Deckarloggbäst sept-okt 2022

Frida Skybäck
Svartfågel
(Polaris)

Härmed har Skybäck skrivit sin första polisroman i en serie om Fredrika Storm, nu utredare hos Lundapolisen, som flyttat ”hem” till Skåne och utreder en olycka, ett självmord eller mord strax utanför Harlösa, där en ung kvinna springer ut på Vombsjöns alltför svaga is.

Kamilla Oresvärd
Cirkusprinsessan
(Norstedts)

Härmed har också hon inlett en ny polis-, gangsterrinna- och privatdeckarserie om ”cirkusprinsessan” Greta Leikler där författaren Oresvärd dessutom är tillbaks i Göteborg (med omnejd). Jäkla bra, snabbt och rappt berättad deckarhistoria.

Lena Andersson
Koryféerna
(Polaris)

Deckare? Njo! Krimi? Jajamen! Visserligen lite kamouflerad men ännu konspirationsdetektivroman om mordet på Olof Palme (och därmed Sverige). Anderssons speciella litterära stil á la ledarsideskrönikör passar bättre för den här berättelsen än nångång förr.

Caroline Grimwalker
Första delen i Trickster-serien
Rekryteringen
(Nona)

Over the top. Ett jäkla drag och tempo. Som en thriller i varje mening. Huvudpersonen Ina Farkas – med en fot på vardera sida om lagen – sitter på Fosieanstalten i Malmö, snart ska hon värvas till den hemliga organisationen Trickster…

Cecilia Sahlström
Irrvägar
(Saga Egmont / Stellar förlag)

Även Sahlström har inlett en ny polisserie med mer av thriller än roman och bytt stad från Lund till Malmö där Rakel Vrede är en udda och enstörig polisinspektör. På hennes 50-årsdags exploderar en bomb mitt i Malmö.

Lina Wolff
Djävulsgreppet
(Albert Bonniers)

Deckare? Nej. Krimi? Ja. Tillägg psykologisk…? Absolut! Ur Kenneth Olaussons rec: Det destruktiva förhållandet mellan Minnie, den intellektuella, och Mickey, den fete arbetargrabben, är bokens kärna och djupa innehåll. Vad är det som driver en man till att skada sin kvinna? Vad är det som gör att kvinnan accepterar det?

Ulrika Rolfsdotter
Syndabarn
(Bazar)

Ur Samuel Karlssons rec: Tre tonårsflickor träffas en kväll vid stranden av Bålsjön i Ådalen. Två av dem påträffas senare döda och den tredje är livshotande skadad. De bär alla på tonårens ångest och hemligheter. Vuxenvärldens svek och längtan till något bättre.

Peter K Andersson
Rum med dolda fönster
(Lind & Co)

Året är cirka 1950. Urban Krook har fått ett nytt uppdrag: fru Bengtsson vill att privatdetektiven ska leta reda på den försvunne herr Bengtsson. Men herr Bengtsson är inte hennes make utan… I början av den här kortromanen – blott 166 sidor – är Krook mer lik Ture Sventon än Philip Marlowe.

Anders de la Motte
bortbytaren
(Forum) Thriller? Ja. Polisroman? Jo. Men vilken sort av bäggedera? de la Motte skriver i ett tidigare anlagt deckarlandskap, som han nu orienterar sig igenom och stämplar av. Han gör det med kärlek till kollegerna i branschen, en hyllning till deckartraditioner och deckarskrivande.

Kerstin Bergman & Hans-Olov Öberg
Swedish Noir Cocktails
(Spritz Lit)

En cocktail till deckarläsandet? Bergman & Öberg har komponerat än lockande, än tja… men  alla välblandade noir-cocktails utifrån svenska deckarförfattare/deckare: från Stefan Ahnhem till Dag Öhrlund och däremellan Karin Alfredsson, Kristina Appelqvist. Arne Dahl, Bergman själv, Kjell Eriksson, Jan Guillou, Stieg Larsson, Karin Wahlberg…

Bengt Eriksson

Lena Andersson löser Palmemordet (en utredning och thriller)

Lena Andersson
Koryféerna
(Polaris)

Jag kommer till min förvåning på mig med att ……… Lena Anderssons nya roman. Om det nu är en roman? Om Lena Andersson skriver skönlitteratur? Ja, litteratur är det ju men skönt? Och en roman i betydelsen en berättelse?

