Om dysfunktionell olycka och lycka

Karin Valtersson
Angelika
(Polaris)

Läser på bussen in till Lund, börjar skriva recensionen där på bussen, om det ska kallas recension innan jag läst klart, fortsätter att läsa och skriva på tåget mot Göteborg.

Förlaget Polaris måste ha en redaktör eller två, som uppskattar språk och blir förtjust(a) när författare har sitt eget skriftspråk.

Tidigare var det Karin Smirnoff, som Polaris plockade upp och gav ut med hennes säregna norrländska dialektprosa, nu är det Karin Valtersson, som förlaget låtit debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar i en annan författares ordbehandling, men nu en enda mening.

Detta dessutom i den så kallade spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till.

Valtersson fångar och sveper istället in läsaren, det är jag, som i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också.

Systrarna är svenskar, förresten. Egentligen börjar systrarnas historia i Sverige.

Men i romanen börjar det i Madrid, där Angelikas livsbana grundläggs, nej, det är fel ord, men livet skadas, snurras till, åsamkas sår och skorpor, och fortsätter i London, dit hon flyttar vidare, gifter sig rikt, får barn och, alltså, försvinner.

Det har inte minst i spänningsromaner blivit allt mer vanligt med dysfunktionella familjer och domestic noir eller crime, men Karin Valtersson behandlar ämnet på sitt eget sätt i porträttet av dubbelsystrarna och deras omgivning; makar, barn, pappan, mamman eller mammorna, arbetskamrater…

Samtidigt som hon porträtterar Storbritannien kontra Sverige, alla… ja, inte likheter utan olikheter, svenskar och engelsmän är ju så olika, i traditioner, i temperament, i att vara eller inte vara, bara en sån sak som skolundervisningen, hela skolväsendet.

Här finns varken några pratminus heller, det är en annan sak, eller citationstecken, när människor pratar och tänker, detta ingår också i Valterssons skriftspråk, det vill säga saknas.

Romanen ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättelsen, så som den är berättad, nästan lite onödigt känns det som att romanen faktiskt blir en thriller, till och med en deckare, något mer handgripligt kriminellt, när slutet närmar sig, för att det var så spännande ändå.

I slutet ändras tonen också, kapitlens längd, de blir kortare, mer luft på boksidorna efter kapitlens slut, mer av thrillertempo, nästan staccato.

Det är bra skrivet och berättat. Karin Valtersson är ännu en bra svensk spänningsdebutant, hur många finns det redan nu i år?

Sitter på ett café på Avenyn i Göteborg, läser de sista sidorna i romanen, skriver de sista meningarna i recensionen: bra det här, mycket bra, spännande, mycket spännande.

”Angelika” slutade oväntat, det tycker jag nog också, både med människan och romanen.

Bengt Eriksson

Rättsläkare som skriver rättsläkardeckare

Uppstod lite diskussion om återutlägget på Deckarlogg med recensionen av Elias Palms debutdeckare ”Corpus delicti”. (HÄR finns den recensionen).

Var han och boken verkligen så bra som jag hävdade? Och hur är hans deckare som arbetsplatsskildring inom facket rättsmedicin, rättsläkare och obducenter?

Trovärdigt? Ja, han är (eller var) ju själv i yrket, som jag replikerade.

Här kommer i alla fall, som en uppföljning, den intervju jag gjort med deckarförfattaren och rättsläkaren Elias Palm.

***

Följande text har två alternativa rubriker: ”Den ofrivillige deckarförfattaren” och ”Ett passande jobb för en kvinna”.

I slutet av 90-talet, då Patricia D. Cornwells böcker om den kvinnliga amerikanska rättsläkaren Kay Scarpetta hade börjat få många läsare också i Sverige, skrev jag en artikel om ett par kvinnliga rättsläkare, den ena i Stockholm och den andra i Lund. Vi pratade om USA och Sverige, kriminalfiktionen och verkligheten.

Då var det ont om kvinnliga svenska rättsläkare, i verkligheten alltså. Medan de började bli allt fler också i svensk kriminalfiktion.

