När alla ska vara ljudboksförfattare

När allt fler börjar lyssna på ljudböcker, istället för att läsa fysiska böcker, är det viktigt att diskutera de ersättningar som författare – och översättare? – får för strömmade böcker. Hur strömningstjänsternas ersättningsmodeller fungerar.

Risken finns att det går med ljudböcker som med strömmad musik, artister och kompositörer. Ersättningen blir så liten att de flesta upphovspersoner inte tjänar i princip någonting längre på sitt skrivande, spelande, komponerande utan måste resa ut på turné och uppträda för att få in pengar. Men är detta ens möjligt för de flesta författare?

Detta har också börjat diskuteras, senast i branschtidningen Svensk Bokhandel. I den diskussionen har det framgått att olika strömningstjänster för ljudböcker har olika ersättningsmodeller för författare/förlag. Inte minst ur konsumentsynpunkt vore det tacksamt om dessa skillnader redovisades offentligt.

Har ens Författarförbundet koll på de olika, skiftande ersättningarna? Vem förhandlar om ersättningen till författarna, gör Författarförbundet det?   

Något, också viktigt, som jag såg att nu äntligen börjat diskuteras, är själva skrivandet. Jag minns hur utställd jag blev av både författare och redaktörer när jag i början av ljudboksvågen hävdade att ljudböcker och fysiska böcker är två olika saker, att de skiljer sig åt, också stilistiskt, vad gäller själva författandet. Ljudböcker respektive fysiska böcker bör, ett ord som ligger nära måste, skrivas på olika sätt.

Debattören. Foto: Birgitta Olsson

Jag tog det jag har lång erfarenhet av som exempel: tidningstexter kontra radiomanus.

Idag förekommer sällan några manus i radion utan det babblas på fritt ur hjärtat men förr i tiden skrev radiopratarna – bland andra Pekka Langer och Kjell Alinge, för att nämna ett par av radiomanusets mästare – manuskript till det som de skulle säga i radion. När de läste upp vad de skrivit i förväg lät pratet helt spontant, som om de bara pratade, fast allt var nedskrivet och planerat.

Hur deras radiomanus såg ut vet jag inte men jag vet hur mina såg ut. Mina radiomanus hade varit omöjliga att publicera som tidningsartiklar, de var skrivna för att pratas och höras. Omvänt hade de tidningsartiklar, som jag skrev för att andra skulle läsa dem, varit omöjliga att använda som radiomanus, att läsa upp. De hade aldrig låtit spontana, som pratade i stunden.

Inte exakt likadant men på ett ungefär så är det med litterära manuskript för ljudböcker kontra fysiska böcker. Jovisst, det finns fysiska böcker som passar bra också som ljudböcker, liksom det finns ljudböcker som passar som pappersböcker. Men inte generellt, långt ifrån.

Nu såg jag att författare själva börjat diskutera detta och jag såg, till viss häpnad, att vissa författare ändrat sitt sätt att skriva efter vad som passar bättre för ljudböcker. Där ser man,  vill säga jag. Det var ju detta jag skälldes för när jag påstod att så skulle det gå. Fast måste detta då var något dåligt? Är ljudböcker sämre än pappersböcker?

Nej, absolut inte. Som med en roman för läsning och filmatiseringen av romanen, det ena är inte sämre än det andra. Men det handlar om olika, säg, genrer. Också ljudboken är – oftast – en annan genre än den fysiska boken. Det är där min oro börjar. Vad händer om – eller snarare när – ljudboken tar över allt mer, om/när det lyssnas mer på ljudböcker än köps fysiska böcker?

Kommer då bokförlagen att prioritera ljudboken? Kanske, kanske inte. Eller troligen, vågar jag påstå. Som så ofta eller alltid lär väl ekonomin styra. Och innebär detta då att förlagen även prioriterar författare som skriver manus till ljudböcker? Jo, den risken finns nog.  Böcker/romaner som passar både för lyssning och läsning går fortfarande an, men inte böcker/romaner som måste läsas (jo, det finns sådana).

En framtida bok ska fungera för ljudformatet. Ljudboksförfattare prioriteras före pappersboksförfattare. Och nålsögat för att få förlagskontrakt blir ännu mindre och smalare, om författaren inte anpassar sig till ljudbokstrenden. Det måste väl vara fler än jag som tycker att det skulle vara sorgligt för litteraturen.

Bengt Eriksson    

Ett kärt återhörande

Maria Adolfsson

Spring eller dö

Uppläsare: Angela Kovács

(W&W)

En del bokserier blir som att återse en gammal vän. Det är något man ser fram emot och väntar på.

