Deckarloggfredag med musik: Det är 40 år sen…

Carroll Thompson

Hopelessly In Love

(40th Anniversary Expanded Edition)

(Trojan/Sanctuary Records)

Hur ung var Carroll Thompson när hon definierade den svarta, brittiska genren ”Lovers rock” genom att 1981 ge ut LP:n ”Hopelessly In Love” och själv dessutom skriva (några låtar är delskrivna) och arrangera låtarna?

Dessa, just, definitiva ”lovers rock”-låtar, så exakt balanserade mellan amerikansk soul och jamaikansk reggae.

Carroll var 21 år och ”Hopelessly In Love” hennes LP-debut. Albumet fyller alltså 40 år och hyllas genom en remastrad jubileumsutgåva.

Så enkelt, egentligen: bra melodier med texter om kärlek och kärlekssorg som hon sjunger stilla och lugnt med vacker, ja, underbar röst till en elgitarr som kompar i enveten baktakt.

Samt ibland orgel, blås med mera och en kvinnlig kör (nog hon själv).

Hör raden av fina sånger och melodier, inte enbart titelspåret utan också ”I’m So Sorry”, ”No You Don’t Know”, ”Simply In Love”, ”When We Are As One”… Medan ”Mr Cool” är en lite, observera lite, tuffare låt.

Carroll Thompson producerade dessutom inspelningarna med Anthony Richards som extra producent.

På nyutgåvan finns också en handfull bonuslåtar, både lovers rock och annat, som tidigare funnits på tolvtummare. Carroll är förresten gift med Dotun Adebayo, före detta skribent i rocktidningen Schlager.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Hör albumet på Spotify.

Deckarloggfredag: Kulturen är granne med livet och politiken

Andres Lokko

2010-2019

(Modernista)

Progressiva musikrörelsetidskriften Musikens Makt var Andres Lokkos farfar. Hans pappa hette Schlager. Längre bak i släktträdet finns 60-talets ungdomstidning HEJ!.

Det är min åsikt – att Lokko kommer ur detta, hör till den här traditionen av svenska musikskribenter (och mer).

Det har getts ut ett par tidigare samlingar med Lokkotexter, som jag rekommenderade när de kom och rekommendationen upprepas om den nya samlingen med texter från ”2010-2019”. Varje text är ett tidsdokument, i sin tid och långt framöver. Varje text är också ett exempel på en skribent som skriver som sig själv, som är sig själv.

Skribenten finns själv med i varje text; hans liv och hans föräldrars liv, insåg när jag på radion hörde Lokko berätta om Estonia och den betydelse som farleden över Östersjön haft och har för varje estlänning.

Här berättar Andres Lokko, i förordet, om när han plötsligt befann sig på ett behandlingshem i Blentarp, Skåne med P.O. Enquists självbiografiska bok ”Ett annat liv” som enda sällskap. Själva texterna, de krönikekorta texterna, börjar i London, där Lokko bodde under ett flertal år, och fortsätter vid Gullmarsplan i Stockholm.

Jag tänker inte gå närmare in på några speciella texter, för många startar i ett ämne, fortsätter över ett annat och var texten slutar vet ingen (inte heller Lokko). Den journalistiska formen är ”skvader”.

Men några rubriker och ämnen, så att bredden syns: ”Tio eviga Lovers Rock-favoriter”, ”Håkan Hellström: 2 steg från Paradise”, ”Sherlock”, ”John Galliano”, ”I tokhögerns ögon är vi alla invandrare”, ”Sommarboken”, ” Elfride Jelinek World”, ”Sleaford Mods: Divide & Exit”, ”Vi som älskar musik kan inte vara rasister”, ”Jag litar inte på popmusik med för fina tänder”, ”Pulitzerpriset”, ”Palace Skateboards x Ralph Lauren Polo, del 1”, ”Bilden av ett annat London”, ”Leonard Cohen: Thanks for the Dance”, ”2010-talet var svart”…

Musik (av många sorter), litteratur, mode, konst… Men och vad han än skriver om så skriver han ur och i livet, som lika mycket en livs- som kulturskribent. Kulturens ena granne är själva livet och en annan granne heter politik.

Allra mest uppskattar jag att han förblivit den han var, inte alla (musik)skribenter ur Lokkos generation som kan beskrivas så.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik 2020