Vem var Hanna och var låg Vollsjön?

Fredag på Deckarlogg – därmed som varje fedag en extratext om något annat än deckare.

Idag: ortnamn. Ett mycket intressant ämne!

***

Har det funnits en sjö i Vollsjö? Och en annan i Sjöbo? Vad har i så fall hänt med dem? Kan sjöarna ha torkat upp och försvunnit? Ja, vad betyder egentligen ortnamnen Vollsjö och Sjöbo?

Att slå upp boken ”Svenskt ortnamnslexikon” är lika spännande som när Svenska Akademiens Ordlista kommer i ny upplaga. Tretton år sen förra gången, nu har Institutet för språk och folkminnen gett ut en andra upplaga med den genomgång av svenska ortnamn som man gjort i samarbete med Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Jag bläddrar och stannar upp, läser om närliggande orter och även andra med ovanliga och märkliga namn. Och jag förflyttas bakåt i tiden, till ett annat Sverige som inte ens hade blivit Sverige. De ålderdomliga ortnamnen påminner också om det evigt föränderliga språket, i ortnamnen bevaras ord och stavningar som inte längre används.

För att börja som mest lokalt – med Vollsjö, byn där jag bor, och Sjöbo, kommunen som byn tillhör. Nej, det har inte funnits någon sjö vid den ort som benämndes Waløso (uppgift från 1358) och Walsiø Sognn (1570-talet). Voll syftar på vall (slät, gräsbevuxen mark) och sjö uppstod ur ordet lösa (glänta, slätt). Jo, vid Sjöbo – eller byn Søbo (den tidigaste uppgiften om namnet är från 1502) – har det funnits en sjö, numera försvunnen.

Foto: Birgitta Olsson

Sjö kan alltså betyda sjö i ett ortnamn men inte i ett annat. Betydelsen beror inte heller på var sjö placeras, först eller sist i namnet. Det kollar jag genom att slå upp Vittsjö, en ort som vi brukar passera när vi kör norrut uppåt Stockholm. Namnet Vittsjö syftar på att orten ligger vid Vittsjön.

Förresten kan Stockholm, min andra hemort, tas som typexempel på ett ortnamn som ingen vet hur det uppstått. Vilket inte är ovanligt. Som det står också i ortnamnslexikonets nya upplaga: ”Namnet Stockholm hör till de klassiska problemen i svensk ortnamnsforskning.”

Hypoteser: Birkas invånare sände iväg en stock med rikedomar för att hitta en ny, lämplig stad. Namnet anger en bro eller stång, en gränspåle. Kanske ska ”stock” tydas som att ”här stockar sig vattnet”? Eller så syftar namnet på fiskeanläggningar i form av (ål)fiskestockar.

Bläddrar vidare och hamnar på Tomelilla, som får mig att – samtidigt – slå upp Tommarp med det geografiska förledet Östra. Visste du – inte jag – att Tomelilla betyder Lilla Tommarp? Vilket innebär att Östra Tommarp, som förr hetat Tummætorp och innehåller mansnamnet Tumi, bör ha varit den större orten. Det stämmer, Tummætorp hade stadsprivilegier fram till 1537.

Slår också upp Sövestad, som jag kör igenom på väg till Ystad och alltid funderar på var namnet betyder. Söve har ingenting med söva eller sova att göra utan – forskningen är osäker – kan komma från det danska ordet sæwi = fukt och syfta på sankmark. Inte ens efterledet stad, varken här eller i andra ortnamn, har ortnamnsforskarna enats om vad det betyder: antingen plats eller gränsområde.

Som med Brandstad eller Lövestad, för att ta ett par orter nära mig och Vollsjö, där ortnamnslexikonet avstår från att ta ställning. Även förledet Brand är en historisk hemlighet. Det kan antingen komma från mansnamnen Brun och Bruni eller syfta på svedjemark. Löve ska – nåja, kan står det här också – betyda lödder eller skum och syfta på Tolångaåns skummande vatten.

Skånska dialektortnamn är extra roliga, ofta obegripliga för dem som kommer från andra delar av Sverige. Till exempel Tittente, bortåt Svedala, och Bialitt, som finns på flera håll i Skåne (och även i Småland, såg jag under en resa till det så kallade Glasriket, med stavningen/uttalet Bidalite). Namnen avslöjar att här låg det värdshus, dit de resande kunde titta in och vila lite.

Ortnamnet Hannas (väster om Hammenhög) funderar jag också över när jag kör den vägen. Någon Hanna har inte funnits. Eller också fanns hon. För jag blir inte klok på vad forskningen kommit fram till. Efterledet syftar med, hmmm, största sannolikhet på ås och Hanna betyder, hmmm igen, sannolikt hane: ”tupp av skogshöns”. Men här står också att Hannas på den danska tiden skrevs Hannes (som i kvinnonamnet Hanne).

Alltså, både… och? För att bara ta upp en skånsk handfull av de över 6000 ortnamnen i ”Svenskt ortnamnslexikon”.

