Ingenting kommer att bli som förut

Sedan. Över. Efteråt. Orden upprepas som ett mantra. När coronan är över, sa någon på teve. Efter coronan, säger man också. Efteråt, säger man, när det vanliga kommit tillbaka. Vardagarna och helgerna, som de var. Det gamla, vanliga Sverige. Livet, som vi levde det.

Nej, det gamla, vanliga återkommer inte. Hur skulle det kunna gör det? Inte på många år, inte under din och min livstid. För oss finns inget efteråt; inget efter, sedan och utan corona. Det som finns är med. Våra liv med corona. Vi som lever måste fortsätta att leva med coronan.

Fungerande vaccin? Det lär dröja. Effektiv läkemedel? Också det dröjer. När sjunker antalet smittade och avlidna till få eller ingen? När ska större folksamlingar tillåtas igen? När går det att sätta sig på ett fik, var- och när- och hur som helst?

En andra coronavåg – när kommer den? Eller blir det ingen andra våg? När kan ”de äldre” umgås med ”de yngre” igen? Någonsin – eller aldrig? Hur ska man få ur kroppen att göra en kringgående rörelse när man möter någon på gatan? Kommer alla att ha städsenariga händer som en påminnelse?

Jag tror inte särskilt mycket kommer att bli som förut, inte riktigt som tidigare. Hur skulle någonting kunna återgå till vad det var? Sedan och efter, under och med corona och covid-19, pandemi, symtom och smitta, sjukhus och IVA, oro och rädsla, social distans och corontän, stängda gränser och reseförbud; denna tid då liv och död kom allt närmare varann.

Bengt långsmal

Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.

Alla har vi tvingats förhålla oss till en förändrad verklighet. På gott och ont, skrev jag nästan. Men det finns inget gott och bra med corona. Vad vi kan göra som bäst och mest är att dra lärdom av våra – olika – sätt att hantera livssituationen. I hemmet och på arbetsplatsen, som även den ju blivit hemma för många.

Några blev amatörimmunologer på sociala medier, det kan nog vara bra som självterapi. Jag har en tendens att deppa ihop, det är inget bra. Bättre att försöka handskas praktiskt med situationen. Området kultur och media var nog snabbast med att hitta alternativa möjligheter och aktiviteter – nät istället för scen – men restauranger och caféer, matbutiker och vissa småföretagare kom också snabbt igång.

Hemma hos- och andra nätkonserter, som jag ju skrivit om flera gånger, tål att nämnas igen: de blir fler och fler – och bättre. Ett par exempel: brittisk heldagsfestival med folkmusiker som spelade och sjöng hemma hos sig själva på olika platser och amerikansk radiostation som blev nätteve med presentatören hemma i köket och artisterna i sina vardagsrum, istället för att de kom till studion.

Helgen som gick ersattes den inställda fysiska Litteraturrundan i Skåne av en digital litteraturrunda (jo, lite mallig för det är jag), allt fler poeter läser lyrik på Instagram, en digital skånsk bokmässa planeras till juni och Göteborgs inställda bokmässa planerar för digitala sändningar av litterära seminarier. Här i sydöstra Skåne har biblioteken börjat med strömningstjänst för filmer (och även Sjöbo bibliotek, i min hemkommun, levererar nu böcker hem till risklåntagare).

Restauranger införde hämtmat och hemkörning, matbutiker utökade hemkörningen till riskgrupper, småföretagare kom äntligen igång med nätförsäljning. Men vad är tillfälligt Vad blir kvar?

Kommer företag, inklusive tidningar, tycka att det gick bra det där med att anställda jobbar hemma, det får de fortsätta med så kan vi skaffa en mindre, billigare lokal? Hur många teveintervjuer kommer också i fortsättningen att göras på distans med den intervjuade vid sin dator eller till och med genom mobilen? Ja, varför måste tevejournalister lämna redaktionen? Ska Sveriges Radio fortsätta att sända program hemifrån programledarens garderob?