Internationellt hade Kay Scarpetta sällskap av Temperance Brennan, rättsmedicinsk antropolog hos den kanadensiska kriminalförfattaren Kathy Reichs. I TV-serien om kommissarie Morse kunde man se rättsläkaren Laura Hobson i Oxford. Senare har den amerikanska TV-serien ”Jordan” (om rättsläkaren Jordan Cavanaugh) tillkommit.

Vem som var först i Sverige har jag inte forskat efter men några författare som (spontant ur minnet) låtit kvinnor bli rättsläkare är Gösta Unefäldt, Helene Tursten och Åke Edwardson. Vid filmatiseringarna av böckerna bytte också Anna Janssons kvinnliga rättstekniker yrke till rättsläkare.

Elias Palm, rättsläkare och författare. Foto: JFK Photo.

Samt Elias Palm, som hittills gett ut två titlar, ”Corpus delicti” och ”Causa mortis” (bägge Ordfront), i en trilogi där Ella Andersson inte bara är rättsläkare på en anonym ort i Sverige utan dessutom huvudperson. När Palm inte skriver krimi så arbetar han också som rättsläkare, på Rättsmedicinen i Lund.

Krimi, förresten. Låt mig ta den här omvägen, för Elias Palm bekräftar min tes att många (de flesta? alla?) som skriver krimi har ett större syfte med författandet än att enbart skriva spännande kriminalhistorier. Palm tänkte inte ens skriva en krimi.

– Jag hade en idé, berättar han. Eller rättare sagt, jag hade upplevt någonting som jag ville skildra. Men var snäll och avslöja inte för mycket om intrigen…

– Tänk om man gav upp allting och bara försvann. För att börja om på nytt. Jag ville gestalta den känslan, som jag själv hade haft. Så jag skrev en roman och lämnade in till förlaget.

– Men, säger Palm, eftersom huvudpersonen var rättsläkare tyckte förlaget att det snarare borde vara en kriminalhistoria. Och undrade om jag skulle kunna förändra berättelsen mer åt det hållet. Egentligen var det inte så mycket som behövde skrivas om men spänningsmomenten blev något mer intensiva.

Döda människor, lik, våld, mord, blod, skalpeller och obduktioner…

Elias Palms debutkrimi: ”Corpus delicti”.

De flesta måste väl tycka att det är obehagligt att läsa sådana beskrivningar. Man kunde ju tro att författare väljer att ha en kvinna som rättsläkare för att få en balans mellan det hårda, tuffa och det kvinnliga som brukar anses stå för det mjuka. Men för Elias Palm var det inte så.

– Med tanke på mitt eget yrke, säger han, föll det sig naturligt att skriva om en rättsläkare. Och att jag valde att ha en kvinnlig rättläkare berodde dels på att läsaren inte skulle uppfatta huvudpersonen som ett alter ego och dels för att jag tyckte jag kunde skapa en spännande karaktär utifrån starka och komplexa kvinnor i min närhet.

Jag berättar för Elias Palm om de där intervjuerna jag gjorde för drygt tio år sen och så få kvinnor som då var rättsläkare i Sverige. När jag nu, år 2011, gick in på nätsidan för Rättsmedicinalverket, som de svenska rättsläkarna sorterar under, stod det kvinnonamn överallt!

– Idag är det ungefär fifty-fifty bland rättsläkarna. Ser man istället till de läkarstuderande som specialiserat sig på rättsmedicin så dominerar kvinnorna.

Hur kunde det bli så – och gå så fort?

– Eftersom det tidigare fanns få kvinnor bland rättsläkarna har man satsat på att försöka locka fler läkarstuderande kvinnor till rättsmedicinen. Och lyckats.

Det är inte så att unga kvinnor läser krimi, ser hur många kvinnliga rättsläkare som finns i romanerna och tycker det verkar vara ett intressant arbete?

– Till någon del kan det väl också vara så, säger Elias Palm. Och jag får väl erkänna, tillägger han, att jag läste Patricia Cornwell och nog blev lite inspirerad av Kay Scarpetta till mitt yrkesval.

