Deckarloggfredag: Bimbo som är ointresserad av kultur

Baglommebøger heter en bokserie från det danska förlaget Baggaardsbaroner. Så jag provar väl. Jo, den lilla boken går ner i en bakficka på mina jeans. ”Bebop Baby” heter en av böckerna i baglommeserien. Så lyder titeln på Julia Werups nya, tredje diktsamling.

Jag bläddrar, läser och försöker förstå. Inte vad jag läser, det förstår jag, utan jag försöker förstå mig själv. En gammal gubbe, det är jag. En ung – eller yngre, 32 år i boken – kvinna och nybliven mamma, det är hon. Hur kan hennes dikter träffa mig rätt i hjärtat som den vassa spetsen på en kniv, så det börjar blöda?

Julia Werups nya byxbakfickesdiktsamling ”Bebob Baby”.

Träffa mig som livet självt. För att dikterna gör ont? För att smärta kan vara allmängiltig oavsett vilken smärta? För att orden är så nakna, det hon diktar så blottat, knivsticket så exakt, att stroferna-raderna-orden träffar  mig som de borde träffa vem som helst och alla?

Inledande rader: Mødre spørger hvordan jeg har det / Jeg er gravid og udmattet siger jeg…

Det var när jag såg Nina Hoberts dokumentär ”Julia & Jag” på teve som tanken kom att jag måste också skaffa mig och läsa Julia Werups nya diktsamling. Nina Hobert  har gjort en suverän dokumentärfilm, där bilder och klipp både följer och förändras efter innehåll och stämning.

Personerna eller faktiskt karaktärerna: Julia & Nina, två unga kvinnor och vänner som inte mår nåt vidare men försöker klara sig, ordagrant att klara sig, i livet och växa upp, från barn till vuxen, från ung till äldre kvinna. Hur det nu ska gå till? Hur i hela världen går det till? 

”Julia & Jag” handlar inledningsvis om Julia Werup, som syns vid släppet av sin första diktsamling och som sångerska i en skivinspelning. Därefter följs väninnorna åt. Nina försöker nog att bli smittad av Julia som trots depression, missbruk och behandling vägrar att ge upp utan bejakar livet med extra-extra allt. Slutligen övergår filmen till att handla om Nina Hobert.

Julia Werup framför ”ADHD” från diktsamlingen ”Ensamma mäns död”.

Styrkan i svagheten; den svaga styrkan. En sorglig film, som orsakar tårar i ögon och hjärta. Fast ändå så full av livsvilja, trots alla dessa trots. Deras efternamn, förresten, placerar dem i sydöstra Skåne (även om den ena är bosatt i Köpenhamn och den andra väl bor i Stockholm).

Poeten och jazzsångerskan Julia är dotter till Jacques Werup, poet, musiker och artist, och hans hustru Marie, översättare. Nina, kompositör, fotograf och vilken enastående dokumentärfilmmakare, är dotter till filmregissören Richard Hobert.

Det sägs i dokumentären att Julia Werups första diktsamling, ”Ensomme mænds død”, handlar om hennes pappa (fast inte helt väl) och hennes andra, ”Supernova”, om mamman (fast inte heller helt väl). Då handlar väl den tredje, ”Bebop Baby”, om henne själv (fast inte helt).

”Bebop Baby”-orden och raderna hänger ihop, de förmedlar tankar och upplevelser, blir en berättelse om graviditeten och födelsen. Och så plötsligt vara mor. Julia synas, bedöms och ifrågasätts: Journalen fra min fortid / Antidepressiv medicin / Citater från psykiatrien / Notater fra rehab…

Musikvideo där Julia Werup sjunger ”Just Let Him Know You Love Him med text av Leonard Cohen.

