Alla dessa svenska deckardebutanter!  

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Hon, han och hen i skånska Vellinge

Ickebinär polisroman
Linda Ståhl
Elden ska falna
(Norstedts)

Linda Ståhl debuterade med polisromanen ”Syndaren ska vakna”, uppmärksammad som en av fjolårets bästa debutdeckare och dessutom för att den introducerade en ickebinär polis i svensk kriminallitteratur.

De skånska kollegerna vid Vellingepolisen, dit Reub Thelander hade kommit som ny kriminalchef, undrade vad de skulle kalla honom/henne. ”Hen blir bra”, svarade Reub.

”Elden ska falna” är uppföljaren, den svåra andraboken i polisserien. Också här utspelar sig handlingen framför allt i Höllviken, den rikare strandnära delen av Vellinge kommun.

I fiktionen verkar avstånden både inom och utom kommunen ännu kortare än i verkligheten (polisutredandet hamnar dessutom i Malmö och Trelleborg). Lite svårt kan det vara att veta exakt var händelserna sker och poliserna befinner sig.  

Det händer mycket, såväl kriminellt som mänskligt. Kanske för mycket? Låt se…

Det börjar med att en polis misshandlas på en pub och fortsätter med en brand i församlingshemmet och närliggande flyktingboenden. Både kvinnor och ett barn råkar illa ut, på värsta sätt.

Här finns ett MC-gäng och det frodas diverse fobier och hat – mot flyktingar, kvinnor och en sån där som Reub. (Vad är hen: kvinna, man eller både och?)

Samt polisernas mänskliga vardagsproblem: kärlek, sexualitet och ny partner, mamma, pappa, barn och frågan: Vem är egentligen far till barnet?

Ett homosexuellt par skyndar förbi som om ingenting. Mycket att sortera rätt i huvet för deckarläsaren. Också mycket att hantera för deckarförfattaren.

Till detta kommer svårigheten, för lätt är det inte, att använda benämningen ”hen”.

Missförstå mig inte, det är bra att hen används lika naturligt som hon och han. Men det kan ändå bli alltför ofta, som en onödigt poängterad… ja, just poäng.

När ”henom” och ”hen” dyker upp i och en samma mening, då får jag erkänna att jag reagerade.

Det sammanlagda resultatet då, efter avslutningens action och upplösning? Hur blev det? Sådär, tycker jag nog.

Ofta kändes det som att ”Elden ska falna” består av två parallella delar och berättelser: å ena sidan det polisiära och kriminella, å den andra det vardagliga och privata. De möts inte, i alla fall inte tillräckligt ofta och ihopsytt. 

Det är lite synd.

Men det kan vara jag, som är för ogin.  Alldeles för sträng och krävande. Fast när något är så lovande och nästan bra, då önskar man, alltså jag, att det kunde vara riktigt bra.

”Elden har falnat” är en okej, rätt så spännande polisroman och i romanens mer allmänna del tar Linda Ståhl upp och behandlar mycket som är värt att uppmärksamma och tål att funderas på. Ja, rannsaka sig själv med, som läsare.

Förresten, efter att den polisiära utredningen är klar och brottslingen inlåst finns också hela tre extra kapitel om polisernas privatliv med  likaså tre oväntade – och glädjande – twistar.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Årets bästa svenska deckarförfattare, deckardebutant och barndeckare?

Nomineringarna till årets ”Crimetime Award” i kategorierna ”Årets debutant”, ”Årets barndeckare” och ”Årets svenska deckarförfattare” har offentligtgjorts. Vinnarna utses och priserna utdelas på Crimetime Göteborg den 25–26 september på Bokmässan i Göteborg som i år både arrangeras live på Svenska Mässan och kan ses digitalt (på Bokmässan Play).

Som vanligt både nickar Deckarlogg instämmande och blir en smula konfunderad, vid någon författare/titel utropas också: Nämennej!