En av de rättsläkare som jag intervjuade för cirka tio år sen hade inte Patricia Cornwell så jag gav henne några pocketar att läsa. Hon utbrast: ”Spännande. Men vilken stor skillnad mot hur vi arbetar! Kay Scarpetta är ju en detektiv lika mycket som rättsläkare. Dessutom åker hon ut till brottsplatserna. Det gör inte svenska rättsläkare.”

Elias Palm, som våren 2010 tjänstgjorde på Chief Medical Examiner Office i New York, invänder:

Uppföljaren: ”Causa mortis” (bägge Ordfront).

– I USA har rättsläkare en annan funktion än i Sverige. Där kan rättsläkaren också leda förundersökningen. Patricia Cornwells böcker behöver inte vara så långt ifrån verkligheten.

– Att rättsläkarna i Sverige inte alltid åkte ut och undersökte kroppar på plats berodde på att vi var för få och därför tvungna att säga nej när polisen ringde. Då slutade polisen att ringa. Idag åker svenska rättsläkare ut till brottsplatserna. Vi har lyckats vända det, polisen ringer igen och vi säger nästan alltid ja, vi kommer.

– Efter första boken var det en del som kritiserade mig för att jag var för undervisande. Jag beskrev rättsläkarens arbeta för noggrant. Så jag drog ner lite på det i den andra romanen.

Men nej! Just det gör ju dina böcker extra intressanta – att romanerna samtidigt blir yrkeskunniga reportage från en arbetsplats som är helt okänd för läsarna.

– Ja, jag vill ju ge en riktig bild av yrket, visa hur rättsläkarens arbete faktiskt går till. Men utan att det mest makabra skildras i detalj. Den som vill ha splatter får leta nån annanstans. En rättsläkares arbete handlar också om att kunna bemöta anhöriga på ett professionellt sätt.

I den här texten har genomgående ordet rättsläkare använts som yrkestitel. Men i kriminallitteraturen används tre titlar: obducent, patolog och rättsläkare.

– En patolog arbetar på ett sjukhus med att leta efter sjukliga förändringar som kan ha lett tills ett dödsfall. Patologerna själva obducerar sällan numera.

– Rättsläkaren får sitt uppdrag av polisen och letar efter helt andra faktorer. Det är också rättsläkaren som obducerar. På så vis är vi obducenter. Men efter styckmålsrättegången, där de som åtalades för att ha mördat och styckat Catrine da Costa i media kallades allmänläkaren och obducenten, använder inte rättsläkare så gärna benämningen obducent.

Bengt Eriksson
Publicerat i LO Tidningen / Krimi 2011

 

Den (näst) bästa deckardebutanten

Elias Palm
Corpus delicti
(Ordfront)

Inte alls omöjligt att Ella Andersson, 39 år, kan bli en svensk Kay Scarpetta, rättsläkare och huvudperson i Patricia Cornwells amerikanska deckarserie.

”Lukten var helt enkelt något man vande sig vid”, läser jag. Och så är det nog, man måste vänja sig om man i likhet med deckardebutanten Elias Palm och hans kvinnliga alter ego (?) Ella Andersson är rättsläkare i Lund respektive en namnlös romanstad. Men jag kan, trots att det gått 15 år, när som helst minnas och känna den svaga men så obehagliga lukten från ett reportagebesök på rättsmedicinen i Lund.

Ett lik på obduktionsbordet har kopplingar till Ella Anderssons barndom, då hon förlorade sin far i en eldsvåda. På en nätauktion får hon syn på en klocka som på pricken ser ut som den i det nedbrunna barndomshemmet. Ella blir detektiv, vid sidan om arbetet, och inleder en privat undersökning av sin egen historia.

Fast Elias Palms debutdeckare ”Corpus delicti” innehåller betydligt mer än en kriminalintrig.

Han har gjort ett arbetsplatsreportage från en rättmedicinsk avdelning. Palm skildrar obducentens arbete med de döda, nakna kropparna lika professionellt som ömsint. Hans kvinnliga obducent månar om människans värde in i denna sista, avgörande stund.

Skildringen av Ella Andersson blir också ett nära och fint porträtt av en medelålders kvinna, i yrkes-och privatliv. Efter fjorton år ska hon lämna sambon Markus och skaffa en egen lägenhet. Inga barn, är det för sent nu? Hon har inte heller något bra förhållande till sin mor och ännu sämre till mormor.

