2021 års deckare och annan krimi: Barn- och ungdomsspänning

Så har det äntligen blivit dags för Deckarlogg att utse årets bästa deckare och annan krimi, till att börja med 2021 års svenska spänningsromaner för barn och ungdom.

Någonting som Deckarlogg uppskattar hos de författare som skriver spännande för yngre läsare är att de inte bryr sig så mycket om genregränser. Vilket i sin tur väl betyder att yngre läsare inte heller gör det.

Författarna kan skriva barn- och ungdomsromaner där kriminellt och realistiskt blandas med fantasy, övernaturligt och skräck. Och de unga läsarna tycker inte att den blandningen  är nåt konstigt alls utan både accepterar och läser.

Lite men bara lite har dessa spänningsblandningar börjat smyga över till vuxendeckare men de flesta författare som skriver deckare för vuxna verkar vara oroliga för att kliva över genregränser. Vilket väl då också betyder att vuxna deckarläsare är mer konservativa. Eller?

I vilket fall har Deckarlogg de senaste månaderna (efter att tidigare under året ha legat lite efter) försökt läsa ikapp 2021 års spänningsutgivning för barn och ungdom. Kort redovisning, först tre böcker för de något äldre av de yngre läsarna…  

Johan Rundberg. Foto: Ylva Sundgren

Sara Bergmark Elfgrens senaste, ”Grim” (Rabén & Sjögren), är en skräck- eller låt säga death metal-roman i två tidsåldrar. I den ena – idag – finns Kasper, 18 år, som får jobb på Gröna Lund och hamnar i Spökhuset. På 80-talet – i den andra tidsåldern – finns/fanns hans pappa Håkan, som spelade i ett death metal-band tillsammans med, som han kallades, Grim. Pappa och Grim var tajta men Grim dog ung. Och bandet las ner.

Medan Mats Berggren i ”Den vita glöden” (Opal) fortsätter att berätta – realistiskt och vardagligt, ja, faktiskt – om de ungdomar från stockholmsförorten Alsta som han även följt och skildrat i två tidigare romaner. Daniel, som i senaste boken kommit ut från ett ungdomshem, Abdi, som blivit framgångsrik rappare, och Evin, tjejen som rymde hemifrån när hennes familj blev galen för att hon träffat Abdi. Nu har hon fått skyddat boende .

Camilla Lagerqvist är en flitig författare som skrivit en rad spänningsserier, ibland mer och ibland mindre åt deckar- och thrillerhållet, ofta i historisk tid. Alltid spännande och intressant. Under 2021 har Lagerqvist startat ännu en ny serie med ”Hemmet för bortrövade barn – Pojke 265” som samlingsnamn. Första titeln heter ”Planen” (Rabén & Sjögren). Tema: den tid då det förekom barnauktioner i Sverige.

För yngre spänningsläsare har Kristina Ohlsson och Maria Wallin (illustrationer) inlett serien ”Spökbyrån” med böckerna ”Fallet med den rysliga skuggan” och ”Fallet med det mystiska godismonstret” (Bonnier Carlsen). Kristina Ohlsson är en skicklig barndeckar- och barnspänningsförfattare, ofta på samma gång. Skriver hon spännande så blir det verkligt spännande. Skräms hon så vet hon precis hur mycket. Handling: Elsa och Kalle bor i Dimdalen (bara namnet) och driver Spökbyrån (som en deckarbyrån fast inriktad på…) för om spöken vet de mycket.  

Blott några författare och böcker. Det finns fler, barn- och ungdomsdeckare och annan krimi är fortfarande ett stort, välskrivet och välberättat område inom den svenska litteraturen. De nämnda hör till Deckarloggs ”nominerade” för i år – tillsammans med den författare som Deckarlogg tycker har lyckats allra bäst i den yngre avdelningen.

Och det var tydligen fler som tyckte det, för den här författaren har redan tilldelats såväl Augustpriset som Crimetime Award. Alltså – Johan Rundberg! Det är ju lite extra kul och värt att uppmärksammas också, just extra att Augustpriset i kategorin barn och ungdom år 2021 gick till en författare som skrivit deckare!