Tillverkare av dataprogram och appar för videokommunikation lär jobba febrilt med att förbättra sina produkter.

Hemma hos- och andra nätkonserter tror jag kommer att fortsätta, både som komplement till och istället för fysiska konserter. Det verkar redan nu swishas rätt så bra med pengar som tack för vissa nätkonserter, tänk då hemma hos-konserter med Håkan Hellström som kör nya låtar, Bruce Springsteen i duetter med frugan Patti Scialfa eller Bob Dylan vid pianot. Hur mycket skulle du slanta iväg för att få en hemlig länk, kunna titta och lyssna?

Hur blir det förresten med Ystads jazzfestival, ska årets festival genomföras på nätet?

Lyrikuppläsningar och bokreleaser på nätet kommer nog att fortsätta. Och varför inte en årlig digital poesifestival, som ju till och med kan gå utanför Sverige och vara internationell. Vilket lyft för lyriken! Lokalt får biblioteken gärna permanenta hemkörningen av låneböcker – i en så stor och avlång kommun som till exempel Sjöbo bor många långt ifrån närmaste biblioteket och har svårt att ta sig dit.

Och förresten undrar jag om inte alla frilansjournalister nu kommer att förstå hur enkelt det är att intervjua vem som helst om vad som helst var som helst i världen? Bara att sälja in en intervju till någon lämplig ug med någon lämplig ip i typ Los Angeles, Johannesburg, Bangalore eller Sydney. Kontakta hen och göra en intervju med mobilen eller datorn via Zoom eller liknande. Både se och höra, kanske till och med få ip:n att sätta sig på ett café eller gå omkring på stan och visa, i mitt troliga fall, den fiktiva kriminalmiljön i verkligheten.

Först läste jag att fysiska bokhandlar fått det besvärligt, de säljer färre böcker. Sen läste jag att bokförsäljningen på nätet ökat och att strömningstjänster som Storytel fått fler abonnenter. Det var ju bra, lite väger det väl upp. Men jag undrar, tänk om coronan bidrar till att sätta fart på läsandet av e-böcker? Det vore ju riktigt bra. Inte för förlagen kanske men för författarna, särskilt för oss egenutgivande författare eller de som driver små pytteförlag. Att göra och ge ut en e-bok kostar ingenting mot att ge ut en fysisk bok. Ju fler som läser e-böcker desto mer demokratiseras bokutgivningen.

Bengt Eriksson
Publicerat, lite kortare, i Ystads Allehanda 2020

Från krimi till poesi

Inte ofta som jag lägger upp något på Deckarloggs systerblogg Dikter och tankar. Fast nu har jag gjort det: något jag skrev om Julia Werup, släktskapen är som ni tror, i Ystads Allehanda.

Julia Werup SupernovaNämligen en kombinerad recension av hennes nya diktsamling ”Supernova” liksom hennes nya album ”Blixtra”.

Brukar ju hävda att de litteraturformer som står närmast varandra är krimi och poesi. Nej, inte innehållsligt, för både krimi och poesi kan ju handla om vad som helst. Men till orden, till ordnyttan.

I få andra litteraturformer är det så livsviktigt att formulera sig rätt, hitta de exakta orden och formuleringarna, som i just krimi och poesi: för att blotta och lyfta innehållet.

Julia Werup BlixtraTycker alltså jag och det har jag tyckt sen jag lärde mig läsa ett par år in på 50-talet, ända sen dess har jag varvat krimi och poesi, deckare och lyrik i min läsning. Men jag har ju under åren stött på vissa som inte ens fattat vad jag menar…

Må så vara, ingen lust att förklara det (igen). Blott detta: Julia Werup är värd att ta del av, både hennes nerviga ord  i pappersdiktsamlingen och hennes avvaktande men också attackerande röst på det klingande albumet.