Både författaren och recensenten är ju män så ta mitt omdöme som ni vill – men härmed utnämns ”Corpus delicti” till en kvinnoroman, författad av en man.

Själva deckargåtan består av två ihopspunna trådar. Den ena tråden är en (över)klasskildring och den andra skildrar fördomar mot homosexuella, i tidigare generationer och än idag.

Mycket som ska placeras rätt. Beskrivningen av rättsläkarens arbete kan ibland vara på gränsen till att bli för noggrann och någon gång hakar kriminaltråden upp sig. Men för att vara en deckardebut så hanteras alla ingredienser förvånansvärt skickligt och bra.

Elias Palm är inte årets bästa svenska deckardebutant (den utnämningen förtjänar Christoffer Carlsson för sin kombinerade noirthriller och gangsterroman ”Fallet Vincent Franke”) men Palm placerar sig som god tvåa.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2010

2018 års bästa svenska deckar-, krimi- och andra spänningsdebutanter

Kom fram så pass många nya spännande och bra deckardebutanter också under 2018 så Deckarlogg bestämt sig för att dessutom utse en debutanttopp (i bokstavsordning).

Fem författare/titlar hade redaktionen tänkt välja ut. Men det blev sju författare och sex titlar, gick inte med färre.

***

Maria Adolfsson
Doggerland: Felsteg
(W&W)

Svåraste som finns för deckarförfattare: skapa sin egen kriminella miljö, hitta på – som här – ett helt land som inte existerar utanför fiktionen. Verkligen att börja från 0 (utan geografiska, historiska och samhälleliga kontrapunkter). Fast ”Doggerland” – dessa öar mellan Danmark och Storbritannien, härmed introducerade – fanns ju en gång i tiden, på den senaste! Här har Adolfsson placerat en kvinnlig kriminalinspektör och allt känns naturligt och självklart. Direkt i Doggerland-debuten lyckas hon lika bra som när Nesser skapade sitt fiktiva land.

Stina Jackson
Silvervägen
(Albert Bonniers)

Lina försvann när hon var 17 år. Lelle, hennes pappa, letar efter henne, fortfarande tre år senare. Titeln syftar på väg 95, kallad ”Silvervägen”, från Skellefteå mot Arvidsjaur, Arjeplog och Norge. Där kör Lelle, annars skollärare, med bilen varje sommarnatt för att försöka hitta ett spår. Ännu en ung flicka ska försvinna och en mor med tonårsdotter flytta ut till Glimmersträsk och ihop med ”Porrbjörn”. Det kriminella uppdagas först i slutet. Som en roadmovie där Lelles resa längs Silvervägen gör läsningen värd.

Niklas Magnusson
Offerlamm
(Mormor)

Lika välskrivet som väl berättat med en fyndig intrig. Berättelsen om Svava Jónsdóttir, arvtagerska till en av bankkraschens spelare, och Ólafur Stefánsson, skicklig polis men tafatt privat, inleds i Reykjavík och fortsätter i Stockholm-Uppsala. Svava flyger hit för att reda ut vad som hände när hon som ung student förlorade sitt nyfödda barn. Polisen Ólafur följer efter (och med). På Island – observant gjort – anges de typiska markeringarna om geografi och väder. I Sverige blir deckaren… ja, mer ”svensk”.

Kicki Sehlstedt
Sweet Lolita
(Piratförlaget)

En början, just en debut. Så kan ”Sweet Lolita” beskrivas. Journalisten Kicki Sehlstedt lägger grunden till sin fortsatta deckarserie om Aida, journalist, och Kajan, kvinnlig kriminologisk professorsvariant av G.W. Persson. Finns sådana? Två trådar vävs ihop. En kvinna hittas död efter en bröllopsfest och två tonårsflickor har kommit på ett ”bra” sätt att tjäna pengar (till alkohol och droger): visa sig nakna på nätet. Vilket får både en fortsättning och en följd. På samma gång en vuxen- och en ung vuxenroman.

