Deckarloggs fredagsspecial: Lokaltidningsliv

Steneberg är en kommun med 30 000 invånare och en lokaltidning som heter Stenebergs Tidning. Kan denna ST jämföras med Ystads Allehanda eller Kristianstadsbladet? I viss mån, kanske. Men YA och KB är större lokaltidningar med fler prenumeranter. Däremot skulle väl ST kunna jämföras med Trelleborgs Allehanda? Även Trelleborg har cirka 30 000 invånare och TA är nu – liksom snart ST – en fådagarstidning.

TA kommer ut tre dagar i veckan. ST har – eller ska få – tvådagarsutgivning. ”Jag tänkte faktiskt inte på Trelleborgs Allehanda”, säger Mats Lundman, ”att TA:s utgivning har dragits ner. En annan liten tidning i södra Sverige gav idén till boken. Jag såg att Laholms Tidning hade ekonomiska problem och tänkte att det måste gå att få snurr på den tidningen…”

Mats Lundman.

”Tidningsdöd” – med undertiteln ”En roman mot alla odds” – är Mats Lundmans nya roman, den sjunde titeln i  serien om Moa Lönn, cirka 50 år, erfaren journalist och tidigare chefredaktör. Med en medieentreprenör som kompanjon ska hon nu ta över Stenebergs Tidning, både som chefredaktör och delägare. 

Sov du också, som Moa gör, i ett krypin bakom chefredaktörsrummet? ”Neeej. Men jag bodde i en rivningslägenhet, då fick jag duscha på tidningen. Särskilt gamla tidningshus kan ha märkliga små utrymmen.” Men Moa Lönn är du? Hon är Mats Lundman? ”Jo, hon är ett alter ego. Eller var.”

Det finns likheter, även om Mats är äldre, mellan deras yrkesbanor. Åren 1967-69, samtidigt med YA:s krönikör, gick Mats Lundman på Journalisthögskolan i Göteborg. ”Jag ville bli journalist för att jag tyckte om att skriva, men det enda jag skrivit i yrket är rubriker, ingresser och PM.”

Började som redigerare på Alingsås Tidning, senare i redaktionsledningen för Svenska Dagbladet och i ledande positioner på tre lokaltidningar – Kristianstadsbladet (han var tidningens chefredaktör 1996-99), Smålandsposten och Barometern – som idag ägs av Gota Media, även ägare till Ystads Allehanda. Dessutom chefredaktör för Pressens Tidning, Fri Köpenskap och Författaren.

Mats Lundmans senaste medieroman ”Tidningsdöd”.

Moa Lönn, alter egot, har varit på en större lokaltidning, ett veckomagasin, en kulturtidskrift, en gratistidning… ”Tidningen Kuriren, dit Moa kommer som chefredaktör i första boken, är Kristianstadsbladet. Staden och tidningen går att känna igen”, säger Mats.

Intressant att läsa om vad som ingår i en chefredaktörs arbete: samtala med lokalpolitiker och den lokala handeln, förhandla med tryckeriet. ”Glöm inte Lions”, infogar Mats och berättar att när han kom till Kristianstadsbladet hade bridgespalten lagts ned. Stadens lilla bridgeklubb uppvaktade den nye chefredaktören, energiskt och bestämt. ”Det slutade faktiskt med att jag återinförde bridgespalten.”

I sin programförklaring för Stenebergs Tidning skriver  Moa Lönn att ”det var de lokala nyheterna som var nummer ett. Ville man läsa om presidentval i USA fick man leta någon annanstans.” Däremot slarvar hon – eller Mats Lundman – med två avdelningar som är lika viktiga för den lokala journalistiken i betydelse lokal förankring.

ST har ingen kulturredaktör. Däremot en familjeredaktör, dock verkar inte familjesidan vara prioriterad för Moa Lönn. ”När GW Persson kommer till biblioteket så skriver ju tidningen om det”, invänder Mats Lundman. Fast ju längre vi pratar desto mer överens blir vi om att kultur och familj är viktiga sidor i lokaltidningen.

Mats verkar till och med instämma i att lokala kultursidor, om de görs rätt, riktar sig till alla tidningsläsare medan sportsidorna är och förblir ett särintresse. Följande säger han också, det gläder en krönikör som tjatat om just detta: ”Lokala böcker ska recenseras av lokala recensenter.”  