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Deckarloggs konstfredag: Coronasäker skulpturrunda

Fredagar har ju blivit musikdagar på Deckarlogg. Men från och med denna fredag blir de istället omväxlande musik- och konstdagar.

Det börjar med en rapport om sommarens skulpturrunda i södra Skåne (och lite norröver också)…

***

På somrarna brukar min hustru och jag sätta ihop egna konstrundor med besök på gallerier och konsthallar i Skåne, Blekinge och Halland. Det kan bli trångt inomhus. Så i år fegade vi, på grund av coronan. Men vår sommarkonstrunda ville vi inte vara utan. Sommaren 2020 fick den bli offentlig och utomhus.

Det blev en skulpturrunda. Först på senare år har jag börjat uppskatta skulpturer. Vet inte riktigt varför men jag tror att de lokala Piratenskulpturerna hemma i Vollsjö bidragit till att förändra min konstsyn vad gäller skulptur.

Varje gång jag kör eller promenerar förbi kan jag uppleva Jonas Högströms skulpturgrupp med Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli vid Piratenmuseet och Thale Vangens av Vricklund och Hornålen vid Pumphuset. Skulpturerna, alla i brons, skriver vidare på Piratens historier och diskuterar historierna med mig.

Jonas Högströms skulpturgrupp med Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli vid Piratenmuseet i Vollsjö.

Och varje gång jag kör till Sjöbo möts jag av Jón Leifssons skulptur Hästen och Tjuren (i glasfiber). Så knotig och grov att det krävdes ett Islandsbesök innan jag gillade den. Nu förstår jag att Jón placerat ett stycke isländsk geografi och historia vid ”inner Westerport circle”, som vi säger i Sjöbo.

Googla på nätet! Städer och kommuner har listor med sin offentliga konst, till exempel skulpturer. Det går att sätta ihop egna konstrundor efter geografi och smak. Ska vi åka till Malmö och återse Åsa Maria Bengtssons två rader med bronsskor (”minnesmärken av personer som lämnat avtryck i Malmös artistvärld”) på Davidhallsbron?

En levande skulpturgrupp: betrakta skorna och du ser plötsligt deras ägare – som Edvard Persson, Nils Poppe, Maj Lindström, Anita Ekberg, Olav Gerthel och Jacques Werup. De agerar, sjunger, deklamerar. Nej, Malmös skulpturer kan vi se vid ett ”vanligt” Malmöbesök.

Istället kör vi till Ystad. På nätet presenterar Föreningen Ystad Skulpturpark, ännu utan skulpturpark, staden Ystads offentliga konst. Som Bie Norlings bronsskulpturer på Regementsområdet av soldater till häst och med gevär samt en Röda korssyster: pyttesmå men morska och gjorda med stor humor.

 

Ett par av Bie Norlings bronsskulpturer av soldater till häst och med gevär på Regementsområdet i Ystad.

Nog samtalar de om militarism med Jonas Frödings allvarliga beredskapssoldat, också i brons, en bit därifrån vid Militärmuseet? Den bienorlingska humorn ansluter sig till flera humoristiska Ystadskulpturer: Skomakarpojken (brons, okänd konstnär), munken Broder Eskil (i granit av Nils F Hall), Den kvinnliga resenären (huggen ur en befintlig trästubbe av Sven-Ingvar Johansson)…

Ordet skulpturpark leder väl tanken till Kivik Art och Wanås (eller Pilane uppe på Tjörn). Det finns fler skånska skulpturparker att upptäcka, till exempel Lövestad skulpturpark och även Hallsbergs stenar (utanför Lövestad). För de tavlor och figurer som lantbrukaren Nils Nilsson på 1800-talet högg i sten förtjänar att klassificeras som skulptur och konst. Imponerande. Fascinerande. Hallsbergs stenar är värt att besöka som just en skulpturpark (eller trädgård).

En av lantbrukaren Nils Nilssons stenskulpturer i Hallsbergs stenar skulpturträdgård.

Evert Fornäs har enstaka verk i skånska städer (bland annat Ystad och Simrishamn) men det blir starkare att se en hel park med samverkande skulpturer (som i Lövestad skulpturpark). Budskap: ett, två, tre liv; allas liv och hela livet. Fornäs arbetade i marmor, granit och diabas, gjorde livsskulpturer med ofta vita stenar och runda, rörliga former. Som två, ibland tre människor i gemenskap.

En av Evert Fornäs livsskulpturer i Lövestad skulpturpark. 

Snogeholm Land Art, skapat av Frank Björklund i Snogeholms strövområde, är ett komplement eller en kontrast till Kivik Art. Snogeholmsskogens konst växer fram ur landskapets naturliga material – sten, trä, vass – och ska med tiden återgå till naturen.

Ett stort område som kräver flera besök för att se och studera alla konstverk. Favoriter: den gömda byn (små stenhus på toppen av en stenhög), olikformade stentavlor (en inslagen med rep om) och triumfbågen av vass, tror jag. Titta från ett håll och från andra hållet, stå i mitten och titta uppåt. Se skogen (och livet) förändras.

