En konsumentdeckare eller Recensenten som inte riktigt kunde bestämma sig

Jan Bertoft

Hoppets sista ljus

(Hoi förlag)

Det finns, kan man väl säga, olika slags deckare. Vad sägs till exempel om den traditionella polisdeckaren, Norrlandsdeckaren, feelgood-deckaren, knep och knåp-deckaren, noir-deckaren, pensionärsdeckaren, pusseldeckaren, det slutna rummet-deckaren, spänningsdeckaren och säkert  fler typer och varianter ändå. Skånedeckaren, kanske. Och nu har jag läst en konsumentdeckare, så skulle jag vilja kalla den.

Det är den tredje titeln i en serie med den rappa kommissarien fröken Vanja Ek i huvudrollen och skriven av Jan Bertoft. Den heter ”Hoppets sista ljus”. De två övriga i serien är ”Minnets slutna rum” (skriven tillsammans med Håkan Tängnander) och ”Lögnens höga pris”. De är alla, med ett särskilt plus för ”Minnets slutna rum”, vill jag ha sagt, läsvärda.

Läsvärda, men utan att för den sakens skull hamna på deckarligans tio i topp-lista, om nu en sådan finns. Och inte heller har väl DN:s särskilda deckarfantom Lotta Olsson kommenterat någon av dem efter vad jag kommer ihåg. Men det vore väl i och för sig att begära för mycket av denna kvinna med tanke på allt både svenskskrivet och översatt som hon får under ögonen.

När jag läste ”Minnets slutna rum” hade jag hyfsade förhoppningar om att de fortsatta böckerna skulle vara kul och intressanta att läsa, inte minst med tanke på hur författarna konstruerade just den bokens idé om ett mord i ett till synes slutet rum. Och även del två var som jag ser det bra.

Dessvärre tycker jag nog att ”Hoppets sista ljus” jämförelsevis tappat i stringens och styrka. Jag föreställer mig att det inte kan vara lätt att en i serie böcker med samma huvudperson beskriva vad som hänt denne i tidigare böcker, men samtidigt kan det ju vara nödvändigt för att förstå hur hon reagerar, agerar och utvecklats som person.

Och här menar jag att Bertoft inte lyckas riktigt bra. För mycket blir i den delen osagt eller halvsagt eller oklart.

Och sen är det nu för min smak lite för mycket kärleksproblem, döende anhöriga, oväntade arv, hemliga lådor med viktiga handlingar, döda poeters akvarellpenslar, uppdykande gamla och nya släktingar med till synes ömma och välmenande hjärtan och de vanliga jobbrelaterade störningarna.

För att nu inte tala om vindkraftverk. Men det är vad jag tycker. Du, min bäste läsare av detta, kan säkert tycka annorlunda.

Men om man som läsare klarar av sådan utfyllnad, och varför skulle man inte göra det då nästan allt detta eller liknande dyker upp i var och varannan deckare och då också i sådana som är skrivna av mer välkända författare, så får man faktiskt läsa en hyfsat bra deckare. En konsumentdeckare.

För så här är det. Mitt i den mörkaste natten ser ett ungt par som är lite olovandes ute för att göra sådant som unga par inte så sällan vill göra, hur en båt med släckta lanternor kommer körandes i Stockholms skärgård och ränner rakt in i en brygga. Båten körs av en död man. Sämre kan ju en deckare börja.

Och inte heller fortsättningen är så dum. Det visar sig nämligen att den döde, som har ett grandiost hus en halvannan sjömil bort på en helt annan ö, är en välkänd fifflare och skummis som genom åren lurat folk på allehanda sätt och på senare år genom att kränga verkningslösa medel mot diverse sjukdomar och mentala och fysiska tillstånd av olika slag. Rik har han blivit också.

Så börjar då polisens arbete. Och man går noggrant till väga, förstås.

Polisen stöter då på olika sorts svårigheter, förstås. Kärleken blommar inte för fröken kommissarien riktigt på sätt som vore önskvärt, förstås. Svartsjukans mörka alfer biter i olika hjärtan, förstås. Den dödes kollegor är av samma skrot och korn som den döde och gör vad man kan för att försvåra polisens arbete, förstås. Polisiära och andra juridiska höjdare blir involverade på ett störande sätt, förstås. Misstänkta anhålls för att senare släppas, förstås.