Det mest kontroversiella i boken ”Tidningsdöd” (genren kan kallas fiktivt verklighet eller verklig fiktion) gäller ledarsidan. Moa Lönn, chefredaktör på Stenebergs Tidning, beslutar att ”det blir ingen ledarsida i ST.” Motivering: ”Lokaltidningen är för alla… Sak samma vad dom röstar på eller hur dom tänker politiskt. I alla fall så länge dom inte pratar skit om demokratin.” Har Mats Lundman, författare och tidigare chefredaktör på Kristianstadsbladet, samma åsikt? ”Ja.”

Moa Lönn anlitar istället en lokal, fristående skribent för att skriva personliga, politiska krönikor om goda och sämre initiativ från politiker i alla läger. ST börjar också arrangera medborgarmöten med representanter för polisen, Securitas, Hem och Skola, politiken och inte minst läsarna. Ämne för första mötet: ”Tonåringar som stör och lever busliv på stan.” Varifrån kom idén? ”Jag läste att en tidning i Berlin arrangerade läsarmöten i olika stadsdelar”, säger Mats Lundman.

Medborgarmötena följs upp med vad Stenebergs Tidning kallar ”Mellanårsdemokratin”: Varje beslut, motion, fråga och proposition begärs ut och läggs på en särskild webb där läsarna kan följa allt som sker i kommunhuset.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA/KB

Vilket praktverk, till innehåll som utseende!

Det händer att deckarkritikern läser och recenserar en bok från någon annan genre som vilken litteraturkritiker som helst. För att han = jag blir så förtjust i en bok att jag inte kan låta bli.

Som nu med ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” (Atlantis) av Alexandra Borg och Nina Ulmaja. Den förra är litteraturvetare och kulturkritiker, den senare bokformgivare. Tillsammans har de blivit en oslagbar kombo, att boken nominerades  till årets Augustpris var så att säga en självklarhet.

Strindbergs lilla rödsBoken handlar om Strindberg och hans böcker men också om andra böcker och hur dess formgetts genom tiderna. Om typer, stilsorter och grader. Om förhållandet mellan författare och redaktör. Om det mesta som Borg/Ulmaja med utgångspunkt från Strindberg fick lust att ta upp, verkar det som.

Alltså bok för alla författare, både egenutgivare och andra? Ja. En bok för förläggare, små som större? Ja. En bok för varenda redaktör, lektör och formgivare i detta land? Jajajamensann! En bok för varje bokläsare? Nja, kanske inte varenda en men varje bokläsare som är något lite intresserad också av böcker under och bakom intrig och plott.

Eller förresten, en bok för alla! Eftersom ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” också är så vacker, vad som brukar kallas ett praktverk. Vilket praktexempel på ett praktverk! Det går att slå upp snart sagt vilken sida som helst i boken och bara njuta, som av ett konstverk, typ en tavla på ett museum.

Boken byter stilar och grader och layout. Och alla dessa illustrationer på böcker från ut- och insidan (mest det senare) som varieras på sida efter sida efter sida. Och den stora vita marginalen också – jag älskar när böcker sätt på det sättet – som möjliggör en liten extratext eller någon liten illustration i kanten av brödtexten.

Strindbergsuppslag.jpg

Bara ett säger ett suveränt uppslag i boken!

För författare är kanske boken extra intressant – som en lärobok i hur man bör uppföra sig för att ens böcker ska tryckas och ges ut på bästa sätt, det vill säga som författaren vill. Läs och lär av den lika intresserade (både av sin egen text och av ”typen” den satts med och av för den delen) som uppkäftige Strindberg.

Hans brev till redaktörer och tryckare är en inspirerande fröjd att ta del av – och efterfölja. Men frågan är ju: Hur många av dagens vekryggar till författare vågar det? Fast det måste ni, om inte författare enbart ska reduceras till legoarbetare. Strindberg och jag är överens.

Om inte boken ”Strindbergs lilla röda – Boken om  boken och typerna” – lika magnifik till innehållet som utseendet – också vinner Augustpriset för fackböcker 2019 (trots diverse ålar och bin) blir jag ilsk.

PS. ”Lilla röda”… Alltså lilla! Boken väger ett ton och är på 1000 sidor. Cirka.

Bengt Eriksson