Deckare i Israel

– Journalistik inger känslan av att skildra verkligheten, men i själva verket kommer man närmare sanningen genom att skriva skönlitteratur.

Det säger Robert Rosenberg, född i USA och bosatt i Israel sedan 1973. Som journalist har Rosenberg bland annat varit krönikor i Jerusalem Post och korrespondent åt  amerikansk media. Han driver numera en egen sajt på nätet, Ariga (www.ariga.com), om ”Business, Pleasure and Peace in the Middle East”.

Crimes of the CityDessutom har Robert Rosenberg skrivit fyra israeliska deckare – ”Crimes of the City”, ”House of Guilt”, ”The Cutting Room” och ”An Accidental Murder” (Poisened Pen Press) – med Avram Cohen som huvudperson.

I början av serien är Cohen, som suttit i tyskt koncentrationsläger och har ett kliande lägernummer på armen, kriminalpolis i Jerusalem. Men snart tar han avsked eller får sparken, beroende på hur man tolkar det, från Israels poliskår.

– Någon menade att den egentliga hjälten i ”Crimes of The City” var staden Jerusalem. Ingen av romanerna kunde ha utspelat sig någon annanstans än i Israel. De handlar ju om kidnappningen av Messias, Förintelsen, den galna mystiska nationalismen och ryska maffian i Israel.

Vilken bild av Israel förmedlas i svensk press, radio och TV? Man kan svara med ett ord: död. Massmedias bild visar arabiska självmordsbombare och israeliska soldater, mord och vedergällning. Ett evigt pågående krigstillstånd.

House of GuiltNär jag läser Rosenbergs deckare så inträffar något märkligt. Genom att han visar att det även i Jerusalem och Israel finns helt vanliga brottslingar, från ficktjuvar till mördare, ser jag plötsligt det heliga landet med nya ögon. Israel blir ett land som alla andra.

– Det var ett av mina syften. Jag ville revidera bilden av Israel: visa att israeler lever – eller försöker leva – på samma sätt som människor i Europa och USA eller var som helst där levnadsstandarden är tillräckligt hög.

– Som Avram Cohen säger i en av böckerna: ”Halva Israels befolkning tror inte att det kan finnas nånting sånt som en kriminell jude, den andra hälften tror inte att det kan finnas judiska poliser.”

Robert Rosenbergs deckarromaner skrevs och publicerades på 90-talet. Med verkliga händelser – det historiska handslaget mellan Rabin och Arafat, massakern i Hebron, mordet på premiärminister Rabin och så vidare – som fond och grund skildrar Rosenberg vad man kan kalla överlevnadsklimatet, det politiska och mänskliga, i Israel.

Cutting RoomSällan har deckarserie burits fram så starkt av budskapet som romanerna om (före detta) kriminalpolisen Avram Cohen, enligt egen utsago både ”opolitisk” och ”icke-religiös”. Kan det finnas israeler som inte tror på Gud? Ännu en myt spricker i mina – och dina? – ögon.

Cohens/Rosenbergs budskap, allt starkare för varje ny roman, kan beskrivas som motsättningen mellan de  människor som är goda men inte religiösa och de som är religiösa men onda.

– Det är tragedin i Mellanöstern. Såväl det israeliska som det palestinska samhället domineras av en sekulariserad medelklass. Men på bägge sidor bestäms agendan av de religiösa.

Robert Rosenberg skriver sina deckare direkt på engelska. Det finns även israeliska deckarförfattare som skriver på hebreiska. Men de är få och färre ändå har fått sina böcker översatta till engelska eller andra språk.

Ovanstående har flera orsaker, menar Rosenberg. För att kriminalromaner ska få en funktion, bli skrivna och lästa, måste samhället ha nått en viss ekonomisk status, en samhällelig normalitet måste ha etablerats.

Murder on a KibbutzAtt israeliska deckare sällan översätts till engelska beror faktiskt på, menar Rosenberg också, att de inte är så bra. Standarden är, kort sagt, låg.

Undantaget heter Batya Gur och är en, fortfarande enligt Rosenberg, ”personlighet”.

Hon är dessutom litteraturkritiker och redaktör för Ha´aretz, den mest prestigfyllda tidningen i Israel.

Flera av Gurs israeliska deckare finns på engelska: ”The Saturday Morning Murder: A Psychoanalytic Case”, ”Murder on a Kibbutz: A Communal Case”, ”Literary Murder: A Critical Case” (alla Perennial) med flera.

Även Gur har en udda polis, Mihael Ohayon, som huvudperson. Han är sefardisk jude.

Låt mig av avsluta med ännu en fråga till Robert Rosenberg. I ”An Accidental Murder” blir Avram Cohen skjuten. Inte ens på sista sidan vet man om han ska dö eller överleva. Betyder det att du förlorat hoppet om Israels framtid?

