Med ett ord: Mästarklass!

Jørn Lier Horst

Ärende 1569

Övers: Marianne Mattsson

(W&W)

Så ska en slipsten dras.

Det är väl ingen hemlighet att Jørn Lier Horst är en av mina absoluta favoriter när det kommer till deckarförfattare. Är det någon som jag själv inspireras av i mitt eget skrivande så är det den skicklige norrmannen.

Inga detaljer lämnas åt slumpen. Med små medel lyckas han fånga läsaren utan att slösa med splatter eller överdriva psykopater som mördare. Det är snyggt, jäkligt snyggt.

”Ärende 1569” är del fyra i coldcase-serien med kriminalaren William Wisting i huvudrollen. Den här gången är det ett gammalt fall med en ung kvinnas försvinnande och våldsamma död som fångar hans uppmärksamhet.

Men det är inte ett olöst fall. En potentiell mördare har redan dömts och avtjänat sitt straff men var han verkligen skyldig?

Wisting får brev med ledtrådar i sin postlåda som pekar på att det finns andra misstänka som polisen missat i sin ursprungliga utredning. Vi får följa den mödosamma jakten på sanningen. Ledtrådar och villospår nystas upp som blodiga smultron på ett grässtrå.

Jag kan inte sluta lyssna trots att det egentligen inte bjuds på några direkta spänningsmoment. Det är Jørn Lier Holst storhet.

Om jag ska ge ett tips till någon som vill bli deckarförfattare så är det att vederbörande bör läsa allt av Jørn Lier Holst. Och då handlar det inte bara om hans trovärdiga skildringar av polisarbetet.

Jag imponeras av hur han jobbar med planteringar, dialogen och gestaltningen. Här finns skolboksexempel på hur man får bra driv i en scen utan att det går till överdrifter.

Miljöbeskrivningarna portioneras ut som välkryddade delikatesser precis i lagom mängd. Balansgången mellan privat livet, som ofta handlar om dottern, och arbetet är vägd på guldvåg.

Inte för mycket. Inte för lite.

Det finns en scen lite mer än halvvägs in i boken där Wisting besöker den tidigare dömde mördaren i hans hem för första gången. Som läsare kanske du inte lägger märke till något märkvärdigt med den scenen.

Och det är just det som är så bra. Allt sitter där det ska. Den scenen skulle kunna tryckas upp i en skolbok för aspirerande deckarförfattare.

Jag ska inte trötta ut er mer med hyllningarna. Men mycket bättre än så här kan det inte bli. En bladvändare utan splatter. Mästarklass helt enkelt.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Högt upp i norr

Snart går det inte att räkna dem alla, de svenska deckare och annan krimi som utspelar sig längst upp i norra Sverige, i Norr- och Västerbotten. Även några nya deckare i Ångermanland och Dalarna kan väl vad gäller miljöer och stämningar räknas hit.

Anna Kuru skriver vad som kallas ”Kiruna-trilogin”, som det står på omslaget till seriens inledande titel, ”Den första frosten” (Modernista). Eller skrev. Hon har tidigare gett sina deckare på eget förlag, nu har de alltså övertagits av Modernista.

Hon är en av fortfarande rätt många egenutgivande deckarförfattare som förtjänar bättre distribution och fler läsare. Tidigare verkade det som om både mindre och förlag kollade egenutgivna deckare och erbjöd kontrakt till de aspirerande deckarförfattarna.

Men det har inte varit så mycket av det på ett tag. Kanske har detta ersatts av ljudboksmarknaden? På bokströmningstjänsterna kan man få syn på allt fler ”okända” deckare av ”okända” deckarförfattare.

Oavsett så såg jag att jag citeras på innerfliken till ”Den första frosten” med en bit av min recension av andra titel i serien, ”Norrskensnatten”. Här är hela recensionen av den boken (det kan också fungera som en introduktion till Anna Kuru)…

***

Anna Kuru
Norrskensnatten
(Saivo förlag, snart Modernista)

Anna Kuru skriver med ett särskilt driv eller kanske snarare en speciell nerv. Som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns. Allis blir mer än en karaktär, som det ska heta numera. Hon är en levande människa.

Anna Kuru

Likadant med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där, när jag läser Kirunadeckaren ”Norrskensnatten”. Och bäggedera, huvudperson och miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt utan några beskrivningar alls. Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva.

Drivet och nerven skapar också en spänning, som även den knappt är märkbar. Spänningen liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför.

Jo, lite misstänksam blev jag, som läsare. Men vet – det gör man inte. Blott anar; kanske, kanske inte. Också skickligt skrivet, så att man aldrig vet utan just anar, lagom mycket, livspusselbit för bit.

”Psykologisk thriller”, anges i baksidestexten. Exakt så, betoning på psykologisk. Det handlar mycket om drömmar, människors drömmar, omöjliga och möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet.

Anna Kuru har skrivit en riktigt bra psykologisk = mänsklig thriller. Och denna har hon alltså behövt ge ut själv, på efter förlag? För så är det väl? Begriper det inte.

Visst, som alltid skulle jag kunna muttra något över en extra sista – allra sista – genomgång av det språkliga. Inte mycket, blott en finputs. Men strunt i det, oavsett har ”Norrskensnatten” blivit en stark, gripande deckare och berättelse.

Fast vad Kuru verkligen borde göra, om hon ska fortsätta att egenutge böcker, är att övervaka hur böckerna sätts. Så att inte rader hoppar längst ut i vänsterkanten vid somliga och allt för många nya stycken. Det stör, i alla fall mig, i onödan. För detta är, just, onödigt.

Bengt Eriksson

PS. Just detta, som står i de två sista styckena, kan vara det lilla extra som behövs för en egenutgivande deckarförfattare: hjälp med finputsen. Och som ett förlag, större eller mindre, kan tillföra boken och författaren.