Karin Smirnoff
Jag for ner till bror
(Polaris)

Deckare? Kanske inte. Krimi? Det tycker jag. Norrländsk noir? Absolut! Eller Nordic noir, som romanen nog kommer att beskrivas ute i Europa. Smirnoffs debut utspelar sig i glesbygden inåt landet mellan Skellefteå och Umeå. Till den lilla byn smalånger, där bror bor, återvänder jana (eller jaana) för att göra upp med sin – eller deras – ånger. Minnet av det som minns, nog så starkt. Berättelsen om modren och fadren är lika karg som landskapet och berättad som jag har antytt: små bokstäver och ord hopdragna till begrepp. Som att föräldrarna älskade evertaube. Mycket speciell debut(krimi).

Kristina Tilvemo & Michael Wainwright
Judaskyssen
(Hoi)

Miljöer: Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman. En arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund. Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en av årets bästa svenska debutdeckare.

Deckarloggs red.

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 3)

Set Mattsson
Kvinnan vid kanalen
(Historiska Media)

Året är 1951. Platsen ett Malmö på gränsen mellan gammal ingrodd fattigdom, klass- och kvinnohat och nya, kanske ljusare tider. Efterkrigstidens ekonomiska expansion och det folkhem som hägrar med sanitet och välstånd har ännu inte brett ut sig – trakterna kring Väster präglas av råhet, råttor och pilsner. En man hittas groteskt sminkad, bunden och död i ett resanderum på Väster. Och kriminalöverkonstapel Douglas Palm har ett jobb att göra. En tät och spännande berättelse om ett Malmö som var alldeles nyss. Före tapasställen, krogar och caféer med otaliga sorters latte.

Anders de la Motte
Vintereld
(Forum)

Anders de la Motte är en av Sveriges skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I hans IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt. Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar mellan preteritum och presens. En kvinna får ärva en gammal stugby och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Olséni & Hansen
Ett lik i garderoben
(Bokfabriken)

Ester Karlsson (med K) har än en gång blivit inblandad i ett dödsfall som hon givetvis inte rapporterar till polisen utan tänker sköta på egen hand. Ack Ester! Du är en 78-årig samhällsfara! Med friskt humör kastar författarduon in sin hjältinna på ett 80-årskalas på Hjularöds slott och läsaren återknyter bekantskapen med ett antal personer från Esters bostadsrättsförening Lärkan i Lund, när en av gästerna dör. Ester får utlopp för sin rastlösa energi och ja, vi ska ta det där med garderoben bokstavligt.

Sara Stridsberg
Kärlekens Antarktis
(Albert Bonniers)

Poetiskt, vackert och vidrigt. Stridsberg skildrar vad alla sorters kriminallitteratur egentligen handlar om: djupast inne, längst ner. Och det på ett skriftspråk där prosa och lyrik förenas av livsnödvändighet, av livets eviga förbindelse med döden. Huvudpersonen, Kristina, kallad Inni, missbrukare, protistuerad och styckmördad redan innan berättelsen börjar, berättar själv. Vissa meningar och formuleringar är ohyggliga, raka och direkta men ändå poetiska – och samtidigt just ohyggliga och obarmhärtiga i sin skildring av Innis död (och liv).

Helene Tursten
Snödrev
(Massolit)

”Snödrev” är en rakt och raskt berättad historia om ett personligt svek och ett försvinnande som tär på Emblas sinne. Sedan hennes bästa vän Louise försvann för 15 år sedan har hon inte kunnat släppa tanken på det som hände. Hon tar dock resolut tag i saken och pratar med sin chef. Kan det finnas ett samband med den avrättade gangsterbossen och andra personer i hans närhet? Tursten skriver om prydligt tvättade fasader och våldsamheten, fulheten och cynismen strax under. Två sidor av ett mynt som blivit en otäckt vanlig valuta.

Deckarloggs red.

Allt fler mord i Skåne

Häromkvällen for jag till Sjöbo bibliotek för att höra Ingrid Remvall berätta om sitt författande. Hon har förut skrivit skön- och facklitteratur för barn och ungdom, nu i våras kom vuxendeckaren ”Mord och martinis – Kändiskockens död” (Bokfabriken).

