Kanske en ny svensk polisromanförfattare av högsta klass…

Edvard Fenvik
Blodsband
(Lind & Co)

”Klassisk polisroman” kallas Edvard Fenviks debutdeckare på omslagets baksida. Traditionell skulle jag hellre säga. Eller regelrätt.

Berättelsen – eller prologen, som inte är en prolog utan sin egen, riktiga berättelse – inleds på en Finlandsfärja.

Lördag den 26 april 1971 och fyra unga män har muckat från lumpen. Detta firas på Finlandsfärjan med så mycket alkohol att det leder till följder – eller en viss följd.

Edvard Fenvik blodsband25 år senare ska historien komma ikapp dem. Ett par av dem har blivit advokater, de övriga har andra jobb. Som det är bland gamla lumparkompisar eller ”kompisar”.

De börjar mördas, först en och sen nästa… Inte på samma sätt, inte identiskt, men snarlikt. Mördaren lämnar, som det brukar heta, ett visitkort.

Platsen: Stockholm. De utredande poliserna är – främst – kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic. Olika som personer, de har olika bakgrund. Ja, det framgår redan av namnen.

”Blodsband” är just utredande: en klassisk, traditionell och regelrätt polisroman i betydelsen Söwall/Wahlöös deckarskrivarskola (fast utan politiken).

Oscar och Sasha är huvudpoliserna men också en del av det kriminalpoliskollektiv som utreder framåt, undan för undan, varken för fort eller för långsamt, så deckarläsaren tappar intresset.

Utredningen kringlar och krånglar, som fiktiva polisutredningar ska. En återvändsgränd där, en ny tillfartsväg här. Välskrivet och bra. Går inte att säga annat än Edvard Fenvik debuterat både lovande och bra.

Men… Ja, det märktes väl att ett ”men” skulle följa. Något gnager i mig. Om inte polisromanen var så lovande och bra så skulle jag ju inte bry mig. Men nu, när den är det… Jag vill ha ännu mer.

Det är som om Edvard Fenvik gått en deckarskrivarkurs och avlagt sluttenta i specialämnet polisromaner. Han fick högsta betyg. Allt som behövs i en polisroman finns med, i rätt ordning och på rätta platser. Ändå – detta men…

Det är väl fräckt eller direkt oförskämt av mig när polisromandebuten ”Blodsband” blivit så lovande och bra men jag satt och väntade på att Fenvik skulle stanna upp och bryta av handlingen, själva polisromanen, bryta av den med sig själv.

En noga beskrivning av någon plats i Stockholm, en utgjutelse över samtiden (antingen av författaren själv eller en av huvudpersonerna) eller en mer ingående skildring av polisen Oscar och/eller polisen Sasha.

Alltså något, låt säga, ovidkommande. För att detta ovidkommande kan få en regelrätt, traditionell och klassisk polisroman att också bli personlig, just den polisroman som ingen annan än Edvard Fenvik hade kunnat skriva.

Jodå, antydningar till detta finns i personskildringarna men de är för få och för små (för mig). ”Blodsband” är, jag upprepar, både lovande och bra. Just därför hoppas jag att Fenvik vågar ta i ännu lite mer i uppföljaren, så att den blir såväl en klassisk som en personlig svensk polisroman.

Hoppas, hoppas att en ny svensk polisromanförfattare av den högsta klassen har fötts. Det kan vara så…

Bengt Eriksson

Kriminellt budskap: att överleva i Stockholm

Lina Arvidsson
Ett hem att dö för
(Lind & Co)

Inte feel good, absolut inte feel good. Däremot feel life, mycket feel life. Samt ett brott, ett grovt brott, det dröjer innan det kommer men det kommer.

Fast mjukdeckare går det inte heller att kalla Lina Arvidssons debutroman ”Ett hem att dö för”. Kanske stämmer den benämning som står i baksidestexten: ”thriller”. Men i så fall en långsamt smygande krypande thriller, kanske en mjukthriller.

Jag tror vi kommer att få läsa många såna här deckare framöver, att allt fler svenska författare kommer att förena vardag och själva livet med kriminalitet, mycket av det förra och lagom mycket av det senare.

Lina ArvidssonLina Arvidsson visar hur detta kan skrivas: en lovande – ja, redan bra – svensk deckardebutant. Hennes berättelse skulle väl också kunna beskrivas som ”noir”; en egen slags vardags- och samtidsnoir.

Ett huvudtema är bostadsbristen i Stockholm. Huvudpersonen Hanna, 22 år, har flyttat runt mellan tillfälliga bostäder, säg, inhysen. Någon månad här, en annan där. Allt Hanna äger och har flyttar hon varje gång med sig i papperskassar.

