Deckarloggbäst april 2020

Broberg BakvattenMaria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Connelly BoschMichael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)
Även Michael Connellys nya roman på svenska, ”En eld i natten”, är en dubbeldeckare med Renée Ballard och Harry Bosch. Dessutom både en polisroman och en hårdkokt privatdeckare, eftersom Bosch nu inte alls arbetar åt polisen. Men ändå, som en lärobok i procedurskolan. Alla arbetar långsamt, metodiskt och logiskt, såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – igen – skriver Connelly och sker handlingen med starkt dramatisk nerv. MIljö, som oftast: trädgårdshelvetet Los Angeles.

Magnus DFahlström forhorMagnus Dahlström
Förhör
(Albert Bonniers)
Magnus Dahlström skildrar en kvinnlig civilanställd utredare utan namn på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Alla förhör eller samtal blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej. (Ur Kenneth Olaussons gästrec.)

ordfront_perjandersson_tataget_skyddsomslag_utkast.inddKajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)
Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verklighetsfiktion, Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn. Kajsa Grytt uppfattar detsamma; det som de har sett och känt, ser och känner hon. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. Huvudpersonen Johanna är konstnär och har kommit till Los Angeles på inbjudan från en miljardärd för inviga hans konstcenter uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på ett sjaskigt hotell i Westlake. Genre: existentiell noir.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Ragnar Jonasson dimmaRagnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)
Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen. Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar. Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Mariette requiem-pa-dimonMariette Lindstein
Requiem på Dimön
(Harper Crime)
Vi får åter stifta bekantskap med den despotiske Franz Ozwald. Men allt är inte som tidigare. Något har förändrats i hans personlighet. I ”Requiem på Dimön” är karaktärsutvecklingen själva kärnan i storyn. Det sociala experimentet som behandlas i boken leder till resonemang om ont och gott och individens möjlighet till förändring. Jag tycker det är berättelsens stora styrka. Även om det inte blir samma knytnävsslag i mellangärdet som första boken om Franz Oswald så bidrar den till att utveckla resonemanget om starka ledare och människors förmåga till lydnad. (Ur Samuel Karlssons rec.)

 

Michael Connelly – oöverträffad som författare av polisromaner

Michael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Det finns så mycket jag uppskattar med Michael Connelly som deckarförfattare att det är svårt att veta vad jag ska nämna först.

Men – som att miljön, allra oftast Los Angeles, är den egentliga och återkommande huvudpersonen. Los Angeles är platsen han skildrar: trädgårdshelvetet Los Angeles. Den plats han befolkar med människor, snarare än personer och karaktärer, platsen han levande- och dödliggör med händelser.

Connelly öppnar pärmarna till var och en av sina romaner och släpper in Los Angeles. Detta innebär också att personer, ja, människor från en av hans romaner eller romanserier plötsligt kan stiga in och möta en annan person, ja, människa från en annan av hans romanserier.

Det gillar jag mycket. Till exempel, ett enda eller två exempel, när Connelly efter den långa raden polisromaner med Harry Bosch som kriminalpolis och huvudperson bröt av med att börja på en ny, trodde man, serie polisromaner om en yngre, kvinnlig polis som jobbar i samma miljöer och på samma polisstation i Hollywood där Bosch tidigare arbetade (före pensionen).

Connelly BoschHan skrev först polisromanen ”The Late Show” / ”Nattskiftet” (2017 / 2018) med och om – och enbart – nattkriminalpolisen Renée Ballard men redan i nästa Ballard-titel, ”Dark Sacred Night” / ”Mörk och helig natt” (2018 /2019) släppte han också in Harry Bosch.

Det blev en dubbeldeckare där läsaren fick följa bägge två. Parallellt – ja, i viss mån – även om parallellt berättande har en annan betydelse eller ingen annan alls när det gäller Michael Connelly.

Även den nu aktuella, senaste romanen som översatts, ”The Night Fire” / ”En eld i natten” (2019/2020), är en dubbeldeckare med både Ballard och Bosch. Dessutom både en polisroman och noir- eller hårdkokt privatdeckare, eftersom Harry Bosch nu inte på något sätt arbetar åt polisen.

(Det bör tilläggas att Renée Ballard och Harry Bosch långt ifrån är de enda människor, personer, karaktärer som besöker varandras romaner med Connelly som introduktör. Journalisten Jack McEvoy, lite av Michael Connellys alter ego som kriminalreporter, är en annan och främst gäller det förstås limousineadvokaten Mickey Haller, som efter att ha presenterats i en egen advokatserie nu återfinns i de flesta romaner där Harry Bosch är med. Till exempel ”En eld i natten”, alltså den nya deckaren med Ballard, Bosch och Haller.)

”En eld i natten” skulle nästa kunna beskrivas som en idéplacerad polisroman och deckare. Till att börja med använder Connelly alltså sitt eget sätt att berätta parallellt. Allt som sker, sker i nutid. Detta trots att både Ballard och Bosch är huvudpersoner, som berättar omväxlande, för intrigen framåt var för sig, för att ibland mötas.

Ballard och Bosch arbetar med sitt – samtidigt som de då och då i berättelsen arbetar tillsammans. Jag tror också att man kan säga att det här, på sätt och vis i alla fall, är en bok om kvinnor: om en kvinnlig Los Angeles-polis men också en kvinnlig förövare, mer ska jag inte avslöja. Dessutom, även detta har väl märkts, arbetar Connelly med olika genrer – polisroman, noirdeckare och advokat/rättegångsdeckare – inom samma pärmar, förenar dem i samma roman.

Det börjar med att Harry Bosch är med på begravningen av en äldre kollega, som var mentor till Bosch som nybörjarpolis. Den dödes änka överräcker en tjugo år gammal mordbok som hennes make, den äldre kriminalpolisen, sparat under alla dessa år. Varför?

Mordboken gäller ett ouppklarat fall – ett mord på ung man för alltså tjugo år sen. Connelly vill hedra sin mentor genom att försöka lösa mordet. Men…. Varför har den äldre polisen egentligen sparat mordboken? För att komma in i det polishus, där han numera inte hör hemma, tar Harry Bosch kontakt med Renée Ballard.

Samtidigt med detta arbetar Bosch åt advokaten Haller, förresten hans halvbror, det vill säga åt motståndarsidan, dessa advokater som får skyldiga att gå fria. Och Ballard fortsätter att arbeta natt med det som sker i Los Angeles nattetid. Allt detta ska Michael Connelly undan för undan knyta ihop utan att det knappt märks, liksom helt logiskt, det bara blir så.

Oavsett om Bosch arbetar privat eller Ballard arbetar polisiärt är ”En eld i natten” som en lärobok i procedurskolan. Bägge arbetar långsamt och logiskt, arbetet tar den tid det tar. Och Connelly berättar, känns det som, i den tid det tar för Bosch och Ballard.

Långsamt och metodiskt, för såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – med stark dramatisk nerv. Connelly får själva metodiken att bli spännande. Dessutom handskas han betydligt bättre med upplösningen den här gången, än i den förra Ballard-Bosch-deckaren ”Mörk och helig natt”.

Ja, det är ju som om han driver med kritikerna, med oss som klagade över att han förra gången lät allting sluta som deckare ”ska” sluta idag – med en actionfylld upplösning. Här räknar jag till inte mindre än tre säger tre upplösningar med mindre av action men ändå action varje gång.

Det är riktigt smart gjort. Skrivtekniskt har Michael Connelly blivit en av de allra skickligaste deckarförfattarna. Som polisromanförfattare överträffas han idag av – ingen!

Bengt Eriksson

Hieronymus Bosch i trädgårdshelvetet

Connelly BoschJag slutspurtar just nu med Michael Connellys senaste hårdkokta polisroman och noirdeckare i svensk översättning, ”En eld i natten” (Norstedts), och genast jag läst klart blir det en recension.

Men i väntan på den recensionen: en intervju jag gjorde en gång med Michael Connelly på plats i Los Angeles.

***

West Hollywood, Los Angeles: Vid frukosten på hotellet bläddrar jag igenom Los Angeles Times – stadens morgontidning – och hamnar mitt i vad som kunde ha varit intrigen i en polisroman av Michael Connelly.