Frank Björklunds stenskulptur ”Den gömda byn” inom skulpturströvområdet Snogeholm Land Art.   

Sommarens skulpturrunda avslutades med en resa till Sibbhult, några mil ovanför Kristianstad. Sten, sten och åter sten. Sibbhult är en stenort i en stentrakt (med eftertraktad diabas). Skulpturparken lockade oss men Stenriket, som det kallas, består av tre delar: stenmuseum, skulpturpark och lapidarium.

Museets stora, fyrkantiga stenar (granit, diabas och mahogany, krysshamrad, flammad och polerad) är som konstverk, redan de. Hur ska en konstnär kunna tävla med detta tuffa material (och då tänker jag inte på hur hårt det är att bearbeta)? Skulpturparken blev en besvikelse. Konstnärerna har varit väl försiktiga.

Bertil Valliens ”Stol för blyga” i diabas/grå granit i Sibbhults skulpturpark.

Att som Carl Johan De Geer skriva ett matrecept på en sten är väl lite skoj. Mer än så? Nej. Eller en sten med ett hål som Kari Mjåtveit kallar ”minneslucka”? Nja. Bertil Vallien lyckas bäst med sin ”stol för blyga”. Han har både behållit stenarna som sten (diabas/grå granit) och skapat ett eget verk, som anknyter till hans glaskonst.

Lapidariet visar gravstenar genom historien. Den stenhuggare som högg en gravsten i form av en trästubbe var både hantverkare och lika konstnärlig som de flesta av skulpturparkens konstnärer.

Gravstensskulpturer, Lapidariet i Sibbhult. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

3 gånger kortkultur

1) Konstbegrepp. Offentlig utsmyckning. Konstnärlig utsmyckning. Offentlig konst. Begreppen kan betyda likadant i praktiken men de har ordagrant skilda betydelser. Smycka något så det blir vackert, utsmyckningen ska vara konstnärlig och konst på offentliga platser, gator och torg. Vilka förväntningar har beställarna och vilka krav känner utförarna, beroende på vilket begrepp som används?

2) Information. Om något kallas typ skulpturpark, land art eller art walk och alltså kan och ska locka konstbesökare, då krävs en broschyr och en karta med konstverken utmärkta exakt där de finns. Det behövs också skyltar vid verken. Kort sagt, det måste gå att hitta konsten! Man ska väl inte behöva ringa upplysningen (= respektive arrangör) för att kunna lokalisera verken?!

3) Deckare. Ett närliggande komplement till Skånes deckarkarta: Emma Olofsson har deckardebuterat med ”Vita rosor” (Bokfabriken, e- och ljudbok) som utspelar sig i Blekinge, närmare bestämt Karlshamn, men sträcker sig geografiskt och historiskt till militärdiktaturens Chile. Handling: en mördad skolflicka och flera försvunna. Inblandade: Matias Hernández, polis, och hans bror Sebastian, misstänkt lärare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

I SvT:s kulturprogram Sverige kommer på lördag den 23 maj 2020 att finnas ett inslag om följande…

Ett av Skånes, ja, Sveriges kulturella underverk. Jo, ordagrant. Redan idag ligger förresten programmet på SvT Play om någon vill titta direkt just nu.

Första gången jag upplevde denna skulpturpark, som sällan kallas så men det är just vad det är, så vilken upplevelse! Det gick och går knappt att tro sina ögon.

Åkej då, skulpturträdgård. Läs själv här: en rapport från Hallbergs stenar, som ligger en kvart max med bil från Deckarloggs redaktion i Vollsjö, Skåne.

***

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

Stamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2014

Skåntry noir på Österlen

Platsen är Haväng. För att citera huvudpersonen Jonny Lilja via sin författare Olle Lönnaeus: ”En helvetes vacker morgon”. Jonny Lilja går mot havet för att ta livet av sig, ska hänga sig i en ek. Då får han syn på en människa, en ung kvinna, som sitter på gräset med ryggen mot en annan ek. Hon är redan död.

”Det som ska sonas” (2009).

Romanens titel: ”Jonny Liljas skuld” (utgiven 2014). Genre: skåntry noir. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Naturen och människan, livet och döden, skildras hud-, livs- och dödsnära. De blir ett: naturen, språket, personerna och berättelsen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och Österlenförfattare. Vi möts på Kiviks konditori, i det Jonny Lilja-land där Olle Lönnaeus själv och även hans tidigare huvudpersoner Konrad Jonsson, Mike Larsson och Joel Lindgren hör hemma. Oavsett om de vill eller inte.

”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010).

”Olika språk”, säger Lönnaeus i cappucinokön.

”Som journalist ska jag skriva tydligt – men i en roman måste det finnas utrymme för läsarna att andas och fundera. När jag jobbat en dag som journalist går det inte att skriva på en roman. Men jag brukar gå upp tidigt på morgon och skriva ett par timmar. Sen kan jag ta ledigt i fjorton dar, sitta i stugan i Ravlunda och få ihop delarna.”