Just den dikten heter ”Angst” och ”sygeplejerskerne”, ”jordemødrene” och ”sundhedsplejersken” får ångesten att öka. Lægen syntes babyen var en anelse for lille… Vi fulgte ikke myndighedernes vægtkurve, diktar Julia. Det normative sundhedssystems grafer och kurver, tillägger hon. Denna j-a viktkurva! Den satans normaliteten! Också jag känner igen det – dem och oss – då en sjuksyster gjorde hembesök för att väga vår son.

Som jag väl antydde: Julia Werup saknar inte bara en spärr utan alla spärrar. Hon diktar rätt ut och rakt på vad andra tänker tyst. Till exempel: Min elskedes humør afhænger af vores sexliv / Vi elsker for husfreden i dag eller Jeg blev en kvinde / Jeg blev en mor / En perfekt kvinde og mor som også elsker i de koldeste nætter / Formår både at sutte pik og amme…

Hon skriver in och ut sin man, den danske nyjazztrummisen Thomas Blachman, i dikterna. Med rader som Kastes tilbage till barndommen / Min mor var neurotisk / Far arbejdede / Jeg var ofte i vejen, diktar hon också in och ut sina föräldrar. Bägge är döda nu. Men de är med, hela tiden är de med, även när maken och föräldrarna blir utskrivna är de medskrivna.

Om sin son (som heter Zac) – och sig själv som mor – diktar hon till exempel: Græder i smyg / Trætheden vokser / Barnet vil ikke sove om natten / Jeg har ikke sovet i et år eller Barnet sover stille mot mit bryst / Vores hænder er hårdt knugede. Och senare: Min søn rejser sig mod mina forældres gravsten / Han har lige lært at stå selv.

Mamman är med sonen nästan, ja, nästan hela tiden:

Jeg promenerede langs husbåden på kajen en grå dag / Mit barn sov trygt på dækket i den friske luft / Hånd i hånd med mig selv gik jeg / Uden barn og vagn og mand…

Lika öppen och fräck som hon är mot andra kan hon också vara (och lite ironisk) med och mot sig själv. Ett sista diktcitat: Jeg har fået rettet mine tænder / Jeg har fået botox / Jeg har akrylnegle / Jeg er en bimbo / Interesserer mig ikke for kultur…

    

3 X kortkultur

1) Poeten. Ja, citaten i krönikan är på danska. Jo, Julia Werup diktar på svenska. Men hennes diktsamlingar – ”Ensomme mænds død”, ”Supernova” och ”Bebop Baby” – har getts ut av danska förlag. I de förra finns dikterna både på svenska och danska, men enbart danska i den nya. ”Svenskarna har aldrig valt att utge mig, jag har prövat i många omgångar”, mejlar Julia. Amen, nog måste det finnas ett svenskt bokförlag för Julia Werup?!

2) Sångerskan. Julia Werup är också sångerska, mest jazz,  med sin egen, ja, säregna röst. Senaste singeln, ”Just Let Him Know You Love Him”, en tonsatt Leonard Cohen-dikt, kan vara det bästa hon gjort. Senaste albumet, ”The Thrill Of Loving You”, nominerades 2021 som en av Danmarks  bästa vokaljazzutgivningar. Hon medverkar också på nya EP:n ”We Are The One” med danska The Moon Orchestra. Genre: experimentpoppoesi.

3) Sapfo. En norsk journalist frågade varför det i Sverige enbart är män som översätter urkärlekspoeten Sapfo? Ingen aning men så verkar det vara. Nu har Vasilis Papageorgiou / Magnus William-Olsson i boken ”Dikterna och fragmenten” nytolkat både Sapfo och sina egna, tidigare tolkningar. Var är kvinnorna? Som Lina Arvidsson, Athena Farrokhzad, Ann Jäderlund, Mona Monasar, Eva Ström, Jenny Tunedal och Julia Werup – ta er an Sapfo!

