Danmarks bästa deckarförfattare har skrivit det igen!

Gretelise Holm
Dødfunden
(Harper Collins)

Det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm.

Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det.

Gretelise Holm dodfundenEn människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva.

Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord?

Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin?

Eller Sarah, deras dotter? Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm Horsens 2012 263Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Gretelise Holm, porträtterad
av Birgitta Olsson på danska deckarmässan i Horsens 2012.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru.

Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Dødfunden”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat.

Men ”Dødfunden” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Dødfunden” är en domestic noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Dødfunden” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Fiktivt och verkligt i 60-talets Uppsala, Karlskoga och världen

Lars Andersson
De Gaulles dotter och kommissarie Ringer
(Albert Bonniers)

Lars Andersson har skrivit en ny ”kriminalistisk roman” som, enligt recensenten Bengt Eriksson, blivit ett tidsdokument och en läsupplevelse.

Lars Andersson ansluter ännu en gång till de skönlitterära författare som skriver över den kriminella gränsen. Fram och tillbaks över kriminalgenrens gräns, ska nog tilläggas.

De flesta stannar kvar i det skönt litterära samtidigt som de lånar ämnen, intriger och pusselbitar från deckaren. Monica Fagerholm, Marie Hermanson, Karin Smirnoff och Sara Stridsberg är några andra svenska författare som de senaste åren förenat kriminellt och litterärt.

Lars Andersson”Kriminalistisk”, så benämnde han själv sin första och förra roman, ”De våra” (2015), om den då biträdande konstapeln Leonard Ringer.

Benämningen kan också passa för den nya romanen, ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer”. Det har hunnit gå tjugo år mellan romanerna. Ja, inte mellan utgivningarna, som synes, men i Ringers levda liv.

Leonard Ringer, denna udda polis, har lyckats avancera till kriminalkommissarie i Uppsala. Förra romanen utspelades krigsåret 1944, nu är tiden alltså efterkrigsåret 1964. Så bör det beskrivas, mycket eller det mesta i handlingen såväl som i Ringers tankar går bakåt till andra världskriget.

Miljön är Värmland, nu som då, och särskilt Karlskoga, även om romanen börjar i Uppsala med att en ung man hittas död nedanför Dombron i Fyrisån.

Den dödes föräldrar finns i Karlskoga. Det får Uppsalapolisen Ringer att resa dit, flera gånger, utan att det egentligen behövs för polisutredningen.

Lars Andersson, som ju själv kommer därifrån, tecknar ett kunnigt porträtt av staden med dess 60-talsgator, platser, stadshotell och bibliotek. Han låter Ringer träffa allt från arbetskraftsinvandrare till raggare och även bevista Karlskogas katolska församling.

Två människor dör och det begås ett par ytterligare mordförsök. Inte utan spänning och action, men det mesta sker ändå i Ringers tankar. Han påminner om hela raden av tänkande kommissarier i svensk kriminallitteratur: Martin Beck (Sjöwall/Wahlöö), Lars Martin Johansson (Leif GW Persson), Van Veeteren (Håkan Nesser) med flera.

Mest tänker Ringer på sin döda syster Dionysia, vilket får honom att också tänka på president de Gaulles dotter.

Såväl i hans tankar som i romanens handling och personernas berättelser blandas fiktiva och verkliga människor.

I Karlskoga finns den blivande domprosten Gunnar Helander och katolske fadern Kazimir Vilnis, i Johannesburg, dit romanen något oväntat reser mot slutet, finns den fängslade Nelson Mandela och advokaten Bram Fischer. Även Göran Tunström blixtrar förbi i kommissarie Ringers minnen.

Det är något gammaldags över Lars Anderssons sätt att skriva och berätta: långsamt och omsorgsfullt, ibland omständligt och lite otympligt. Varken han eller Ringer har någon brådska.

Men det gör ingenting, Nej, det får romanen att bli än bättre. Genom språket förmedlas en starkt autentisk – ja, levande – känsla. Som om boken skrevs just då, år 1964.