”En enda sanning” (2012).

Trots att synfältet i Jonny Lilja-serien, nämnda ”Jonny Liljas skuld” och ”Marias tårar” (2016), utvidgas till Malmö så finns Österlen kvar. Tomelilla, där Lönnaeus växte upp, släpper inte taget utan drar honom tillbaks. Inte enbart Tomelilla-trakten heller utan hela det österlenska landskapet från, säg, Haväng till Hammenhög och där emellan Spjutstorp, Onslunda och Lövestad.

”Miljöskildringarna är viktiga”, säger han. ”Några få meningar, beskrivningar av lukter och ljud, kan få läsaren att snabbt förflyttas till en plats.” Jag både instämmer och invänder. Miljöerna betyder mer än så, tror jag. Bok för bok – de övriga heter ”Det som ska sonas” (2009), ”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010) och ”En enda sanning” (2012) – går jag igenom Österlenmiljöerna med författaren.

Olle Lönnaeus. Foto: Thomas Löfqvist.

”Mycket själva Tomelilla i första boken”, säger han. ”Det bygger på egna minnen av miljöer och händelser.”

Men det förekommer ju också flera udda personer, ja, kufar, som bor i något litet hus strax utanför Tomelilla. Att Boris har sin skrotfirma bortåt Spjutstorp, det framgår, men var finns konstnären Mårten Lindgren, som målar Muhammed som gris, den religiöse mördaren Lelle Myrberg och polisen Eva Ström med sin Britt?

Lönnaeus svarar ungefär att ”lite norr om och väster om och där nånstans och koflickan Britts gård ligger mer bortåt Hammenhög” tills jag inser att husen inte finns fast de finns. Han skriver så autentiskt att jag trott att husen eller åtminstone byarna är specifika = verkliga.

”Vid vägen från Tomelilla till Ystad, ungefär mitt emellan, finns ett stenbrott. Nej, där finns inget stenbrott. Men det borde finnas, så jag placerade ett där. En uppfödare av kamphundar fick bo i Lövestad.”

”Jonny Liljas skuld” (2014).

Vilket ännu mer poängterar det som är min poäng. Att miljöerna utgör grunden för böckerna, kalla dem deckare, skåntry noir eller mansromaner. Språket, personerna och berättelserna uppstår u r miljöerna.

För var skulle Konrad, Mike, Joel, och Jonny ha sina rötter om inte ”po lanned”? Ja, även Jonny Lilja, ”en feg polis” i Malmö, döpt till John Harald med en hatad juridikprofessor som pappa. Smeknamnet Jonny flyttar honom från akademikerstaden Lund till ett ruffigare Malmö men också ut på Österlen, till mormors hus i backen ner mot Vitemölla.

”Marias tårar” (2016).

När jag läste ”Jonny Liljas skuld” klagade jag på stadsskildringarna. Efter ”Marias tårar” får jag revidera mig. Lönnaeus: ”Jag gjorde noggrann research. Under några dar gick jag omkring i Malmös hamnområde – en fascinerande miljö.”

Ja, nu lever både Malmö och Österlen. Och jag vet, utbrister jag, vad det beror på! I ”Marias tårar” förändras din hårdkokta prosa – inte mycket, blott en skiftning i nyansen – när du flyttar berättelsen mellan stad och landsbygd, Malmö och Österlen.

”Du har nog rätt”, säger han fundersamt. ”Du kan ha rätt.”

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2016

Kultur i coronans tid

Jag brukar vänta någon vecka eller så innan jag till exempel på Deckarlogg lägger ut texter jag skrivit till en tidning. I det här fallet Ystads Allehanda ska få chans att vara först med att publicera och dess prenumeranter först med att läsa.

Men jag gör ett undantag idag – av en anledning som blir uppenbar i slutet av texten.

***

Går det att läsa sig ur coronan? Hjälper det? Att läsa litteratur som skildrar liknande eller värre tider och farsoter? Från ”Pestens år” (1772) av Daniel Defoe över ”Pesten” (1947) av Albert Camus till ”Som pesten” (2018) av Hanne Vibeke Holst.

Mer eller mindre historiskt, i Europa och USA. Många romaner har skrivits på temat pest, digerdöd, polio, HIV och dödlig influensa. Om man läser en pandomiroman, mår man bättre sen? Man ser att världen, samhället och människorna klarat av liknande situationer och det stärker läsaren? Svar: Miljoner och åter miljoner människor dog ju faktiskt. Själv är jag så mörk i synen att jag blir än mer deprimerad.

YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson reagerar inte som jag utan han läste ”Pesten” av Albert Camus på nytt. Det ska bli en litteraturkrönika – håll ögonen öppna för den! Jag letar istället upp, ser och hör konserter på nätet. För två veckor sen skrev jag en musikkrönika om så kallade coronakonserter, i betydelsen spelningar hemifrån vardagsrummet istället för inställda fysiska konserter. Då hade det knappt kommit igång, nu finns det väl ingen artist, musiker eller grupp som inte framträtt hemma-live, oftast via Facebook.