Det pågår flera rättegångar, rapporterar tidningens kriminalreportrar, där poliser från LAPD, Los Angeles Police Department, är inblandade. Poliserna anklagas för att ha åsidosatt reglerna vid vittnesförhör, förfalskat polisrapporter och ljugit inför domstol. En polis har åtalats för mord.

I sju år var Michael Connelly en av kriminalreportrarna på L A Times. 1993 fick han tillsammans med kollegerna på tidningen ta emot Pulitzerpriset för bevakningen av händelserna kring Rodney King. Året innan hade han debuterat som författare med ”Svart eko”, en hårdkokt polisroman. Boken utsågs till 1992 års bästa debutdeckare och Connelly prisades med en Edgar. Nu har Michael Connelly hunnit skriva tio deckare och övergått till att författa på heltid.

Kriminalreporter eller kriminalförfattare – är det så stor skillnad?

– Ja och nej.

– Som författare skriver jag fiktion, fabulerar och hittar på. Men i mina romaner finns också många referenser till verkligheten. Jag placerar personerna och brotten på verkliga platser, ibland kan utgångspunkten vara ett brott som begåtts i verkligheten. Debuten ”Svart eko” bygger på ett speciellt bankrån som 1987 skedde i Los Angeles.

– Så egentligen är det ingen större skillnad mellan kriminalreportern och kriminalförfattaren Michael Connelly. Också som författare rapporterar jag om den kriminella verkligheten i Los Angeles.

Vi äter lunch på en restaurang vid Sunset Boulevard i West Hollywood. Bakom restaurangen klättrar husen, från mindre villor till smärre palats, uppför Hollywoods branta kullar. Framför oss hörs bruset från biltrafiken på boulevarden.

Det har blivit november men solen skiner och det är svensk sommarvärme. Med restaurangbordet som utsiktspunkt kan Los Angeles beskrivas med ordet trevligt. Det är fridfullt, lugnt och stilla. Kan det verkligen ha varit här som den hårdkokta deckargenren uppstod?

 

Michael Connelly

Michael Connelly. Foto: Mark DeLong Photography

– Los Angeles är en trevlig stad, poängterar Michael. Jag älskar Los Angeles, tycker mycket om att bo här. Samtidigt skriver jag mörka historier om staden. Den grupp människor som jag skildrar, alltså poliskåren, kommer i kontakt med stadens värsta sidor, med de människor som lever på botten av Los Angeles.

– Bra och dåligt. Ljus och mörker. Jag hoppas det ena balanserar det andra, så att stadens bägge sidor blir synliga.

I Sverige, berättar jag för Michael, finns begreppet ”trädgårdsstad”. Från San Fernando Valley i norr till Catalina Island i söder, från Santa Monica och Venice i väster till gränsen mot Orange i öster är Los Angeles County – med undantag för höghusen Downtown – en jättelik amerikansk trädgårdsstad med enfamiljsvillor, kompletterad av hyreslägenheter, kontor och affärer eller motell i låga två- eller trevåningshus, här och var dyker ett centrum upp.

Men Los Angeles är också en hårdkokt stad. Michael Connelly ansluter sej till en lång rad av amerikanska deckarförfattare (Dashiell Hammett, Raymond Chandler, Ross Macdonald, James M. Cain, Joseph Hansen, Gar Anthony Haywood, Faye Kellerman, Robert Crais, James Ellroy, Walter Mosley, Elisabeth M. Cosin m fl) som genom att placera kriminalhistorier i Los Angeles tecknar en geografisk, social och även historisk karta över den allt mer vidsträckta, folkrika och hårdkokta trädgårdsstaden på USA:s västkust.

Michael smakar på ordet trädgårdsstad.

– Mmmm, säger han, en bra beskrivning. Los Angeles hade kunnat vara en idyll.
Det är ironiskt och motsägelsefullt men också ett faktum att just här begås några av de mest bisarra och hemska brotten.

Ingen debuterande deckarförfattare kan ha varit mer förberedd än Michael Connelly. Redan för 25 år sen, när han gick på high school, bestämde sej Michael för att bli deckarförfattare.

– Nåja, invänder han, riktigt så självsäker var jag väl ändå inte. Men jag hoppades att jag skulle vara tillräckligt talangfull för att kunna skriva kriminalromaner. Det var drömmen och målet.

Snabb biografi:

Skolpojken Michael slukade deckare. Fast Raymond Chandler – den hårdkokta deckargenrens mest kända representant – upptäckte han inte förrän han gått vidare till Florida University. På universitetet fanns nämligen en filmklubb och en av de filmer som visades var ”Den stora sömnen” efter Chandlers roman med samma titel. Tack vare den filmen fick Michael smak på både deckarförfattaren Raymond Chandler och staden Los Angeles.

Han började studera journalistik – ”en bra förberedelse inför en karriär som deckarförfattare”, tänkte han – och arbetade efter examen som journalist på ett par dagstidningar hemma i Florida. Mest blev det kriminaljournalistik. I mitten av 80-talet fick Michael Connelly anställning som kriminalreporter på Los Angeles Times och hade därmed kommit till Chandlers och den hårdkokta deckarromanens hemstad.

Michael Connelly Foto Terrill Lee Lankford

Michael Connelly Foto Terrill Lee Lankford

– Kriminalreporter blev jag för att jag ville lära mej hur poliser arbetar, tänker, fungerar. Presskortet gav tillträde till polisstationer och brottsplatser. Många kriminalreportrar slutar efter några år, byter till ett annat ämne. Jag höll ut, stannade längre än de flesta – tills jag hade lärt mej tillräckligt mycket för att kunna skriva polisromaner.

Fascinationen för den hårdkokta deckargenren kombinerar Connelly med sina journalistiska kunskaper om polisarbete. Ibland kan skildringarna av brottsplatser och obduktioner bli skrämmande realistiska. Hittills har han skrivit sex eller sju (beroende på hur man räknar) hårdkokta polisromaner om Harry Bosch, kriminalpolis vid Hollywoodstationen. Efter en spurt de senaste åren har fem stycken – den redan nämnda ”Svart eko” samt ”Svart is”, ”Dockmakaren”, ”Den siste prärievargen” och ”Återkomsten” – har översatts till svenska.

Polisen Harry Bosch heter egentligen Hieronymus och är alltså namne med konstnären. Det måste vara medvetet?

– Naturligtvis är det medvetet.

– En av de saker som jag lärt mej av Chandler, min läromästare, är att man måste vara noggrann när man skapar huvudpersonen i en deckare. Minsta lilla detalj är viktig. Som namnet. De som inte känner till konstnären Hieronymus Bosch kan ändå läsa böckerna, men för de läsare som sett hans konst öppnar sej en extra dimension vid läsningen.

– På väggen bakom min dator hänger en Bosch-reproduktion. Det är en av hans landskapsmålningar – ”Hell” (som i Helvete) är titeln – från sekelskiftet 1500. På målningen finns en massa märkliga detaljer, det händer mycket, det är konstigt och otäckt, men man vet inte riktigt vad som händer, eller var…

– Jag minns, berättar Michael, att just den känslan hade jag när jag arbetade som kriminalreporter och bevakade upploppen efter att Rodney King blivit misshandlad av polisen. Känslan av att vad som helst kunde hända var som helst i stan. Jag vill gärna tro att jag målar dagens Los Angeles med ord på samma sätt som Bosch målade sin dåtid med färg.

Berätta lite om Hieronymus ”Harry” Bosch…

– Han är fosterbarn, föräldralös. Mamman dog, blev mördad, när han var liten. Bosch är också Vietnamveteran, född 1950 och några år äldre än jag. Kriget i Vietnam tog slut innan jag hann bli inkallad. Han bär på minnen och mardrömmar av att ha varit ”tunnelråtta”, jagat vietcongsoldater i tunnlarna under byarna i Sydvietnam.

– Harry Bosch är en huvudperson i Chandlers anda, en grubblande ensamvarg typ Philip Marlowe, fast inte privatdetektiv utan polis. En outsider som arbetar på insidan. ”A good guy” som gör sitt bästa. När jag är ute och signerar kommer det ofta fram poliser som köpt någon av mina böcker. Många Los Angeles-poliser läser Bosch-romanerna. De uppskattar att huvudpersonen både är polis och en bra kille.