Men det idoga polisarbetet – ja, vad händer med det? Inget annat än att det fortsätter och så småningom leder till triumf. Brottet klaras upp. Mördaren tas fast. Vanja Ek blir relativt nöjd och glad.

Så här långt är också en kräsen läsare som jag nöjd och glad. Särskilt vill jag ha sagt att Bertoft skriver bokens dialoger på ett mycket bra sätt – det är minsann inte särdeles vanligt. Men så är det det där med utfyllnaden – döende släktingar, hemliga lådor, läkande susande skogar, vindkraftverk etcetera För mig blir det lite för mycket av den varan.

För mig, men kanske inte för dig. Köp gärna ”Hoppets sista ljus”. Eller låna den på ett bibliotek, om sådana finns där du bor. Jag ger den tre stars av fem i betyg. Men helt plötsligt, alldeles i slutet, verkar det som om Bertoft får lite litterära ambitioner. Så här slutar nämligen boken:

Djupt inne i henne grydde en vag känsla. På något sätt var det som om livet började. Hennes sargade, prövade liv.

En omstart.

Ett hål i hjärtat efter en älskad, klok, viktig gammal kvinna. Men också med nya öppningar.

Gård. Skog.

Vindkraft.

Akvarell.

Sara. Mamma.

Alice.

Dan.

Vad kunde gå fel?

Det mesta svarar jag, en gammal cyniker. Men svaret kommer väl i nästa bok, hoppas jag. Och den ska jag läsa. (Fast lite synd är det att en av den dödes lite halvskumma affärsbekanta som heter Leif Kallin får ett annat namn i bokens inledande persongalleri. Det borde korrekturläsaren sett. Men nu är jag kanske i gnälligaste laget?)

Kenneth Olausson, gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Deckarloggfredag: Poesi har blivit den nya prosan

Det knackade, ja, bankade på dörren. Hårt, så vi skulle höra. I den tyvärr bedrövligt förnyade coronatiden kör Sjöbo bibliotek ut låneböcker tre gånger i veckan. Nu kom hemleveransen till Storgatan i Vollsjö. Jag hade beställt en kasse med de senast inkomna diktsamlingarna. Dikter bör man nämligen läsa: poesi både fördjupar och förlänger nog också ens liv.

För barn, anser min hustru och jag, är poesi lika viktigt som godnattvisor. Hon hade till vana att läsa en godnattdikt för Alexander, vårt näst yngsta barnbarn, när han sov över hos oss. Gärna något av Eva-Stina Byggmästar, till exempel denna onomatopoetiska dikt om pippifåglarnas pipljud, som dock kräver sin deklamatör: ”pi pi pip / pip piiiiip iiiipipii / i iii ii / i i / i…”

Ann Jäderlund, en av poeterna i bibliotekskassen, diktade så här enkelt – men ändå inte – när hon i fjol återkom som poet: ”Solen dör / öppna fönstret / och flyg / du / om du vill / flyga…” Har hon nyskapat sig? För jag minns ju den så kallade Ann Jäderlunddebatten som på 80-talet härjade i lyriksverige. Jäderlund anklagades (främst av manliga kritiker) för att dikta alltför svårtillgängligt.

Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.

Obegripligt, för mig. Om hen, eller snarast han, enbart använde hjärnan var det kanske svårt att med ord förklara Jäderlunds poesi. Men om dikterna fick beröra hjärtat så kändes varje ord. Lika obegriplig är den poesikritik som idag börjat framföras av (främst kvinnliga) kritiker. Dagens poeter diktar – tvärtom – alltför enkelt.

Som Nachla Libre: ”07:35 / Vem öppnar dörrar / för den som öppnat dörrar / När den som öppnat dörrar / ÄR UTMATTAD”. Hon har råkat mest illa ut hittills. Nachla Libre skälls för att inte ”gestalta” och förlaget läxas upp för att redaktörerna inte tagit hand om hennes manus.

Lyrik, den mest egna av texter, skrivna ur ett hjärta till ett annat, ska alltså inte diktas av poeten utan redigeras och skrivas om av en förlagsredaktör? Varför inte glädjas åt den nya poesivåg som sköljer över Sverige? Somligt gillar man mer, annat mindre. Stor sak i det.

”nattskift / dagskift / same shit”, diktar Emma Eriksson Olsson om ”en mindre tätort” (som kan vara Dalby). ”Efter disken hinner jag och Gunilla fika”, diktar Linnea Swedenmark om att jobba i hemtjänsten. ”mamma vad betyder massaker”, diktar Hanna-Linnea Rengfors utifrån och om terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.