 

Klicka HÄR och kolla mitt ljud- och bildtips för Litteraturrundan inklusive tolkningar av Sapfofragment. Om länken inte fungerar, verkar vara lite si & så med det, så kolla på Facebook. Där finns klippet.

Det ligger så många hemma hos-konserter kvar överallt på nätet att det är omöjligt att hitta alla. Samordning, tack! Vissa artistiska ”fegisar” går in i en studio med avancerad ljud- och bildapparatur så att resultatet blir som en tevesändning. Det är väl åkej fast mycket roligare när allt ifrån mindre till mer kända artister kopplar upp mobilen eller plattan och sänder direkt från sitt vardagsrum eller kök.

Vissa sjunger lite skralt, andra spelar sisådär på gitarr eller piano. Jag gillar det. Som om musiken får komma hem, till låtskrivaren och artisten. Musiken skalas av och ner, in till kärnan och hjärtat. Det som nu sänds och delas över världen är inte artisten som artist utan människan, världsberömd eller inte.

Lokalt har bland andra rockpoeten Elisabeth Kitzing haft nätrelease hemifrån Rydsgård för sitt debutalbum, Pär Moberg gav solokonsert på blåsinstrument med diverse folkmusik från sitt uthus i Villie och Michael Saxell satt på sängen i Lunnarp och sjöng en av sina tidigare låtar till gitarr.

Internationellt gillade jag att se och höra Sheryl Crow sjunga egna låtar till enkelt gitarrspel och ännu roligare när Mary Chapin Carpenter stod hemma i köket, spelade gitarr och sjöng. En hund låg nöjt bredvid henne och en katt kom gående och satte sig att lyssna. Willie Nyle kompade sig själv på våldsam akustisk rock´n´roll-gitarr från New York-lägenheten i en ”Covid-19”-låt med budskapet: Ta hand om varann! Wash your hands!

Även författare har fått offentliga framträdanden inställda på bibliotek och bokmässor. Men varken författarna eller litterära arrangörer verkar vara lika alerta som musiker, musikarrangörer, musik- och teaterhus vad gäller att hålla kulturen igång. Lite konstigt, bör väl gå lättare ändå att live-sända uppläsningar och författarintervjuer?

Några författare/böcker jag var mest intresserad av i vår har i alla fall presenterats digitalt. När Poesimässan 2020 i Göteborg ställdes in läste Anna-Linnea Ringfors istället på nätet ur diktsamlingen ”Närhetsprincipen”. Maria Broberg, som skrivit den västerbottniska noir-romanen ”Bakvatten”, och Annika Anderbark, som haft advokatbyrå i Hammenhög och med ”Oväsen i Älvdalen” inleder en romansvit om ”trolldomsprocesserna”, höll sina bokreleaser via nätet.

Men här måste jag muttra lite. Viktigt ju att resultatet blir så tekniskt bra som möjligt. Varför inte testa först och lära sig sända med mobil eller platta – innan man kör live? Fullt godtagbar kvalitet håller Berg & Berg (som i Anders och Bengt), vilka under rubriken ”Hållplats E45” sänder författarsamtal från förlaget Heidruns tidigare bokcafé i värmländska Fensbol. Bra idé, skulle vilja se och höra mer sånt från svenska bokhandlar och även förlag.

Jag fick tips på att fler författare läser ur sina böcker på Instagram, under hashtaggen #quarantinereading. Fast det var ju så osorterat och svårt att hitta, här behövs ännu mer av samordning!

Den skånska Litteraturrundan, planerad till början av maj, har flyttats fram till den 5-6 september. Det är ju bra – vem vill riskera att sprida corona? – men också trist. Kan inte Litteraturrundan, när chansen nu finns, testa att ha en digital litteraturrunda redan i vår? Som en försmak inför höstens fysiska runda och för att presentera de författare som finns i Skåne?

Jag gjorde ett förslag i ljud och bild: ställde mobilen mot en blomkruka på middagsbordet och tog fram de tolkningar av urkärlekspoeten Sapfo som jag tänkte läsa på Litteraturrundan, startade mobilen och spelade in. (Resultatet finns på Facebook, om du vill kolla kvalitén.) Bestäm läsordningen, presentera författarna kort och låt var och en spela in sig själv, en kvart till tjugo minuter. Allt sänds under en dag eller två på Litteraturrundans hem- och/eller Facebooksida.
Nå, vad sägs?

Tre X kulturnytt

1. Deckare. Efter att Karin Brunk Holmqvist provat med kriminella inslag i sina mysiga äldreromaner har hon äntligen bestämt sig för att skriva en deckare. ”Mord på marknadsplatsen” blir titeln och den här gången utspelar sig handlingen i kanten av Österlen. ”Jag låter det gamla, ursprungliga Lövestad möta det nya, inflyttade och moderna”, säger hon. Utgivning i september.