Själv menar Michael Connelly att romanerna i Harry Bosch-serien är hans ”huvudböcker”. När han känner behov av att ta en paus och ladda batterierna inför en ny Bosch-roman, så skriver han en bok utanför serien.

Men som Connelly-läsare tycker jag att det är en felaktig beskrivning. Om Bosch-romanerna är grenarna på Connellys litterära träd, så är de övriga romanerna nya skott på grenarna. De kompletterar varann. När Connelly skriver utanför serien får och tar han bl a chansen att skildra andra delar av Los Angeles än Hollywood med omnejd, där alltså polisen Bosch är stationerad.

”Blodspår” heter en av dessa romaner som kompletterar Bosch-serien. Huvudpersonen, Terry McCaleb, bor på en båt i Cabrillos marina och är FBI:s före detta stjärnagent.

– Med ”Blodspår” ville jag skriva en thriller, en riktig sidvändare. Samtidigt som jag mitt i spänningen ville skapa ett centrum av stillhet och lugn. Terry McCaleb måste kolla temperaturen och äta piller, han måste ta det lugnt, får inte hetsa upp sej. Ja, han får inte ens köra bil.

– McCaleb klappade ihop, fick en hjärtattack, men räddades till livet med en hjärttransplantation. Det är romanens egentligen syfte – att skildra känslan av att ha fått en ny chans, ett extra liv, tack vare en annan människas död.

– Den blandade känslan av tacksamhet och krav som en hjärttransplantation föder. Varför just jag? Det måste finnas en anledning. Hur ska jag kunna betala tillbaka för mitt nya andra liv? Inspirationen till berättelsen kommer från en vän, som fått ett nytt hjärta inopererat.

– Romanerna jag skriver vid sidan om Bosch-serien, fortsätter Michael, använder jag för litterära experiment. Som i ”Poeten”, där experimenterade jag med att skriva i jag-form. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mej var det ett stort steg.

Att Connelly har fel och jag har rätt – Bosch-serien och de övriga romanerna hör ihop! – bevisas av hans senaste roman, ”A Darkness More Than Night”. Där sammanförs McCaleb med Bosch. Även Jack McEvoy, kriminalreporter och huvudperson i ”Poeten”, finns med.

I den tredje romanen utanför Bosch-serien, ”Void Moon”, experimenterar Michael Connelly med en kvinnlig huvudperson.

– Även om det förekommer många kvinnor i romanerna så hade jag aldrig tidigare placerat en kvinna i centrum. Dessutom är Cassie Black varken polis eller agent utan inbrottstjuv. Det var också intressant att skildra en förbrytare som läsarna kunde känna sympati för. Förresten fanns det en kvinnlig inbrottstjuv här på Sunset Boulevards lyxhotell, men i romanen har jag förflyttat henne till hotellen i Las Vegas.

Connellys romaner sällsynt jämlika. Där förekommer både kvinnor och män, amerikaner av alla sorter och färger. Men som icke-amerikansk läsare är det knappt man märker det. Att Jerry Edgar – partner med Harry Bosch – är afro-amerikan nämns bara någon enstaka gång, i en bisats. Ibland hajar man också till för ett namn som låter mexikanskt.

– Harry Bosch har vuxit upp i blandade områden. Han umgås lika naturligt med vita, svarta och bruna. Poliskåren i Los Angeles är också en jämlik arbetsplats. Alla sorters människor blir poliser och de måste – tvingas – samarbeta.

– Jag försöker inte lura mej själv att USA skulle vara ett jämlikt land. Men jag skriver inifrån mina personer, ser världen med deras ögon. I senare böcker, som ”Trunk Music” (med den svenska titeln ”Återkomsten”), har jag börjat skildra rasproblematiken.

Michael Connelly nämner två händelser, som måste finnas med när han på 90-talet tecknar vidare på Raymond Chandlers hårdkokta Los Angeles-karta från 20-talet. Två viktiga händelser som förändrat livet för människorna i Los Angeles för all framtid: dels Rodney King-händelserna 1992 och dels jordbävningen 1994.

– Bägge var jordbävningar, den ena social och den andra geografisk, säger Michael.

– Upploppen – sönderslagna affärer, nerbrända hus – som följde på polisens misshandel av Rodney King fick oss att förstå det som vi hela tiden vetat men inte velat tro. Rasmotsättningar och motsättningar mellan olika sociala grupper mullrar under ytan. Det kan ske igen, när som helst. Något liknande hade kunnat inträffa vid O J Simpson-rättegången.

– Efter jordbävningen kan ingen i Los Angeles koppla av, leva med frid i hjärtat. Också en ny jordbävning kan inträffa, när som helst.

– Jag låter huset som Harry Bosch bor i bli förstört vid jordbävningen. Först tänkte han överge det, men sen bestämmer han sej för att stanna kvar, försöka reparera och bygga upp det igen. Harrys hus blir en metafor för hur hela Los Angeles byggs upp på nytt.

I Michael Connellys senaste romaner tillkommer ännu ett ämne: barnen. ”Void Moon” har moderskänslor som tema och i ”A Darkness More Than Night” har förre FBI-agenten Terry McCaleb blivit pappa.

– Moderskänslorna är en omskrivning för mina egna faderskänslor. Liksom McCaleb har jag blivit far. Jag har fått en dotter och det har förändrat mej som man och människa, förändrat mitt liv.

Harry Bosch, då. Ska han också få barn?

– Det vet jag inte. Det får vi se.

Så är intervjun över. På en av de smala, slingrande vägarna kör vi uppåt, uppåt och ännu mer uppåt på Hollywoodkullarna. Vi hamnar mitt i naturen, som också är del av Los Angeles. Det är som ute på landet fast mitt i stan. Nere i dalgångarna kan man, om man har tur, få se prärievargar.

Där fortsätter vi att prata, Michael Connelly och jag, med hans på samma gång litterära och verkliga miljö som bakgrund: den hårdkokta amerikanska trädgårdsstaden Los Angeles.

***

Michawel Connelly web

På hemsidan www.michaelconnelly.com finns en förteckning över samtliga böcker som Michael Connelly har skrivit fram till idag, alltså 2020, samt foton av de Los Angeles-miljöer som förekommer i romanerna: tunneln vid Mulhollanddammen (där ett lik hittas i ”Svart eko”), Parker Center (högkvarter för polisens rån- och mordsektion), utsikten över Cahuengapasset (där Harry Bosch bor i ett hus byggt på pålar ut över berget), Cabrillo Marina (där Terry McCaleb har sin båt), Musso & Frank Grill (där både Bosch, McCaleb och jag gärna äter lunch) osv.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär så här i Damernas Värld 2007, dessutom publicerat på några andra ställen.

Existentiell noir i Los Angeles

Kajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)

Inte livet som liv utan som ”performance”; ett framträdande, en uppvisning.

Konstnären Johanna behöver inte mer än anlända med Ubern till det trasiga hotellet på Alvarado Street 141 förrän alla tidigare Los Angeles-skildringar jag läst passerar genom huvet. Inte så att Kajsa Grytt imiterar dem, ens skriver vidare i deras bokstäver, men hon är lika känslig som de.

Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verkliga fiktion (jag tänker inte minst på ”Blonde”), Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn (inte minst på sig själv). Med flera.

ordfront_perjandersson_tataget_skyddsomslag_utkast.inddKajsa Grytt uppfattar detsamma. Det som de har sett och känt, ser och känner hon. Lika finkänsligt som de; lika finkänslig som de. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. (Fast för mig känns det lika mycket som Hollywood Hills: ”Jag har också stått på Blue Jay Way / och blickat ut över L.A.”)

Men nej, som sagt, Kajsa Grytt skriver inte vidare i deras böcker, följer inte ens deras bokstäver. Men hon – eller Johanna – besöker samma plats(er), hon tillbringar sin tid i deras stämning och atmosfär. Eller förresten, både Kajsa och Johanna utnyttjar stämningen. Och människorna. Och livet. Och verkligheten, använder den som konst.