An Accidental Murder–  I det korta loppet är jag mycket pessimistisk. Men på längre sikt är jag ändå optimist. Att sluta fred är enda möjligheten för bägge sidor.

– Jag har inte bestämt mig för om jag ska skriva fler böcker om Cohen, låta honom överleva eller inte…


Bengt Eriksson
Tryckt i Allt om Böcker 2002, senare också i Ystads Allehanda

PS. Robert Rosenberg dog får några år sen och hans sajt om Israel är nedlagd.

Skånes deckarlandskap, från nordväst till sydost

När jag skriver om musik, skivor och konserter, i dagspress och tidskrifter, så betygssätts ofta recensionerna. Alltså inte bara att jag tycker något med ord utan det sätts också ett betyg med siffror eller andra figurer (som lurblåsare i Ystads Allehanda).

När jag skriver om litteratur, till exempel deckare, i samma dagspress så betygssätts aldrig recensioner med siffror eller något annat. Varför? Det är lite svårt att förstå.

Jag ogillar och gillar sifferbetyg, bäggedera. Det beror på, när det används. Vid längre recensioner behövs inga betyg, vad kritiker tycker ska framgå av recensionen.

Men vid kortrecensioner…

En bokrecension kan idag vara så kort som 500 tecken (jag har till och med skrivit recensioner på ynka 300 tecken!) och då bör det lilla utrymmet användas så effektivt som möjligt. Ett sifferbetyg kan spara typ 100 behövliga tecken.

Följande skånska deckarkrönika från första halvåret 2020 hade inga siffer = lurblåsarbetyg när den publicerades i Ystads Allehanda. Vid återpublicerandet på Deckarlogg har jag försett krönikan med sifferbetyg.

Blev det tydligare, vad jag tycker om böckerna? Jag tror det, hoppas det.

***

Vilket deckarlandskap som Skåne har blivit! Allt fler deckare placeras i kriminella skånska miljöer och de flesta skånska deckare är dessutom riktigt bra.

de la Motte varofferOckså ”Våroffer” (Forum), som avslutar Anders de la Mottes ”årstidskvartett”, fick mig att leta på Skånekartan. Exakt var vid Söderåsens spets ligger Bokelunds slott, dit läkaren Thea Lind har flyttat, och samhället Tornaby, där hon blivit distriktsläkare?

Han fortsätter att skildra Nordvästskåne så levande att det är svårt att tro annat än att miljöerna måste vara autentiska. Som att Theas make David förstås är kock och ska öppna en krog i slottet.

Likaså fortsätter de la Motte att knyta ihop nutiden med det förflutna. Valborgsnatten 1986 dödades en tonårsflicka vid nämnda slott – ett minne som blivit kvar inom ortsbefolkningen.

Observera också den – i årstidsdeckarserien – återkommande berättartekniken: preteritum (dåtid) och presens (idag).

Årstiden, naturen, personer och händelser flätas ihop till en undan för undan stegrande spänningsberättelse. ”Våroffer” är – minst – lika bra som de tidigare årstidsdeckarna. (4 ½/5)

Mattias Edvardsson goda-grannarÄven Mattias Edvardsson placerar sin grannrelationsdeckare ”Goda grannar” (Forum) på en fiktiv ort: Köpinge någonstans strax utanför Lund. Makarna Micke och Bianca med två barn har lämnat Stockholm, bosatt sig här i ett lugnt villakvarter och börjat (tvångs)umgås med grannarna.

Så blir Bianca påkörd och svårt skadad. Ambulansen hämtar Bianca och kör henne till lasarettet i Lund. En bilolycka, för det var det väl?

Edvardsson låter kvarterets kör av människor framföra varsin version av händelsen, en och samma händelse. Likadant som i hans föregående roman, ”En vanlig familj”, men resultatet blev då en svårgreppbar kakofoni av motstridiga röster.

Nu har han finslipat metoden. Varje röst och person kompletterar varann och bidrar till en utredning av vad som hände. Och varför. (4/5)

Det är fascinerande att följa författare från debuten, läsa deras följande titlar och se hur de utvecklas. Till exempel Cecilia Sahlström och Tony Johansson.

Cecilia Sahlström hatet-vi-barI den fjärde romanen om Sara Vallén och de övriga poliserna i Lund, ”Hatet vi bär” (Bokfabriken), lyckas Cecilia Sahlström bäst hittills såväl till innehållet som vad gäller det berättartekniska.

Kapitlens olika längder är mer avvägda, yrkes- och privatliv balanseras bättre. Det (i dagens svenska kriminalitteratur allt oftare återkommande) kriminella ämnet – sexuellt frustrerade hatiska män – är också ovanligt välbalanserat.