2. Hemleverans. Affärer och krogar har ju redan startat utkörning av mat till ”de äldre”. Nu följer Systembolaget efter. Kostnaden för hemtransport har tillfälligt tagits bort av staten. Från och med idag kan alla över 70 år och andra riskgrupper beställa varor på Systemets nätsida och få dem levererade till dörren utan kostnad. Vid leverans krävs ålderslegitimation eller läkarintyg.

3. Bibliotek. En glädje att första gången besöka det nu också meröppna biblioteket i Vollsjö. Bara att dra sin så kallade tag och knappa in koden, sen var jag inne. Kunde lämna böcker och hämta några beställda. Och det gick ju lätt att ordna, bara politikerna hade bestämt sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och Vollsjö skolas stora ingång blev nödutgång. Inte svårare än så.

PS. Ystads Allehanda bestämde att det här året skulle det inte vara några aprilskämt i tidningen. Jag har en delvis annan åsikt om detta. Det är väl i svåra tider, som när Sverige och världen lider av corona, som det behövs humor och skämt som mest.

Notiserna publicerades alltså inte. En eller flera av dem är första aprilskämt. Vilken – eller vilka?

Bengt Eriksson

Kulturen – ett politiskt kärnområde

Det är kulturens fel att jag blev som jag är. Bråkig, enligt vissa. Ifrågasättande, om jag får säga. Påstridig, ja. Det finns alltid en fråga att ställa, ett svar man inte har fått. Och för att få detta svar måste man stå på sig och bråka lite. Så jag bråkar ibland och detta beror på kulturen.

”Det är kulturen som gör livet värt att leva”, skrev YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson i lördagens ”Sista sidan”-krönika. Han ilsknade till på grund av några aktuella händelser och förslag inom kulturpolitiken i såväl Sölvesborg som Ystad. Kulturen, avslutade han, ”är det som gör oss till civiliserade människor”.

Instämmer av hela hjärtat, själen och hjärnan. Men faktiskt tror jag att kultur handlar om ännu mer. Kultur i all dess bredd och alla betydelser främjar och garanterar demokrati. För att travestera Mårtensson: Det är kulturen som gör oss till demokratiska människor.

Anders Mildner, före detta journalist som nu arrangerar mediekonferenser, skulle för något år sen hålla ett föredrag i följande ämne och frågade: Hur ska man motivera vikten av humanistiska ämnen i skolorna?

Spontant svar: Humaniora är motion för hjärnan. Humanistiska ämnen, som musik och teckning, är lika viktiga som fysisk motion. Undervisning i såväl teoretisk som praktisk humaniora lockar igång hjärnan och får eleverna att tänka: mycket, olika och självständigt.

Krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

Exakt som för mig. De tavlor som hängde på väggarna i mitt föräldrahem kom mest från fattiga konstnärer som beställt en kostym men inte kunde betala. Där fanns några andra böcker men min pappa läste bara kioskdeckare och westernböcker. Också kultur men inte bredd och mångfald.

Kulturen kom med rock och pop: Elvis Presley, Beatles och Bob Dylan. Skolan ordnade biljetter till Dramaten, där satt jag högst upp och såg Strindberg-pjäsen ”Ett drömspel”. Begrep ingenting men upplevelsen stannade kvar. En skolkompis tog med mig på musikalen ”My fair lady” och Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet är ett minne för livet.

Mitt liv förändrades. Kulturen vände mig ut och in. Alla dessa former av kultur förmedlade samma budskap: Det finns så mycket mer. Andra tankar, åsikter och uttryck. Livet är mångfald. Inget har lärt mig mer om människors olika livsvillkor än den musik från jordens alla hörn, så kallad världsmusik, jag lyssnat på sen slutet av 60-talet.

Min utbildning till människa, så kan det beskrivas, genom kulturen repriseras i huvet varje gång som kultur degraderas till något som är mindre värt, en utsmyckning som man – det betyder kommun, region, riksdag och regering – kan kosta på sig/oss i goda tider men i sämre tider är det bara att skära ner och sudda ut.

Mycket tyder på att vi står inför dåliga tider: en okulturell tid. En tid då livet avkulturaliseras. Det kan vara lokala tecken som att biblioteksfilialen i Vollsjö inte har ekonomi att köpa in böcker eller att Sjöbopolitiker vill sälja ut Elfstrands krumakerimuseum och biografen Flora. Eller när (o)ansvariga politiker i Simrishamn och Ystad föreslår åtstramning eller nedläggning av kulturskolor.

Ett regionalt tecken var när Region Skåne drog in och frös kulturbidragen, vilket drabbade Skillinge teater. (Region Skåne har i höst, efter protester, beslutat att istället utöka kulturbudgeten.) I Stockholm beslöts att Internationella biblioteket skulle flyttas/läggas ner (beroende på hur man ser det) och göra sig av med delar av bokinnehavet.

Kampanjen mot public service, radio och teve – skär ner budgeten och krymp utbudet – är också ett led i avkulturaliseringen. Ja, i en avdemokratisering av Sverige. Public service har, vilket sällan påpekas, ett demokratiskt uppdrag. Med breda och djupa program om samhälle, kultur, politik och världen ska public service förmedla allmänbildande kunskap som kan vara till hjälp vid till exempel riksdags- och kommunalval.