”Koryféerna” karaktäriseras på omslaget som en ”konspirationsroman”. Konspiration- stämmer. Konspiration- med vad det nu ska vara efter kunde också de föregående titlarna i hennes serie om ”Folkhemmet”  kallas, ”Sveas son” och ”Dottern”.

Om ”Koryféerna” kunde man i sin tur säga att den handlar om allas vår, hela Sveriges fader och hans släktingar. Och som alltid vad gäller Lena Andersson med tillägget politik. Det är det hon skriver om så att ordet ältas inte är långt borta: politik i socialdemokratisk form.

Hon försöker blottlägga den politiska konspiration som hon anar och ja, tror på och blir därmed också sin egen konspiratör. ”Koryféerna” är liksom de förestående titlarna en dubbel konspirationsroman, om man… åkej, accepterar den benämningen, men snarare – den här gången – en konspirationsthriller.

Olof Palme, här kallad Carl Stjärne, statminister i landet Sverige, här till en början kallat Thule, skjuts ihjäl på öppen gata i landets huvudstad och Lena Andersson ger sig som typ den 352-a Palmespanare ut för att avslöja vad som – egentligen – hände. Vem eller vilka som – egentligen – stod bakom mordet. Vad mordet – egentligen – berodde på.

”Sägen” är det ord som Lena Andersson använder. Det vi = allmänheten fått reda på om mordet var en ”sägen”, vilken Lena Andersson nu, personifierad av Roger Lilja, (frilans)journalist, får i uppdrag av en tidskrift att skriva ett reportage till en årsdag av mordet.

Så börjar romanen och så gör hen detta: skriver och avslöjar eller skriver för att avslöja. Lena Andersson skriver så lenaanderssons typiskt att det är tveksamt om en frilansjournalisten Roger Lilja hade kunnat skriva så och få några uppdrag.

Lena Andersson skriver som alltid och vanligt – som när hon skriver ledakrönikor (tidigare i Dagens Nyheter, nu i Svenska Dagbladet). Så programmatiskt skriver hon att varje mening överfylls med en politisk under- eller överton och/eller åsikt. Resultatet blir allt annat än skönlitterärt: det är ledarkrönikeprosa. Och kort sagt astrist att läsa.

Varken ”Sveas son” och ”Dottern”… jo, jag läste dem från första till sista sidan, men jag klarade knappt av dem och det berodde inte på Lena Andersson och jag har nära nog rakt motsatta åsikter om Sverige, politik och socialdemokrati – det får jag knapra i mig – utan det beror på hennes språk. Hennes olitterära stilistik.

Då, när jag läste ”Koryféerna”, kalla den roman då, kalla den thriller, inträffade något som förvånade mig: Jag gillade det jag läste mer än jag brukar när Lena Andersson har skrivit. Nej, jag tycker inte heller att ”Koryféerna” är särskilt bra som roman och jag tycker inte mer om Anderssons ”skönlitterära” språk den här gången.

Men hennes ledarkrönikespråk passar bättre – inte bra men bättre – för den här utredande romanen/thriller/boken/utredningen än den gjorde i ”Sveas son” och ”Dottern”. Människor pratar inte, om inte Andersson har en säregen umgängeskrets och det är väl möjligt, som personerna i hennes romaner. Så ju mindre av människor som personerna är och försöker vara, i hennes romaner alltså, så desto bättre.

”Koryféerna” har formen av en utredning och de människor som befolkar, borde befolka, boken är knappast ens personer. De (polischefen, politiker) är sagofigurer (ja, det är ju en ”sägen” enligt Andersson). De är mytifierade, mytologiska exempel redan innan Lena Andersson började skriva den 104-e boken och 23-e romanen om Palmemordet.

Nästan lite av mumier som plockas fram ur en Palmemonter. Så hennes ibland mindre men ofta mer styltiga språk fungerar bättre här och nu – än förr och då. Men skönlitterärt är det inte. Är det intressant då? Njavars. Spännande? Njavars. Underhållande? Njavars. Väl genomfört? Njavars. Bra? Nävars. Värt att läsa? Jovars kanske ändå.

För jag kom till min förvåning, ja, häpnad på mig med att uppskatta Lena Anderssons nya roman. Det är en thriller.

Bengt Eriksson