Spänning á la Frankrike

Fransk kultur är så fransk, sägs det ibland. Hmmm, brukar jag kommentera. Och tillägga: Snarare är det väl så att kulturen i Frankrike blir fransk…

För ingen annanstans är de som skapar kultur sådana tjuvaktiga skator samtidigt som de står med bägge skorna på marken – som i just Frankrike.

Blott två exempel (kunde också ha inkluderat spelfilm från Frankrike): chanson och polar (fransk benämning för deckare). Chanson!? utropar någon (det kan vara du). Men chanson – franska visor – är väl ändå bland det mesta franska som finns?

Nja, återigen: chanson blir fransk. Med början kanske på 50-talet (eller tidigare ändå) har chanson/fransk visa tagit till sig allt ifrån jazz och fortsättningsvis rock´n´roll,  rhythm & blues, pop, latin, reggae, afro med mera. För att sen omvandla och blanda influenserna till sång och musik som inte hade kunnat komma någon annanstans ifrån än Frankrike.

Olivier Norek, fransman, tidigare polis och nu deckarförfattare. Foto: Bruno Chabert

(Detta gäller också rockabilly, ingenstans har denna gren inom 50-talets rock´n´roll hållts vid liv som i Frankrike. Och lyssna – så fransk rockabilly låter i Frankrike. En speciell favorit: Jesse Garon (ja, bara artistnamnet, som går att uttala både på amerikanska och franska).

Deckare, särskilt de som kan beskrivas som noir (ett ord som förresten uppstod i Frankrike som benämning på mörka, stämningsfulla filmer), blev också franska när den hårdkokta amerikanska deckargenren importerades till Frankrike och planterades på Paris gator.

Och fortsätter att bli… Numera kan alla möjliga deckargenrer bli som franska i tangentfingrarna på författare i Frankrike. Blott några franska deckarförfattarnamn, för att nämna ett par tre, fyra, fem av mina favoriter på senare år: Léo Malet förstås (men han är redan från tidigare år), Fred Vargas, Anne Rambach, Tatiana de Rosnay, Dominique Sylvain, Torun Börtz (så fransysk som en svenskparisisk krimiförfattare kan vara), Laurent Binet, Pierre Lemaitre och Olivier Norek.

Den sistnämnde, alltså Olivier Norek, ska det handla om här och nu.

Det första som kom på svenska av Norek var den mycket franska polisromanen, kvinnodeckaren,  landsbygdsdeckaren och ”enbart” kvinnoromanen ”Ytspänning” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) med den likaså mycket fransyskt kvinnliga överkommissarien Noémie Chastain på, först, Parispolisen men, snart, utlokaliserad till fransk landsbygd. 

Resultatet blev en typiskt fransk noir: överdrivet, våldsamt och blodigt samt humoristiskt, personligt och så smart att det nästan blir intellektuellt. Med numera landsbygdspolisen Noémie Chastain hade jag velat ha ännu en deckare, ja, flera titlar i en serie franska polisromaner.

Så blev det inte. Istället återkom Norek på svenska (vill säga, i Frankrike var turordningen en annan) med ”Kod 93” (Sekwa; övers Lisa Marques Jagemark): första delen i en ny polisromanserie med Victor Coste (alltså byte från kvinna till man), kommissarie och utredningsledare på kriminalen i Seine-Saint-Denis, en förort till Paris där landets flesta och grövsta brott begås.

Nu i år har andra titeln, ”Territoriet” (Sekwa; övers: Sebastian Gröndal), kommit i vad som ska vara en Victor Coste-trilogi. Observera översättarna: inte mindre än tre stycken översättare av och en samme franske deckarförfattare och två till de hittills utgivna titlarna om kriminalkommissarie Coste. Nu ska jag inte kommentera detta mer ingående utan blott konstatera: Det är inte bra. Resultatet blir alltför olika.  

Polisromanerna – alla tre – är däremot högst läsvärda och borde uppmärksammas mer än vad som gjorts i Sverige. Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain. Kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg (hos Vargas) än Maigret (Simenon) men även drag av Steve Carella (McBain).