Fast det Sahlström, själv före detta polis, framför allt skildrar och vill skildra, tror jag, är romanpoliserna som personer och individer. Ja, människor med olika egenskaper och förmågor, lämpligheter och olämpligheter, på bättre och sämre. (3 ½ /5)

Tony Johansson kalla-xTony Johansson tredje roman, ”Källa X” (Lind & Co), med Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund är en blandad journalist-, agent- och polisdeckare.

En svensk officer dör under ett uppdrag i Jemen; en grävande journalist hittas död på Ven (och en annan är försvunnen).

Detta knyts ihop i berättande action, det betyder nära nog episkt berättande, med spänningen som en del av själva berättandet.

Och det är det, lika spännande som trovärdigt, med avslutning hos svensk säkerhetspolis och regering – i en uppgörelse med politikens dubbelmoral. (4/5)

Mats Svensson, ”Den trettonde bomben” (Lind & Co), och Marianne Stalbohm-Stieger, ”Jag tänker ofta på pingviner” (Ekström Garay), är deckardebutanter.

Mats Svensson den-trettonde-bombenSvensson har skrivit en kombinerad polisroman och terroristthriller. Alina Dragovic, säkerhetspolis i Lund, och hennes kollega Omar efterforska en eventuell terroristcell i Sverige.

Detta leder bakåt till en händelse som inträffade 1952. Ett Viggenplan störta, efter att ha lyft från Kallinge i Blekinge. Vad hände? Och vad hade planet för hemlig last?

Mats Svensson skriver temposnabbt, han fyller berättandet med action och lägger till eldstrid, dessutom. Mycket sker och det sker fort – lite på bekostnad av personteckningen, dock. (3/5)

Stahlbom Stieger jag-tanker-ofta-pa-pingvinerStalbohm-Stieger har skrivit en mer ”vanlig” pusseldeckare. Två miljöer: ett parhus i Limhamn, där huvudpersonen Monika bor, och Nya Zeelands sydspets, dit hennes son reste – och där han försvann.

Monika med väninnor blir detektiver på jordklotets bägge sidor. ”Jag tänker ofta på pingviner” är alls ingen oäven deckardebut med både ett miljötema och en spirande äldrekärlek till den tidigare polisen Olle – med mustasch. (3/5)

Tony Manieri limhamns-juveler_ljudbokTony Manieri, som förut skrivit tuffa polisromaner med Malmö som miljö, återkommer nu med gangsterromanen – eller skälmdeckaren? – ”Limhamns juveler” (Saga Egmont; först som ljudbok, kommer också i pocket). Manieris malmöitiska hittepå-gaturjargong är som Jens Lapidus i en skrattspegel.

På Mysiga Maris konditori plockar Kent och Weschka (medlemmar i ligan Limhamns juveler) upp ett tappat kuvert med en bilnyckel till en Volvo med en bärbar dator i bakluckan.

Och detta är bara början på en ordagrant hejdlös skröna om, genom och kring Malmös gangsterliv med maffiosan Giovanna Cassata i toppen.

Alltså såna här deckare på skoj gillar inte jag. Frågan är, ven varför skrattar jag då?

olseni hansen livraddaren(Christina) Olséni & (Micke) Hansen har nått till sin sjätte, ”Livräddaren”, och fjärde titel, ”Grannar i död och lust” (båda Bokfabriken), i skämtdeckarserien om pensionärerna i Falsterbo respektive mysserien om Ester Karlsson, pensionär med bostadsrätt i Lund.

Falsterbopensionärerna är lika galna som alltid, främst Egon, 87.

Det ska bli begravning i Skanörs kyrka. Egon och hans bäste vän Ragnar, också 87, hittar kyrkvaktmästaren död i en bänk. De stuvar undan honom i predikstolen. (3/5)

Olseni Hansen grannar-i-dod-och-lustMen vad händer med, hos och i Ester Karlsson med ”K”, 78 år? Börjar inte hon att bli mindre mysig och mer… säg, elak? Och den nya romanens plötsliga dödsfall under bostadsrättsföreningens städdag kunde ju vara hämtad från Falsterboserien. (3½/5)

Ska det bli så här, framöver? Det hoppas jag inte, verkligen inte. Jag hoppas att Olsén & Hansen behåller den lilla – men viktiga – skillnaden mellan sina bägge deckarserier, låter den ena serien vara skämt och den andra mys.

vTina Frennstedt ag-9Slutligen men främst: Tina Frennstedts andra polisroman, ”Väg 9”, (W&W), är den bästa skånska deckaren under första halvåret 2020!

Samma polis(er) som i debuten: Tess Hjalmarsson som leder Cold Case-enheten vid polisen i Malmö. Också liknande uppbyggnad: ett verkligt, olöst fall – ung manlig cyklist hittades död utanför Lund – har omplacerats i Sydostskåne, strax utanför Ystad.