De tänker, känner, tycker och berättar, för de vill kommunicera. Rakt på och runtikring, skrift- och talspråk, nära mellan papperslyrik och muntlig poesi: spoken word, poetry slam och rap. Ibland rimmar de – som Hanna Rajs Lara: ”min vän har lämnat mig / min vän har stannat kvar / min vän är ny för mig / min vän är den jag har…”

På 70-talet sköljde den förra poesivågen över Sverige. Poeten Gunnar Harding blev redaktör för tidskriften Lyrikvännen. Begreppet stencilpoesi myntades. Gruppen Vesuvius (poeterna Eric Fylkeson, Per-Erik Söder och Bruno K. Öijer) turnerade med poesishower. Fylkeson startade Poesiförlaget och Öijer med flera gav ut  tidskriften Guru Papers. Även Cabaret Fredagsbarnen i Malmö kan räknas hit.  

Jag tror att den nya poesivåg som under 2000-talet börjat överskölja Sverige kan bli större ändå. Stora bokförlag ger inte längre ut poesi, sägs det. Men visst gör de, färre diktsamlingar kanske men förvånsvärt många. Dessutom har det nog aldrig funnits så många små svenska poesiförlag som idag, plus egenutgiven poesi.

Jörgen Lind, ännu en poet som förenklat sig: ”Så ska vi en dag / klara oss utan varandra / Jag klarar mig inte / utan dig, tänker jag / i bilen i tunneln / på väg till den röda / radhuslängan…” Hans diktrader kunde vara meningar i en roman. Poesin har allt mer blivit den nya prosan. Kan svensk poesi vara på väg att bli folklig?

Vid den förra poesivågen satt jag på Författares Bokmaskin och handgjorde min första diktsamling. Den nya poesivågen lockade mig att börja dikta igen. När jag medverkat på Litteraturrundan och sålt min långdiktbok om Aten, har jag fått kommentaren att, ”jag är ingen poesiläsare men dina dikter är som att läsa en novell”. 

Dagens Nyheter har en familjesida som gör något mycket bra. Ibland lägger man in korta, passande dikter. Skulle inte familjesidan på Ystads Allehanda kunna låna den idén, börja publicera kortpoesi? 

När jag 1980 var med och startade rocktidningen Schlager och blev redaktör för ”skräpkultursidan” så började jag strax att publicera dikter. Som alla bra idéer var också denna stulen, från den amerikanska tidskriften Rolling Stone. Istället för att blåsa upp artiklar och bilder hade man där använt dikter som passbitar.  

Det har alltid förvånat mig varför inte svenska dagstidningars kultursidor gör likadant. En eller ett par dikter i veckan, nog kunde det vara något för kultursidorna i Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, redaktörer Mårtensson och Johannesson?

10 diktsamlingar

Anne Carson: ”Lediga män”

Dikter blir essäer och essäer blir dikter; Sapfo övervakar.  

Louise Glück: ”Ararat”

Lättläst och bråddjup uppväxt- och familjeskildring.

Nachla Libre: ”Tiden har sett allt”

DIREKT, brutalt och ömt, om att vara libysk-chilensk-svensk.

Cecilie Lind: Mitt barn

Diktdagbok om att föda och bli mor.

Lotta Olsson/Emma Adbåge: ”Ledsen”

Rimmad diktbilderbok om föris, från 0 år och uppåt.

Hanna Rajs Lara: ”Under månen”

Rimmat och orimmat, humor och allvar, om kärlek, arv och förlust.

Håkan Sandell: ”Urvalet så; Dikter 1981–2020”

Förre medlemmen i poetgruppen Malmöligan utvald och samlad.

Jesper Svenbro: ”Sölvegatan 2”

Också dikter som essäer, essäer som dikter, samt Sapfo.

Edith Södergran: Samlade dikter

Pocketutgåva med den vackraste, mörkaste, mest kärleksfulla poesi.

Magnus William-Olsson: ”Inget är alltid för sent”

Knepigare poesi. Spännande. Varför byta rad mitt i ett ord?

Kulturkrönika från Ystads Allehanda.

Bengt Eriksson, journalist, författare och kulturkrönikör i YA. Aktuell med coronadiktsamlingen ”Tiden dikterar, jag noterar” och tolkningsvolymen ”Sapfo på nytt – tolkat och kurerat”.