Härmed är vi tillbaks vid den kommunala kulturpolitiken. Ulf Mårtensson gav två exempel: Sölvesborg (med stöd av M och KD drev SD igenom att biblioteks- och konstinköp ska styras politiskt) och Ystad (förslaget om kulturskolan kom från KD, men det krävs stöd från de övriga i treklövern, M och L, samt SD för att nedläggningen ska gå igenom).

Har dagens borgerliga partier (M och KD, ibland L och kanske även C) samma syn på kultur som SD? Det kan påpekas att i söndags anslöt sig KD till SD och M i åsikten att public service ska krympas = strypas. Oavsett är kultursynen och politiken som två sidor av ett mynt. Resultaten blir desamma.

Demokrati är både ett samhällssystem och hur människor uppför sig. Bortsett från det uppenbara (ungar som inte kan göra det ena gör något annat som riskerar att bli värre och dyrare) innebär en nedläggning av kulturskolor att dagens ungdom förvägras en demokratisk uppväxt. Varje kulturell nedskärning blir en demokratisk nedskärning: färre tankar, åsikter och andra sorters liv att möta och ta del av.

Kultur är – och måste förbli – ett av politikens kärnområden. Det handlar om demokrati. Allt annat blir dyrare men att sköta om en kommun ska, kan, får tydligen inte kosta mer. Tyvärr styrs många kommuner efter denna borgerliga graal som stryper inte minst kulturen: kommunalskatten ska inte höjas – helst sänkas.

3 gånger kort om kultur

1. Biblioteksöppet. I Sjöbo kommun har filialerna i Blentarp, Lövestad och Vollsjö öppet lika mycket = lite: knappt en och en halv dag i veckan. De förra är dessutom meröppna (går att låna böcker även när biblioteket är stängt). Men inte i Vollsjö – här gäller blott denna knappa öppettid (enbart dagtid också, när folk jobbar). Kan filialen i Vollsjö ens kallas bibliotek?

2. Julmonster. Gloson, som snart syns vid Frenninge kyrka, ingår inte i Andreas Palmaers och Peter Bergtings bok om ”Julens monster” (Alfabeta), som mest blickar ut internationellt. Till exempel presenteras Namahage, som knackar på dörren i Japan, Kallinkantzaros, grekiska träddemoner, och jätten Grylas hemska, isländska julkatt.

3. Snöigt. Kallt och blött. Min inställning till snö: Det ska inte snöa här nere i södra Sverige! Skidåkning, glöm det. Mats Ekdahl däremot, chefredaktör här och var, sist på tidningen Arbetet i Malmö, har en mer mångsidig inställning som han redovisar i boken ”Snöns historia” (Carlssons). Ingen överdrift att han behandlar samtliga (!!!) aspekter på snö: historiskt, i fiktion och verklighet, fysiskt som mentalt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Dagar i Reykjavík

Uppåt 6 000 islänningar bor i Sverige. Här finns också drygt 4 000 svenskfödda med isländska föräldrar. En majoritet av dessa är bosatta i Lund, Malmö och övriga Skåne. Och det märks, allt oftare träffar man ju på islänningar…

Ýrr Jónasdóttir är chef för Ystads konstmuseum. Guðrún Hauksdóttir, musikalisk mångsysslare, finns i Malmö, och Ellen Albertsdóttir, journalist, i Lund. Svanhildur Arþena Kjartansdóttir driver, för att bli riktigt lokal, Vollsjö hembageri och Helen Halldórsdóttir har en isländsk butik i caféet.

Ýrr ska förresten uttalas Irr. En accent betyder inte att stavelsen betonas utan med accent blir det en extra isländsk bokstav med annat uttal. Och observera de speciella bokstäverna i namnen Guðrún och Arþena. Dessutom ska isländskor/islänningar alltid tilltalas med förnamnet. Det som verkar vara efternamn är mer en härstamning (vad pappan eller mamman heter).

Isländske konstnären Páll Sólnes och hans hustru, skådespelaren María Árnadóttir, flyttade från Vallarum till Bollerup och nu har Páll skaffat ateljé/galleri i Tomelilla. En annan isländsk konstnär, Jón Leifsson, har sitt galleri utanför Lövestad. Det var Jón som fick mig att upptäcka det isländska i både sin och Pálls konst.

Utsikt över hustak och fasader i Reykjavík. Foto: Bjørn Giesenbauer / Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic license.

Jag såg Jóns knotiga hästskulpturer med hans naturmålningar bakom. De hörde ju ihop och förenades till porträtt av Islands vilda natur. Páll säger att han tänker inte så men jag tycker Jón hade en bra beskrivning senast vi möttes: ”Páll målar det han som pojke såg genom fönstret när han åkte bil med sin pappa på Island. Det regnade, färgerna förstorades, motiven blev diffusa.”