Augustprisjuryn nöjde sig med att prisa första delen i Rundbergs serie om ”Månvind & Hoff” medan Crimetime Award prisade de två första. Alla tre titlarna i deckartrilogin hann komma under 2021 så Deckarlogg utser härmed hela trilogin till årets bästa barn- och ungdomsdeckare: ”Nattkorpen”, ”Tjuvdrottningen” och ”Dödsängeln” (Natur och Kultur).

Historiska romaner, deckare, lite övernaturligt, något av skräck. Den där friheten som författare av deckare för yngre kan ta sig och gärna gör det. Men framför allt: trilogin är en historisk deckartrilogi. Läsålder: mellanstadiet, kanske. Fast barn- och ungdomsromaner saknar ju ålder, de går lika bra att läsa långt upp i åren, som mina 74.   

Tiden är 1800-talet. Huvudpersonen heter Mika Månvind, 11 år. I hela sitt liv har Mika bott på Allmänna barnhuset på Drottninggatan i Stockholm. Den andra huvudpersonen är konstapel Valdemar Hoff. Spännande deckare men lika spännande som skildringar av det dåtida Stockholm – eller låt säga, av livet i det Stockholm som en gång var.

Tyvärr var: livsvillkoren, fattigdomen, klassmotsättningarna. Hur farligt det kunde vara att bara leva. Nej, ingen tvekan: Johan Rundberg skrev 2021 års bästa barn- och ungdomsdeckare (och annan krimi).

Bengt Eriksson

Från feelgood till crime

Frida Skybäck

De rotlösa

(LB Förlag)

Efter att ha varit en av de bästa inom feelgood lovar Frida Skybäck att också bli en riktigt bra deckarförfattare.

Resultatet kan, oavsett genre, kallas feel life eller feel real.    

Hon berättar historier, skildrar människor och livsvillkor, porträtterar miljöer.

Debutdeckaren ”De rotlösa” har Malmö som miljö: gator och platser, kriminalitet och samhällsklasser.

Tre huvudpersoner: Lydia och Dani, vars föräldrar flydde hit från Kroatien, och Linnea, bosatt i den nyrika stadsdelen Västra hamnen.

Polisen ringer på hos Lydia. Hennes bror Dani är försvunnen, misstänkt för att ha kidnappat Linnea.

Dessa tre – Lydia, Dani och Linnea – berättar ”samma” historia, i tur och ordning.

Ett deckargrepp som är allt mer vanligt men svårt att hantera. Så lätt att det blir rörigt.  

Fast Skybäck klarar även detta. ”De rotlösa” är en lika spännande som verklig skildring av människors skilda liv i dagens Malmö.  

Sista undring: Ska Frida Skybäck benämnas deckardebutant – eller inte? Böcker har hon skrivit förut men deckardebut är hon ju…

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Det är för såna här ”deckare” som begreppet krimi finns

Björn Larsson
Döda poeter skriver inte kriminalromaner
Ett slags kriminalroman
(Norstedts)

Platsen är det anrika bokförlaget Arnefors och söner. Chefen för den skönlitterära sektionen, Karl Petersén, informerar sina redaktörer om att Jan Y Nilsson, en stor poet med osäljbara diktsamlingar, har skrivit en deckare.

Ingen dussindeckare – nej! – utan en högkvalitativ kriminalroman. Manuset har redan sålts utomlands.

Jan Y Nilsson bor på en husbåt i Helsingborgs industrihamn. Dit anländer Karl Petersén med en flaska champagne, kontrakt ska skrivas och deckarens sista, avslutande kapitel förhoppningsvis hämtas.

Poeten hänger död i sin båt. Självmord? Eller mord…

Björn Larsson skriver med lätt ironi och långsamt frampysande fradga. Han ger en nära nog socialrealistisk bild av dagens förlagsbransch och dess utgivningspolitik – av den sista striden, som står mellan den gamla sortens förläggare och nya förlagsekonomer.

Så exakt och roligt att mitt leende strax fastnar som en irriterad sträv känsla på tungan.

Med samma lätta humor och tunga allvar för han också en litterär diskussion. Åtminstone tror jag att det är det som sker mellan raderna.

Jan Y Nilssons dikter och deckare blandas ihop med kriminalintrigen i Björn Larssons egen roman och även med den utomlitterära verkligheten. Den döde poetens arvingar har generande likheter med Stieg Larssons far och bror.