Huvudpersonen Johanna (med det märkliga efternamnet Bäärnhielm, det tål att funderas på) är videokonstnär, nu har hon kommit till Los Angeles på inbjudan från miljardärden Jon Kierstein för att inviga hans nya konstcenter utomhus någonstans uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på sitt sjaskiga hotell i Westlake.

(Till sist – eller ”sist” – hamnar hon istället på artist-, lyx- och dyrhotellet Chateau Marmont vid Sunset Boulevard. Också det har något att säga. Allt – eller det mesta – i den här boken har nåt att säga!)

Ja, det är väl storyn. Det är väl hela storyn. ”Performance” är en bok i mindre format, en kort roman på 168 sidor, satt i större stilgrad. Det är en noterad roman som i notisblock. Ja, jag vet ju inte om Kajsa Grytt skrev mycket längre och strök eller om hon komprimerade redan från början, skrev endast dessa rader. Med det finns, det lever, en mycket tjockare roman mellan noteringarna och raderna.

Det föds och växer upp en tjockare roman i mig, när jag läser. En roman om Johannas, Kajsas, Kiersteins, mitt och allas förhållande till livet och människorna, till varandra. Eller nästan alla; vi som kan och kunnat välja i livet. Konstens förhållande till livet. De rättigheter vi tar oss i – och med – livet och andra människor.

kajsa_Grytt2 Foto Viktor Gårdsäter

Kajsa Grytt. Foto: Viktor Gårdsäter

Johanna filmar vart hon går och åker. Människorna hon träffar blir material för hennes videokonst, liksom platsen och människorna blev material till Kajsas roman. Johanna träffar en (manlig) surfare och en (kvinnlig) narkoman. De blir delar i livet och/eller konsten. Som om hon inte bryr sig – egentligen – vare sig om konsten eller livet. Eller åtminstone inte bryr sig om livet, sitt och andras. Miljonären Kiersteins bryr sig ännu mindre, varken om konsten eller livet.

Johannas videoinstallation på den nya konstscenen The Relay blir en stor succé som konst och ett lika stort fiasko som liv . Allas liv, alla personer i romanen. Ett fiasko för människors mänsklighet. Vilken rätt har en konstnär att använda, det betyder utnyttja och exploatera, mänskligt liv som material för sin konst? Vilken rätt har en människa att använda andra människor, det betyder också utnyttja och exploatera, som material för sitt liv?

Väl just detta som romanens upplösning– de avslutande sidorna – ska uttrycka också? Den jävla meningslösheten som styr livet, inte minst balansgången mellan mening och meningslöshet, mänskligt och omänsklig, nihilism och solidaritet, konst och liv, som är skärningspunkt inte minst för många – av oss, ska jag väl foga in – som ägnar sina liv åt något självpåtaget konstnärligt uttryck och arbete.

Till formen är ”Performance” uppbyggd som en undersökande, långsamt stegrande kriminalroman. Genre: existentiell noir.

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (9): Historiskt, musikaliskt och språkligt sväng i New York

Ray Celestin
Gangsterns klagan
Övers: Ann Margret Forsström
(Southside Stories)

(Blåser i träa idag och alltför svalt under päronträdet, så istället sitter jag vid frukostbordet i köket och läser Ray Celestins tredje deckare ”Gangsterns klagan”.)

Han bor i London men skriver så amerikanskt att jag tänker på amerikanerna James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (både musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare).

Nej inga jämförelser – mest för att leda dig, som inte läst Ray Celestin förut, i de rätta riktningarna.

Läst förut förresten, det borde du ha gjort. Celestins debutdeckare ”Yxmannen” (2016 i svensk översättning) utsågs av Svenska Deckarakademin till årets bästa översatta kriminalroman och uppföljaren ”Mafioso” (2017) nominerades till samma pris.

Ray CelestinPlatsen är den här gången New York (tidigare New Orleans och Chicago, nästa gång förresten, i vad som på engelska kallas ”The City Blues Quartet”, blir det Los Angeles), där de efter de tidigare böckerna bekanta privatdetektiverna Michael Talbot och Ida Davis/Young nu befinner sig för att reda ut och ordna upp det för Michael som sitter fängslad, misstänkt för mord.

Det är ena berättelsen, ett slags privatdeckarstory.

Här finns också en parallell historia med och om Gabriel Leveson, som driver Club Copacabana åt maffiabossen Frank Costello och får i uppdrag av denne Costello att ta reda på var ett par miljoner som en annan gangster, Bugsy Siegel, lånade av Costello kan ha tagit vägen.

Och det är brådis, för Gabriel, eftersom han om en vecka drygt måste fly landet med sin systerdotter efter att också han försnillat pengar från maffian.

Själva kriminalintrigerna och de är sådär, rätt ordinära, varken bra eller dåliga, flipp eller flopp, men helt åkej. Och jag tror det mest beror på skriftspråket; Celestin skriver ordrikt uppkäftigt svängigt amerikanskt när han skildrar miljöer och personer men betydligt vanligare och därmed tråkigare när han borde driva upp spänningen.

Så det intressanta – det verkligt spännande – blir hur Celestin förankrar sin roman i den historiska tiden och verkligheten. Att han för in autentiska personer, miljöer och händelser i sin fiktion.

Det kan vara att ju både Frank Costello och Bugsy Siegel var maffiagangsters också i verkligheten, liksom att klubben Copacabana funnit – ja, fortfarande finns för den delen. (Jag måste googla och kolla men det stämmer.)

Och att sångerskan Carmen Miranda uppträder på Copa med typisk blomkruka i håret, att Dean Martin och Jerry Lewis underhåller mellan musiken och att bland andra Frank Sinatra och Rocky Graziano finns i publiken, bägge amfetaminhöga.

Som rätt ur verkligheten?

Några sidor längre fram återvänder förresten Louis Armstrong till New York efter att ha varit på turné (och det blir bråk med busschauffören som kört dem, men det får du läsa mer om i boken).

Det är detta som är själva grejen med Ray Celestins musikhistoriska deckare – det autentiska. Hans kriminalromaner upplever jag som så verkliga att de kunde vara kriminalreportage (med inslag av musikjournalistik).

Riktig vad som är exakt historiskt och vad han fifflat en smula med framgår av efterordet. Grejen är, som jag skrev, att det svänger om Celestins kvartett (hittills tre romaner på svenska): det svänger språkligt och historiskt, musikaliskt och mänskligt.

Och kriminallitterärt, visst, åkej, det också.

Bengt Eriksson

 

Dubbel amerikansk polisroman

Michael Connelly
Mörk och helig natt
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Den förre kriminalreportern Michael Connelly debuterade som deckarförfattare för snart trettio år sen.

Under åren och genom alla deckare han skrivit, främst polisromaner, har Connelly som en skicklig hantverkare mejlsat ut och format vad som är nära nog fulländade polisromaner. Han har blivit den amerikanska polisromanens Mästare.

Huvudpersonen heter oftast Harry Bosch, polis i Los Angeles och Vietnamveteran. Men Connelly har även skrivit deckare med andra personer, till exempel sitt alter ego, journalisten Jack McEvoy, och polisen Boschs halvbror, limousinbaksätesadvokaten Mickey Haller.

Connelly Märk och heligEtt slags parallellromaner som ibland skrivits ihop så att de förenats med Bosch.

Det gillar jag, när personer stiger in i varandras deckare som därmed breddas till porträtt av en kriminell miljö, i detta fall den hårdkokta trädgårdsstaden Los Angeles. Fiktionen blir så trovärdig att den är nästan verklig.

Renée Ballard heter huvudpersonen i Michael Connellys senaste serie, inledd med ”Nattskiftet” (2017). Ballard är polis vid samma station i Hollywood där Bosch tidigare var stationerad.

”Mörk och helig natt” – den polisroman av Connelly som nu finns på svenska – beskrivs direkt på omslaget som ”En Ballard och Bosch-deckare”.

Ja, det var förstås givet att dessa serier och poliser skulle förenas. De både liknar och liknar inte varann.

Ballard är en yngre kvinna med samma energiska rättspatos och förhållande till reglementet. Bosch är pensionerad nu och lite av privatdetektiv men även reservpolis i San Fernando Valley.

Bägge bär på mörka minnen från yngre år, barndom och uppväxt.

Samtidigt som jag blev förvånad.

