Sherlock Holmes bland vikingar

För inte många år sen alls fanns knappt några svenska historiska deckare. Minns jag inte fel (redaktören börjar bli så gammal att han har rätt att tappa minnet) funderade till och med deckartidskriften Jury på att instifta ett historiskt deckarpris för att uppmuntra svenska deckarförfattare att skriva historiskt.

(Fick kolla upp och jodå. Inte bara en tanke utan Jury instiftade deckarpriset ”Flintyxan”, som dock blev kortvarigt.)

Idag har historiskt krimi / historiska deckare blivit en subgenre och gren, om än inte så stor och verkligen inte färdigutvuxen, bland andra på det stora svenska deckarträdet. Men när det nu skrivs nya historiska deckare ska inte heller den svenska historiska deckarens historia (haha) glömmas bort.

Som den här novellsamlingen med noveller / berättelser som hänger så tätt ihop att de sammantagna och färdiglästa blir en roman.

***

Bertil Falk
Gardar Gåtlösaren
(Förlaget Orda)

Gardar, son till Varin, son till Erik, son till Styr, är skald och berättare, mästare på runinskrifter, slängd i magi och allmänt kunskapsdiger. Som om inte allt detta skulle räcka så är han dessutom skicklig på att lösa gåtor – som ett slags privatdetektiv för tusen år sen.

gardar-gåtlösaren

Han kallas Gardar Gåtlösaren och bor i danska Skåne, närmare bestämt i byn Alevi. Om honom har Bertil Falk skrivit tio noveller som getts ut i en vikingadeckare med just titeln ”Gardar Gåtlösaren”. Novellerna är placerade i tidsordning, följande novell tar vid där den förra slutade, så att de tillsammans blir nästan som en roman.

Ryktet om Gardars förmåga att lösa gåtor har spridit sig vida omkring.

Uppdragen för honom såväl till bonden på Ullergård strax bortom skogen som till staden Birka i Mälaren och över de stora haven till Konstantinopel (eller Miklagård). Gåtorna gäller allt från djur som dödas nattetid (kan det vara grannbonden?) till ett seriemordfall (kungens hirdmän mördas, en efter en) och falska mynt (ett uppdrag från självaste kejsaren i Konstantinopel).

Bertil Falk berättar sakligt och lite torrt, snarast refererar. Han beskriver hur människor bodde, vad de åt, var de sov om natten, deras liv och älskog (inklusive homosexualitet). Han skildrar också det kommande skiftet mellan asatro och kristendom.

Den sakliga tonen ger en extra känsla av autenticitet. Fast jag vet förstås inte om det stämmer, att Bertil Falk skrivit en så att säga autentisk vikingadeckare, men jag lät ett par historiskt kunniga akademiker provläsa några sidor. De nickade förtjust och gav godkänt.

Vikinganovellsamlingen/romanen ”Gardar Gåtlösaren” är en av de mest speciella svenska deckare jag läst. En deckare för finsmakare och konnässörer – och även sherlockianer kan nog uppskatta vikingatidens Sherlock Holmes (fast Gardar är betydligt mer begiven på kvinnor).

Bengt Eriksson

Publicerat i KvP 2014

En liga som stjäl från de som förtjänat det och ger till de som behöver det

Jens Lapidus (text)

Gustaf Lord (illustrationer)

Dillstaligan:

Konstkuppen

Juvelkuppen

(Bonnier Carlsen)

När Jens Lapidus, som ju tidigare skrivit en rad gangster- snarare än detektivromaner för vuxna, nu också börjat skriva barndeckare för målgruppen lågstadiet så handlar dessa om Dillstaligan (som i liga). Fast det ska snart visa sig att någon större skillnad är det ändå inte mellan den här ”ligan” och barn- och ungdomsdeckartraditionens hemliga deckarklubbar.

Tunnelbanan går till Dillsta, det syns på Gustaf Lords teckning. Dillsta, alltså en förort till Stockholm, har blandad bebyggelse, mest lägenhetshus men även villor. Orten ligger vid Dillstaviken (en bit av Mälaren, förmodar jag). Så det bör vara någonstans i Botkyrka som Dillsta ska placeras. Där bor och möts de tre blivande medlemmarna i Dillstaligan: Jonathan, Zasha och Bollan.

Utanför skolan har Jonathan tillbringat mesta tiden på sitt pojkrum med att hitta på nya uppfinningar. Men så kommer en ny typ, en stursk (men osäker) kille, till Jonathans klass. Han heter Zasha eller, säger han, ”alla som är smarta brukar kalla mig för bara Z”. I samma klass går också en tjej som kallas Bollan, för att hon är stark och särskilt bra på att kasta saker. Bland annat suddigum i nacken på Jonathan.