När jag träffar någon från Island brukar jag fråga: Läser du deckare? Läser du isländska deckare? Svar (oftast): Ja. Arnaldur Indriðason startade på 90-talet den isländska deckarvågen. Oavsett om han skildrar Islands landsbygd eller staden Reykjavík – som i sin nya andravärldskrigsdeckare ”Det tyska huset” och i pockeutgåvan av ”Vinterstaden”– är Islands natur, geografi och väder alltid närvarande.

”Det har jag inte ens tänkt på”, sa Arnaldur när vi pratade på bokmässan i Göteborg. ”Naturen är en självklar del av oss. Vi vet att naturen är oberäknelig och farlig.” Och så kan det vara – inte minst vädret slinker med utan att författaren tänker på det. Slå upp någon deckare av Yrsa Sigurðardóttir, Lilja Sigurðardóttir, Ragnar Jónasson med flera och läs några sidor. Det blåser, personerna huttrar, drar ytterkläderna tätare om sig.

För varje ny deckare har jag allt mer lockats att resa dit och – ordagrant – känna Islands deckarmiljöer. Det här skriver jag precis innan jag åker iväg till Reykjavík på en första researchresa. Krönikan fortsätter när jag står på Hverfisgata, där jag ska bo…

***

Det finns storm och så isländsk storm. Flygplanstrappan kan inte förankras på grund av blåsten. Först efter två timmar kommer jag av planet på Keflavik. Flygbussen kör genom de lavafält där en kropp hittas i ”Den som glömmer”, en annan Arnaldur-deckare, och in i en tavla av Páll Sólnes: husen, taken och fasaderna – rött, gult, blått, grönt – kan vara färgklickar på hans målningar.

Reykjavík är ”en småstad med storstadsambitioner”, enligt den isländska deckarserie (visas på Viasat) av pseudonymen Stella Blómkvist i thrillerskala från noir till ännu svartare. Tänk Ronneby, Hjo eller Skoga. Invånare: typ 125 000. Det mesta (som caféer och restauranger, bokhandlar, konstmuseer och gallerier) finns inom 150 meter och resten på gångavstånd.

Med mössan neddragen, halsduken i täta varv och rocken knäppt upp i halsen ger jag mig ut på fiktionens verkliga gator. I läsplattan: nästan-deckarförfattaren Steinar Bragi Guðmundsson som får vara min Reykjavíkguide (istället för Arnaldur).

I Steinar Bragis senaste roman, ”Kata,” skildras Reykjavík som ett levande väsen – en farlig (stads)natur – ur vilken människornas = männens = monstrens handlingar uppstår. Stadens geografi – Njarðargata, Bergstaðastræti, Laugavegur, Þingholt (gammal stadsdel), Bravó (”slampig” bar-i-väggen), Thörin (sjö i centrum) med mera – prickas av som topografi på en karta.

Vinden slungar mig förbi konserthuset Harpa (ett svart lavafält med pállska färgduttar när ljuset faller på). Jag går på konstrunda i Reykjavík: ser Páll Haukur Björnssons återinstallerade isländska natur (Konstmuseet Hafnarhús), Kristín Sigurðardóttirs ner till lavan avskalade men också nordiskt upplysta naturfoton (Fotomuseet Grófarhús), Ágrímur Jónssons målningar av troll och älvor (Nationalgalleriet) samt fler av ”det gömda folket” i temautställningen ”Myrkraverk/Tales of the Unseen”(Konstmuseet Kjarvalsstaðir).

Särskilt Kristinn Péturssons handmålade grafiska bilder, bland annat på en Djävul som verkligen är full i fan.

Kortkultur
3 X Reykjavík

1. Reykjavíkdeckare. Om man sorterar Arnaldur Indriðasons deckare i rätt ordning – efter de år som berättelserna utspelar sig i – kan man följa hur småstaden Reykjavík blir en allt större stad. Möjlig läsordning: ”Det tyska huset” (1940-tal), ”Den stora matchen”, ”Nätter i Reykjavík” och ”Den som glömmer” (alla 70-tal), ”Glasbruket” (90-tal), ” Vinterstaden” (2000-tal)…

2. Fler Islandsdeckare. Ragnar Jónasson är nästa isländska deckarförfattare i tur att ges ut på svenska. ”Dimma”, första titeln i Hulda-trilogin, kommer i höst. Hulda, som på isländska kan syfta på ”det gömda folket”, är en 64-årig kvinnlig polis i Reykjavík. Böckerna följer henne bakåt i poliskarriären – det vill säga den karriär hon aldrig erbjöds, som kvinnlig polis.

3. Spöken. Steinar Bragis nästan-deckare ”Höglandet” och ”Kata” skiftar karaktär och genre, blir plötsligt spök- och skräckromaner. Inte konstigt då att han även skrivit en faktabok, översatt till engelska med titeln ”The Haunting of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade till Reykjavík. Här finns fjorton, låt säga, verkliga spökhistorier och en karta med varje spökplats utmärkt.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018