Frågorna är outskrivna men tydliga: Ska litteratur delas in i fulare och finare genrer? Kan en kriminalroman skildra människans livsvillkor lika djupt som en diktsamling?

Det är roligt – dubbelkul – att den sjöpolis i Helsingborg som har hand om utredningen heter Martin Barck (som i Beck och –båt). Att kommissarie Barck dessutom är amatörpoet bör väl vara en passning till litterära kriminalkommissarier med klassisk musiksmak?

Men om ”Döda poeter skriver inte kriminalromaner” ska vara ens ”ett slags kriminalroman” så har Larsson missat något viktigt: den deckartråd som håller igång spänningen och drar handlingen framåt. Den här tråden är så slak att den både slår knut på sig själv och fransar upp sig.

När det blir dags för det lika abrupta slutet som den förväntade upplösningen, då hänger småtrådar lösa och fladdrar i Helsingborgsblåsten.

Kanske var meningen det också – som en hommage alternativt grimasch åt många kriminalromaners dåliga slut och upplösningar?

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2010

En liga som stjäl från de som förtjänat det och ger till de som behöver det

Jens Lapidus (text)

Gustaf Lord (illustrationer)

Dillstaligan:

Konstkuppen

Juvelkuppen

(Bonnier Carlsen)

När Jens Lapidus, som ju tidigare skrivit en rad gangster- snarare än detektivromaner för vuxna, nu också börjat skriva barndeckare för målgruppen lågstadiet så handlar dessa om Dillstaligan (som i liga). Fast det ska snart visa sig att någon större skillnad är det ändå inte mellan den här ”ligan” och barn- och ungdomsdeckartraditionens hemliga deckarklubbar.

Tunnelbanan går till Dillsta, det syns på Gustaf Lords teckning. Dillsta, alltså en förort till Stockholm, har blandad bebyggelse, mest lägenhetshus men även villor. Orten ligger vid Dillstaviken (en bit av Mälaren, förmodar jag). Så det bör vara någonstans i Botkyrka som Dillsta ska placeras. Där bor och möts de tre blivande medlemmarna i Dillstaligan: Jonathan, Zasha och Bollan.

Utanför skolan har Jonathan tillbringat mesta tiden på sitt pojkrum med att hitta på nya uppfinningar. Men så kommer en ny typ, en stursk (men osäker) kille, till Jonathans klass. Han heter Zasha eller, säger han, ”alla som är smarta brukar kalla mig för bara Z”. I samma klass går också en tjej som kallas Bollan, för att hon är stark och särskilt bra på att kasta saker. Bland annat suddigum i nacken på Jonathan.

Bland Dillstas övriga invånare kan nämnas Jonathans granne Murphy Sundström, öknamn Surström på grund av humöret, och Sofia, bostadslös tiggare utanför mataffären. I en villa, jättestor som en herrgård, bor Rick, också han går i samma klass som Jonathan, Zasha och Bollan, med efternamnet Flottén.

Det är Z som tycker att de ska bilda en liga, Dillstaligan, efter att ha sett till att han och Jonathan blivit bästisar (eller ”festisar”). Men en… liga, menar Jonathan. ”Det är jet med en liga”, hävdar Z. Snart ska också Bollan bli ligamedlem, men inte förrän Dillstaligan gjort inbrott hemma hos Bollan för att stjäla hennes samling med suddigum. Jo, Dillstaligan är en tjuvliga.

Fast en liga som stjäl från de som förtjänat det och ger tjuvbytet till de som behöver det. Och dessutom, vilka inbrott som än planeras och utförs med hjälp av någon ny, smart uppfinning av Jonathan så förvandlas tjuveriet i slutänden till raka motsatsen. Dillstaligan hjälper istället polisen Ali Svensson att lösa såväl Konstkuppen på Jättemoderna Museet i Stockholm och Juvelkuppen på vintermarknaden i Dillsta. De unga ”tjuvarna” blir snarare Kalle Blomkvist gånger tre.

Jens Lapidus skriver minst lika mycket mellan som på raderna: om det svenska samhället, människors livsvillkor, fattig- och rikedom, vänskap trots olikheter och särskilt om moral. Vad är rätt? Vad är fel? Tänk om fel är rätt och rätt är fel? Som att Zashas pappa inte bor med sin familj utan är ”fast på ett ställe som det inte går att komma bort ifrån”. Var då? Vad är det? undrar Jonathan. ”De har en hög mur och vakter”, säger Z och tillägger att pappan ”hamnat där av misstag”.