Connellys specialitet har varit att inte laborera med parallellhandlingar utan skapa spänning med en enda rak berättelse. Nu ville han visst visa att han klarar av parallellberättande, för här skildras Ballard och Bosch både var för sig och ihop.

De arbetar även med annat men huvudspåret är ett olöst fall som Bosch inte kunnat glömma. En femtonårig flicka hittades död i en sopcontainer.

Ballard får en sen natt syn på en äldre man som rotar bland arkivlådorna på stationen. Hon slänger ut honom. Men snart arbetar de tillsammmans för att lösa fallet; hon bredvid sitt ordinarie polisarbete och han privat.

”Mörk och helig natt” blir en dubbel polisroman i procedurskolan.

Ballard är lika systematisk och noga som Bosch. Varje kort i utredningsarkivet betas av, ett efter ett. Det tar tid, går långsamt.

Här visar Connelly än en gång sitt mästerskap. Han får detta tradiga, idoga polisarbete att bli så in i… spännande!

”Mörk och helig natt” är dessutom en dubbelroman på ett annat sätt: en kvinnoroman (om Ballard som kvinnlig polis) och en mansroman (Bosch som ensamstående far).

På sista sidan avger Ballard och Bosch ett löfte till varann och den tacksamme läsaren. De ska lösa fler polisärenden tillsammans. Det kommer således fler ”Ballard och Bosch-deckare”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

 

Léo Malet-vecka 4) Från USA via Frankrike till Sverige

Léo Malet
12, rue de la Gare
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Handlingen känner ni vid det här laget, annars är det bara att scrolla bakåt genom de texter jag lagt ut under Léo Malet-veckan på Deckarlogg och repetera vad ”120, rue de la Gare” har för story, och att jag väntat i tio år – ja, egentligen ännu fler år – på att denna grundsten för såväl Frankrikes som hela Europas noir-deckargenre skulle översättas till svenska, det ska jag inte dra en gång till.

Utan när jag nu läst den efterlängtade svenska översättningen tänkte jag koncentrera mig på just detta: översättningen. Det vill säga språket: orden, stämningen, tiden eller tiderna.

Att översätta Léo Malets franska noir-deckare om privatsnoken Nestor Burma i 40-talets Paris kan kort sagt inte ha varit lätt. Som Malet-fan har jag redan tidigare läst romanen på tre språk: franska, engelska och danska. (Plus att jag läst den i en variant på svenska, som tecknad serieroman av Jacques Tardi.)

120-rue-de-la-gareDen engelska översättningen lyckades sämst, som oftast. Engelskt skriftspråk skiljer sig så mycket från franskan – eller för den delen från de flesta språk, typ nordiska – att jag oftast brukar ha problem med engelska översättningar av europeiska böcker. Resultaten blir mer engelska än original. På engelska kunde Léo Malet varit född i typ sydöstra London.

Också danska är ett eget språk, i flera betydelser. Där finns, tycker jag ofta, någon slags inbyggd ironi och pastisch i själva språket. Så på danska blev den franske noir-författaren Malet nära nog en en bror eller i alla fall kusin till Dan Turèll. Inte det värsta men inte riktigt Malet.

På svenska då, i Ola Wallins översättning?

Som sagt: svårt. Men förutsättningarna är kanske ändå något bättre vad gäller själva språket. Svenskt skriftspråk flyter sällan lika lätt som engelskan och har inte heller skämtlynne inbyggt som danskan – utan svenska är, låt säga, ett mer neutralt skiftspråk. Vilket nog kan vara en lämplig utgångspunkt för att översätta Léo Malet och Nestor Burma.

Åtminstone tre saker gäller det att ha koll på och klara av för en svensk översättare, om resultatet ska bli läsvärt och bra. Det första är den lätta grad av pastisch som finns i Maléts original – när den hårdkokta amerikanska deckargenren från till exempel Los Angeles importerades och omplanterades på gatorna i till exempel Paris och upp växte fransk noir.

Just pastisch men ändå på allvar. Inte för mycket; inte för lite.

Det andra är tiden: alltså andra världskrigets 40-tal. Det tiden måste ju kännas, detta måste finnas kvar: känslan av historisk detektivroman. Och ändå ska det vara läsbärt, spännande och underhållande för läsning idag. Som om Malets roman – nästan – kunde ha skrivits av någon svensk deckarförfattare.

Det tredje är förhållandet mellan fransk och svensk litterartur, särskilt mellan fransk och svensk litterär noir. Tidigare skrevs knappt några noir-deckare i Sverige, först på senare år som svenska deckarförfattare blivit intresserade av hårdkokt och noir.

”120, rue de la Gare” måste förbli en fransk noir-deckare också på svenska. Samtidigt som romanen måste ”försvenskas” och ”nutidsanpassas” – jo, vet att det är fel ordval men hittar inga bättre ord och ni förstår nog – sådär lagom att den blir tillgänglig och lockande att läsa.

Och det är den. Jag är nöjd. Tror inte ”120, rue de Gare” går att översätta bättre. Att läsa är som att åka över Atlanten i sällskap med en amerikansk privatsnoks hårdkokta jargong: resa från USA via Frankrike till Sverige, från den hårdkokta deckarens amerikanska födelse på 20-talet via 40-talets europeiska noir-introduktion till Sverige år 2019.

Att läsa och resa: hisnande.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

I neonljusets skugga

Råkade börja bläddra i en pocketantologi som Boströms förlag i Lund gav ut och jag kom med idén till och redaktörade.

Tjugo år sen, är det lång tid? Det var i alla fall häpnadsväckande att tjugo år senare läsa mitt förord på nytt.

Så annorlunda det var då, med deckarläsandet såväl som deckarutgivningen. Så mycket som hänt med deckarläsandet, deckarskrivandet, deckaröversättandet och deckarrecenserandet under de år som gått.

Läs och häpna så smått, du också. För det tror jag att du gör! Här är förordet jag skrev till boken ”I neonljusets skugga”…

***

En deckare om deckare.

Så skulle boken ”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien” kunna beskrivas. Här finns ett antal mysterier och här begås också några mord (eller dråp). Både för mysterielösandet och ”mördandet” svarar artikelförfattarna. Men låt mej ta det från början!

Jag kan inte gå förbi en pockethylla med utländska deckare (amerikanska och engelska, det är vad mina språkkunskaper klarar av) utan att stanna till, kolla nya titlar och plocka åt mej några böcker. Så har det varit i många år. Jag har upptäckt en rad nya författare som skriver vad man kan kalla nutidsdeckare, där miljöerna, människorna och kriminaliteten är oroande samtida.

I neonljusets skuggaEnsam har jag inte känt mej. Det brukar vara trångt vid pocketdeckarhyllorna. Ibland uppstår spännande samtal framför någon hylla. Men varför skrivs det så sällan om de här deckarna i Sverige? Varför uppmärksammas inte den nya generationen deckarförfattare från USA och England? Varför har så få av de romaner som t ex nämns i den här antologin översatts till svenska?

Kan jag verkligen vara den enda någorlunda skrivkunniga personen i Sverige som läser moderna deckare? Svar: Nej! Omöjligt! Jag satte mej ner och försökte komma på vilka av dina svenska favoritskribenter som någon gång faktiskt skrivit en deckaraktig text, försökte lista ut – av deras sätt att skriva och val av ämnen – vilka som borde vara deckarläsare.

Sen ringde jag. Nästan alla tackade ja – genast och med stor entusiasm. Javisst läste de deckare! Redan i telefonluren visste de vad de skulle skriva om, hade nästan artikeln klar i huvet! (Få av alla de mycket skriv- och deckarkunniga skribenterna som medverkar i antologin skriver om deckare på dagstidningarnas kultursidor, i kulturtidskrifter och de svenska deckartidskrifterna. Ett mysterium!)

Den allra största av de myter som avlivas i boken – vid sidan om myten att man skulle kunna ha minsta lilla koll på vad som händer inom modern kriminallitteratur genom att bara läsa utländska deckare som översatts till svenska – är myten om deckaren som underhållning. Någonting att fördriva tiden med på semestern och sedan glömma! Ingen enda av de skribenter som medverkar i den här boken skriver om deckare som underhållnings- och förströelselitteratur. Av den enkla anledningen att knappast någon författare som nämns i boken skriver deckare för att underhålla. Underhållningen är bara medlet – målet är att skildra nutiden, samhället och människorna.