En sådan serie för mig är Maria Adolfssons svit om den fiktiva ö-världen Doggerland. När nu nu den fjärde delen kom ut som ljudbok är det ett kärt återseende. Den som uppskattat de tidigare böckerna lär inte bli besviken på ”Spring eller dö”.

Människorna på Doggerland gillar att festa. Gärna på gator och torg. När firandet av den årliga ”frijakten” sammanfaller med en Prideparad är det upplagt för partaj.

Uteserveringarna fylls med glada Doggerlandbor. Men feststämningen bryts av skottlossning. Någon skjuter rakt in i folkmassan. Den höggravida kriminalinspektören Karen Eiken Hornby befinner sig mitt i händelserna centrum och när jakten på mördaren inleds är hon fast besluten att fånga förövaren.

Samtidigt pågår det sociala spelet mellan de välkända karaktärerna från tidigare böcker. Det är minst sagt lika trassligt som tidigare. Gamla misstag spökar för Karen Eiken Hornby. Upplagt för förvecklingar.

Jag var inte helt såld efter att ha läst ”Felsteg”, den första delen i serien. Även om jag gillar greppet att skapa en fiktiv ö-värld i Engelska kanalen så tyckte jag berättandet var lite omständligt.

Men nu när miljön och karaktärerna är etablerad har författaren dragit ner på alla förklaringar och beskrivningar av Doggerlands förutsättningar. Fokus ligger på karaktärernas liv och fallets förvecklingar. Kanterna på storyn är bortfilade.

Personligen uppskattar jag när varje ny del i en bokserie står på egna ben. Givetvis ger det en större förståelse om man följt med karaktärernas utveckling i tidigare delar. Men det går att klara av med korta instick för att få med nytillkomna på tåget. Här tycker jag det är en lyckad balansgång.

Författaren bjuder på en underbar humor och jargong. Språket flyter som ett rinnande vattenfall. En ren njutning för varje ordsmed. Jag gillar också Angela Kovács inläsning. Hon passar perfekt för den här storyn.

När jag lyssnat klart så sitter jag där med känslan av att jag vill ha mer av Doggerland. Och det är väl ett bra betyg till en författare som knåpat ihop fjärde delen i sin deckarserie. Jag ser fram emot nästa återseende.

Samuel Karlssonrecensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Kriminell underläsandetrapport

Jag började lyssna på, ja, lyssna, det är inte så ofta det sker när det gäller mig, men jag började alltså lyssna på ”Hon talade yiddish” (Saga Egmont) av Petronella Simonsbacka.

En högst personlig skildring av Elizabeth Stride, göteborgska, född på Hisingen, i Torslanda, som hamnade i London och blev en av Jack the Rippers offer. Ja, detta förutsätter jag, att boken fortsätter lika personligt som den inleds.

Med exakt tonträff, en egen tonträff i språket, så att det verkligen hörs hur språket passerat igenom författaren innan det blev skriftspråk i datorn och nu i mina öron. Simonsbacka själv är med och nära Stride, Göteborg på 2000-talet och Göteborg på 1800-talet blir parallella, just nu och då.

Mycket bra inledning. Ändå slutade jag lyssna, annat jobb som måste göras och att lyssna på böcker istället för att läsa är som sagt inte min grej. Ännu, i alla fall. Nu ser jag att ”Hon talade yiddish” också lär finnas som e-bok. Så ska skaffa mig och fortsätta att ”läsa” i betydelsen läsa.

Petronella Simonsbacka har dessutom debuterat som deckarförfattare med ”Morden på Kungsberget” (också Saga Egmont, både ljud- och e-bok) och jag är väl cirka två tredjedelar in i, ordagrant, läsningen av den.

Miljö: Åmål. En ung värmländsk kvinna, som tidigare hette Myra men bytt namn till Fatima Zahra,  promenerar på Kungsberget med sitt lilla barn – då hon plötsligt slås ner och mördas. Myra Fatima Zahra har gift sig med en marockan och konverterat till islam. Hon bär/bar hijab, kan det vara ett hatbrott, ett hatmord?

Mordet sker blott 200 meter från huset där polisen Patrick Gregersson bor med sin gravida hustru.     

Så börjar ”Morden på Kungsberget” (lite trist titel, tänker jag) och Simonsbacka skriver och berättar med samma klara, egna skriftspråk. Hon är också – eller kunde bli – en bra deckarförfattare. Här finns en massa ingredienser som jag gillar.