En så nära och fin tidsskildring! Litterärt och kriminellt förenas på bästa möjliga sätt. Ta det lugnt, läs i skrivtempot. Då kommer ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer” att bli en läsupplevelse.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Medias tidningar

 

Stämningsfull, levande och verklig landsbygdsnoir i en norditaliensk dalgång

Ilaria Tuti
Blommor över helvetet
Övers: Helena Monti
(Bazar)

Ilaria Tuti bor – på ett ungefär – i samma del av Italien som hon skildrar i sin debutdeckare ”Blommor över helvetet”: nära på längst norrut där Italien och Österrike möts mellan alperna.

Närmare bestämt i Friuli, där bor deckarförfattaren, medan deckarmiljön utgörs av den lilla byn Traveni, som bör vara fiktiv och ligger i en dalgång ännu något längre upp i Norditalien.

Tuti skildrar denna bymiljö så stämningsfullt – ja, kännbart – ja, verkligt – att jag kommer att tänka på en annan deckarförfattare som för ett par år sen introducerades på svenska…

Tuti_BlomrhevSE_7052Nämligen spanjorskan – ursäkta, den baskiska deckarförfattaren – Dolores Redondo med sin debutdeckare ”Den osynlige väktaren” (Bucket List). Bättre jämförelse – en riktigt annorlunda och bra deckare, den också – går nog inte att göra.

(Fast Redondo försvann ju lika fort igen ur den till svenska översatta deckarutgivningen. Denna enda titel blev det för henne, måtte inte italienskan Tuti – och vi svenska deckarläsare – gå samma öde till mötes.)

”En legend vilade över den där platsen.”

Så inleder Ilaria Tuti sin debutdeckare, som utspelar sig i nutid men med en bakgrundshistoria, som i just grund, från 1978 om en skola i Österrike. Eller Skolan, som den benämns med versal och i bestämd form.

En man hittas död utomhus, i skogen. Han är naken och saknar ögon. Och det är bara början på den mordhistoria som kriminalkommissarien och profileraren Teresa Battaglia och hennes nye medhjälpare inspektör Massimo Marini ska lösa.

Kommissarie Battaglia är 60 år, diabetiker, överviktig och lika smart som otrevlig. Det sistnämnda har hon väl sina skäl att vara men så värst kul för den unge Marini blir det ju inte.

Hon är hur överlägset smart som helst; han tror han är det, vilken hon tar ur honom varje gång. (Fast helt värdelös, ska det visa sig, är han inte.) Eller kommissarie Battaglia kan kanske beskrivas så här: hon är den i kriminalgenren ofta förekommande manlige kommissarien fast kvinna.

”Utsjasad till kropp och själ”, som hon beskrivs av sin inspektör en bit in i boken. Det stämmer också. Jag som tyvärr alltid haft en tendens att bli intresserad av knepiga kvinnor tycker förstås att Teresa Battaglia är ett intressant personporträtt, som kvinna och människa.

Två nyckelord: barn och seriemördare. En och samma. Då och nu. Som ung och vuxen. Också seriemördaren kommer att få intressant personträtt som blir två, för mitt i boken vänder porträttet av seriemördaren – från den syn man ju har på en seriemördare till den motsatta.

Seriemördaren blir människa – en människa med all anledning att bli seriemördare.

Ilaria Tutis ”Blommor över helvetet” är en av årets bästa till svenska översatta deckare och polisromaner – det kan jag nog lova att jag kommer att tycka också när det blir dags att sammanfatta 2019 års deckarutgivning i Sverige.

Genre: italiensk landsbygdsnoir.

I ”Författarens anmärkning” sist i boken (bläddra för sjutton inte fram och läs den först) ser jag att det jag skrev om miljön – alperna, dalen, byn – stämmer. Berättelsens miljöer har blivit så verkliga och levande för att hon skriver om den italienska miljö där hon bor.

Hela berättelsen har förresten – en viss – verklighetsbakgrund.

Bengt Eriksson