Redan i den första texten bevisar Mats Olsson att Ed McBain hämtar sina berättelser från verkligheten – rätt ur New York Times. Medan Per Svensson som en malmöitisk Philip Marlowe löser mysteriet med den svenska kriminalromanen före och efter Olof Palme. Och Carmilla Floyd visar på behovet av privatdetektiver också i verklighetens Los Angeles.

Eva Johansson ger sej ut på den amerikanska landsbygden och upptäcker en ny genre i genren: country noir. Susanne Pagold tackar den nya franska kriminalromanen för att hon tagit sej fram som journalist i Paris. Dotun Adebayo åker BMW genom den svarta gangsterromanen, i verkligheten och fiktionen. Moa Matthis förklarar sina behov av kvinnodeckare som enkombination av ”primitiv blodtörst” och ”politisk uppmuntran”. Osv.

De flesta texterna handlar om den moderna kriminalhistorien. Men för att det ska kunna växa grenar på ett träd så måste trädet ha en stam och rötter. Några texter går också i deckarhistorien. Katarina Tornborgs bidrag handlar om Wilkie Collins – en manlig deckarfeminist från slutet av 1800-talet, så modern då att han fortfarande är modern nu.

Något bör väl dessutom sägas om det ovanliga publicerings- och distributionsättet som Boströms förlag och jag har valt för den här boken.

Vi hade kunnat göra ”precis som vanligt”: tryckt upp en normalupplaga, satt ett relativt högt f-pris och troligen sålt ganska få exemplar. Då hade boken nått alldeles för få av de intresserade deckarläsare som både förlaget och jag är övertygade om finns, om än slumrande, där ute i Sverige.

Vi valde ett annat och mer ovanligt publiceringssätt.

”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien” har tryckts i en stor förstaupplaga (20.000 exemplar), finansieras med annonser och delas ut gratis (både under 1999 års bokmässa i Göteborg och i de flesta svenska bokhandlar).

”I neonljusets skugga” är alltså en gratisbok. Kalla den gärna propagandaskrift! Det är målet: att så många i Sverige som möjligt – läsare, kulturredaktörer, kritiker och bokförlag – ska få upp ögonen för den moderna kriminallitteraturen som samhällsskildrare (människor, miljöer och politik, hela samhället, utvecklingen och livet). Helt enkelt upptäcka att deckare är bra, högst läsvärd skönlitteratur. Kan boken också bidra till att locka fram fler – nya och yngre – svenska deckarförfattare så skulle det inte vara dumt…

Bokens titel har inspirerats av journalisten Woody Hauts benämning på dagens hårdkokta deckare från USA: neon noir.

Vollsjö den 11 augusti 1999
Bengt Eriksson

***

Om nu någon som inte har och/eller inte har läst antologin ”I neonljusets skugga” skulle vilja läsa den så finns det fortfarande några exemplar kvar i en låda på en av mina hyllor.

Inte gratis längre – de få exemplar jag har vill jag att de ska hamna hos riktigt intresserade deckarläsare – men det kostar ju en spottstyver att köpa boken. Se här nedanför och hör av dig om du är intresserad av en bok…

***

Fortfarande rätt mallig över att jag lyckades få så många intressanta och kunniga skribenter – typ Greider, Olsson, Svensson! – att medverka i följande antologi om kriminallitteratur och jag kan lova att deras texter håller fortfarande:

NeonljusÄr dagens deckare hårdkokta eller löskokta? Befolkas de av kvinnliga eller manliga kommissarier? Finns det svarta gangsterromaner? Och varför i hela friden lyssnar ystadpolisen Wallander på opera? Kort och gott: vilka trender finns inom kriminallitteraturen? Vad händer på deckarfronten i Sverige och runt om i världen? Med betoning på dagens deckare – men avstickare finns! – får vi en populärkulturell rundvandring, guidad av skribenter med helt olika och ibland lite överraskande infallsvinklar. I fjorton artiklar berättas det om såväl deckarens begynnelse som det nya gardet inom kriminalgenren.

Samtliga medverkande: Dotun Adebayo, Åke Edwardson, Bengt Eriksson, Carmilla Floyd, Göran Greider, Eva Johansson, Kristoffer Leandoer, Moa Matthis, Mats Olsson, Susanne Pagold, Jenny Rydqvist, Per Svensson, Katarina Tornborg och Mikael Widell.

Redaktör: Bengt Eriksson. ”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien (Boströms 1999). Reapris: 20:- plus frakt. 

 

 

Michael Connelly börjar om på nytt

Michael Connelly
Nattskiftet
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Efter Harry Bosch, Mickey Haller, Rachel Walling, Jack McEvoy, Terry McCaleb med flera har Michael Connelly med ”Nattskiftet” börjat på en ny deckarserie om och med ännu en polis i Los Angeles.

Hon, för huvudpersonen är här en kvinnlig polis, heter Renée Ballard och jobbar just på Los Angeles-polisens nattskift.

Där Ballard hamnade efter att hon – förgäves – anmält en överordnad för sexuella trakasserier. Där slutade också hennes, som det dittills hade verkat, spikraka karriär inom LAPD.

Michael Connelly NattskiftetMen slutat tänka har hon inte gjort för det, inte slutat engagera sig heller, både i brottsoffer och polisarbetet. Som att hon inte gärna, vilket poliserna vid nattskiftet ju ska, lämnar ifrån sig allvarliga brott till kriminalavdelningen.

I ”Nattskiftet” finns två som det kan verka separata polisspår – en misshandlad prostituerad könsbytare och en massaker på en nattklubb – som förstås hänger ihop och allt mer tvinnas runt varann till en tråd.

Connelly berättar som han brukar, lika med rakt. En enda berättelse – inte diverse parallellhistorier, som till exempel svenska deckarförfattare gärna laborerar med – där han ändå lyckas gräva både djupt och brett.

Han har kort sagt blivit en mycket skicklig – ja, mästerlig – deckarförfattare som samtidigt med att han driver på handlingen och skapar spänning kan teckna personporträtt ner i de små, små fina strecken och dessutom måla upp en stad och ett samhälle med dess liv och politik.

En polis-, kriminal- och noir-litteraturens hantverkare.

Vad jag gillar extra är hur Connelly – genom Ballard – framför sin tydliga åsikt om människors rätt att vara det kön hen vill.

Vet inte hur mycket jag ska avslöja, för Renée Ballards bakgrund blir också en del av själva handlingen och spänningen. Nej, jag låter bli. Dessutom finns här och var små ”skämtsamma” anknytningar till noir-genren (att upptäcka för den noir-belästa/tittade men det går utmärkt att läsa annars också).

Att skildra människor – ja, poliser då, från Bosch till Ballard – med ett mörkt,. djupt sår från sin bakgrund och uppväxt har blivit Connellys specialitet.

Connelly DarkSka jag anmärka något i marginalen så blir det just det – att Ballard ibland är lite väl mycket som en ung, kvinnlig Bosch (alltså skicklig men uppstudsig, inte minst mot sina överordnade, och förstås en ensamvarg) fast med en annan nyans på huden (där kom det med). Och så är ”Nattskiftet” alltså första titeln i den nya serien, vilket innebär att här krävdes lite extra bakgrundsfakta – i nästa titel blir det nog ännu mer fart på Connelly och Ballard.

Nästa del heter förresten ”Dark Sacred Night” och kommer mot slutet av 2018. Där ska Michael Connelly låta LAPD-polisen Renée Ballard möta före detta LAPD-polisen och nuvarande privatdetektiven Harry Bosch. Den förra upptäcker den senare – en misstänkt främling – snokandes i arkivet på polisstationen i Hollywood…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Från Rågsved till Bronx

Bengt Eriksson tar tunnelbanan från Blåsut till Manhattan och träffar författaren Richard Price från Rågsved. Nej, ursäkta. Bronx ska det vara.

Tjackar ett Aftonblad och ett 20-kronorshäfte i kiosken och går uppför trapporna till Blåsuts tunnelbanestation. Bläddrar igenom Bladet medan jag väntar.

