Var finns proffsen?

Nu ska jag (i alla fall delvis) skriva emot mig själv.

Jag brukar ju hävda att det går att hitta bra romaner, inte minst deckare, även i den svenska egen- och hybridutgivningen. Ja, deckare som är lika bra som förlagsutgivna. Och det hävdar jag fortfarande. Men…

Jag hade tänkt att recensera en sådan ny deckare, alltså egen/hybridutgiven (vilket spelar ingen roll). En ny deckare och riktigt bra, tyckte jag när jag börjat att läsa. Men ibland så hakade jag upp mig, på något konstigt ord eller ett tryckfel. Ja, flera tryckfel. Det störde.

Fast det var ju en bra deckare, eller thriller, spännande och dessutom med ett ”budskap” (och det gillar jag, när deckare är så att säga mer än deckare) så jag läste vidare. Men hakade upp mig allt mer. För det var allt som störde mig: ett ord som stannade upp läsningen och borde ha bytts mot ett annat, ett korrfel som väl tusan någon borde ha upptäckt.

Allt fler såna ord hakade upp. Inte heller tog korrfelen slut. Ja, jag läste rätt igenom romanen – med möda – och bestämde mig sen för att det här kan jag nog inte recensera. Jag kan ju inte skriva att det är bra deckare – fast den är det – när det ändå finns så mycket att anmärka på.  

Men hur ska jag få plats med att både recensera innehållet och framhålla de språkliga misstagen på det lilla recensionsutrymme jag har till buds. Det hade inte blivit rättvist åt något håll, vare sig läsarnas eller författarens. Nej, inte kan jag lura på någon läsare den här deckaren, väl?

Så jag avsa mig. Fanns inget annat att göra. Kunde inte recensera det här. Jag frågade sen författaren hur det var med lektörer, redaktörer och korrläsare. Jodå, boken hade både passerat en redaktör och en språkgranskare. Men det är inte möjligt! tänkte jag.

Det måste ingå en bra redaktör och korrläsare i priset när en författare anlitar ett hybridförlag. De, som jag brukar kalla dem, frilanslektörer och frilansredaktörer som erbjuder sina tjänster åt författande egenutgivare måste hålla professionell nivå. Varken hybrid- eller egenutgivna böcker ska behöva innehålla så många onödiga fel. Författaren betalar ju för det, betalar utgivningen!

Betalning = professionell kvalitet. Det borde vara självklart. För att uttrycka mig bryskt: den här bokmarknaden måste saneras. Så att professionella hybridförlag, lektörer, redaktörer,  språkgranskare och allt blir kvar – och övriga försvinner.

Nämnda – eller snarare onämnda – deckare/thriller är nu indragen för senare utgivning.

Bengt Eriksson

Vilket praktverk, till innehåll som utseende!

Det händer att deckarkritikern läser och recenserar en bok från någon annan genre som vilken litteraturkritiker som helst. För att han = jag blir så förtjust i en bok att jag inte kan låta bli.

Som nu med ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” (Atlantis) av Alexandra Borg och Nina Ulmaja. Den förra är litteraturvetare och kulturkritiker, den senare bokformgivare. Tillsammans har de blivit en oslagbar kombo, att boken nominerades  till årets Augustpris var så att säga en självklarhet.

Strindbergs lilla rödsBoken handlar om Strindberg och hans böcker men också om andra böcker och hur dess formgetts genom tiderna. Om typer, stilsorter och grader. Om förhållandet mellan författare och redaktör. Om det mesta som Borg/Ulmaja med utgångspunkt från Strindberg fick lust att ta upp, verkar det som.

Alltså bok för alla författare, både egenutgivare och andra? Ja. En bok för förläggare, små som större? Ja. En bok för varenda redaktör, lektör och formgivare i detta land? Jajajamensann! En bok för varje bokläsare? Nja, kanske inte varenda en men varje bokläsare som är något lite intresserad också av böcker under och bakom intrig och plott.

Eller förresten, en bok för alla! Eftersom ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” också är så vacker, vad som brukar kallas ett praktverk. Vilket praktexempel på ett praktverk! Det går att slå upp snart sagt vilken sida som helst i boken och bara njuta, som av ett konstverk, typ en tavla på ett museum.

Boken byter stilar och grader och layout. Och alla dessa illustrationer på böcker från ut- och insidan (mest det senare) som varieras på sida efter sida efter sida. Och den stora vita marginalen också – jag älskar när böcker sätt på det sättet – som möjliggör en liten extratext eller någon liten illustration i kanten av brödtexten.

Strindbergsuppslag.jpg

Bara ett säger ett suveränt uppslag i boken!

För författare är kanske boken extra intressant – som en lärobok i hur man bör uppföra sig för att ens böcker ska tryckas och ges ut på bästa sätt, det vill säga som författaren vill. Läs och lär av den lika intresserade (både av sin egen text och av ”typen” den satts med och av för den delen) som uppkäftige Strindberg.

Hans brev till redaktörer och tryckare är en inspirerande fröjd att ta del av – och efterfölja. Men frågan är ju: Hur många av dagens vekryggar till författare vågar det? Fast det måste ni, om inte författare enbart ska reduceras till legoarbetare. Strindberg och jag är överens.

Om inte boken ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” – lika magnifik till innehållet som utseendet – också vinner Augustpriset för fackböcker 2019 (trots diverse ålar och bin) blir jag ilsk.

PS. ”Lilla röda”… Alltså lilla! Boken väger ett ton och är på 1000 sidor. Cirka.

Bengt Eriksson