Som att hon kan driva på en berättelse, skapa spänning i små händelser. Bra på personporträtt  är hon också, här finns en rad ”riktiga”, levande och ja, autentiska människor. Och jag gillar verkligen hur hon får in samhällskommentarer utan att behöva gripa in och stoppa berättandet.

Skickligt gjort. Men så är det, låt säga, balansen.

Hur mycket hon skriver om det ena och det andra. Hon har ibland en tendens att berätta och berätta alldeles för mycket och långt om personerna; deras bakgrund, hur ett par personer möttes, och så vidare. Det rycker i mina redaktörsfingrar, de vill stryka den meningen, och den, och den: korta ner så att deckarintrigen står i centrum – hela tiden finns kvar i centrum.

Nästan bra, kan betyget bli så? Petronella Simonsbacka är en lovande deckarförfattare som lovar än mer. För skriva och berätta kan hon – verkligen! Ikväll ska jag läsa klart ”Morden på Kungsberget”…

 Bengt Eriksson

Ljudboktips: Kula i nacken…

Marie Louise Kelly

Skottet

Övers: Christina Stalby

Uppläsare: Hannah Schmitz

(Massolit)

Smart berättad thriller – Suverän ljudbok.

När Caroline Cashion är 37 år gammal upptäcks en kula i hennes nacke!? Hennes sökande efter svaret på gåtan sätter igång en spännande kedja av händelser.

Vill inte avslöja mer för då tar jag bort tjusningen med boken. Det här är en berättelse där det regelbundet läggs till en ny upptäckt/avslöjande/detalj som vänder mina tankar i en annan riktning.

Eftersom jag oftast lyssnar på nätterna brukar jag inte välja krim/thrillers. Men Kelly kan konsten att skriva enkelt och lakoniskt småroligt men ändå skapa en klurigt spännande historia.

Schmitz inläsning är pricken över i: lagom tempo, levande och hon ger mej känslan att det är Caroline som själv berättar.

Carolines yrke (professor i fransk litteratur) ger en liten läsbonus till dej som har en frankofil ådra.

Rolf Olandersson, gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

PS. Marie Louise Kellys ”Skottet”, som tidigare getts ut som fysisk bok, finns även som e-bok.

Jonas Sjöstedt, deckarförfattaren

”Gamla” deckare blir som nya när allt fler av dem ges ut som ljudböcker med ofta åtföjande e-bok och hamnar hos strömningstjänster.

Sammanflöden - Jonas SjöstedtHittills ute som ljud- och e-bok.

Till exempel såg jag att Jonas Sjöstedts trilogi med EU-thrillrar har börjat återutges som just ljud- och e-böcker (förlag: Saga Egmont). Just densamme, V:s nuvarande partiledare.

Och det är bra, för ”Sammanflöden” (2009), ”Sahara” (2010) och ”Spanska brev” (också 2010) minns jag än idag som bra deckare i genren politiska thrillers. Alla tre verkar förresten fortfarande vara tillgängliga också som fysiska böcker (utgivna av H:ström) för hen som föredrar papper.

Hittade en recension jag skrev om mitt emellan-boken…

***

”Sahara” är andra titeln i vänsterpolitikern Jonas Sjöstedts trilogi om och kring EU-parlamentet i Strasbourg.

Jonas Sjöstedt saharaAtt skriva en politisk thriller eller deckare hör till det svåraste någon kan försöka sig på. Det gäller att balansera exakt rätt: samhällsskildring och politik måste integreras i spänningen så inte berättarflödet stannar upp.

Sjöstedt lyckas nästan, det vill säga bättre än de flesta.

Det är intressant – ja, spännande – när Sjöstedts ”hjältar”, bland andra politikern Johannes Viksten och assistenten David Löf, tar läsaren med på en guidad tur genom EU-parlamentet och ger rapporter om med- och motpolitik.

Inte riktigt lika spännande – men nära nog – när den unge Löf reser inkognito till Marocko. Då riskerar författarens politiska engagemang att ta över.

Vilket förstås är Jonas Sjöstedts syfte: att ge en bakgrund till Marockos ockupation av Västsahara och EU:s orättfärdiga fiskeavtal med Marocko.

”Sahara” blir, om man väger det ena mot det andra, en riktigt bra thriller.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2010

PS. Hur många politiker är det förresten som skrivit deckare (with a little minneshjälp from my friends): Sjöstedt, Nylander, Gahrton, Schlingmann…