Sjöwall-Wahlöö på konstutställning

Så har också andra hälften av kriminalförfattarparet Sjöwall-Wahlöö avlidit. Maj Sjöwall (1935-2020) blev 84 år.

Jag har skrivit om Sjöwall-Wahlöö fler gånger än jag minns. Det här var en av gångerna:  när de hyllades med en konstutställning i Malmö (på platsen för mordet i romanen/filmen ”Polis, polis potatismos”, dessutom).

***

Polis, polis, potatismos
Utställning om ett brott
Elite Hotel Savoy m fl platser i Malmö

Inte så lätt att fånga in den här utställningen och det är inte heller lätt att ta till sig den i sin helhet. Det krävs stort intresse och gott om tid. Om man inte, som journalist, kunde gå på presskonferensen och ställa näsvisa frågor, så gäller det att lusläsa utställningskatalogen. Varje rad!

Katalogen till ”Polis, polis, potatismos – Utställning om ett brott” är knappast pedagogisk. Å andra sidan – och det ska betonas – är det också en utställning som ger mycket, när man väl tagit sig in i den. Många konstnärliga uttryck (måleri, skulptur, foto, video, installation, performance) och dessutom guidas besökaren till olika platser i Malmö.

Oljemålning av Vibeke Slyngstad.

”Utställning om ett brott” syftar förstås på ”roman om ett brott”, alltså Maj Sjöwalls & Per Wahlöös karaktäristik av polisromanen/deckaren ”Polis, polis, potatismos!” (1970) och hela den tio titlar långa samhällsskildrande brottsromanserien från åren 1965-75.

Även om de femton konstnärerna, både från Sverige och andra länder, fick i uppdrag att skapa nya verk med utgångspunkt från romanen så utgår få av dem från själva mordet. De flesta fördjupar och diskuterar allt det andra, som deckare också – och kanske mest – handlar om.

Stol från gamla Savoy, målad med Beckers oljefärger av Leif Eriksson.

Så logiskt att utställningen finns på Elite Hotel Savoy i Malmö. Nja, visst satt direktör Viktor Palmgren och åt på Savoys restaurang när han blev skjuten. Men det är inte nuvarande Café le fil du Rasoir som blivit utställningslokal utan konferensrummen – dessa pampiga och påträngande rum, vars väggmålningar konkurrerar med utställningen.

Som Vibeke Slyngstads lågmälda målningar – likt scener ur en svit – av t ex Savoys menyskylt och en skjuten mans fötter och ben. Det dröjde innan jag såg dem på allvar. Även Patrik Aarnivaaras spetsiga, färgskiftande plexiglasskulptur är fascinerande och tankeeggande. Men jag undrar om inte rummet begränsar snarare än synliggör skulpturen?

Leif Erikssons stol från gamla Savoy, ommålad med Beckers oljefärger, ska förstås stå just här. Alla hans A4-sidor med samtliga ord i första kapitlet ur ”Polis, polis, potatismos!” skulle däremot fungera lika bra var de än ställs ut. Att ”bara” några sorterade ord (i bokstavs- och nummerordning) kan lyfta fram så mycket annat och nytt ur ett bokverk.

Bäst fungerar Gerhard Nordströms stora 70-talsmålning med liken från Song My placerade i Skånes sköna natur. Han utgick från formaten på liknande väggmålningar som de på Savoy och nu kan hans målning mäta sig med dem. Konstens motiv och funktion konkurrerar – ja, duellerar – och ifrågasätter varann.

Videon ”Även änkor måste ju vara nakna ibland” (citat ur boken ”Polis, polis, potatismos!”) av och med Elin Lundgren.

Fast mest intressant i utställningen på Savoy är ett par av videoverken. Saskia Holmkvist har gjort en film (50 minuter) där hon med hjälp av en kvinnlig Beck-filmpolis och ett par riktiga poliser arrangerat en förhörssituation. Verklighet och fiktion påverkar varann tills de byter plats.

Mer lyckad ändå är Elin Lundgrens film (23 min). Hon lät filma sig själv när hon gick omkring i Café Rasoir och intog alla tänkarposer som filmkommissarier brukar inta, från Sjöwall/Wahlöö-filmerna och framåt. Så exakt avkänt och genialt utfört. Hon tömmer… säg, den senaste Winter-filmen på all betydelse och mening. Hennes film visas i rum nr 109 med rester efter en övernattande kommissarie (typ en liten whiskyflaska).

Skådespelaren Ingvar Andersson som både sig själv och inspektör Månsson.