Undergenre: yngre, modern feelgood-deckare.

Remvall, som bor i Lomma och arbetar i Sjöbo, placerar inte sina berättelser i skånska miljöer. Hittills, i alla fall. Kanske till våren 2019, då thrillern ”Glasfällan” kommer. ”Skåne? Nej”, svarar hon när jag frågar. ”Eventuellt i framtiden – men inte nu.”

Om jag tagit med författare som Remvall, Anna Karolina, Anna Lihammer, Kristina Ohlsson, Joakim Zander med flera, vilka är födda i Skåne eller bor här men föredrar andra kriminella miljöer, typ Stockholm, så hade Skånes nya deckarboom inte fått plats i de krönikor jag varje utgivningshöst och vår skrivit de senaste åren.

För så är det: en skånsk deckarboom är i full gång och blom. Säg för tio år sen, då utspelade sig knappt alls några deckare i skånska miljöer. Idag är det ju omöjligt att hålla koll på alla nya skånska deckare. Ber om ursäkt om jag råkat missa någon deckare i skånsk miljö när jag nu gör 2018 års höstgenomgång…

”Judaskyssen” (Hoi) av debutanterna Kristina Tilvemo & Michael Wainwright utspelar sig i Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman; en arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund.

Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en bra debutdeckare.

Anders de la Motte är en av våra skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I de la Mottes IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” (Forum) är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt.

Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar från preteritum till presens. En kvinna får ärva en gammal stugby. Så börjar ”Vintereld” och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

”Motiv X” (Forum) heter Stefan Ahnhems fjärde thriller om Fabian Risk och övriga poliser i Helsingborg med omnejd. Ahnhems polisthriller är som en teve-serie där varje scen ska vara action. Det händer mycket och otäckt – med kort sagt vidriga mord (som när en flyktingpojke mördas i en centrifug).

Trovärdigt? Arbetar svensk polis så här? Är poliser så… ja, kriminella? ”Motiv X” är till råga på allt en kriminell följetong som inleddes tidigare i serien och slutar innan upplösningen. Fortsättning i nästa del… Skriva och berätta kan Ahnhem, men varför måste han ta i och överdriva?

Mattias Edvardsson är en våghalsig och experimentell deckarförfattare. ”En helt vanlig familj” (också Forum) kan placeras i facket ”domestic crime” med tillägget rättegångsthriller. Miljö: ett villaområde i Lund. Familjens dotter, Ulrika, anklagas för mord och häktas.

Edvardsson berättar samma historia från tre håll, alltså tre gånger efter varann: fadern, dottern och modern. Det är modigt gjort – men svårt. Jag (andra recensenter har varit av annan åsikt) tycker det fungerar bäst i första vändan, åkej i andra men i tredje tröttnade jag. Nog kunde den här historien ha berättats på ett mer kommunikativt sätt?

Olsénis & Hansens mjukisdeckare med Ester Karlsson, 78 år och änka i Lund, har redan blivit en favorit. I seriens andra titel, ”Ett lik i garderoben” (Bokfabriken), deltar Ester i ett 80-årskalas på Hjularöds slott utanför Harlösa. (Jo, precis där som julkalendern ”Mysteriet på Greveholm” spelades in.)

Ester Karlsson ”med K” har trippelskinn på näsan och övriga personer är knepiga på sina sätt, så där som folk kan vara. Det dröjer innan liket upptäcks och Ester startar sin Miss Marple-utredning. Men det gör ingenting: i den här serien har Olséni & Hansen hittat feelgood-deckarens extra rätta ton.

”Malmömord” (Venaröd) är ingen deckare, inte skönlitteratur utan en fackbok om ”real crime”. Jag brukar inte gilla böcker med autentiska mord, ofta blir det för snaskigt. Men Greger Larsson, som gett ut flera Malmöböcker, känner sin stad och dess invånare.