Allvarligt men det blir aldrig riktigt allvarligt. Roligt men det blir inte heller riktigt roligt. Också lite spännande men aldrig som att sitta på nålar. Nog kunde Lapidus ha tagit ut svängarna mer, både i berättandet och språket? Varför inte använda fler slangord = häftiga specialuttryck från förorten, liksom i vuxenböckerna?

Nästan så jag tror att Gustaf Lord tycker likadant, för i sina illustrationer á la tecknade serierutor tar han ut de svängar som saknas i texten. Lord porträtterar inte förorten Dillsta utan gör kärleksfulla karikatyrer. Läraren Pernilla har till exempel blivit en kvinna med färg och polisen Ali ser väl exakt ut som en polis i orten ska göra.                  

Bengt Eriksson

Publicerat i Opsis Barnkultur

Det var i Berlin våren 1929…

Volker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir är ett skrivsätt, en inställning och ett temperament. En känsla och en färg. En palett med olika nyanser av svart.

Längesen nu som noir var något specifikt amerikanskt inom litteraturen (och då främst deckare). Tur och retur Frankrike-USA kan noir idag appliceras på alla litterära genrer, platser och tider.

Babylon Berlin bokNoir har blivit en teknik för att spegla och skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En mycket användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman.

Som i Berlin våren 1929.

Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar just denna stad och detta år i sin tyska noirroman ”Babylon Berlin” (första titeln av hittills sex i en serie som ska sträcka sig fram till 1938).

Samt polisroman. Huvudpersonen heter Gereon Rath och är en ung kommissarie, förut i Köln och numera i Berlin, tidigare vid kriminalpolisen men nu på sedlighetsroteln. Rath förflyttades och ”degraderades” efter att ha skjutit sonen till en mäktig man.

Weimarrepubliken ska snart falla och nazismen marschera in. ”Babylon Berlin” utspelar sig från den 28 april till 10 maj 1929.

Sedlighetspolisen Gereon Rath, 29 år, blir turist- och tidsguide till en stad som är full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord.

Om några dagar ska det ju också bli första maj – och demonstrationer, kommunisterna planerar att bryta mot demonstrationsförbundet.

Babylon Berlin filmSå påträffas en anonym, torterad kropp i Landwehrkanalen och Rath engagerar sig, trots att han ju inte har med det här att göra, i en mordutredning som inkluderar såväl pengar som vapen och kärlek.

Och Rath själv, som… Nej, jag avslöjar inte mer.

Volker Kutscher skildrar detta – det sönderbrutna samhället, människorna och staden – med, låt säga, en axelryckning och en lite nonchig inställning, särskilt i polisen Raths repliker.

Och samtidigt på stort allvar. Alltså rätt typisk noir-prosa.

Vilket ger just det som noir är så enastående suverän på: en inträngande skildring av ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. (Det var då; det kan vara nu.)

Denna första polis- och noirroman i Kutschers serie har också filmats och ska nu börja visas på SvT. Jag har inte sett någonting av TV-serien när jag skriver det här så jag undrar: Hur ska det gå? Noir-romaner – alltså den där jargongen – brukar inte vara det lättaste att få till på film, ju…

deckarlogg-2Bengt Eriksson

 

Unga blodsvänner under andra världskriget

Camilla Lagerqvist:
Blodsvänner 1: Försvunnen
Blodsvänner 2: Vittnet
(B. Wahlströms)

Historisk spänning har blivit Camilla Lagerqvists specialitet. Hon tilldelades Nils Holgersson-plaketten för ”Uppdraget”, första delen av fyra i en serie om en flicka i Värmland och motståndsgruppen Svarta rosorna under andra världskriget. ”Den vita döden” och ”Spetälskesjukhuset”, ett par andra av hennes, låt säga, vuxna barnböcker, bygger mer eller mindre på det gamla skillingtrycket ”I en sal på lasarettet”.

