Rör sig handen eller inte? Finns någon annan i rummet? Har någon – han själv? – eldat i den öppna spisen? Kan han hålla ihop sitt liv?

Magnus Dahlström
Vesalius
(Albert Bonniers)

Jag kan ju förstås inte veta hur många läsare som Magnus Dahlström har, men jag tror att de oavsett är för få.

Dahlström, som skriver både romaner och dramatik, har sedan debuten 1986 gett ut 11 romaner och nu senast ”Vesalius”. Jag har dem alla i min bokhylla och är mycket glad för det. Hur många har du, handen på hjärtat, min okände läsare av denna blogg?

Han finns, har jag kollat, på både nätbokhandlarna och Bokbörsen och, utgår jag från, på antikvariaten, en av vår tids stora kulturbärare. Nu duger inga ursäkter om han inte finns i också din bokhylla. Så gack åstad.

Men vem är då ”Vesalius”, närmare bestämt Andreas Vesalius?

Jag hade en vag, mycket vag, föreställning om detta, men fick gå till Wikipedia för säkerhets skull. Och då lär jag mig att denne läkare levde mellan 1514 och 1564 och betraktas som grundare av den moderna anatomiska vetenskapen.

År 1543, alltså ännu inte fyllda 30 år, gav han ut ett banbrytande anatomiskt verk. Vad gjorde du själv vid den åldern? Mer än att du trevande sökte dig fram i livet, kanske försökte hitta en stabil kärlek och kanske skrev på en sista uppsats.

Inte skrev du i vart fall motsvarigheten till ”De humani corporis fabrica libri septem” (Sju böcker om människokroppens uppbyggnad). Och inte heller jag, kan jag avslöja.

Men det slår mig då att jag måste ha läst en annan roman som handlar om denne Vesalius. Minnet känns starkt om än dunkelt. Jag ögnar därför genom bokhyllan från A (som råkar vara Lars Ahlin och ”Bark och löv”) till Ö (som råkar vara Klas Östergren och ”Under i september”).

Men nej – ingen minnesträff. Så återigen spelar de allt tröttare hjärncellerna – eller kanske det bara är ögonen – mig ett spratt. Trist men sant, hursomhelst.

Nå. Men vad om ”Vesalius”, boken? Texten, där Vesalius är den som ensam för ordet, är ett enda långt stycke på 200 sidor utan kapitelindelning. Han berättar om sitt liv, sina framgångar, sina motgångar, sina konflikter, sitt äktenskap och – vill jag tro – om stunden innan sin död.

Det är en fascinerande, närmast febrig och mycket läsvärd och välskriven text som genomgående också andas det ifrågasättande av hans vetenskapliga syn, inte minst av olika religiösa företrädare, som måste ha omgärdat honom under hans liv. Den kräver en del av läsaren.

Magnus Dahlström. Foto: Caroline Andersson Renaud

Nu känns det ibland som om Vesalius i sitt liv, åtminstone som Dahlström beskriver det i texten, understundom famlar efter stöd i tomma luften. Detsamma kan komma att gälla också för den läsare som inte följer texten eftertänksamt och med intresse. Man måste som läsare kunna hålla ett antal textbollar i luften samtidigt och också se och uppfatta när texten byter fokus och ändrar riktning.

Men det kan man förstås. Och det är det som gör texten obrutet intressant. Och, höll jag på att säga, levande.

Texten börjar med att Vesalius tror sig ha fått en låda med ett skelett av en högerhand och  ett följebrev som – om än svårläst och otydligt – antyder att det kan vara vår frälsares hand. Men allt blir nu alltmer svårtytt för honom.

Rör sig handen eller inte? Är han själv sjuk eller inte? Finns han hustru och dotter där eller inte? Har någon – han själv? – eldat i den öppna spisen eller inte? Var är han egentligen? Vad finns dolt bakom de tunga draperier som döljer väggarna? Vad säger egentligen de viskande fientliga till häften uppfattade rösterna från gatan? Finns någon annan i rummet eller verkar det bara vara så när han tittar i den stora spegel som finns där? Kan han hålla ihop sitt liv?

Men när boken slutar tror jag att det är så att den alltmer omtöcknade och febersjuke Vesalius av oklara skäl försökt stympa sig själv och att han till följd av detta avlider. Så tror jag.

Det är en mörk roman utan klart förlopp, utan tydlig början och slut. Men det finns mellan raderna och inte minst genom den man, som Vesalius tror sig skymta i den av och till färgändrande spegeln, ett outtalat men ändå påtagligt hot mot honom. Diffust men påtagligt.

