2016 års två bästa deckare gånger två

Ett tag nu har det strulat så pass med det där som kallas livet att jag insett att min sedvanliga genomgång av deckaråret nog inte hinner bli klar förrän till midsommar. Och det går ju inte för sig.

Så jag har tvingats ta det drastiska, tycker jag själv, beslutet att ställa in deckarsårgenomgången 2016. Nog är det lite trist men så måste det bli. Får komma igen med nya krafter när ännu ett deckarår har gått.

Som viss kompensation tänkte jag göra ett antal nedslag i fjolårets deckarutgivning, skriva ihop några kortare notiser om vad som tilldrog sig. Och jag börjar förstås med 2016 års bästa deckare/krimi/spänningsromaner – i form av 2 gånger 2.

Svenska Deckarakademins val

Malin Persson Giolitos ”Störst av allt” (Wahlström & Widstrand) och Ray Celestins ”Yxmannen” (Kalla Kulor; övers: Hanna Williamsson) utsågs av Svenska Deckarakademins ledamöter till 2016 års bästa svenska respektive bästa översatta deckare.

”Ett originellt berättat psykologiskt rättegångsdrama på vasst och roligt språk.” Så – exakt och precist – motiverades valet av Persson Giolito. ”Om mord, musik och mysterier i mustig New Orleans-miljö” var en lika träffsäker beskrivning av Celestins historiska deckare om en – autentisk – seriemördare från 1919.

Ja, jag instämmer. Jag håller med. Högst läsvärda, bägge två.

Och det är ovanligt – att Deckarakademin och jag är ense om vilka deckare som är bäst.

Deckarloggs alternativa deckarval

Fast jag vore ju inte jag om jag ändå inte hade haft ett par andra, alternativa nomineringar till valet av 2016 års bästa deckare. Skulle inte istället, till exempel…

Tove Alsterdal – också – ha varit värd att få ”Vänd dig inte om” (Lind & Co) utsedd till årets bästa svenska deckare? Svar: Jo.

Alsterdal har skrivit en multiroman med mordgåtan som nav. Här ryms ett familjedrama (numera så kallad ”domestic noir”), en skildring av vad som hände med de intagna när mentalsjukhuset Beckomberga lades ner och – allra mest obehagligt – en bilresa till tiggande romers hem på en soptipp i Rumänien.

Och till årets bästa översatta hade väl också Gard Sveens ”Den siste pilgrimen” (Lind & Co; övers: Per Olaisen) kunnat utses? Svar: Jodå, det med.

Även norrmannen Sveen har skrivit ett par romaner inom samma omslag: en nutida polisroman blir en historisk roman om andra världskriget, nazism och ockupation.

Miljön är främst Oslo och Norge men även Sverige. Tiden som var kastar sin skugga in i nutiden, genom generationerna.

Bengt Eriksson

Fel / rätt deckare vann?

När det gäller att utse årets bästa deckare så brukar Svenska Deckarkademin och jag alltid vara oense. Jag protesterar och muttrar över att nu har Deckarakademins ”stofiler” gjort bort sig igen. (Som när akademiledamöterna i fjol inte begrep vilken som var årets bästa svenska debut- såväl som bästa svenska deckare/krimi överhuvudtaget.)

Fast i år har Deckarakademin förvånat mig med att till årets två bästa deckare utse både en svensk och en till svenska översatt titel – Malin Persson Giolitos ”Störst av allt” respektive Ray Celestins ”Yxmannen” – som jag applåderar och hurrar för. Ja, jag förvånar mig själv med att vara så överens.

Jag kan till och med skriva under på motiveringarna:

”Ett originellt berättat psykologiskt rättegångsdrama på vasst och roligt språk.” Så motiveras priset till Persson Giolito – en exakt motivering.

”Om mord, musik och mysterier i mustig New Orleans-miljö.” Lite luddigare men visst, det är en faktisk och riktig beskrivning av Celestins historiska debutdeckare på (delvis) autentisk grund.

Mycket läsvärda deckare/romaner, bägge två. Men… För det finns förstås ändå ett ”men”.

Jag ska inte använde uttrycket ”i stället för” – däremot ”lika gärna som”.

Vad gäller övriga fyra svenska deckare på Deckarakademins nomineringslista så hade jag inte heller blivit besviken om Sara Lövestams underfundiga och högst personligt hårdkokta deckare med flyktingdetektiven Kouplan, ”Luften är fri”, utsetts till vinnare.

Och av de nominerade översatta deckarna hade lika gärna norrmannen Gard Sveens kombinerade polis- och andra världskrigsroman, ”Den siste pilgrimen”, kunnat vinna i den kategorin.

Alltså inte – observera – hellre utan lika gärna.