”Försvunnen” och ”Vittnet inleder” ännu en historisk spänningsserie med namnet ”Blodsvänner”. Också den nya serien utspelar sig under andra världskriget. Inget exakt årtal anges, däremot görs vissa tidsmarkörer som på ett ungefär placerar berättelserna i tiden. Dessutom är det ju en extra poäng med att tiden inte markeras definitivt. Vissa likheter med dagens Sverige blir ännu tydligare.

forsvune_13128Huvudpersonen Disa, tolv år, bor på ett barnhem utanför Uppsala. Hennes mamma försvann, pappan gifte om sig och fick nya barn. Eftersom Disa är av resandefolket har Barnavårdsnämnden tvångsplacerat henne på barnhemmet. Där finns också den föräldralöse Albin, vars farmor är barnhemmets föreståndare. Även Ville, som inte bor på barnhemmet utan kommer från en finare familj, ingår i den trio som ska bli blodsvänner och lösa mysterier.

Morfar Ludde är Disas enda kontakt med sin familj – utom något enstaka kort från pappa. Ludde, som reser runt med häst och vagn och spelar dragspel, brukar komma och hälsa på varje söndag. Men inte den här söndagen. Disa väntar i tre timmar på att Ludde ska komma. Har han också försvunnit, som mamma gjorde? Så börjar den första boken, som alltså heter ”Försvunnen”.

vitne_13149Historisk spänning är en svår genre, oavsett vilken åldersgrupp som författaren riktar sig till. Å ena sidan måste berättelsen vara spännande, å den andra ska det finnas plats för information om, i det här fallet, Statens institut för rasbiologi och sinnessjukhuset Ulleråker. Här och var i ”Försvunnen” tycker jag att balansen håller på att bli fel, så att berättelsen tyngs ner av informationen. Men varje gång som berättandet är på väg att stanna upp får Camilla Lagerqvist fart på det igen.

Till detta bidrar de korta berättelser i berättelsen – som egna scener – där tiden, åsikterna och politiken gestaltas och tydliggörs. Som när Mickel Falsum från Rasbiologiska institutet kommer till barnhemmet för att hämta ”tattarflickan Lindgren och Persson med den fallande sjukan”. Det vill säga Disa, som ska fotograferas och mätas, och Edit, en barnhemsflicka som har epilepsi och därför måste genomgå ”en mindre operation”(med annat ord: steriliseras). Eller när Disa och Albin är hembjudna till Ville och någon kallar henne ”tattare”. Disa blir rasande och går därifrån, som hon hatar det ordet, det är ”skitfult”.

I ”Försvunnen”, där ju också huvudpersonerna Disa, Albin och Ville måste introduceras, hamnar betoningen mer på tiden än på spänningen och de tre blodsvännernas försök att hitta Ludde. I den andra boken drivs spänningen upp.

”Vittnet” är mycket mer av spänningsroman – ja, en deckare. En fattig pojke blir vittne till ett mord på en gata i Uppsala. Mordet visar sig hänga ihop med en stöld av konstföremål som Albins pappa – han var arkeolog – skänkte till Gustavianum. Givetvis är Mickel Falsum från Rasbiologiska institutet också inblandad i detta.

bortfda_cmyk_13189Vid sidan om blodsvännernas spännande jakt på mördaren har Lagerqvist även fogat in några scener som visar människornas olika livsvillkor. Disa kommer hem till sin skolkamrat Karin, som bor i en fin lägenhet i Uppsala, och alla tre vännerna besöker ”vittnet”, alltså pojken som råkade bevittna mordet, i stadens fattigkvarter.

”Bortförda”, tredje titeln i serien ”Blodsvänner”, har annonserats till början av 2018.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2017

Korta deckartips (5): Eva Dolan

En kvinna påträffas död – mördad – i sitt hus.

dolan_efter_din_dod_omslag_inb_0En trappa upp ligger hennes dotter, förlamad efter en olycka, död i sängen.

Så börjar Eva Dolans nya noir- och polisroman, ”Efter din död” (Modernista; övers: Carla Wiberg), med Dushan Zigic och Melinda Ferreira vid hatbrottsenheten i den engelska staden Peterborough (med omnejd den här gången).

Nej, ursäkta. Det finns också en annan – dubbel – inledning med en liten pojke som uppenbarligen befinner sig på flykt. Men från vad? Och till vad?

Alls ingen munter läsning men Dolan fortsätter att skriva intensivt och nervigt – som en Charles Dickens i nutid – om människors livsvillkor, de längst ner i samhället.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)