Alla dessa svenska deckardebutanter!  

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Den lyckade återvändaren

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Är det bra är det bra. Lyckas författaren så lyckas författaren. Då har genre, ämne och tema inte längre så stor betydelse.

Häromdagen skrev jag om det nya, återkommande temat i inte minst svenska debutdeckare: hem- och återvändare. Och jag påpekade att deckarförfattaren (med undertonen att så har jag tyvärr lite för ofta märkt att det är) inte får ta detta som en chans att fuska med researchen och tro att det går att komma undan med att veta/minnas lika lite om/av miljön som huvudpersonen.

Anders Sundkvist hör inte till dem som gjort detta misstag. För hans deckardebut är miljön lika viktig som huvudpersonen. Bägge känns som ett slags alter egon, den fiktiva huvudpersonen till Sundkvist och den fiktiva miljön till den verkliga miljön. Resultatet blev en mycket lyckad återvändardeckare som dessutom fått den smått sturska titeln ”Återvändaren”.

Berättelsen utspelar sig alltså i författarens egen uppväxtmiljö, nämligen i och kring Luleå. Även upprinnelsen till berättelsen hämtades ur författarens eget liv. Och det hjälper ju till med att få fiktionen att bli verklig.

I verkligheten var Anders Sundkvist tillbaks i Luleå när en barndomsvän skulle begravas. I romanen återvänder Erik Borg, också uppvuxen i Luleå men nu kriminalinspektör i Stockholm, för att vara med vid en barndomsväns alltför tidiga begravning.  

Så börjar det. Med på begravningen finns en gammal klasslärare som säger att det är något han vill prata med Erik om. Men inte nu, inte här vid begravningen. När Erik återvänt till Stockholm och ringer sin gamle, sjuklige lärare säger denne att han inte tror att Johnny Fachs begick självmord.

Också Johnny var en skolkamrat men en mobbad elev, en ”kamrat” som de andra eleverna inte ville veta av. De, inklusive Erik, svek Johnny som tog – eller ska ha tagit – livet av sig 1983. Johnnys kropp hittades i Luleälven. Han var så ung som tretton år.

Kriminalinspektör Erik Borg kan inte låta bli att tänka på vad den gamle läraren har sagt. Det gnager i honom – inte minst gör det ont i Eriks dåliga samvete, att han inte gjorde vad han kunde ha gjort för Johnny, att han och hans skolkamrater svek Johnny.

Längesen, det var alltså 1983, som det skedde. Nu har året blivit 2008. Erik Borg återvänder igen till Luleå för att prata med läraren… Då har den sjuklige läraren redan hunnit dö. Men Erik börjar nysta i vad som hände och ju fler trådar han nystar upp desto mer börjar han tro att den gamle läraren faktiskt hade rätt.  

Kriminalinspektör Erik Borg ser till att han blir tillfälligt förflyttad till Luleås polisdistrikt med uppdrag att försöka lösa det gamla fallet innan preskriptionstiden på tjugofem år löper ut. Och nu är det inte lång tid dit…

Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte heller alldeles  oförväntad. Men det är så bra genomfört. Genom Erik Borgs möten med barndomsvänner och bekanta och hans utforskande av minnen, händelser och miljöer växer just miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget, undan för undan.

Det är skickligt skrivet och berättat. Anders Sundkvist har verkligen fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

Som jag inledde: Blir det bra så är det bra. Lyckas författaren så har författaren lyckats. Då spelar det mindre roll att romanen har ett lite väl ofta förekommande tema. Anders Sundkvist skriver dessutom ovanligt bra, rent språkligt och stilistiskt, för att vara en deckardebutant. Sundkvist placerar sig som en av de bästa bland årets många – och de är många! – deckardebutanter.

Bengt Eriksson