Snabbt förbi Popsidan och tänker som vanligt: Fan, va Mats Olsson måste gotta sej varje måndageftermiddag. På kulturen skriver Jan Danielsson om småländska westernranchen High Chapparall som nån slags kultur. Och Innerspalten…

Jag känner mej mer medelålders för varje gång jag konstaterar att i slutet av 60-talet, då var Innerspalten varje dag en spännande och strapatsfylld safari genom litteratur, teater, konst och musik, politik, samhälle och människor.

Tåget kommer. Jag kliver på och nickar åt Svenne – med mustaschen – som sitter där djupt försjunken i en ny Manhattan-deckare.

Vid T-Centralen går jag av igen för att byta. Nya Village Voice har kommit, ser jag i Pressbyrån. Köper den också. Men hinner bara se rubriken till Lester Bangs recension av Ebba Gröns nya LP – ”Like A Cactus In Your Arse” – innan tåget från Coney Island/Brooklyn kommer in.

Det tåget känner man igen direkt på graffitin: in- och utsidan. på taket och fönstren, varenda centimeter, skulle inte förvåna mej om tågets undersida är fullmålad också, grönt och blått men mest svart, tjocka svarta streck, inga meningar, inte ett ord, bara tjocka-raka-snea-krokiga-runda streck, som om ilskan och vreden varit för stor, det har inte funnits tid att formulera sej, förbannelsen har bara blivit ett blixtsnabbt knytnävsstreck mot tunnelbanekäften.

Tåget fylls med ansiktsfärger (gula, svarta, röda, vita) och språk (italienska, spanska, kinesiska, indianska, amerikanska). Jag ser på klockan. En kvart kvar. Hinner nog.

Snabbt av på 42:a gatan och in på Downstairs skivaffär. Och vad får jag tag på om inte singeln ”Wait A Minute” med The Coasters. Otroligt! Bara plocka upp den så där! Rusar uppför Fifth Avenue, pustar ut vid Times Square. Han står där redan och väntar, Richard Price.

Richard Price 3

Klippt ur provtidningen X-TRA. Foto: Bengt Eriksson

Väntat länge? undrar jag.

”Kom lite tidigt”, säger han.

Alldeles om hörnet vid Times Square ligger en Blimpie-bar. Där sätter vi oss med varsin blimpie med kalkon och varsin pepsi.

Richard Price är strax under 30 och författare till ”Bloodbrothers”, ”Wanderers” och ”Ladies´ Man”.

Huvudpersonerna i böckerna är arbetare. ”Bloodbrothers” och ”Wanderers” handlar om arbetarfamiljer och tonåringar, den senare om gänget Wanderers från Rågsved. Nä, jag menar Råttorna från Bronx. Nä, jag menar…

Precis så här är det ju.

Vi växer upp med amerikansk rock, tittar på amerikanska långfilmer och TV-deckare. Efter bion slinker vi in på McDonald och tar en hamburgare och/eller milkshake. Vi åker skateboard och rullskridskor, går i Lee-jeans och gympadojjer.

Med rasande fart blir Sverige – framför allt Stockholm – en smärre kopia av USA. Idag är Stockholm en förort till New York. Nästa gång du stiger av tunnelbanan vid T-Centralen så kolla… Det går att byta till Brooklyn. Precis som mycket rockmusik från New York inte bara handlar om USA utan också om Sverige och Stockholm, så handlar en bok om ett tonårsgäng från Bronx också om Rågsved, Bagarmossen och Jakobsberg.

”Jag började köpa singlar när jag var 10, berättar Richard Price. ”Dom stora då, det var Four Seasons och Dion, och också killar som Gary U Bonds och dom där med dom ljusa rösterna, eller en av dom där riktigt smidiga Motown-dansarna. Jag var verkligen inne på Motown också, Motown var ju stort samtidigt med att Beatles invaderade USA. Å! Va jag höll på Frankie Valli, att han skulle hålla sin plats på Top Ten. Jag ville att Stevie Wonder skulle va där, bara inte dom där från Carnaby Street, Beatles, som inte sa mej ett dugg.

WanderersÄnda sen dess har jag haft en hemlig dröm att bli rockstjärna. Bruce Springsteen, har man sagt mej, han är den sångare mina böcker har mest gemensamt med. Både två berättar vi om vita ungdomar från arbetarklassen och lägre medelklassen. Jag tror människor använder sej av musik när dom har det svårt, då letar dom efter sånger som kan gestalta deras lidande. Och jag, precis som dom flesta författare, skriver mest om lidande. Och det jag gör då, det är att lägga in ett ”soundtrack”, ett ljudspår, i mina böcker.

När jag växte upp, och det är den tiden jag berättar om i ”Wanderers”, det tidiga 60-talet alltså, den musik som spelades då, det var musiken från östkusten, det italienska Philadephia- och New York-soundet. Och Motown också, som började då. Den musiken var en mycket stor del av min uppväxt, jag kände starkt släktskap med den.

När jag skrev böckerna la jag på mina gamla singlar, söp mej småknall, använde plattorna som stimulans för minnet…”

Oh yeah, I’m the type of guy that likes to roam around
I’m never in one place I roam from town to town
And when I find myself fallin’ for some girl
I hope right into that car of mine drive around the world
‘Cause I’m a wanderer yeah the wanderer
I roam around around around around around around
‘Cause I’m a wanderer yeah the wanderer
I roam around around around around around around around
‘Cause I’m a wanderer I’m a wanderer
(Ur ”The Wanderer” med Dion)

Du menar att rocken var den kultur som betydde mest för dej. Det börjar väl ändras lite grann nu när den första rockpubliken är mellan 30 och 40, men i Europa betraktas ju fortfarande inte rocken som kultur…

”Nja, kultur… Det är inte kultur. Det är stålar. Om det inte gick att göra pengar på den skulle rocken aldrig betraktas som kultur.”

Du berättar om samma miljöer och människor som finns i dom gamla rocklåtarna. Du är en amerikansk författare, skriver om New York och människorna som lever här…

”Jag är inte så mycket en amerikansk författare som en New York-författare. Jag tror inte New York har så mycket att göra med resten av världen, inte heller med andra delar av USA. Jag vet mycket lite om förortskultur.

Jag vet mycket lite om amerikansk småstadskultur. Jag vet mycket lite om andra stora städer. Jag vet lite grann om Los Angeles och lite grann om San Fransisco. Det jag känner till är krigsveteranerna från andra världskriget och deras barn. Det är den värld som varit är min.

Jag håller på och får fler erfarenheter nu, men fortfarande vågar jag inte säga att jag med auktoritet och kunskap kan skriva om nåt annat. Och min smak när det gäller litteratur är likadan. Jag tycker om böcker där det händer mycket och är mycket dialog. Och som berättar om ungefär samma sorts människor som dom jag skriver om. Jag försöker att läsa om andra bitar av den amerikanska kulturen, men det som verkligen når fram till mej, det är berättelser som kommer från där jag kommer från.”

Finns det fler amerikanska författare som skriver böcker om arbetarklassungdomar.

”Nej, det skrivs inte särskilt många böcker om dessa människor. Det har en enkel förklaring. Folk som kommer från arbetarklassen och lägre medelklassen blir inte författare. Författare och kritiker kommer oftast från övre medelklassen, från en studerad miljö. Jag känner inte till många författare med min bakgrund som kan berätta om miljön och människorna där dom växte upp.

Föräldrarna vill att man ska komma upp sej, få en säker framtid. Studerar man så ska man studera till advokat eller läkare. Att bli författare är en alldeles för stor risk, för vad gör man om man inte slår igenom? Man har inget att falla tillbaka på.”

The midnight gang’s assembled
And picked a rendezvous for the night
They’ll meet ‘neath that giant Exxon sign
That brings this fair city light
Man, there’s an opera out on the Turnpike
There’s a ballet being fought out in the alley
Until the local cops, Cherry-Tops, rips this holy night
The street’s alive as secret debts are paid
Contacts made, they flash unseen
Kids flash guitars just like switchblades
Hustling for the record machine
The hungry and the hunted
Explode into rock ‘n’ roll bands
That face off against each other out in the street
Down in Jungleland
(Ur ”Jungleland” med Bruce Springsteen)

Mer exakt, vilken bakgrund har du?

