Deckarloggfredag: En Mästare sjöng en annan Mästare

Svante Thuresson har fått en nytändning. Hans framträdande på Ystads teater bjöd YA:s recensent på svensk jazzsång av högsta kvalitet.

Svante sjunger Beppe Wolgers

Artister: Big Blowin´ Band & Svante Thuresson

Var & när: Ystads Teater 19 april

Bäst: Varje ton och ord som Svante Thuresson sjöng, varenda pausering och andhämtning.

Dåligt: Att det tog slut efter ett par timmar drygt. Hela teatern hade velat ha mer!

———————————————–

Skånska Big Blowin´ Band är ett storband av den gamla sorten. Så melodiska och dansanta att stolarna gärna fått bäras ut och salongen förvandlas till dansgolv. Också de korta soloinsatserna av pianisten Sune Ekberg, gitarristen Mikael Norlund och saxofonisten Jonas Persson, som alla spelade mjukt och lågmält, samt den tuffare saxofonisten Janne Erlandsson blev delar av ensemblespelet och melodierna.

Precis som titeln på ett av numren, ”Softly As In The Morning Sunrise”. Bandet har även en ung, lovande vokalist, Sara Termén, som sjunger med djup, stark röst, lite av både Ella Fitzgerald och Mahalia Jackson. Efter ett kortare, eget set är det dags för gästartisten och kvällens huvudperson.

En Mästare sjunger en annan Mästare. Den svenska jazzmusikens främsta manliga sångare tolkar den svenska jazzens bästa lyriker. Ja, vilka ord skulle annars användas om den här kvällen, då Svante Thuresson sjunger jazz med texter av Beppe Wolgers?

Första gången jag skrev om / recenserade Svante Thuresson var i ungdomstidningen HEJ! när LP:n ”Du ser en man” kom 1968. Sista gången var 2015 när jag skrev den här live-recensionen till Ystads Allehanda.

Det har råkat bli så att jag upplevt Svante Thuresson rätt många gånger på scen. Men när var han senast så här bra? Vilken nytändning för Svante (född 1937)! Han är verkligen i toppform. Allt sitter rätt: ord, toner och rytmer, pauseringar och andhämtningar. Han scatsjunger också lite på svenska. Jodå, ordlös sång på svenska.  

Kända och mindre kända texter – som ”En gång i Stockholm”, ”Vad jag åt som barn”, ”Vinter i skärgårn” och ”Sakta vi gå genom stan” – varvas med uppläsningar ur Beppe Wolgers memoarer. Det ger, även om det hade räckt med sången, en fördjupad inblick i jazzpoeten och människan Beppe Wolgers.

Förutom att sjunga svensk jazz på högsta nivå så visar Svante Thuresson vad Beppes storhet består av: dels förstås att han skrev personliga och bra texter men också att han med texterna kunde förvandla jazz till en svensk musikform. Orden får även tonerna att låta svenska.

”Kära båt” – framförd av minisånggruppen Gal and Pal, alltså Sara och Svante – var extra bonus. Så vackert och fint: ungt kontra äldre, talang kontra erfarenhet.  

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2015

Kurt Wallanders musiksmak

Hur musik blivit en självklar referenspunkt för deckarhjältar, att musiken allt oftare hjälper till att placera dem i samhällsklass och annan bakgrund, låter ana deras åsikter, om politik och medmänniskor, det har intresserat mig länge (eftersom jag ju är lika intresserad av både musik och deckare).

Till deckaressäboken ”I neonljusets skugga” skrev jag till exempel en längre text om skillnaden mellan Kurt Wallander och Ian Rankin, deras respektive polisers musiksmak och vad den skillnaden kunde bero på. Den texten kan jag ju lägga ut på Deckarlogg en annan gång.

Tills vidare lägger jag ut den här kortkrönikan där jag borrade lite mer i Kurt Wallanders och Henning Mankells musiksmak.

—————————————————————————

Mankell Handen

I Henning Mankells nya – nåja, snarare ”nya” – polisroman om Kurt Wallander, ”Handen” (utgivning i slutet av augusti), finns också ett Wallander-lexikon om platser och personer i Wallander-serien samt fakta om Kurt Wallander.

”Handen” heter den nya, kommande polisromanen om Kurt Wallander.

T ex hans musiksmak. Uppgifterna i Wallander-lexikonet fick mig att plocka fram den här krönikan som jag skrev för några år sen, när Henning Mankell – plötsligt – förnyade Kurt Wallanders musikhistoria och musiksmak.

_________________________________________________

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver.

Gammaldags problemlösare, från Sherlock Holmes till Morse och Van Veeteren, föredrog klassisk musik. Moderna snutar och snokar lyssnar på rock.

Författare som Ian Rankin, George Pelecanos och Mark Billingham droppar titeln på den ena rocklåten efter den andra. Även Erik Winter, kommissarie i Göteborg och Åke Edwardsons deckare, började variera sitt jazzlyssnande med rock.

Musiken (i plural) har varsin funktion. Den klassiska musiken lyfter brottsbekämparna över smutsen i det dagliga mordarbetet. Rockmusiken placerar dem på samma gatunivå som skurkarna. De blir hjältar respektive ”hjältar”.

Varför har då Kurt Wallander i Ystad fått en äldre och finare smak än Rankins huvudperson, den skotske kollegan John Rebus i Edinburgh? Ungefär samma ålder och uppväxten skiljer inte heller så mycket. Men John samlar på rockskivor och den unge Kurt kom väl aldrig ens till Roskildefestivalen.

Jag mejlade Henning Mankell då för 10 år sen och undrade varför Wallander fastnade för opera. Mankell mejlade tillbaks: ”Wallander hörde en gång i sin ungdom Jussi Björling. Blev efter det förförd av kraften hos den store tenoren. Varför blir man förtjust i en viss sorts musik?”

En tillfällighet, alltså? Nja, svaret övertygade inte. Att jag tagit upp ämnet igen beror på att jag precis fått ett nytt – och reviderat – svar.

Mankell Den orolige mannen

I ”Den orolige mannen” förändras plötsligt den unge Kurt Wallanders musiksmak. 

Slå upp sidan 376 i ”Den orolige mannen”, den nya (och sista?) Kurt Wallander-romanen. Läs och häpna: Wallander går upp på vinden i sitt hus på landet och får syn på en flyttlåda med LP-skivor. Där finns John Coltrane, Mahalia Jackson och The Spotnicks.

”Under sina tidigaste tonår”, skriver Mankell, ”hade han (= Wallander) varit en nästan fanatisk anhängare av The Spotnicks.”

På sidan 516 minns Wallander när han som ung diskuterade Sovjet och Amerika med sin far. ”För Wallander”, skriver Mankell nu, ”var Elvis Presley den störste.” Favoritlåten hette ”Blue Suede Shoes”.

Har han ändrat smak? Helt plötsligt! Hur kom det sig? Min teori är att det undrats och gnällts så mycket över den gamla klassiska musiken att Mankell tröttnat och försett Kurt Wallander med den musiksmak som en svensk kriminalkommissarie i hans ålder borde ha haft.

Dags att mejla Henning Mankell och fråga, nu igen?

Bengt Eriksson

Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2009