Jag skulle ana och tro att ”Kod 93” och ”Territoriet” var  försök att skriva mer samtidsrealistiska polisromaner, men samtidigt är Olivier Norek ju fransman. Så han klarar inte riktigt av det. Han vrider om och höjer upp realismen till surrealism för att på detta sätt få verkligheten att bli extra syn- och kännbart verklig.

Vilket han verkligen (!!!) lyckas med. Norek skriver franska polisromaner i procedurskolan: utredningarna sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Som att (i ”Kod 93”) ett lik på obduktionsbordet öppnar ögonen och lever. Inifrån ett förkolnat lik ringer en mobil. Ett tredje lik är tömt på blod.

Eller när han (i nya ”Territoriet”) både introducerar Bibz, tolv år och gangsterledare på väg uppåt i karriären, samt en korrupt borgmästare, vars korruption saknar alla tänkbara gränser. Här finns också en pensionär med knarkgömma hemma i lägenheten.

Det är som om allting, människorna och händelserna, styrs någon annanstans ifrån. Samtiden? Utvecklingen? Bara händer? Olivier Norek är dessutom en skicklig  persontecknare, det gäller såväl poliser som skurkar. Han skriver polisromaner som både är realistiska och surrealistiska, de skildrar en parisisk verklighet genom att vrida till den några franska fiktionsvarv.

Som i en spegel i olustiga huset.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

PS. Detta har som synes tidigare publicerats i/på Opulens där krönikeredensen uppmärksammades av författaren själv, Oliovier Norek, som skrev följande kommentar på Twitter (liten franskövning eller översätt med Google):

Bonjour ! Merci pour cette chronique dont je suis particulièrement fier ! Mais savez-vous que tout ce que j’écris est vrai ? Tiré de mes enquêtes ! Oui, l’homme qui se réveille pendant son autopsie… Oui, Bibz, la petite terreur de douze ans, etc, etc… ;-)–

PPS. Olvier Norek menar alltså att allt han skildrar inte är det minsta överdrivet utan den rena raka franska realismen…

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 3)

Deckarloggs årsbästalista med översatt krimi från 2019 innehåller hela 15 titlar. Det borde väl bli lättare då att utse de bästa deckarna/kriminalromaner, om man tar med så många? Trodde Deckarlogg.

Det blev det inte; inte mycket lättare i alla fall. Särskilt dessa fem titlar i sista omgången var en pärs och möda att plocka ut. Har det blivit de rätta, de som Deckarlogg verkligen tycker är 2019 års bästa?

Ja. Fast nja, lite osäker är Deckarlogg fortfarande. Finns några till som nästan, nästan tog sig in och upp på listan. Men i alla fall, det måste göras: de fem sista titlarna…

Anne Holt en-grav-for-tvaAnne Holt: En grav för två (Piratförlaget)
Holts nyaste problemlöserska heter Selma Falck, tidigare handbollsstjärna, advokat och spelmissbrukare. Hon bor i en sunkig lägenhet efter att ha blivit av med make, barn och hus. Den klient hon svindlat på ett antal miljoner för att kunna spela vidare erbjuder henne att bli kvitt skulden om hon kan rentvå hans dotter, Norges bästa kvinnliga skidåkare, från dopinganklagelser. Holts deckare blir en uppgörelse med skidåkning som norsk nationalsport, nationalism och rasism. Alltså Norges folksjäl. Den dopingmisstänkta är nämligen adoptivbarn från Kina.

Kutscher den-stumma-dodenVolker Kutscher: Den stumma döden / Babylon Berlin, del 2 ((Ersatz)
Ur Samuel Karlsson gästrecension: Första delen i serien ”Babylon Berlin” var en fantastisk skildring av Weimarrepublikens kaotiska slutspurt. Fullspäckat med karaktärer och sidospår. I ”Stumma döden” är storyn stramare. Författaren har gjort en djupdykning i filmens värld, skådespelaren Betty Winters hittas död och det leder Gereon Rath in bakom kulisserna i filmmetropolen Berlin. Den unge kriminalkommissarien lyckas sätta sig själv i skiten och får kämpa i motvind mot sina överordnande. Samtidigt stiger arbetslösheten snabbt i finanskrisens Tyskland och det är få som märker att en ny politisk aktör bidar sin tid i skuggorna.