Bengt Eriksson 
Publicerat i Ystads Allehanda  

Deckarloggfredag (musik): Ebba Forsberg knockade recensenten

Konsert

Ebba Forsberg och Ångmaskinen

Var & när: Ystads teater, den 20/11

Bäst: Ebba Forsbergs förmåga att tolka Dylan, Cohen och Waits, Wiehe och sig själv – på samma gång. Ja, också tolka oss i publiken.

Sämre (som tyvärr alltför ofta): Tala gärna om vad låtarna heter och, i det här fallet, vilka som skrivit dem!

Ebba Forsberg börjar med en så fin tolkning av ”Sara”, en sång som Bob Dylan skrev till sin dåvarande hustru.

Hon lyfter fram de känslor som Dylan måste ha haft när han diktade orden, får sångens Sara att vara kvinna som man, ja, alla kvinnor och män. Det blir en allmängiltig dikt och sång för oss alla, rätt ur hjärtat, om kärlek och saknad, besvikelse och längtan.

Konserten ägnas Mikael Wiehes översättningar av Bob Dylan, Leonard Cohen och Tom Waits. Under översyn av Ebba Forsberg, kan tilläggas. För, som hon sa, ibland behövde översättningarna ”stötas och blötas”.

Ebba Forsberg och Ångmaskinen framför Leonard Cohens ”Halleluja” kvällen innan de kom till Ystad.

Mikael Wiehe är en bra låtöversättare. Men han är  Wiehe. Han har sin egen svenska ordbok. Vem och vad han än översätter låter resultatet som en text av Wiehe. Men sen – sen tar Ebba Forsberg hand om sångerna och texterna.

Hon sjunger och framför orden så att det som har en tendens att försvinna bland Wiehes svenska ord – som Dylans ständiga sökande och Cohens eviga skärseld – det återförs.

Samtidigt som varje sång blir, just, allmängiltig.

Fråga inte hur hon gör och beter sig, men ingen kan tolka Wiehes svenska Dylan-, Cohen- och även Waitstexter bättre än hon!

Vad som imponerar mest är tolkningarna av Cohen – som ”Här är det”, ”Dansa mig till kärleken” och ”Ta min vals”. Och när man, det betyder jag, inte tror det kan bli bättre tar hon sats, fattar mod och sjunger Cohens omöjliga ”Halleluja”. Ja, den där sången som på senare år blivit söndersjungen av tusen vokalister.

Som hon däckar mig. Ebba Forsberg dramatiserar, deklamerar och sjunger. Betonar ord och rytm så annorlunda och eget. Pauserar på sitt lika egna sätt.  

Där men här. Då men nu. Samme Cohen men också en dikt och sång för svensk publik. Det kors som Leonard Cohen släpar på blir ett kors också för oss, troende eller inte. Vårt dagliga kors, våra val i livet, våra felval och någon gång rätt.

Tom Waits är svårare – för Wiehe, Forsberg och oss (eller mig). Men Ebba Forsberg lyckas också iscensätta Waits lika symboliska som realistiska ”Tonfiskskelett” så att sången blir en realistisk men symbolisk berättelse om den från kriget återvändande krigsveteranen. (Det handlar sången i alla fall om för mig.)

Ångmaskinen, som musikerna (dubbla elgitarrer, klaviatur med diverse instrumentljud, elbas och trummor) kallar sig, spelar bra men tystlåtet och försiktigt. De ackompanjerar följsamt men lite väl hänsynsfullt. Ångmaskinen är ett ordagrant kompband.

Något ilsket gitarrsolo eller en orgelkaskad kunde ju jag ha tänkt mig…         

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggextra: Ingmar Glanzelius (1927-2021)

När Deckarloggs redaktör inte skriver om deckare så skriver han om musik.

Detta har han = jag haft som yrke sen 1968. Ända från första start var och förblir Ingmar Glanzelius, först i GP och sen i DN, min stora och enda svenska förebild som musikkritiker.

Han lärde mig hur jag skulle förhålla mig till musiken (och därmed musikerna) och till språket, hur man måste vrida och vända på varje ord om man vill skriva om musik, beskriva och kritisera.