I nutid inträffar fler mord, som binds ihop (ledtråd: vit lera) med cykelmordet. Som när en kvinnlig konstnär inför påskens konstrunda på Österlen hittas död på en speciell plats…

Väl berättat, spännande och logiskt samt en exakt skildring av Österlen. Några få ord är allt vad Tina Frennstedt behöver för att varje österlenbo, fast- som turistboende ska känna igen sig.

Det lovar jag. Läs själv så får du se… (5/5)

3 ggr kortdeckare

1) Påminnelse. Karin Wahlbergs ”De drabbade” (W&W) och Jens Lönnaeus ”Clara” (Historiska Media) har jag tidigare recenserat. Genrer: sjukhus/samhällsdeckare respektive psykologisk, ja, psykotisk spänning. Bägge innehåller dessutom atmosfärrika cykel- och gångnära stadsskildringar av dagens Lund respektive Malmö.

2) Danskt. ”Vildskud” (Politiken) är Julie Hastrups nya krimi med ”drabsefterforsker” Rebekka Holm. Just när jag läser den får jag reda på något som var på tiden: äntligen har seriens sju tidigare titlar börjat översättas till svenska. Först ut är ”En tagg i ögat”, ”Den blinda fläcken”, ”Blodig genväg” och ”Porträtt av döden” (alla Polaris, utgivna som e- och ljudböcker). Missa nu inte Hastrup, en av Danmarks främsta polisromanförfattare.

2) Danskt på danska. Danmarks allra bästa krimiförfattare, Gretelise Holm, ges inte längre ut i Sverige. Obegripligt! ”Dødfunden” (Harper Collins) – en allkrimi som speglar hela Danmark från rawfood till rasism – måste alltså läsas på danska. Gör det! I vår har jag också upptäckt Walther Reberniks kampsportthriller ”Jæger” (Byens forlag). Start i Köpenhamn, besök i skånska Arkelstorp, avslut i Italien. Även Rebernik, krimidebutant, advokat och karateutövare, tar tempen på dagens Danmark (och Europa).

Bengt Eriksson
Skrivet ungefär så här till Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, något utökat på Deckarlogg.

 

Deckarloggbäst juni 2020

Lotta Lundh vedergallningenLotta Lundh
Vedergällningen
(Lind & Co)
”Vedergällningen” – tredje polisromanen/deckaren med Erik Ljung vid Sunnepolisen och hans hustru Cissi, lokaltidningsjournalist – är sååå mycket bättre än de föregående titlarna. Brotten är bestialiska, som de brukar vara i Lundhs böcker, men själva mordsätten förmedlar ju en ilska som känns befogad och passar för att visa hur mördaren känner. Infogade detaljer från makarna Ljungs privatliv, polisstationen och tidningsredaktionen kompletterar och fördjupar utan att lägga sig i vägen för kriminalintrigen.

Schunke derattslosa-inb-192x300Malin Thunberg Schunke
De rättslösa
(Piratförlaget)
Andra titeln med de bägge EU-juristerna, svenska Ester Edh och italienska Fabia Moretti, har författats med drabbande ilska och patos. Ämne: Dödens triangel, det område vid Neapel där giftiga sopor – tänk cancer – dumpas. Utifrån detta skildras Eurojusts arbete, maffia och poliskår, arbetsvillkor för säsongsarbetare, förbjuden giftbesprutning, Europas fattigaste fattiga och Esthers knepiga kärleksliv. Många trådar som till sist förenas så att de ”De rättslösa” ordagrant drabbar läsaren. Jag blir lika arg som författaren.

Louise Doughty spar-7Louise Doughty
Spår 7
(Forum)
Lisa är en ande som uppfattar allt men inte kan minnas mycket eller göra något. Hon är fast på Peterborough-stationen i England där hon avslutade sitt liv genom att hoppa framför ett godståg. Det är orimligt men jag är rätt förtjust i det orimliga om det beskrivs på rätt sätt. Men det som är riktigt bra är beskrivningen av förhållandet med den unga, charmiga AT-läkaren. Han bryr ju sig om henne. Hon verkar faktiskt vara lite labil. Det blir långsamt värre, värre och värre. Precis som i verkliga livet. (Ur Mariette Lindsteins gästrecension.)

Ullberg Westin ett-enda-andetagGabriella Ullberg Westin
Ett enda andetag
(Harper Collins)
Vilken timing! En global pandemithriller som kommer ut mitt i en grasserande global pandemi. Johan Rokka vid Hudiksvallspolisen och än mer hans kollega Janna Weissmann ställs inför enorma utmaningar när ett globalt medicinskt hot får sitt epicentrum på glesbygden utanför denna hälsingestad. Det låter som att det passerar gränserna för polisromanens möjligheter när det gäller rimlig trovärdighet, men i Gabriella Ullberg Westin har verkligen lyckats med en råstark intrigkonstruktion i sin nya bok ”Ett enda andetag”, sjätte delen av hennes serie ”Morden i Hudiksvall”. (Ur Anders Kapps recension.)