Men det smyger sig efterhand faktiskt på oss båda – både på den alltmer förvirrade ångestridne Vesalius och läsaren. Så läser jag texten. Och jag ger ”Vesalius” fem stars av fem i betyg.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Deckarloggbäst april 2020

Broberg BakvattenMaria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Connelly BoschMichael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)
Även Michael Connellys nya roman på svenska, ”En eld i natten”, är en dubbeldeckare med Renée Ballard och Harry Bosch. Dessutom både en polisroman och en hårdkokt privatdeckare, eftersom Bosch nu inte alls arbetar åt polisen. Men ändå, som en lärobok i procedurskolan. Alla arbetar långsamt, metodiskt och logiskt, såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – igen – skriver Connelly och sker handlingen med starkt dramatisk nerv. MIljö, som oftast: trädgårdshelvetet Los Angeles.

Magnus DFahlström forhorMagnus Dahlström
Förhör
(Albert Bonniers)
Magnus Dahlström skildrar en kvinnlig civilanställd utredare utan namn på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Alla förhör eller samtal blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej. (Ur Kenneth Olaussons gästrec.)

ordfront_perjandersson_tataget_skyddsomslag_utkast.inddKajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)
Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verklighetsfiktion, Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn. Kajsa Grytt uppfattar detsamma; det som de har sett och känt, ser och känner hon. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. Huvudpersonen Johanna är konstnär och har kommit till Los Angeles på inbjudan från en miljardärd för inviga hans konstcenter uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på ett sjaskigt hotell i Westlake. Genre: existentiell noir.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Ragnar Jonasson dimmaRagnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)
Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen. Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar. Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Mariette requiem-pa-dimonMariette Lindstein
Requiem på Dimön
(Harper Crime)
Vi får åter stifta bekantskap med den despotiske Franz Ozwald. Men allt är inte som tidigare. Något har förändrats i hans personlighet. I ”Requiem på Dimön” är karaktärsutvecklingen själva kärnan i storyn. Det sociala experimentet som behandlas i boken leder till resonemang om ont och gott och individens möjlighet till förändring. Jag tycker det är berättelsens stora styrka. Även om det inte blir samma knytnävsslag i mellangärdet som första boken om Franz Oswald så bidrar den till att utveckla resonemanget om starka ledare och människors förmåga till lydnad. (Ur Samuel Karlssons rec.)

 

Dovt, mystiskt, skrämmande

Magnus Dahlström
Förhör
(Albert Bonniers)

Magnus Dahlström är en författare som jag följt under ganska så många år och jag har nu också läst hans senaste bok ”Förhör”. Den är förstås, som hans övriga böcker, mycket läsvärd och kan verkligen rekommenderas. Men det visste du väl redan, min okände läsare? Att jag ger den fem stars av fem i betyg kan inte överraska någon som tidigare läst Dahlström.

Vi läser i ”Förhör” om en kvinnlig civilanställd utredare utan namn som arbetar på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Hennes introduktion till arbetet är uppenbarligen obefintlig. Men i det kala anonyma tjänsterummet möter hon personer som på olika sätt förväntar sig hennes biträde i polisiära ärenden.

Magnus DFahlström forhorTvå okända äldre människor passerade henne i korridoren, de gick mot hissen och utgången. En man och en kvinna. En uniformerad kollega eskorterade dem. De samtalade med låga, försiktiga röster och kollegan pekade på något, med ett familjärt leende. Ingen av dem såg henne.                                                                                                     (Ur ”Förhör”.)

I ett annat rum i korridoren sitter hennes chef, tillsynes ständigt upptagen i viktiga telefonsamtal. Där sitter också hennes kollega Barbro Babanovic, den enda av hennes kollegor med namn, i sin polisuniform och med pistol, batong och handfängsel skramlande från höften. Vad hon gör förefaller oklart.

Liksom de andra personer som utredaren där hon sitter bakom sin stängda dörr ibland kan höra röra sig i korridoren. Hela sammanhanget verkar Kafkalikt.

Utredaren möter alltså personer som på ett eller annat sätt behöver antingen hennes hjälp eller har hamnat i klammeri med rättvisan. Dock möter hon inte, såvitt jag förstår Josef K.

Men väl till exempel mannen som hävdar han tagit livet av en kvinna som kan vara han fru men som fortfarande visar sig leva, den pojke som möjligen allvarligt skadat en annan pojke som deltagit i samma demonstration, de pojkar som påstås ha gjort ett inbrott i en kiosk men där saken kan vara av helt annan karaktär.

Alla förhör eller samtal – sammantaget ett tiotal – är märkliga och surrealistiska. De blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Det är oklart vad som sker såväl före, under som efter förhören. Alla talar förbi varandra.

Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Stämningen blir dov, mystisk, skrämmande. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej.

Och de ansiktslösa anonyma kollegorna fortsätter gå i den anonyma korridoren. Och Barbara Babanovic fortsätter titta på utredaren och fråga hur hon mår. Men skymtar inte Josef K trots allt där i korridoren? Tror nästan det.

Sa jag förresten att jag gav boken fem stars av fem? Javisst gjorde jag. Men efter att ha läst ”Förhör” kan man inte vara helt säker på något. Längre.

Kenneth Olausson,
gästrecensent, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Det är därifrån som Deckarlogg lånat den här gästrecensionen.