Nominerade till Årets deckardebut 2021:

Linda Ståhl, Syndaren ska vakna (Norstedts)

Klas Ekman, De kapabla (Bookmark förlag)

Anna Breitholtz Monsén, Stranden (Bokfabriken)

Karin Wik, Skolan (Forum)

Leif Appelgren, Ingen ond man (Lind & Co)

Vad tycks? Deckarlogg tycker att flera av ovannämnda är väl förtjänta av att hamna på nomineringslistan för årets svenska deckardebutanter. Men det finns ju fler som förtjänar det! Flera fler! Ja, sällan har det väl debuterat så många nya svenska deckarförfattare som nu – och så bra.

Lite svårt att veta vad Crimetime betraktar som ett år men jag skulle gärna ha sett att till exempel också Kristina Agnér: ”Var inte rädd för mörkret” (Albert Bonniers), Kerstin Bergman: ”Oskuld och oleander” (Southside Stories), Charlotte Bergenwitt: ”I ljuset dansar skuggor” (Ekström & Garay), Johan Nilsson: ”Jubelår” (Offside Press/Bokfabriken), Sara Strömberg: ”Sly” (Modernista), Anders Sundkvist: ”Återvändaren” (Modernista)…

Som alltid Deckarloggs något uppnosta redaktör som tänker och tycker om deckare och deckarförfattare. Foto: Birgitta Olsson

Säkert glömde jag nu någon debutant nu också. Tipsa mig om din favorit!

Vilken deckardebutant skulle då knuffa undan och ut vilken annan deckardebutant? Det är inte lätt att veta. Nöjer mig med att konstatera detta en gång till: så många bra deckardebutanter för närvarande.

Nominerade till Årets barndeckare 2021

Johan Rundberg: Nattkorpen och Tjuvdrottningen (Natur & Kultur)

Tobias Söderlund / Stef Gaines: Mysteriet på kyrkogården

och Docksamlarens hus (Rabén & Sjögren)

Anja Gatu / Anna Nilsson: Man lever bara nio gånger (B Wahlströms)

Martin Olczak / Anna Sandler: Troll i järngruvan (Rabén & Sjögren)

Martin Jern: Aldrig i livet (Lilla Piratförlaget)

Vad gäller årets barndeckare har Deckarlogg ingen egen åsikt. Tyvärr har alldeles för få barn- och ungdomsdeckare hunnit bli lästa av Deckarlogg både detta och förra året. Ska läsa ikapp och återkommer… Du som läser detta och har koll på svenska barn- och ungdomsdeckare kanske har en åsikt, någon annan barndeckarfavorit som borde ha funnits på nomineringslistan?

Nominerade till BookBeats pris till

Årets svenska deckarförfattare 2021:

Mari Jungstedt

Lars Kepler

Sofie Sarenbrant

Emelie Schepp

Viveca Sten

Vad gäller denna nominering – ”årets deckarförfattare” – ropar Deckarlogg blott: Oj! Dessa är alltså Sveriges bästa deckarförfattare år 2021? Just dessa. Det handlar ju inte om bra deckarförfattare – om det varit en lista över bra svenska deckarförfattare så visst – utan just om ”årets” och detta ord bör väl betyda ”bästa” och/eller att författaren gjort något extra häpnadsväckande just i år?

Hmmm. Skulle nog kunna räkna upp tio-femton till och med tjugo svenska deckarförfattare som lika gärna – ja, hellre – kunde och skulle ha hamnat bland de nominerade. Och det kan nog du också, det kan nog alla svenska deckarläsare.

Nämennej och ojdå! Typ.

Bengt Eriksson 

Första halvårets bästa (och mindre bra) skånska deckare 2021!

Skånska deckare, finns dom?

Det är inte många år sen som svaret på den frågan var ett tveksamt: Nja. (Minns att jag gjorde en historisk genomgång av deckare från och om Skåne till ett skånskt magasin, för då skrevs det knappt alls några skånska deckare.) Vilket ju verkar konstigt idag när frågan kan besvaras med ett rungande: Ja! Numera gäller det att försöka hålla koll på alla skånska deckare som ges ut.

När jag lämnade min förra skånska deckarkrönika undrade YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson om jag inte kunde skriva om trender och tendenser, istället för att recensera titel för titel. Men det går inte. Det finns inga speciella trender för skånska deckare. De är skånska deckare, det är det speciella. Att det skrivs deckare som utspelar sig i Skåne, i olika skånska miljöer.