Malin LIndroth rolfMalin Lindroth
Rolf
(Norstedts)
Rolf Boman, jag-berättare och huvudperson, kan beskrivas som att ”han kokar av vrede och oförrätter” men det går också att skriva att han darrar av förtvivlan, ensamhet och sorg. Rolf är cirka 60 och har fått ett vikariat som lärare på Komvux. Han träffar där ”Pinkie”: ung kvinna med tvåfärgat hår, täckjacka i silver, tajta jeans, stövletter med kedjor. Eller ”min skära”. För det handlar inte om utan om ”skärlek”. Pinkie skär sig. Rolf ser på. En obehaglig och sorglig roman som på 160 korta sidor; en nästan-deckare och verklighetskrimi.

 

Europas fattiga och rättslösa

Malin Thunberg Schunke
De rättslösa
(Piratförlaget)

Malin Thunberg Schunkes andra deckare med de bägge kvinnliga EU-juristerna har författats med drabbande ilska och patos.

Det är drivet och limmet i ”De rättslösa”.

Thunberg SchunkederattslosaEller säg att Thunberg Schunke, debutantprisad av Svenska Deckarakademin, var urförbannad när hon skrev sin nya, andra roman med de bägge kvinnliga juristerna, svenska Esther Edh och italienska Fabia Moretti, vid Eurojust (EU:s straffrättsliga byrå).

Ämne: Dödens triangel. Så kallas området vid Neapel där giftiga sopor – tänk cancer – dumpas.

Utifrån detta parallellberättas om Eurojusts arbete, maffia och poliskår i Italien, arbetsvillkoren för säsongsarbetare på grönsaksodlingar, förbjuden giftbesprutning, Europas fattigaste fattiga och Esthers knepiga kärleksliv.

Mycket blir det, svårt att hänga ihop har det. Som fem, sex romaner i en.

Ha tålamod! Håll ut!

Till sist förenas trådarna och ”De rättslösa” drabbar läsaren. Jag blir lika arg som författaren.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gotas Medias tidningar

En Wallander i Moskva

Fortsatt plock i Deckarloggs hyllor med pocketdeckare på engelska. Nu hamnade jag i (först) Sovjetunionen och (sen) Ryssland. Har du upptäckt och läst Stuart M. Kaminsky?

***

Porfiry Petrovich Rostnikov har många smek- eller snarare öknamn – som ”Kylskåpet”, ”Kiosken” och ”Badkaret”.

Kaminsky A Fine Red RainA Fine Red Rain (1987)

1941 var han en ung rysk pojksoldat som steg ut framför en tysk stridsvagn. Han lyckades stoppa den med en handgranat, stulen från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Rostnikov både krigsveteran och nära på krympling.

Men trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sej genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den ryskättade amerikanen Stuart M. Kaminsky. Numera har Rosmikov avancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

Kaminsky Blood RublesBlood and Rubles (1996)

En stad som inte är singular utan plural: staden byter skepnad, förändras och ”utvecklas”, om det är ordet.

Stuart M. Kaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. ”A Fine Red Rain” utspelar sej i det kommunistiska Sovjetunionen . I ”The Man Who Walked Like A Bear” har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, ”Blood & Rubles (alla Ballantine)”, är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, ”demokratiska” Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrat i, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100 000 poliser har så dålig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja sin familj – från plommon på torget till rubler från maffian.

Kaminsky A whsiperA Whisper to the Living (2010)

I ”Blood & Rubles” utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach, inspektörerna Emil Karpo och Elena Tirnofeyeva med flera – ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett kafé skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sej gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola. Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.

Bengt Eriksson
Publicerat i DAST Magazine 1997

Stuart M. Kaminsky (1934-2009) skrev flera deckarserier och även böcker utanför såväl serierna som deckargenren. Serien om den ryske kriminalinspektören Rostnikov omfattar många fler titlar än dem jag nämner i texten.

Bra polisromaner och deckare samt intressant läsning om Sovjetunionen: under, på väg ur och efter. Här är en lista med samtliga titlar i Rostnikov-serien:

Rostnikov’s Corpse (1981)
(även med titeln Death of a Dissident)
Black Knight in Red Square (1983)
Red Chameleon (1985)
A Fine Red Rain (1987)
A Cold Red Sunrise (1988)
The Man Who Walked Like a Bear (1990)
Rostnikov’s Vacation (1991)
Death of a Russian Priest(1992)
Hard Currency (1995)
Blood and Rubles (1996)
Tarnished Icons (1997)
The Dog Who Bit a Policeman (1998)
Fall of a Cosmonaut (2000)
Murder on the Trans-Siberian Express (2001)
People Who Walk in Darkness (2008)
A Whisper to the Living (2010)

En deckare i fickan: Dan Kavanagh

Åtskilliga är de deckarförfattare som importerat en hårdkokt amerikansk privatsnok á la Marlowe, Spade och Archer och omplanterat honom i någon europeisk stad. Resultat: (oftast) pastisch.