Nu är Ingmar Glanzelius borta. Ja, i det fysiska livet. I mitt hjärta och min hjärna och i varje ord jag skriver kommer han att finnas kvar tills också jag är borta.

Tack.

——————————————

Så fyrkantigt skulle nog aldrig Ingmar Glanzelius uttrycka sej, men just detta har han skrivit om ända sen jag i slutet av 60-talet började läsa hans musikartiklar (först i Göteborgs Posten och senare i Dagens Nyheter): allt det som inte är musik i musiken.

Om livet och människan i musiken; oftast men inte alltid den musik som kallas jazz.

Glanzelius

Boken ”Sjätte sinnet är ditt” med tillägget ”Om jazz som personlig spegling” (Atlantis) innehåller recensioner och andra musiktexter från de senaste tjugofem åren. Poeten och författaren Staffan Söderblom har valt texterna.

Ursäkta, det här jäkla bokomslaget ser ju inte klokt ut. Men det går inte att skanna! Jag hatar guldfärg på omslag! Skannrar gillar inte sånt.

Själv vill Glanzelius helst inte läsa sina texter. På 50-talet bytte han instrument från saxofon till skrivmaskin. Säkert har orden och meningarna knackats ner med möda, men tankarna och funderingarna är också födda i stundens ingivelse. Hans artiklar är som jazzsaxofonistens improvisationer.

(Jazz)musiker brukar antingen hata eller älska Glanzelius. Det är inte konstigt. Han skriver ju inte om musikens yta – hur musiken låter – utan dess innehåll. Han kritiserar inte musiken eller ens musikern utan människan. Det är fräckt, på gränsen till oförskämt, och jag förstår att det kan vara svårt att ta.

En musikskribent bör vidareutbilda sina läsare i musik,men Ingmar Glanzelius gör något svårare och mer: han försöker vidareutbilda både sej själv och läsarna i detta som kallas Livet. Han är ingen jazzkritiker utan en livskritiker.

Med nöje och fördjupad kunskap om musiken och livet har jag läst om hans möten med t ex Charlie Parker, Keith Jarrett, Jimi Hendrix, Leonard Cohen och en pianostämmare. Men allra mest greps jag av en kort liten text om Ingmars mamma.

För liksom hans jazzartiklar handlar mer om livet än om jazz, så skriver Ingmar Glanzelius allra mest om jazz när artiklarna inte alls handlar om musik.

Bengt Eriksson

Publicerat i tidskriften Fönstret 1995

Deckarloggfredag: Kulturen är granne med livet och politiken

Andres Lokko

2010-2019

(Modernista)

Progressiva musikrörelsetidskriften Musikens Makt var Andres Lokkos farfar. Hans pappa hette Schlager. Längre bak i släktträdet finns 60-talets ungdomstidning HEJ!.

Det är min åsikt – att Lokko kommer ur detta, hör till den här traditionen av svenska musikskribenter (och mer).

Det har getts ut ett par tidigare samlingar med Lokkotexter, som jag rekommenderade när de kom och rekommendationen upprepas om den nya samlingen med texter från ”2010-2019”. Varje text är ett tidsdokument, i sin tid och långt framöver. Varje text är också ett exempel på en skribent som skriver som sig själv, som är sig själv.

Skribenten finns själv med i varje text; hans liv och hans föräldrars liv, insåg när jag på radion hörde Lokko berätta om Estonia och den betydelse som farleden över Östersjön haft och har för varje estlänning.

Här berättar Andres Lokko, i förordet, om när han plötsligt befann sig på ett behandlingshem i Blentarp, Skåne med P.O. Enquists självbiografiska bok ”Ett annat liv” som enda sällskap. Själva texterna, de krönikekorta texterna, börjar i London, där Lokko bodde under ett flertal år, och fortsätter vid Gullmarsplan i Stockholm.