Det finns dessutom ett antal – andra – deckare jag tycker kunde ha nominerats i bägge kategorierna. Också här fegar jag, så jag kommer inte att avslöja vilka nominerade deckare som skulle ha puttats ut av mina alternativa förslag utan jag ska bara nämna några titlar som lika gärna kunnat vara med på nomineringslistorna.

En av dem kunde – till och med – ha fått bli årets svenska deckare: nämligen Tove Alsterdals ”Vänd dig inte om”. Med sin mångsidighet = flera böcker i en – mordgåta, skildring av före detta mentalsjukhuset Beckomberga och skönlitterär fakta om tiggande romer – har för mig blivit 2016 års bästa svenska deckare.

Och hade Stefan Lindbergs alternativa Palmemordsdeckare, ”Nätterna på Mon Chéri”, både nominerats och utsetts till vinnare, så inte hade jag morrat då heller.

Även ”Kan man dö två gånger” av Leif GW Persson (Sveriges bästa polisromanförfattare, om ni frågar mig) samt någon/några av följande historiska deckare – Set Mattssons ”Så länge min bror andas”, Anna Lihammers ”Där gryningen dör” och Martin Holméns ”Nere för räkning” – hade gärna fått vara med bland de nominerade.

Nej, kanske inte förstaprischans men väl värda att lyftas fram lite extra med varsin nominering.

Också bland årets översatta deckare finns det flera som mycket väl hade förtjänat att höra till de fem nominerade.

Jag som är lite extra kriminördig på hårdkokt och noir – till skillnad mot Svenska Deckarakademins ledamöter som verkar vara motsatsen – hade gärna återsett följande titlar bland de översatta deckarna: Jesper Steins noir från Nørrebro i Köpenhamn, ”Bye Bye Blackbird”, och Stephen Kings avslutande del, ”Sista vakten”, av trilogin där han – mycket lyckosamt – skrivit sin egen variant av hårdkokt och noir.

Och den fransyskt multimystiska Fred Vargas förtjänar varje nominering! Även årets ”Istider” – verkligen eller snarare overkligen inte mindre mystifierande än de tidigare – hade förtjänstfullt kunnat blicka ut över svenska deckarläsare från en plats bland de nominerade.

Liksom norrmannen Jørn Lier Horsts senaste polisroman, ”Blindgång”, och Tana Frenchs amerikanskirländska kombination av polis- och ungkvinnokrimi, ” En hemlig plats”.

Och så vidare. För jag kan fortsätta. Ska ni av detta dra slutsatsen att år 2016 är ett bra – kanske till och med ett ovanligt bra? – deckarår för den svenska deckarpubliken? Svar: Ja.

Om Deckarakademin sen också, vilket ju görs ibland, delat ut ett par extrapriser så hade jag varit helt nöjd.

Årets svenska deckardebutant: Katinka Bille med ”Diktaren”.

Årets true crime/autentiska brott/faktakrimi: Lena Ebervalls och Per E Samuelssons ”Florence Stephens förlorade värld”.

Bengt Eriksson

PS. Som utlovat skulle den här texten ha skrivits tidigare men då anföll influensan från helvetet. Den stora genomgången av deckaråret 2016 kommer – traditionellt – sådär vid nyår.

Deckarakademins tio nominerade = bästa deckare 2016

Så har Svenska Deckarademin nominerat de tio bästa deckarna för 2016. Som alltid fem svenska och fem översatta. Nämligen följande:

Bästa svenska deckare:

Anders de la Motte: ”Slutet på sommaren” (Forum)
Sara Lövestam: ”Luften är fri” (Piratförlaget)
Håkan Nesser: ”Eugen Kallmans ögon” (Albert Bonnier)
Malin Persson Giolito: ”Störst av allt” (W&W)
Roslund/Hellström: ”Tre minuter” (Piratförlaget)

Bästa översatta deckare:

Ray Celestine: ”Yxmannen” (Kalla Kulor)
Elizabeth Hand: ”Generation Loss” (Constant Reader)
Jax Miller: ”Var du än är” (Lind & Co)
Nicholas Searle: ”Den gode lögnaren” (Louise Bäckelin)
Gard Sveen: ”Den siste pilgrimen” (Lind & Co)

Själv tycker jag än si och än så om nomineringarna – precis som jag brukar alltså. Jag återkommer med en kommentar.

Bara kort för nu:

Kul att ett par helt nya förlag fått varsin titel nominerad. Det hade faktiskt varit förtjänt med ännu fler nya småförlag!  Och så en fråga eller två: Vart tog Tove Alsterdals och Leif GW Perssons nya vägen?

Vinnardeckaren i respektive kategori tillkännages av Deckarakademin den 20 november.

Bengt Eriksson