”Lägre medelklassen, Bronx, en arbetarstadsdel i New York. Min pappa var taxichaufför, nu jobbar han som dekoratör, lägger varor snyggt i olika skyltfönster. Jag växte upp i ett hyreshus, men jag vill inte kalla det fattigdom, jag vill inte glorifiera det genom att kalla det fattigdom. Det var hyfsat men ingen miljö som det kommer författare från.”

Hur kom det sej att du blev författare då?

”Jag har skrivit sen jag var barn. Jag var inget vidare i skolan – utom i engelska. Jag tror alla barn har nåt som han eller hon vet att dom är riktigt bra på, en bra idrottsman eller dansör, författare…

Jag har alltid trott att jag skulle bli nånting, bli känd på att göra nånting. Så jag funderade på vad jag kunde göra: jag har ingen vidare sångröst, jag är ingen idrottsman, inte bra på kemi eller utländska språk. Men jag tänkte: jag är 21 år, jag tar min chans och följer min dröm ett par år. Misslyckas jag så är jag kanske 24, jag kan studera vidare då. Och jag hade betyg så jag visste att jag kunde läsa juridik eller gå handelsskola, om jag ville.”

Bloodbrothers'Både ”Bloodbrothers” och ”Wanderers” har filmats också.

”Ja, men ”Bloodbrothers” gjorde dom om helt, ändrade hela stämningen så att den blev mycket mjukare och… Den gick inte så bra och jag tycker inte den förtjänade att gå så bra heller. ”Wanderers” handlar om ett tonårsgäng i början av 60-talet. Jag tror det blir en mycket bättre film. Det verkar som om det är trend med gängfilmer just nu, fast det är mest filmer om gäng idag. Som ”Warriors”.

Phil Kaufman, som gjort ”Wanderers”, är en bra regissör. Förut har han bl a gjort ”The Return of the Body Snatchers”. Och jag tycker manuset blivit bra. Det säger jag inte för jag sitter och väntar på att få pengar från filmen. Men jag hoppas ”Wanderers” går bra.

”Bloodbrothers” struntar jag i. Den filmen handlar inte om samma saker som boken.”

Om du jämför ”Wanderers” med ”Warriors”…

”Den har inte ett dugg gemensamt med ”Warriors” – utom att bägge filmerna handlar om gäng. ”Warriors” är en stiliserad, konstnärlig film – man gör konst av skit. Jag tycker den är en … exploatering. Jag såg ”Warriors” på en bio här vid Times Square och jag tror dom flesta i publiken kom från olika gäng. Dom garvade filmen igenom, hade aldrig sett nåt så roligt i sitt liv. ”Warriors” är Hollywoods syn på vad gäng är för nåt. Den amerikanska medelklassen skrämmer sej själv med en gängfilm. Billigt, tycker jag.

Du får ta mitt omdöme för vad det är, en partsinlaga. Men jag tror att även om ”Wanderers” inte hade tävlat med ”Warriors” och jag sett filmen bara för att jag var intresserad av ämnet, så hade jag nog tyckt likadant ändå.

”Warriors” fick dålig publicitet också. Några ungdomar dödades under visningar i Kalifornien och Boston, tror jag det var. DÅ SKA DOM VÄL LÄGGA NER DEN JÄVLA FILMEN! NÄR MÄNNISKOR MÖRDAS PÅ GRUND AV DEN! Men inte. Pengar är viktigare än människoliv, låt dom bara ta livet av varann, tycker filmindustrin.

Jag tror USA kommer att ha en av dom kortaste maktperioderna i världshistorien. Vi har varit en av de mäktigaste nationerna i snart 100 år och vi är klart på nergång nu. Kärnkraften är skrämmande. Vid olyckan på Three Miles Island tänkte jag, om ingen annan tar kål på oss så gör vi det själva. Det är inte nazisterna eller kommunisterna, det är vi själva som gör det mot oss själva. Folk är så förblindade av pengar. Det är en kapitalistisk kultur och jag antar att jag, som är en författare som gjort succé, att jag är mer kapitalist än dom flesta amerikaner. Men det är en oerhört självförstörande kultur. Vi verkar göra vadsomhelst för pengar. Vi säljer vapen till både Egypten och Israel, för vi har en ekonomi som är beroende av krig.

Jag skulle hellre leva i 30-talets depression än i det här överflödssamhället som kommer att förstöra sej själv en vacker dag när några kärnkraftverk smälter ner. Vafan är det då för mening med att jag kan gå supermarketen och välja bland alla varor och sorter när den jävla supermarketen smälter ner!

Men vi är så rädda, vi är så rädda för att oroas. Tidningarna slutar att skriva om det. Å! Va skönt! Faran över! Vi vill inte veta nåt om det. Säj vadsomhelst som gör mej mindre rädd och jag är med. Säj inte att jag är i fara! Att det krävs nåt av mej, att jag måste kämpa mot City Hall…

wanderers-350x487Jag vill inte heller höra talas om det. Man kan inte låta bli att höra talas om det, men en del säjer: ”Försvinn!” Så jag måste bestämma mej, jag som alla andra, vad ska jag göra? Springa härifrån allt vad jag orkar? Vad hjälper det? Så om inget händer? Och vad kan hända?

Människorna har fortfarande en sån barnslig inställning till kommunism och socialism. Dom tror fortfarande att Dom Röda ska ta ifrån dom deras tredje Cadillac och Det Bästa, ta barnen ifrån dom och låta dom arbeta i saltgruvorna.

Och ändå, 90 miles från Miami ligger Kuba, som jag gärna skulle vilja besöka. Ett samhällsystem som lyckats ganska hyggligt ändå, har jag hört.

Jag växte upp under Kalla Kriget. Ho Chi Minh, Chrusjtjov och Castro skulle ta friheten ifrån mej. Men det är bara snack. Och det är snacket som kommer att ta livet av oss. Det som var ”bra”, inom citat, med Three Miles Island är att det blir svårare och svårare att blint tro på våra ledare. Precis som efter Watergate.
Jag är författare… och om jag inte skriver om det här… då stödjer jag det ju. Det är nåt jag tänker mycket på. Jag menar, det jag måste, min skyldighet, är ju att skriva saker som slår folk i ansiktet, så dom inte kan glömma det. Men först måste jag komma igenom min egen ängslan för att erkänna hotet och lära mej mer om det.

Säg, vad ska jag skriva om, om jag inte skriver om detta? Att skriva böcker då… det blir som att onanera.”

I can talk
Faster and louder
I can eat
Faster and louder
I can screw
Faster and louder
I’m a man, I’m a man
Faster and louder
I can scream
Faster and louder
I can jive
Faster and louder
walk the dog
Faster and louder
mow the lawn
Faster and louder
jump back jack!
Faster and louder
get down Bernice!
Faster and louder
Hot Pants!
(Ur ”Faster and Louder” med The Dictators)

Innan vi skiljs ber jag Richard Price att sätta ett ”ljudspår” till intervjun.

”Hmmm”, säger han. ”The Wanderer” med Dion förstås, därifrån kommer ju namnet på gänget i boken och filmen, och det är också temat i filmen. Four Seasons och Bruce Springsteen, antar jag, Smokey Robinson & The Miracles och ett band som inte finns längre men medlemmarna växte upp där jag växte upp och var kompisar med min yngre brorsa, fast det visste inte jag. Dictators hette dom och dom kallade sin sista platta för ”Bloodbrothers” – efter min bok.”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
Skrivet till  X-TRA, provtidning inför Schlager 1979

PS. Det har hänt en hel del i livet, både privat och professionellt, för Richard Price, gått upp och ner och upp igen, sen jag träffade honom. Dessutom har han skrivit diverse film- och TV-manus, bl a till ”The Wire”. Här är en förteckning över hans utgivna romaner, som allt mer passerar gränsen till krimigenren:

1974. The Wanderers
1976. Bloodbrothers
1978. Ladies’ Man
1983. The Breaks
1992. Clockers
1998. Freedomland
2003. Samaritan
2008. Lush Life
2015. The Whites (som Harry Brandt)