Jag tänker inte gå närmare in på några speciella texter, för många startar i ett ämne, fortsätter över ett annat och var texten slutar vet ingen (inte heller Lokko). Den journalistiska formen är ”skvader”.

Men några rubriker och ämnen, så att bredden syns: ”Tio eviga Lovers Rock-favoriter”, ”Håkan Hellström: 2 steg från Paradise”, ”Sherlock”, ”John Galliano”, ”I tokhögerns ögon är vi alla invandrare”, ”Sommarboken”, ” Elfride Jelinek World”, ”Sleaford Mods: Divide & Exit”, ”Vi som älskar musik kan inte vara rasister”, ”Jag litar inte på popmusik med för fina tänder”, ”Pulitzerpriset”, ”Palace Skateboards x Ralph Lauren Polo, del 1”, ”Bilden av ett annat London”, ”Leonard Cohen: Thanks for the Dance”, ”2010-talet var svart”…

Musik (av många sorter), litteratur, mode, konst… Men och vad han än skriver om så skriver han ur och i livet, som lika mycket en livs- som kulturskribent. Kulturens ena granne är själva livet och en annan granne heter politik.

Allra mest uppskattar jag att han förblivit den han var, inte alla (musik)skribenter ur Lokkos generation som kan beskrivas så.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik 2020

Egenannons: urkärlekspoeten Sapfo år 2020

”… så rekommenderar jag ”Sapfo på nytt”, där författaren och journalisten Bengt Eriksson gjort en storslagen insats med att nytolka, och som han skriver, ”kurera” den kvinnliga kärlekslyrikens urmoder, grekiskan Sapfo (som levde på ön Lesbos c a 630 f Kr). Det är en bok att lycklig av, en bok som kan sätta hjärtan i brand (och ytterligare elda på de som redan brinner.” (Kenneth Gysing, Femina/Feminas bokhörna)

”Det är ett nytt sätt som Bengt Eriksson ser på Sapfo från grekiska ön Lesbos – ett vardagligt sätt att beskåda Sapfos dikter… en befriande känsla som skiljer från akademiska lärda utsagor såsom Magnus William Olsson eller Jesper Svenbro gjort i sina utgåvor. /–/ Bengt Eriksson har gjort ett förträffligt arbete med sina tolkningar av Sapho och gjort hennes livsverk nödvändiga för vår moderna tid helt enkelt.” (Micheles Kindh, Blaskans vänner)

”Han jämför sig med någon som kurerat en konstutställning, som valt ut verk för att utställningsbesökarna ska se en linje och få syn på konstnären. /–/ Han har också en tanke, att få dikterna tonsatta, framförda av en artist som Amanda Werne i Slowgold.” (Ulf Mårtensson, Ystads Allehanda)

————————————————-

Nu ställer Eros till med problem igen

detta söta bittra odresserbara djur!

Sapfo, född på ön Lesbos cirka 630 år före vår tideräkning, är den diktande, sjungande urkärlekspoeten. Just är, inte var. Sapfo är ingen antik person ur grekisk historia utan högst levande. Hennes kärlekslyrik diktar och sjunger vidare genom all kärlekspoesi som skrivits och framförts under plus 2000 år. Som den tionde musan har Sapfo inspirerat kvinnor som män: Joni Mitchell, Bob Dylan, Leonard Cohen, Edith Södergran, Anne-Marie Berglund, Eva Dahlgren, Kajsa Grytt, Jenny Wilson och många fler. I det största urval som publicerats på svenska nytolkar och kurerar Bengt Eriksson nära nog samtliga av Sapfos dikter och fragment så att hon blir det hon är: en samtida poet.

Boken ”Sapfo på nytt. Nytolkat och kurerat av Bengt Eriksson” kan antingen köpas direkt från mig – hör av er! – eller från alla nätbokhandlar samt även i en del fysiska bokhandlar (dock till de mest varierande priser).