överansträngt hjärta – som är typiskt för Dolan. Bara beskrivningen av det redan lyxifierade grannhuset – där går att se in i en investering, denna ständigt tomma lägenhet – är ett litet mästerskap. Så mycket London. En samtidsroman om människor i samhället och tvärtom; samhället i människorna, vad en människofientlig samhällsutveckling kan göra med oss.

Jesper Stein svek.jpgJesper Stein: Svek (Polaris)
Är svenska män inte intresserade av att läsa om sig själva? Är svenska kvinnor inte intresserade av att läsa om män? Eller män i Sverige är kanske inte alls som män i Danmark? Eller är svenska deckarläsare inte intresserade av danska deckare? Åtminstone kritikerna borde väl göra sin… ja, plikt. Jesper Steins noirpolisthrillerserie med och om polisen och mannen Axel Steen i Köpenhamn blir tyvärr inte uppmärksammad efter förtjänst i Sverige. I ”Svek” har polisen Axel bytt jobb och blivit säkerhetschef på en bank. Men hans förflutna inom polisen kommer ikapp när en ung invandrare mördas.

Deckarloggs red.

Att läsa Joyce Carol Oates – lika nödvändigt som alltid

Jag – eller vi – hade en evig överenskommelse om att jag och Lars Gustafsson skulle träffas och diskutera kommatering. Utgångspunkten var hans sätt att kommatera men också kommatering i allmänhet; förr, nu och i framtiden. Det blev aldrig så.

Skulle vilja göra en liknande överenskommelse med Joyce Carol Oates. Då ska det inte handla om kommatering utan om parenteser och – inte minst – kursiveringar. Frågor: Var och när, varför och hur?

oatesVarje gång det kommer en ny bok av Oates, som nu hennes nyaste roman ”Mitt liv som råtta” (Harper Collins; övers: Nille Lindgren), börjar jag med att  bläddra igenom den och kolla hennes – just – parenteser och kursiveringar, ställer frågor till mig själv (enligt ovan).

Snabbskrivet? Också jag trodde det en gång men jag tror det inte längre. Jo, hon kanske skriver snabbt men jag tror att hon också noga läser igenom vad hon skrivit och ändrar, ändrar och åter ändrar, så det blir rätt, så rätt och riktig som en skriven text kan bli.

De intervjuer jag läst och hört med henne tyder på att det måste vara så. Jag tror alltså inte heller att det är någon tillfällighet vad som sätts inom parentes och vad som kursiveras. Joyce Carol Oates gör en parentes där det måste, ordet är måste, vara en parentes och kursiverar det som måste, ordet är fortfarande måste, kursiveras.

Krångligare att läsa, när hon gör såhär? Kanhända det men det är ju detta, just detta hon skriver, som ska läsas – inte något annat som läsaren vill att hon skulle ha skrivit. Oates skriver det hon vill och måste skriva, till stil som innehåll.

Jag tror inte bara detta – jag är helt övertygad. Och det är detta jag skulle vilja prata med henne om: vad som gör det så nödvändigt att skriva som hon skriver, till både stilistiken och innehållen.

En twitterkommentar (från mig) med anledning av den nya romanen:

”Håller inte med om att n å g o n t i n g skulle vara onödigt i Oates böcker. Kan inte ens – längre – se att de håller olika kvalitet. Hennes författarskap har allt mer blivit ett ständigt pågående och nödvändigt utforskande av USA eller snarare Amerika, dess kultur och liv.”

Nej, jag har inte längre någon lust att diskutera eventuell ojämn kvalitet och mellanböcker för Joyce Carol Oates. Hon utför en kartläggning av USA, typ en arkeologisk utgrävning, där allt hon skriver, varje ny bok hon ger ut, är ännu en delrapport från/av en helhet som hon befinner sig mitt i och inte kan komma ur. Som också jag – som läsare – har dragits in i och inte kommer ur.

Oates foto

Jag läser varje bok som ett nytt meddelande: ännu ett personligt meddelande på samma sätt som jag alltid lyssnat på nya Bob Dylan-sånger som handskriva brev – eller kanske mejl numera – från en vän. Så personligt är det, så personligt blir det.

Och för min personliga del kan det bero på att jag blivit allt mer intresserad av de rötter jag själv har i USA och att Joyce Carol Oates gräver fram och blottar dem för min skull.

Också den nya romanen ”Mitt liv som råtta” är hemsk. Allt Oates skriver blir hemskt, olika nyanser av svart, olika grader av kriminalitet. Allt är krimi, mer eller mindre. Eftersom det USA som hon blottlägger består av olika nyanser svärta och olika grader kriminellt, våld och död.

Huvudpersonen är en kvinna, Violet Rue, tolv år och uppåt, som så ofta i hennes böcker. Miljön är någon småhåla i upper New York state (här South Niagara), också som det så ofta blivit i senare romaner. Och denna familj som inte fungerar, eller fungerar amerikanskt, som Violet Rue växte upp i, var pappas favorit (tidigare hade favoriten varit hennes äldre syster, efteråt skulle det bli hennes yngre) tills något hände, något hemskt hände, när hennes äldre bröder begår ett brott, ett vidrigt brott, det värsta.

Och Violet måste – måste – fatta ett beslut, ta ställning mot bröderna och familjen, bryta det blodsband som är tjockare än vatten, som är tunnare än vatten, och bli en förrädare; en råtta.

Denna miljö, denna familj, dessa män, denna kvinna. Detta som Joyce Carol Oates skildrat flera, ja, många gånger förut. Som hon vänder på och synar allt närmare, från ännu ett annat håll. Och som Violet i sin exil, just detta ord: exil, ändå aldrig kommer ifrån. Alltid har i sig, alltid ska ha i sig, djupt inuti sig.

Och drar till sig. Mörkret blir än mörkare, svärtan än svartare. Det handlar kanske – mest – om detta: att våga. Att våga göra det man – hen – hon – måste för att det är det riktiga att göra. Trots konsekvenserna. Och konsekvenserna blir många, allt fler, för Violet.

Jag såg att flera recensenter, både här och i USA, tyckt att det blev för mycket. Så mycket mörkt och hemskt kan en och samma människa kanske drabbas i verkligheten men i en roman blir det inte trovärdigt. Nej, men det blir verkligt. Romanen ”Mitt liv som råtta” är som verkligheten. Jag tror inte Oates har nån lust att ändra det, ändra verkligheten, så att litteraturen – och verkligheten – blir mer trovärdiga.

Violet måste fly, igen. Från män, hålla sig undan bröderna som inte kommer att sitta i fängelse för alltid. Kan hon ens lita på sin kärlek till Tyrell, som också flydde, flydde det han var med om och klarade sig, gett igen genom att bli det han blev, och som Violet har ett förhållande med. Kan hon lita på att den kärleken ska bestå. Hur länge, evigt?

Och mamman i familjen, Violets, brödernas och hennes systrars mamma, hur länge ska hon minnas Violet? Kanske redan glömt? Och då har jag ändå inte nämnt rasismen, USA:s djupa rasistiska pulsåder, som ur historien pulserar genom vita amerikaner än idag. Också detta som så ofta i Joyce Carol Oates romaner, som i verkligheten, i USA. Inte heller Vietnam nämnde jag.

Detta USA som hon skildrar, del för del, bit för bit, djupt, djupare, djupast. Romanen ”Mitt liv som råtta” är inte bättre än någonting annat som Oates har skrivit. Den är inte heller sämre. Den är.

Nödvändig läsning.

Bengt Eriksson