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
En märklig för att inte säga fullständigt helgalen deckare men ändå faktiskt rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman. Utgångspunkten är den 20 februari 1980. Detta datum då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – eller mördad? – på en gata i Paris för att sen avlida på sjukhus en månad senare. En kriminalroman, ja, deckare som förenar gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling inom samma bokpärmar. Kunde knappast ha skrivits någon annanstans än i Frankrike.

DolanEva Dolan: Till det bittra slutet (Modernista)
Dolans senaste är en fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om poliserna Zigic och Ferreira, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London. Fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga, nerv och puls – likt ett överansträngt hjärta – som är typiskt för Dolan. Bara beskrivningen av det redan lyxifierade grannhuset – där går att se in i en investering, denna ständigt tomma lägenhet – är ett litet mästerskap. Så mycket London. En samtidsroman om människor i samhället och tvärtom; samhället i människorna, vad en människofientlig samhällsutveckling kan göra med oss.

Jesper Stein svek.jpgJesper Stein: Svek (Polaris)
Är svenska män inte intresserade av att läsa om sig själva? Är svenska kvinnor inte intresserade av att läsa om män? Eller män i Sverige är kanske inte alls som män i Danmark? Eller är svenska deckarläsare inte intresserade av danska deckare? Åtminstone kritikerna borde väl göra sin… ja, plikt. Jesper Steins noirpolisthrillerserie med och om polisen och mannen Axel Steen i Köpenhamn blir tyvärr inte uppmärksammad efter förtjänst i Sverige. I ”Svek” har polisen Axel bytt jobb och blivit säkerhetschef på en bank. Men hans förflutna inom polisen kommer ikapp när en ung invandrare mördas.

Deckarloggs red.

Deckarloggbäst

Bäst i deckarhyllan just nu (mars 2019)

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
Märklig för att inte säga helgalen deckare men också rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman med utgångspunkt från den 20 februari 1980 då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – mördad? – på en Parisgata för sen att avlida på sjukhus en månad senare: gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling på samma gång.

DolanEva Dolan: ”Till det bittra slutet” (Modernista)
Fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om hatbrottspoliserna Zigic och Ferreira i den engelska staden Peterborough, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London, fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga skriftprosa som är typisk för Dolan och hennes polisserie. (Längre recension kommer.)

MeyerDeon Meyer: ”Kvinnan i den blå slängkappan” (Weyler)
Sydafrikanske deckarförfattaren Meyer är en av mina absoluta favoriter så jag är väl inte den kritiker jag borde vara när jag läser hans deckare, till exempel den här, nya korta – mer en kortroman eller långnovell än en reguljär roman – med och om polisen Bennie Griessel: som alltid en roman om Sydafrika, livet och människorna, lika mycket som en deckare och lika bra som bäggedera. (Recension kommer.)

Ulf NilssonUlf Nilsson (text) / Gitte Spee (ill.): ”Största minsta polisen!” (Bonnier Carlsen)
Nilsson – här med hjälp av illustratören Spee – är en av Sveriges både flitigaste och främsta barn- och ungdomsdeckarförfattare: det började redan på 70-talet med Hondagänget, sen följde flera serier med ungdomsdeckare från Helsingborg och numera den här – så fyndiga och så charmerande! – småbarns- och högläsningsdeckarserien om kommissarierna Gordon och Paddy på sin polisstation.

Deckarloggs red.

Vem mördade Roland Barthes och varför?

Laurent Binet
Språkets sjunde funktion
Övers: Sara Gordon
(Albert Bonniers Panache)

En märklig för att inte säga helgalen deckare men rätt vanlig för att vara en fransk kriminalroman. I Frankrike kan ju deckare skrivas så här – så att man inte vet om det är en deckare eller inte. Titeln kunde förresten vara någonting som Bo Strömstedt hade sagt (fast han pratade istället om alfabetets tjugonionde bokstav).