Duffy_250Men Dan Kavanagh försöker inte ens. Hans före detta polis och privatdetektiv, Nick Duffy, bor i Acton, London och är lika engelsk som fish’n’chips, Monty Python och Ray Davies (i The Kinks).

Och därtill bisexuell.

Duffy läser artiklarna i tidningarna – ”Måste homosexuella byta livsstil?” – och oroar sig. Kollar benen och ryggen (några förändringar?). Har han gått ner i vikt? Hela tiden oroar han sig för AIDS.

I Kavanaghs första deckare, ”Duffy”, är miljön Soho – men inte turisternas Soho.

Duffy tar oss med till peep-showernas, stripklubbarnas och sexbutikernas ägare: till Sohos ”maffia” eller, med Duffys ord, ”de lokala affärsmännen”.

Seriens andra titel, ”Putting In The Boat” (bägge Penguin), är ett kunnigt fotbollsreportage om Athletic, en liten kämpande Londonklubb i tredje divisionen.

Dan Kavanaghs deckarromaner är lika mycket guider till Londons miljöer och människor – som de är deckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Expressen 1989

PS. Dan Kavanagh var/är ”deckarpseudonym” för den engelske författaren Julian Barnes.

Att vara mamma – och polis

Susie Steiner
Person okänd
Övers: Fredrika Spindler
(Lind & Co)

En deckare kan innehålla så mycket.

Det kan vara allt från hårdkokta maffiahistorier, rena polisdeckare med många tekniska detaljer eller spänningsromaner som fokuserar mer på relationer och karaktärsutveckling… och så vidare. Det är det som är så kul med deckare.

I ”Person okänd” är det relationerna och karaktärernas dilemman när de hamnar i situationer med dubbla lojaliteter som driver historien framåt. Det är inte den där nagelbitaren som du inte kan släppa trots att det är mitt i natten för att det är så olidligt spännande. Den har en mer lågmäld spänning som gör att du vill lyssna vidare.

Susie SteinerEn rik finansman blir knivhuggen och blöder till döds i en park utanför Cambridgeshire-polisens huvudkontor. Trots att det sker mitt på eftermiddagen är det ingen som ser något, förutom den kvinna som försöker återuppliva honom.

Poliskommissarie Manon Bradshaw har fått en kontorstjänst på grund av sin graviditet. Hon har lämnat London för ett lugnare liv i småstaden tillsammans med styvsonen Fly. Allt raseras när Fly misstänks vara inblandad i mordet.

Bokens stora styrka är den komplicerade intrigen. Författaren knyter på ett skickligt sätt ihop de olika karaktärer i ett finmaskigt nät. Lojaliteter sätts på prov och huvudkaraktären ställs inför flera svåra dilemman.

Hon är polis men deltar inte i mordutredningen eftersom hennes adoptivson är misstänkt. Boken ger en intressant skildring av hennes kluvenhet inför att både vara mamma till en misstänkt mördare och polis.

Manon Bradshaw genomför en egen utredning och hittar nya spår som de andra poliserna missat. Hennes kollegor måste ta ställning. Vems sida står de på egentligen?

Historien skiftar perspektiv mellan de olika karaktärerna och inledningsvis kan det upplevas lite rörigt. Men om man ger det lite tid faller det sig naturligt. Susie Steiner är en intressant författare som skriver kriminalhistorier med nya och oväntade infallsvinklar, tycker jag.

Samuel Karlsson,

bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö är återkommande recensent på Deckarlogg. Som den uppmärksamme lagt märke till så lyssnar han på fler deckare än han läser. Därför har han också startat facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” för er som just lyssnar hellre än läser. 

Sommardeckare under päronträdet (9): Historiskt, musikaliskt och språkligt sväng i New York

Ray Celestin
Gangsterns klagan
Övers: Ann Margret Forsström
(Southside Stories)

(Blåser i träa idag och alltför svalt under päronträdet, så istället sitter jag vid frukostbordet i köket och läser Ray Celestins tredje deckare ”Gangsterns klagan”.)

Han bor i London men skriver så amerikanskt att jag tänker på amerikanerna James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (både musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare).

Nej inga jämförelser – mest för att leda dig, som inte läst Ray Celestin förut, i de rätta riktningarna.