Förhållandet mellan miljön och kriminaliteten får dem att bli skånska. Detta är viktigast när intriger placeras på en utvald lokal ort: brottsligheten ska uppstå ur just denna ort och bland dessa människor. Vissa författare lyckas bättre med det – andra sämre. I övrigt kan skånska deckare höra till vilken kriminell undergenre som helst.

Höjdpunkter från tidigare skånska krönikor och recensioner: Olle Lönnaeus har skrivit en rad polis- och noirromaner med miljöer från Malmö och Österlen. Set Mattsson följer kriminalinspektör Douglas Palm i historiska polisromaner om Malmö från andra världskriget och framåt. Cecilia Sahlström skriver så realistiska polisromaner (mest i Lund) att de blir arbetsplatsreportage.  

En annan favorit är mjukdeckarserien av författarduon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen om pensionären Ester i Lund (lika cozy som besk/a, både Ester och deckarna). Anders de la Motte har avslutat en kvartett årstidsdeckare på fiktiva orter – men så autentiska att det kan ingen tro – i nordvästra Skåne. Medan Tina Frennstedt inlett en ”Cold Case”-serie med en lesbisk polis i Malmö och på Österlen. 

Skånskt deckarnytt inför sommaren 2021…

Flera av de nämnda skriver på som förut. Olle Lönnaeus når väl inte sin högsta topp – men nästan – i noirthrillern ”Gamen” (Bokfabriken) om en svensk krigsveteran i ett så verkligt Malmö att gator andas och  platser doftar.

Set Mattssons sjätte historiska polisroman ”Den ovillige mördaren” (Historiska Media) kan vara hans allra bästa. Åren har nått fram till 1956 och polisen Palm är nyskild. Autentiskt, ja, faktanoga, skildras Ungernrevolten och en ungersk student som flytt till Malmö.

Även Cecilia Sahlström har med ”Pojkarna”  (Bokfabriken) skrivit sin bästa deckare med en högst realistisk skildring av polisarbete: långsamt och lite fumligt, ändå metodiskt och målmedvetet.

Å ena sidan Stefan Ahnhem, som med ”Den sista spiken” (Forum) avslutar actionthrillerserien om polisen Fabian Risk i Helsingborg. Å den andra Olséni & Hansen, som även skriver mjukdeckare om Falsterbonäsets pensionärer med Egon Hjort, 88 år, som piggast.

Själv har jag dock lika svårt för övervåldsam underhållning som att skratta när det mördas. Jag uppskattar dock det smått karikerade porträttet av Skanör-Falsterbo. Till exempel att en känd influencer i ”Hotellgästen” (Bokfabriken) hittas död i poolen på det verkliga Hotell Gässlingen.

Mattias Edvardsson skriver relationsspänning: inom familjen, bland kvarterets grannar eller – i ”En familjetragedi” (Forum) med Lund som miljö – mellan olika människor som relaterar till varann. Det tog några romaner att inse hur skicklig han är på att låta det obehagliga smyga på och bli verkligt (eller tvärtom, få verkligheten att bli allt mer obehaglig). 

Anna Breitholtz Monsén, ”Stranden”, Elisabeth Andersson, ”Ett hjärta i bitar” (båda Bokfabriken), och Linda Ståhl, ”Syndaren ska vakna” (Norstedts), är deckardebutanter. Grundintriger: kvinnlig före detta polis återvänder till (fiktiva) Sandinge på Skånes nordvästkust, kvinnlig polis från Stockholm gifter sig med greven på (likaså fiktiva) Carolineborg slott på Österlen och polisen i Vellinge får en ny – ickebinär – kriminalchef.

De två första (alltför bleka miljöer) hamnar i högen för ”andra chansen”. Min favorit blir Linda Ståhls skånska debutdeckare. En polis, Reub Thelander, som varken är kvinna eller man/man eller kvinna. Ovanligt! Spännande! Hon eller han? ”Hen blir bra”, säger Reub. Höllviken karaktäriseras dessutom så exakt direkt i första kapitlet. Handling: våld mot kvinnor.