Gör det! Kicka på länken HÄR och följ med till bloggen Dikter och tankar.

Bengt Eriksson

 

 

 

 

Så poetiskt, vackert och hemskt

Sara Stridsberg
Kärlekens Antarktis
(Albert Bonniers)

Låt mig börja med en vädjan till Svenska Deckarakademin: Nominera ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsbergs som en av årets bästa svenska kriminalromaner.

Stridsberg skildrar det som kriminalromaner (deckare, polisromaner, noir, thrillers och alla andra undergenrer) handlar om; djupast inne, längst ner. Vad de/t egentligen handlar eller borde handla om.

Och hon gör det på ett skriftspråk där prosa och lyrik förenas av livsnödvändighet, av livets förbindelse mellan liv och död, döden och livet.

Med varje mening och ord visar hon varför jag så envist använder benämningen krimi och varför jag lika envetet hävdar att bra kriminallitteratur skrivs granne med poesi.

Redan från romanens första stycke – den första och så andra, tredje, fjärde meningen – överväldigar hon mig, allt mer och mer, börjar krama mitt hjärta ur min kropp. ”Hon” kan förresten vara både författaren och huvudpersonen.

Sara StridsbergHon heter – hette – Kristina, kallad Inni. Det är den styckmördade, prostituerade kvinnans berättelse. Hennes berättelse och ”hennes” kan också syfta både på författaren och huvudpersonen.

Den styckmördade kvinnan berättar, den redan när berättelsen börjar döda kvinnan. Det blir så starkt att jag inte kan återförmedla det.

Som jag skrev: ”Kärlekens Antarktis” handlar om det som kriminalromaner handlar om – eller borde handla om – djupast ner i sig, längst ner i grunden för liv som död.

Naturligtvis – ett konstigt ord, ingenting i den här berättelsen borde vara ”naturligt” – kan en läsare inte undgå att tänka på Catrine da Costa, också styckmördad, också prostituerad, också missbrukare.

Inni är inte Catrine. Inni är Inni. Men också många; hon är alla, hon är också Catrine.

Om jag, en vit åldrande man, drabbas så att jag då och då måste ta en paus för att klara av att läsa, hur ska då kvinnor drabbas? Jag undrar men svara kan jag förstås inte.

Boken kan också, fast ännu har jag inte nått dit i läsningen, för mig handlar ”Kärlekens Antarktis” alldeles för påtagligt om verkligheten, liv och död på ordagrant allvar, men romanen kan också läsas som en skarp, arg, ilsken kommentar till de allt fler kvinnliga brottsoffren i dagens kriminallitteratur och ännu mer i deckarserier på TV.

Eller snarare: kvinnor som brottsobjekt, till och med det.

Men Sara Stridsberg förvandlar den döda, styckmördade, prostituerade, drogmissbrukande Kristina till ett brottssubjekt i sin – författarens och huvudpersonens – berättelse; efter döden, efter styckmordet, som död.

Det ska fan vara kvinna i detta liv, jag anvundas inte.

Att det kan vara möjligt, det finns få författare som klarar av detta, att använda skriftspråket så skönt, ja, det är ordet, och så poetiskt, så vackert, för att skildra det värsta och hemskaste: det mänskliga livet som både död och liv.

Vad livet gör med människor. Vad människor rymmer inom sig. Vad betyder ordet mänskligt? Vad är en människa?

Vissa meningar är ohyggliga (nu måste jag hämta andan igen). Det kan vara raka och direkta men ändå poetiska formuleringar – och samtidigt ohyggliga, obarmhärtiga i sin skildring av Innis död (och liv).

Avslutar med en uppfordran: Vill inte ni ledamöter i Svenska Deckarakademin slutgiltigt göra bort er så nominera Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” som en av årets bästa… ja, ”deckare”.

Själv har jag svårt att tänka mig att Sara Stridsberg inte hamnar högst upp när jag ska summera krimiåret 2018.

Bengt Eriksson