Läst förut förresten, det borde du ha gjort. Celestins debutdeckare ”Yxmannen” (2016 i svensk översättning) utsågs av Svenska Deckarakademin till årets bästa översatta kriminalroman och uppföljaren ”Mafioso” (2017) nominerades till samma pris.

Ray CelestinPlatsen är den här gången New York (tidigare New Orleans och Chicago, nästa gång förresten, i vad som på engelska kallas ”The City Blues Quartet”, blir det Los Angeles), där de efter de tidigare böckerna bekanta privatdetektiverna Michael Talbot och Ida Davis/Young nu befinner sig för att reda ut och ordna upp det för Michael som sitter fängslad, misstänkt för mord.

Det är ena berättelsen, ett slags privatdeckarstory.

Här finns också en parallell historia med och om Gabriel Leveson, som driver Club Copacabana åt maffiabossen Frank Costello och får i uppdrag av denne Costello att ta reda på var ett par miljoner som en annan gangster, Bugsy Siegel, lånade av Costello kan ha tagit vägen.

Och det är brådis, för Gabriel, eftersom han om en vecka drygt måste fly landet med sin systerdotter efter att också han försnillat pengar från maffian.

Själva kriminalintrigerna och de är sådär, rätt ordinära, varken bra eller dåliga, flipp eller flopp, men helt åkej. Och jag tror det mest beror på skriftspråket; Celestin skriver ordrikt uppkäftigt svängigt amerikanskt när han skildrar miljöer och personer men betydligt vanligare och därmed tråkigare när han borde driva upp spänningen.

Så det intressanta – det verkligt spännande – blir hur Celestin förankrar sin roman i den historiska tiden och verkligheten. Att han för in autentiska personer, miljöer och händelser i sin fiktion.

Det kan vara att ju både Frank Costello och Bugsy Siegel var maffiagangsters också i verkligheten, liksom att klubben Copacabana funnit – ja, fortfarande finns för den delen. (Jag måste googla och kolla men det stämmer.)

Och att sångerskan Carmen Miranda uppträder på Copa med typisk blomkruka i håret, att Dean Martin och Jerry Lewis underhåller mellan musiken och att bland andra Frank Sinatra och Rocky Graziano finns i publiken, bägge amfetaminhöga.

Som rätt ur verkligheten?

Några sidor längre fram återvänder förresten Louis Armstrong till New York efter att ha varit på turné (och det blir bråk med busschauffören som kört dem, men det får du läsa mer om i boken).

Det är detta som är själva grejen med Ray Celestins musikhistoriska deckare – det autentiska. Hans kriminalromaner upplever jag som så verkliga att de kunde vara kriminalreportage (med inslag av musikjournalistik).

Riktig vad som är exakt historiskt och vad han fifflat en smula med framgår av efterordet. Grejen är, som jag skrev, att det svänger om Celestins kvartett (hittills tre romaner på svenska): det svänger språkligt och historiskt, musikaliskt och mänskligt.

Och kriminallitterärt, visst, åkej, det också.

Bengt Eriksson

 

Andrea Camilleri (född 1925 på Sicilien, död 2019 i Rom)

Andrea Camilleri
Land: Italien, närmare bestämt Sicilien
Genre: sicilianska polis- och mansromaner

Huvudpersonen är miljön: den italienska ön Sicilien i allmänhet och den fiktiva staden Vigàta i synnerhet. (Om staden Vigàta funnits på kartan hade den kunnat hittas på Siciliens sydvästkust, någonstans mellan de verkliga städerna Sciacca och Agrigento.)

Guiden till denna miljö – idag och historiskt, geografiskt, kulturellt, politiskt, samhälleligt, kriminellt, språkligt, mänskligt och, inte minst, gastronomiskt – heter Salvo Montalbano, kommissarie i den nämnda staden Vigàta.

Så kan Andrea Camilleris deckare – polisromaner – beskrivas. Författaren Camilleri verkar ha utsett sej själv till chef för något som kan kallas sydvästra Siciliens informationsinstitut med syfte att förmedla kunskap om denna del av Italien och Sicilien.

Andrea_Camilleri_2010_by_Marco_TambaraMaffian! utropar du. Ja, det enda som vi i Sverige känner till om Sicilien är väl att där håller den italienska maffian till. Naturligtvis handlar Camilleris deckare om maffian…

Ja och nej.

Andrea Camilleri. Foto: Marco_Tambara

I den svenska utgåvan av ”Vattnets form” (2000), som inleder Montalbano-serien, har journalisten Tomas Lappalainen skrivit ett förord. Lappalainen, som även publicerat boken ”Maffia” (1993), redogör för ett samtal mellan traktens maffiaboss och en ung Camilleri.