Martin Karlsson gjorde en film (15 min) med skådespelaren Ingvar Andersson, omväxlande som sig själv och kriminalinspektör Månsson i kriminalfilmen efter Sjöwall/Wahlöös roman. Åsa Maria Bengtsson filmade Maj Sjöwall i samtal med Arne Dahl/Jan Arnald och Per Engström (45 min).

Räkna minuter! Det krävs en heldag på Savoy. Sen ska man också, inte minst mentalt, orka promenera iväg till den andra fasta – men mindre – utställningen i polishuset vid Davidhallstorg för att bl a se Annika von Hausswolffs skulpturer.

Dessutom har delar av utställningen spritts ut till olika platser och romanmiljöer i Malmö. Men de flesta av dessa konstnärliga uttryck ska man nog inte söka sig till utan de bör helst upplevas plötsligt och oväntat.

Patrik Aarnivaaras ockupantflagga på ett övergivet hus vid Limhams skjutfält.

Som när Ann Lislegaards pistolskott varje kväll hörs utanför Savoy. Eller när man i en telefonkiosk vid Kirsebergs torg – där mördaren Bertil Svensson bodde – får syn på en nyskriven deckarhistoria av Keren Cytter. På ett öde hus vid Limhamns skjutfält hänger en ockupationsflagga och på en husvägg vid Möllevångstorget finns en skylt för VP-koncernen (båda Patrik Aarnivaara). Den unge polisen Skackes cykel ska stå någonstans på Kärleksgatan (Jakob Kolding).

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance (samma tider varje dag på Stortorget, Kirsebergs torg, Davidshallstorg, Möllevångstorget och Limhamns skjutfält) kan man förstås söka sig till. Men upplevelsen måste bli något helt annat om en polisbil plötsligt stannar till: polisen går ur bilen, startar CD-spelaren och börjar dansa. Lyssna på musiken! Vilka kompositörer/artister? Män eller kvinnor?

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance ”Vi är svenska poliser, vi är snälla”. Här utfört framför Malmös gamla polishus vid Davidhallshallstorg.

Allt detta – och mer ändå, som inte fick plats i min text – sker under en enda julivecka. Det beror på att utställningen skulle ha samma tidslängd som det tog för kommissarie Martin Beck att lösa mordgåtan. Men hur ska jag hinna med allt? ”Cykla!”, svarar Jacob Fabricius, chef för Malmö konsthall. ”Det gjorde mördaren.” Fast Fabricius tillägger – också – att det finns planer på en samlingsutställning.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2010

Skånska deckare från kust till kust

sista-farjan-fran-ystadKarin Alfredsson har återkommit med en thriller som inte utspelar sig i Skåne men, vilket framgår av titeln ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), inleds i Ystad på ett så effektfullt sätt att den ändå måste vara med i den här skånska deckarkrönikan.

Genre: skälm- eller snarare gangsterroman. Syskonen Stefan och Therese hinner med färjan just när bommen för incheckningen ska gå ner. De måste fly, efter att ha svindlat så många människor på alla sätt de kunde, från Ystad och nedåt Europa.

Sofie BjarupOckså Sofie Bjarup utgör ett undantag: visserligen född och bosatt i Skåne men debutdeckaren ”Mörkrets barn” (Visto) utspelar sig varken här eller nu utan i London år 1888, då Jack the Ripper härjade. Vilken suverän debut!

Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, inte adelsman – men nästan, på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: det otroligt rika och det ännu mer otroligt fattiga. Han upptäcker dessutom att han är något så olagligt som homosexuell.

Jonas BerghJonas Bergh skriver på och kring krimigränsen, någon gång en deckare och alltid noir = ett slags krimi. Stämningsläge: från grått till svart. Det gäller såväl berättandet som Berghs personliga skriftspråk, en egen stilistik han mejslat ut under tjugo års författande.

”Uppför backen baklänges” (Recito), består av två kortromaner. Den ena, ”Jag höll hans hand när han dog”, handlar om Kid, en tuff tjej i ett Limhamn som också finns, och den andra, ”Balladen till min bror”, om bröderna Plura och Carla (?!) från ”det skogiga Skåne”.

Bergh ser personerna i ögonen när han skriver. Författaren och hans personer – ja, människor – befinner sig på samma mark- och gatunivå.

Assar AnderssonNågot mycket glädjande: fyra utgivningar som överträffar författarnas tidigare deckare. Till exempel Assar Andersson, som skrivit ett antal deckare i Malmö- och sydkustmiljöer. Då ville han så mycket med både intrigerna och språket att alltför många gränser passerades. Det blev svårläsbart.