Så får hon möjlighet att bo i en villa – oj, så stort, så fint – om hon bara vill se till huset och vattna blommorna medan ägarna, ett ung par, är bortresta. Inte utan att hon bli avundsjuk, så skulle också Hanna, med blott timanställning i hemvården, ju vilja bo, någon gång, ska hon någonsin får råd med det.

Arvidsson skildrar och beskriver med exakta nyanser av mörkt, så att kontrasten mellan att ha och inte ha känns, verkligen känns. Men… ju… någon annan bor också i huset, samtidigt med Hanna. Ska det visa det sig. Simone heter hon. Det är berättelsens andra tema.

Jag berättar inte varför Simone finns där i huset, det tycker jag att du ska upptäcka själv. Vem hon är: mystisk och besynnerlig, minst sagt skiftande humör. Varför Simone tagit sin tillflykt till huset, det får du läsa själv.

Fast jag får väl ändå avslöja att det andra temat är romans, förälskelse och kärlek, alltså mellan Simone och Hanna, i den ordningen. Också detta skildras mycket bra, inte som lesbisk kärlek utan förälskelse och kärlek. Punkt.

Så, det dröjer, det dröjer ända till slutet av romanen, ska det kriminella visa sig och feel life-romanen blir crime. Och därmed också ännu mer av en feel life-roman. Som slutar innan den slutar, till råga på allt. Älskar sånt, när en roman tar slut men berättelsen – livet – ändå fortsätter.

Jag tycker mycket om ”Ett hem att dö för”. Som jag redan skrivit: Lina Arvidsson är ännu en av årets lovande – ja, bra – deckardebutanter. Hur många finns det?

Bengt Eriksson

Barndomsminnen idag

Som jag skrev tidigare, att läsa svenska deckare är som att resa runt i Sverige. Så nu – efter Uppsala, Värmland och Kiruna – ska jag bege mig till Trosa…

Anna Roos
Lika i döden
(Louise Bäckelin förlag)

Anna Roos är ännu en författare i den nya svenska deckarvågen. För en sådan, tror jag, är redan i fullt flöde. Har det någonsin funnits så många lovande och bra svenska – inte minst kvinnliga – deckarförfattare – som idag?

Många av de mest lovande, personliga och bästa deckarförfattarna hittas inte heller hos de största bokförlagen. Ofta är det bland de mindre förlagen, ibland riktigt små och egenförlag, som man kan göra nya deckarupptäckter. Vilket ju kräver att man är lite extra nyfiken om man vill upptäckta dessa nya författare.

Anna RoosTidigare har Anna Roos gett ut ett par fristående spänningsromaner/deckare. Debutromanen, ”Spel (2017), var redan den en högst egen variant av spänning och krimi. Med ”Lika i döden” har Roos inlett en trilogi som hon kallar ”Morden vid världens ände”. Det sista ordet – ände – ska läsas som småstaden Trosa.

Där föddes Vera Jansson, romanens och såvitt jag förstått hela seriens huvudperson. Där växte hon upp och dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö.

Dit – alltså hem – återvänder Vera än en gång i sitt arbete som revisor för att kolla ekonomin för Kalla Drycker Sverige AB, ett av stadens företag. Hon återser flera barn- och ungdomskamrater, det så kallade a-gänget: främst Magdalena, som gifte sig med Tom och Toms lillebror Sebastian men också brödernas föräldrar.

Hon återvänder till det hus där hon växte upp och som, efter att bägge föräldrarna är borta, hyrts ut i väntan på försäljning. Hyresgästen, Solveig, är en äldre, barsk kvinna. Så Vera flyttar in i gäststugan.

Alla personporträtt är noggrant tecknade. Staden känns som om den finns, precis så här. Anna Roos skriver och berättar genom Vera med en nerv som måste vara författarens egen. Ett sätt att skriva som fångar mig direkt och skapar spänning i snart sagt varje möte. Ja, varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Det gör också ”Lika i döden” till en deckare som det är svårt att skriva om och recensera. Hur lite jag än beskriver – ja, redan beskrivit – av innehållet så är det att avslöja för mycket. Vera behöver ju bara besöka Trosa bokhandel för att det ska bli en liten thriller.

”Lika i döden” är en spänningsroman långt innan den övergår i att vara en kriminalroman. Hur var det ens med Toms död? Något ovanligt? Självmord? Mord? Nej, nog en olycka. Inget misstänkt alls, bara lite konstigt, till att börja med.

Men det brusar under ytan i Trosa, så som det brukar i småstäder. Som i Skoga, frestas jag att skriva. Fast långt senare, mer modernt och idag. Det brusar av politik, pengar, affärer och fotboll. Och livet, det som var och det som blev. Allt som sker och alla människor hänger ihop,

”Lika i döden” är en merläsningslockande början på en trilogi, vars nya titlar – bägge två – kommer 2020.

Bengt Eriksson