Samtalet, som Camilleri långt senare skulle återanvända i ”Utflykten till Tindari” – en av de få titlarna i serien där maffian är en del av huvudintrigen – avslutades med följande ord från bossen: ”Skjuta folk, det är bara sånt man tar till när man misslyckats med att vara mafioso.”

Att Camilleri inte fokuserar på maffian ger faktiskt en bättre bild av maffians makt och verksamhet, menar Lappalainen. Maffian är ständigt närvarande, i böckerna liksom i det sicilianska samhället. Maffian finns där och verkar men syns och märks knappt.

Som i ”Vattnets kraft”. Intrigen spinner kring en byggmästare och politiker som hittas död – med byxorna neddragna – i en bil på la mànnara: en strandäng där Viàgatas prostituerade håller till och en man i hans ställning inte borde befinna sej. I förbigående noterar Camilleri att könshandeln organiseras av den lokala maffian.

Det sicilianska samhället är varken lättbeskrivet eller lättförståeligt. Men jag undrar om inte beskrivningen av maffians ständiga men osynliga närvaro också ska läsas i överförd betydelse?

Sammanhållningen mellan familj, släkt och vänner är viktigast av allt, själva fundamentet. Privatliv vävs ihop med politik, affärsverksamhet och kriminalitet. Samhället definieras inte av politikernas lagar utan av människornas liv. Vilket är historiskt betingat: under 2.700 år, skriver Lappalainen, invaderades Sicilien av greker, fenicier, romare, araber, spanjorer, normander…

Det sicilianska samhället har ”vattnets form” – det formas efter människorna.

Även om öns invånare förenas i misstro mot staten och hat mot polisen, dess väktare, så är Sicilien också ett klassamhälle. I originalböckerna får Camilleri detta att framgå på ett lika enkelt som genialt sätt: de fattiga pratar sicilianska och de mäktiga italienska (för att generalisera något). Även på svenska anas klasstillhörigheten – ett gott betyg till översättaren Barbro Andersson.

Kommissarie Salvo Montalbano har liknats vid kommissarie Maigret. Nja, snarare påminner han om spanjoren Manuel Vázquez Montalbáns buttre och egocentriske privatdetektiv Pepe Carvahlo, verksam rätt över vattnet i Barcelona. Att Montalbano, t ex i ”Terrakottahunden”, gärna läser deckare av sin spanske namne Montalbàn är ingen tillfällighet.

Kommissarie Montalbano bor ensam i ett hus vid stranden. På natten badar han naken och samtalar med kuken om Livia, sin särbo på fastlandet i Genua. Egentligen är han rätt nöjd med att hon bor på avstånd och kommer på besök ibland. Men det beror inte på att han roar sej brevid. Montalbano är något så sällsynt som en trogen – sexuellt alltså – deckarhjälte.

Han stora passion – större än Livia – är mat. Det har hänt att han efter en avslutad måltid gått ut i restaurangköket och – tacksam, ja, rörd – skakat hand med kocken.

Somliga rätter är nog specialiteter för sydvästra Sicilien. Åtminstone tror jag inte att de serveras på italienska restauranger i Sverige: mostazzoli (fruktkakor), sardiner i citronsås, täppsniglar, pasta i bläckfiskbläck, cucuzzeddra (vit pumpa), nyfångad kokt rödbarb, pasta med äggplantor och saltost…

Böcker:
Vattnets form (La forma dell’acqua)
Smörgåstjuven (Il ladro di merendine)
Terrakottahunden (Il cane di terracotta)
Violinens stämma (La voce del violino)
Montalbanos nyår (Gli arancini di Montalbano)
Telefonkoncessionen (La concessione del telefono)
Utflykten till Tindari (La gita a Tindari)
Krukmakarens åker (Il campo del vasaio)

Samtliga översatta av Barbro Andersson

Bengt Eriksson
Något uppdaterat, annars ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag

Kriminellt på dagens svenska landsbygd

Aline Lilja Gladh
Tändstickan
(XIV Förlag)

”Tändstickan” har den bästa deckarinledning jag läst på länge.

Någon smyger efter en kvinna genom Uppsala. Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord.

Aline TändstickanSkickligt skrivet av debutanten Aline Lilja Gladh.

Därefter byts genren från thriller till modern landsbygdsdeckare. Miljö: Örbyhus med omnejd (inklusive Stockholm, tio mil bort).

Här finns en golfklubb med restaurang, ett kriminellt motorcykelgäng, café och loppis. Inte samma nerv längre men en nära skildring av ett litet samhälle och dess noga porträtterade invånare.

Det kriminella – maffia, gangsterkrig, knark, mordbrand och mord som utreds av den lokala polisen i lilla Örbyhus! – är väl mindre trovärdigt.

Slutbetyg: underhållande och rätt spännande debutdeckare. Så gärna en uppföljare!

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019