”När de sista duvorna har tystnat” (Reko, endast e- och ljudbok) är en kortare roman, också nervig men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och ruskigt trovärdig.

Sahlström_Pojken-som-försvann-FRONTCecilia Sahlström fortsätter att berätta om kommissarie Sara Vallén, som polis i Lund men också som privatperson. ”Pojken som försvann” (Bokfabriken) är tredje titeln i serien och utan tvekan den bästa.

Valléns privat- och yrkesliv fogas ihop mer sömlöst, berättandet flyter bättre och kapitelindelningen (blandningen av längre och korta kapitel) är inte lika märklig. Det enda jag nu hakade upp mig på var när vissa tankar förmedlas väl ytligt.

Men strunt i det! Sahlström har skrivit en spännande och bra polis- och därtill samhällsroman om två försvunna pojkar (en liten och en äldre), rasism och nazism.

anna bagstam skuggspelet nyhet 2019Anna Bågstams andra roman, ”Skuggspelet” (Norstedts), om och med Harriet Vesterberg, civilutredare vid Landskronapolisen, är kanske mindre charmig men mer spännande än debuten. Inte lika mycket feelgood men desto mer av polisroman och deckare.

Först försvinner – kidnappas? – Harriets väninna Lisa i Malmö och sen flyter en kropp iland vid fiskeläget Lerbacken. Dessutom planeras ett EU-toppmöte i Landskrona. För att nämna något av intrigen, blott en ovan deckarläsare kan tro annat än att allt hänger ihop.

Arbetsplatsmiljön – poliserna kontra en civilare – är fortfarande lika irriterad och när romanen ska avslutas kommer en plötslig cliffhanger i betydelsen att berättelsen fortsätter i nästa titel.

Olseni HansenDuon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen har ju också börjat skriva en deckarserie om pensionären Ester Karlsson i Lund. Även där blandas feelgood med crime men dessutom mys med allvar – så detta smittade kanske av sig när de skrev sin femte titel, ”Turisten” (Bokfabriken), i serien ”Mord i Falsterbo”?

Personerna – som pensionärerna Egon och Ragnar, Skanörpolisen Mårten och den nya polisen Agatha (namnet börjar med ett osynligt men märkbart R) – är som de var: överdrivna á la en lokalrevy. Även det kriminella känns igen, till att börja med…

Egon har lånat en veteranbil, en Mercedes från 1957. Han öppnar bakluckan, där ligger ett lik. Nästa gång bagageutrymmet öppnas: helt tomt. Liket har försvunnit. Annars går berättandet ovanligt lugnt till, realism är ju fel ord men inte längre burlesk heller. Typ en något irriterad hyllning till Skanör-Falsterbo.

FrennstedtTina Frennstedts debutroman om Tess Hjalmarsson vid cold case-polisen i Malmö, ”Försvunnen” (Forum), har jag förut recenserat på YA:s kultursidor. Så jag ska endast upprepa att den är läsvärd – gör det! Frennstedt imponerar med sin skildring av Österlen, människorna och vardagslivet. Hon förmedlar den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturismen.

3 X kortdeckare

1. Mord i Kristianstad. Christer Nylander, riksdagspolitiker (L) från Kristianstad, är också – eller var – en lovande deckarförfattare. Hans produktion omfattar bland annat novellsamlingen ”Olösta mord i Kristianstad” (2004) och debutromanen ”Den fjärde spelpjäsen” (2005). Bägge har Kristianstad med omnejd som miljö och är klart läsvärda. Gack till biblioteket!

2. Danskt på svenska. Efter det skånska passar det väl med några deckarförfattare från Danmark? Till exempel Katrine Engberg och hennes två omaka polisinspektörer, som introduceras i Sverige med ”Krokodilväktaren” (Forum) – första titel i ”Köpenhamnsserien”. Även Jesper Steins ”Papa” (Polaris) har släppts för svensk sommarläsning. Nog hans bästa hittills. Ja, till och med tuffaste. Samt en fortsatt porträttering av Mannen, gårdagens och dagens.

3. Danskt på danska. Efter översatta danska deckare – varför inte läsa på danska? För vem kan invänta översättningen av ”Offer 2117” (Politiken), nya titeln i Jussi Adler-Olsens serie om ”Afdeling Q” vid Köpenhamnspolisen? Särskilt som man äntligen får reda på lite mer om Assad, avdelningens märklige flykting. En intressant huvudperson också i Elsebeth Egholms ”Frit fald” (Politiken): kvinnlig läkare som nattetid maskerar sig och blir hemlig fasadklättare.

Bengt Eriksson
Publicerat i bl a Ystads Allehanda