Bland Dillstas övriga invånare kan nämnas Jonathans granne Murphy Sundström, öknamn Surström på grund av humöret, och Sofia, bostadslös tiggare utanför mataffären. I en villa, jättestor som en herrgård, bor Rick, också han går i samma klass som Jonathan, Zasha och Bollan, med efternamnet Flottén.

Det är Z som tycker att de ska bilda en liga, Dillstaligan, efter att ha sett till att han och Jonathan blivit bästisar (eller ”festisar”). Men en… liga, menar Jonathan. ”Det är jet med en liga”, hävdar Z. Snart ska också Bollan bli ligamedlem, men inte förrän Dillstaligan gjort inbrott hemma hos Bollan för att stjäla hennes samling med suddigum. Jo, Dillstaligan är en tjuvliga.

Fast en liga som stjäl från de som förtjänat det och ger tjuvbytet till de som behöver det. Och dessutom, vilka inbrott som än planeras och utförs med hjälp av någon ny, smart uppfinning av Jonathan så förvandlas tjuveriet i slutänden till raka motsatsen. Dillstaligan hjälper istället polisen Ali Svensson att lösa såväl Konstkuppen på Jättemoderna Museet i Stockholm och Juvelkuppen på vintermarknaden i Dillsta. De unga ”tjuvarna” blir snarare Kalle Blomkvist gånger tre.

Jens Lapidus skriver minst lika mycket mellan som på raderna: om det svenska samhället, människors livsvillkor, fattig- och rikedom, vänskap trots olikheter och särskilt om moral. Vad är rätt? Vad är fel? Tänk om fel är rätt och rätt är fel? Som att Zashas pappa inte bor med sin familj utan är ”fast på ett ställe som det inte går att komma bort ifrån”. Var då? Vad är det? undrar Jonathan. ”De har en hög mur och vakter”, säger Z och tillägger att pappan ”hamnat där av misstag”.

Allvarligt men det blir aldrig riktigt allvarligt. Roligt men det blir inte heller riktigt roligt. Också lite spännande men aldrig som att sitta på nålar. Nog kunde Lapidus ha tagit ut svängarna mer, både i berättandet och språket? Varför inte använda fler slangord = häftiga specialuttryck från förorten, liksom i vuxenböckerna?

Nästan så jag tror att Gustaf Lord tycker likadant, för i sina illustrationer á la tecknade serierutor tar han ut de svängar som saknas i texten. Lord porträtterar inte förorten Dillsta utan gör kärleksfulla karikatyrer. Läraren Pernilla har till exempel blivit en kvinna med färg och polisen Ali ser väl exakt ut som en polis i orten ska göra.                  

Bengt Eriksson

Publicerat i Opsis Barnkultur

Vikingarnas Sherlock Holmes

Bertil Falk
Gardar Gåtlösaren
(Förlaget Orda)

gardar-gåtlösaren

Gardar, son till Varin, son till Erik, son till Styr, är skald och berättare, mästare på runinskrifter, slängd i magi och allmänt kunskapsdiger. Som om inte allt detta skulle räcka så är han dessutom skicklig på att lösa gåtor – som ett slags privatdetektiv för tusen år sen.

Han kallas Gardar Gåtlösaren och bor i danska Skåne, närmare bestämt i byn Alevi. Om honom har Bertil Falk skrivit tio noveller som getts ut i en vikingadeckare med just titeln ”Gardar Gåtlösaren”. Novellerna är placerade i tidsordning, följande novell tar vid där den förra slutade, så att de tillsammans blir nästan som en roman.

Ryktet om Gardars förmåga att lösa gåtor har spridit sig vida omkring.

Uppdragen för honom såväl till bonden på Ullergård strax bortom skogen som till staden Birka i Mälaren och över de stora haven till Konstantinopel (eller Miklagård). Gåtorna gäller allt från djur som dödas nattetid (kan det vara grannbonden?) till ett seriemordfall (kungens hirdmän mördas, en efter en) och falska mynt (ett uppdrag från självaste kejsaren i Konstantinopel).

Bertil Falk berättar sakligt och lite torrt, snarast refererar. Han beskriver hur människor bodde, vad de åt, var de sov om natten, deras liv och älskog (inklusive homosexualitet). Han skildrar också det kommande skiftet mellan asatro och kristendom.

Den sakliga tonen ger en extra känsla av autenticitet. Fast jag vet förstås inte om det stämmer, att Bertil Falk skrivit en så att säga autentisk vikingadeckare, men jag lät ett par historiskt kunniga akademiker provläsa några sidor. De nickade förtjust och gav godkänt.

Vikinganovellsamlingen/romanen ”Gardar Gåtlösaren” är en av de mest speciella svenska deckare jag läst. En deckare för finsmakare och konnässörer – och även sherlockianer kan nog uppskatta vikingatidens Sherlock Holmes (fast Gardar är betydligt mer begiven på kvinnor).

Bengt Eriksson

Publicerat i KvP 2014