Veteranen Anders de la Motte och debutanten Måns Nilsson har skrivit en feelgood med crime, ”Döden går på visning” (Forum), kring ett spektakulärt husprojekt i Gislövshammar. Träffsäker inledning – kommissarie Peter Vinston från Stockholm är på väg till Gärsnäs slott, kör in på en grusväg och blir omringad av tjurar eller om det är  kor? – och småputtrig fortsättning.

Alltså slott. Check. Ridtävling. Check. Med mera. Fast det hjälper inte hur många österlenska orter och företeelser som prickas in. Österlen ska också kännas och  miljön känns inte österlensk. Jag slår istället upp Tina Frennstedts polisroman ”Skärseld” (Forum). Vilken skillnad!

Polisen Tess Hjalmarsson har nu köpt ett hus i – samma! – Gislövshammar. Och jag är genast där, på Österlen. Cold case-fallet gäller ännu en ung kvinna, dessutom härjar en mordbrännare i Sydostskåne.

Den ena orten efter den andra nämns och varje plats känns riktig och exakt. De människor som bor i boken, de bor också där i verkligheten.

Djupast ner i Österlens jord finns noir. Grävs inte detta mörker fram blir det inte Österlen. Det vet Frennstedt, så det gör hon.  

Bengt Eriksson

Något kortare i Ystads Allehanda

***

Aktuell skånsk krimi

Tina Frennstedt: ”Skärseld”

Sommarens Österlendeckare!

Olle Lönnaeus: ”Gamen”.

Noir i dagens Malmö. 

Set Mattsson: ”Den ovillige mördaren”

Historiskt om Malmö i världen.

Cecilia Sahlström: ”Pojkarna”

Arbetsplatsreportage om Lunds poliskår.

Linda Ståhl: ”Syndaren ska vakna”

Ickebinär deckare, ovanligt spännande!

***

Skånska deckarklassiker

Jenny Berthelius: ”Mannen med lien”

Kuslig spänning i vardagen.

K Arne Blom: ”Skuggan av en stövel”

Inleder hans serie  kriminella andra världskrigsromaner.

Jean Bolinder: ”Martin Luffas hemlighet”

Otäck, klurig, personlig.

Henning Mankell: ”Mördare utan ansikte

Första boken om Kurt Wallander är nog den bästa.

Bodil Mårtensson: ”En chans för mycket”

Start för serien med polisen Joakim Hill i Helsingborg.

Om dessa äldre böcker inte finns i bokhandeln –

prova antikvariat och bibliotek

(några finns som ljudböcker).

PS. Några av de nämnda titlarna kommer också att recenseras lite mer utförligt på Deckarlogg.

Ickebinär polischef i Höllviken

Linda Ståhl

Syndaren ska vakna

Höllviken-deckare (del 1)

(Norstedts)

Mitt i den heta debatten om mäns våld mot kvinnor landar ”Syndaren ska vakna” som en brinnande brandfackla.

Med den normbrytande polischefen Reub Thelander, ickebinär till sin könsidentitet, bryter författaren ny och spännande mark som gör boken ännu mer aktuell. HBTQI-personer brukar inte få något större utrymme i deckare.

När den välbärgade, hemmafrun Yvonne försvinner från sitt hem i Höllviken, verkar det om hon kidnappats. Fallet hamnar på Reub Thelanders och höggravida kollegan Estrid Bergs bord.

Samtidigt i Stockholm skriver författaren Alex Carsén på sin nästa roman. Hennes böcker fokuserar på mäns våld mot kvinnor och gör henne till en måltavla för hot och hat.

Fallet med den kidnappade kvinnan nystas upp och mörka hemligheter avslöjas.

Det är mycket som jag gillar med den här boken. Oväntade grepp och vändningar som kastar ljus på vår samtid. Författaren har ett budskap som är spännande.

Men jag måste erkänna att för min del tar det tag innan jag fastnar i berättelsen. Mycket fokus läggs på relationer och privatliv innan det tar fart på allvar. Men det är värt att vänta på.

Jag gillar när författare vågar ta risker och går sin egen väg. Och det har verkligen Linda Ståhl gjort.

Det här är första delen i en serie och det ska bli spännande att se vad Reub Thelander hittar på i framtiden.

Samuel Karlssonrecensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.