Som Kristian Lundberg skriver i förordet: ”Det går inte att se skillnad på vilka som är förövare och vilka som är offer. Vi påminner om varandra…”

I Larsens bok skildras det mörker som nog finns inom oss alla och får vissa, till exempel ”Seriemördaren på Östra sjukhuset” och ”Kannibalen på Kornettsgatan”, att gå ner i mörkret och bli mördare. ”Malmömord” tar oss också till Malmös mer hemliga platser.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018

Fadern, Dottern och Modern

Mattias Edvardsson
En helt vanlig familj
(Forum)

Mitt vanliga problem: Hur mycket ska avslöjas om innehållet när man recenserar en deckare? Mitt återkommande svar: Så lite som möjligt.

Jo, en sak – en fråga som ställs i romanen, ligger under och grundlägger hela berättelsen – kan jag ”avslöja”, eftersom detta ändå inte avslöjar något om intrigen. Nämligen frågan om sanning kontra lögn, hur de kan påverka ens eget och andras liv.

Förbättras livet av en sanning? Försämras livet av en lögn?

Romanen ”En helt vanlig familj” handlar, som titeln säger, om en helt vanlig familj. Mannen i familjen, Adam, är präst. Kvinnan, Ulrika, är jurist. Deras dotter, Stella, är 19 år, har gått ut gymnasiet och är timanställd på H&M för att spara pengar till sin Asienresa. Familjen bor i Lund.

Det som händer – ja, redan hänt i prologen, berättad av pappan – är att dottern Stella först häktats och nu också åtalats. Rättegång pågår och pappa Adam ska vittna. Men varför har Stella åtalats? Det gäller något hemskt, det får räcka.

Sen börjar både en rekapitulation av vad som redan hänt och en berättelse om det som händer, just nu, i ögonblicket. Mattias Edvardsson får faktiskt ihop detta riktigt bra, så länge pappan är jag-berättare.

Det börjar med pappan, med Fadern.

Adams jag-berättelse skapar en märkligt tät och nervig stämning; dallrande, pådrivande. Riktigt skicklig skrivet, som sagt. Upprepar, det där att skriva i både förfluten tid och nutid liksom på samma gång, det är inte lätt.

Länge tänker jag att det här måste ju vara en av årets bästa svenska deckare!

Men så – efter en herrans massa kapitel, närmare bestämt 43 stycken – överges pappan och författaren överlåter jag-ordet till Dottern. Då börjar alltså hon att i jag-form både rekapitulera det som hänt och berätta i nutid.

Den stämning som var, den som lagts så väl och bra av pappan, den bryts av. Och romanen börjar om, från grunden. Och dessutom lite tafatt i ett antal kapitel, alldeles för mycket referat och alldeles för lite gestaltning.

Fast det tar sig, igen, visst tar det sig. För dotterns jag-berättande fortsätter ända till och med kapitel 85, då det är dags för Modern att ta vid. Och stämningen går ner än en gång  och måste byggas upp på nytt igen.

Efter kapitel 112 avslutas sen alltsammans med en epilog, där dottern återkommer.

I teorin är det ju en snygg musikalisk komposition – men i praktiken, hur ska den författare vara beskaffad som klarar av detta? Hur enastående skicklig måste inte en sådan författare vara? Inte minst stilistiskt, så att varje jag-person får sin egen ton, sin stämning, sin stilistik.

Det är synd, tycker jag. Det är trist. För den helt vanliga familj som skildras är verkligen ”en helt vanlig familj” eller snarare en helt vanlig medelklassfamilj. Hur möttes maken och hustrun, deras liv tillsammans, pappan och dottern, mamman och dottern, dottern med sitt nya tonårsliv. Igenkänningsfaktorn hos många läsare måste vara över 100 procent.

Och så inträffar en händelse – eller två, eller tre – som kan spräcka ”en helt vanlig familj”, få varje familjemedlem att spricka så att hela familjen krackelerar.

Och just därför, så synd att Mattias Edvardssons nya deckare – en thriller, snarast, en psykologisk eller mänsklig thriller eller just familjethriller – inte riktigt fungerar.

Inte alls dåligt, ”En helt vanlig familj” har blivit en deckare klart över det ordinära – men tyvärr inte den fantastiska deckare, thriller och kriminalroman som de första 43 kapitlen lovade.

Bengt Eriksson