Platsen är Paris och årtalet 1980, närmare bestämt i februari och den dag, den 20/2 om man ska vara helnoga, då Roland Barthes råkar ut för en olycka – eller blir mördad, det är ordet – som en månad senare orsakar hans död. Så som i Laurent Binets lingvistiska och filosofiska kriminalroman som i verkligheten.

Eller…? Binet har författat på den smala gräns mellan verklighet och fiktion, allvar och litterärt lurendrejeri som kan kallas ironi. Vad är vad? Och när är vad vad?

Binet SpråketUr verkligheten: Roland Barthes, född 12 november 1915 i Cherbourg i Manche, död 26 mars 1980 i Paris, var en fransk författare, litteraturforskare och semiotiker. Ur fiktionen: Det kan väl ändå inte ha varit mord?

Apropå ”semiotiker”, citat ur Binets kriminalroman: ”Semiologi är en mycket märklig sak.” Så här inleds hans deckare: ”Livet är inte någon roman. Det är åtminstone vad ni skulle vilja tro.” Och innan berättelsen börjar citeras Jacques Derrida, fransk filosof: ”Det finns tolkar överallt. Var och en talar sitt språk även om han kan den andres språk lite grann.”

Jacques Bayard är den kommissarie som utreder mordet – det eventuella – på Roland Barthes, om den varubil som körde på Barthes när denne var på väg hem genom Paris efter att ha ätit lunch hos Mitterand gjorde detta med flit – eller? Till sin hjälp har – eller tar – Bayard (väl för att han ska kunna begripa sig på dessa postmodernistiska filosofer och semiotiker) en ung lingvist vid namn Simon Herzog.

Kumpanerna Bayard och Herzog utreder och genomforskar Paris tillsammans: hemma hos Barthes på rue Servandoni (två lägenheter och en arbetsvåning), på Café de Flore (där sitter författaren, filosofen och existentialisten Jean-Paul Sartre, som knappt ser längre och ska avlida om ett par månader, med författaren och filosofen Simone de Beauvoir), på Diderotbadet (bastuklubb bortåt La République – där det händer saker!) och så vidare.

Två bilar följer – ständigt – efter dem: ”en svart DS” och ”en blå Fuego”. Med i handlingen finns också, för att blott nämna några av personerna, Michel Foucault, fransk filosof med mera (Foucault återfinns på bastuklubben), Julia Kristeva, bulgarisk lingvist, filosof, psykoanalytiker med mera, och Umberto Eco, italiensk författare, universitetslärare med mera.

Just med mera är väl ett nyckelbegrepp för den här deckaren av fransmannen Laurent Binet, som dock skriver lite ojämnt. Vissa sidor är så välformulerade att jag njuter medan Binet på andra romansidor för en stund verkar ha tappat lusten att skriva.

Känner man till alla människor som omnämns och medverkar i handlingen så lägger det nog lite extra till läsningen. Annars får man göra som jag: googla. Det går bra det också. Och det är underhållande – låt säga underfundig – läsning och därtill laddat med action och utflykter från Paris till Italien och USA.

Som en utredning av, över och genom lingvistiken och en burlesk över det postmodernistiska tänkandet och snacket. Dock, samtidigt: på nog så mycket allvar. Liksom den franskaste av franska kriminalromaner: gata och intellekt, sex och filosofi. Deckare – noir och hardboiled – är ju något högst intellektuellt i Frankrike, eller åtminstone i Paris.

Sen kan en ju undra också, med anledning av vissa diskussioner i Facebooks författargrupper (får man skriva om verkliga människor och nämna, säg, restauranger vid namn?), hur Laurent Binet kunnat ta sig dessa friheter med verkliga personer och använda dem som fiktionskaraktärer?

Och till sist blir väl gåtan löst, frågan om ”språkets sjunde funktion” får sitt svar. Ett sista citat, nu från François Mitterrand, som ännu inte är president men 1981 ska han bli, för också han är personligen med i berättelsen: ”Den verkliga makten är språket.”

Bengt Eriksson