Rödsvart noir och fransk pulp

Jean-Patrick Manchette
Land: Frankrike
Genre: rödsvart noir, fransk pulp, våldsamma, blodiga och politiska samhällsromaner

Polar brukar hårdkokta deckare kallas i Frankrike. Ett slangord för ”roman policier”. Polargenrens barn kallas néo-polar, nydeckare. Som pappa till den franska nydeckaren, född i början av 70-talet, har Jean-Patrick Manchette utnämnts.  

Till dej som är intresserad av den franska deckarromanens historia rekommenderas Kristoffer Leandoers essä ”Inte bara Maigret” (antologin I neonljusets skugga – Den moderna kriminalhistorien, 1999). Bl a påpekar Leandoer att Georges Simenon, som ju räknas som en fransk författare trots att han var belgare, hade mer gemensamt med ”huvudfåran av modern fransk litteratur än dess biflöde av deckare”.

Men en kort fransk deckarhistorik och karaktäristik av den franska deckarromanen är ändå nödvändig innan jag kommer fram till uppslagsnamnet Jean-Patrick Manchette. För även om polar uppstod ur den hårdkokta amerikanska detektivromanen så är den typiskt fransk. Polar och néo-polar finns endast i Frankrike.

Jean-Patrick Manchette (1942 – 1995).

Det började under andra världskriget med att Léo Malet, anarkist och surrealistpoet m m, publicerade deckare under pseudonymerna Frank Harding och Léo Martimer. Han låtsades att böckerna var skrivna av hårdkokta amerikaner och översatta från engelska. 

1943 gav Malet ut sin första deckare under eget namn, 120, rue de la Gare. Här introducerades en huvudperson som skulle återkomma i många romaner: privatdetektiven Nestor Burma i Paris.

120, rue de la Gare var Frankrikes förstfödda noir och polar. ”Med en bok”, skriver Kristoffer Leandoer, ”fick den franska deckaren en egen ton, en egen miljö och en egen moral.”

Léo Malet översatte ”hardboiled-idiomets legering av fräck cynism och gråtmild sentimentalitet till de parisiska arbetarkvarterens dialekt”.

Tyvärr har ingen Nestor Burma-deckare publicerats i Sverige. Det enda med Burma som finns på svenska är det tecknade seriealbum, Dödens adress (1997), som Jacques Tardi gjort efter romanen 120, rue de la Gare.

Också förlaget Gallimards deckarutgivning under namnet Série Noire har haft stor betydelse. Bland de franska författare som publicerats i Série Noire kan nämnas samskrivarna Boileau-Narcejac, som på 50- och 60-talen fick Mord makar emellan, Döden säger kanske m fl utgivna i Sverige, och Sébastian Japrisot, bl a Dödens kupé (1962), Vedergällningen (1978) och Den ödesdigra dagen (1991).

Jean-Patrick Manchette deckardebuterade 1971 med L´Affaire N´Gustro. Han skrev tio deckare på lika många år – sen slutade han. En elfte, inte färdigskriven roman, La Princesse du sang, gavs ut efter hans död 1995. 

Manchette är en vanartig son. Han både anknyter till och protesterar mot Léo Malet. Om Malet importerade den  hårdkokta deckaren från USA till Frankrike och placerade den på gatan i Paris, så slänger Manchette deckaren i rännstenen och smutsar ner den ännu mer. 

Pappa Malet skrev hårdkokt; sonen Manchette skrev pulp.

Jean-Patrick Manchette kokade romanerna så hårda att de blev blodröda. Han förvandlade deckarromanen till gangsterroman. Förbrytarna tilldelades huvudroller. Ja,  mördarna fick t o m spela hjälterollerna.   

I efterhand och med drygt tio års mellanrum har ett par – inte fler – av Manchettes franska nydeckare kommit på svenska.

Dödsdömt byte (1991) är en av Manchettes första, medan Fatale (2002) hör till den senare delen av produktionen. Romanerna påminner om varann. Bägge är våldsamma och blodiga. I bägge står en kvinna i centrum. Men det finns också skillnader mellan romanerna.

I Dödsdömt byte råkar en ung kvinna, Julie, hamna i en situation där hon måste tillgripa våld. (En pojke, som hon är barnvakt åt, blir kidnappad.) Strax får hon smak på våldet och dödar med glädje. 

I Fatale har kvinnan, Aimée Joubert, kommit långt förbi Julies utvecklingsstadium.

Aimée, ”den älskansvärda”, är sin egen yrkesmörderska; inte anställd av någon, arbetar inte på någon annans uppdrag än sitt eget. Hon har blivit så förnedrad av livet att det enda hon kan göra är att ge tillbaks med samma vapen: våld och död.

Aimée Joubert sörplar champagne och frossar surkål på tåget till Bléville (Kosinge eller Penningby), där hon tar in på hotell och kartlägger stadens mäktiga, politikerna och affärsmännen. Hon ska minsann ta livet av varenda en!

Våld föder våld. Ont ska med ont förgås. De förtryckta har rätt att ta till vapen mot förtryckarna!

Det är budskapet – ett revolutionsbudskap långt från vänster. Fatale är en deckare som, med Leandoers ord, ”markis de Sade och Ulrike Meinhof kunde ha skrivit ihop”.  Aimées dödande blir ett reningsbad.

I Manchettes romaner är samhällets våld mycket större och mer övergripande än den enskilda människans, den lilla mördarens. Vad är ett mord eller två? Eller tre? Eller fyra? Petitesser.

Ett obehagligt budskap, men det ska påpekas att Manchette formulerade sina tankar som litteratur; som néo-polar, nydeckare. Han omsatte inte tankarna i handling. Och när han insåg att den enda möjligheten att förändra samhället inte heller den var möjlig, då tystnade han.

Så läser jag den franske nydeckarförfattaren Jean-Patrick Manchette: som en sista, desperat suck.

I Frankrike finns de flesta av Manchettes nydeckare återutgivna i pocket. Ett par av dem, The Prone Gunman och Three To Kill (bägge 2002), har översatts till engelska.  Också några böcker av arvtagaren Didier Daeninckx, Murder in Memoriam (1992), Goldfish (1993) och A Very Profitable War (1994) kan läsas i engelsk översättning.

Den enda romanen av Léo Malet som översatts till svenska, Barnablod (1996, i Frankrike publicerad 1954), hör alltså inte till serien om privatsnoken Burma utan är en blodig deckare i snarlik stil med Manchettes.

De hårdkokta och våldsamma romaner som Boris Vian – i Sverige mest känd för sången ”Desertören”, översatt av Lars Forssell – på 40-talet skrev under pseudonymen Vernon Sullivan, bl a Jag ska spotta på era gravar (1988) förebådade också Manchettes nydeckare.    

Titlar:
Dödsdömt byte. 1991. Övers: Jenny Berthelius.
Fatale. 2002. Övers: Kennet Klemets.

Bengt Eriksson Ur boken ”Deckarhyllan 2”.

PS om Léo Malet.
Efter att ovanstående skrevs och publicerades 2002 har Malets franska noir-deckare ”120, rue de la Gare” långt om länge getts ut på svenska. En längre text om Léo Malet finns också på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.

Apropå en tredelad TV-dokumentär: 231 gånger Evert Taube

Första upplagan av den praktfulla Evert Taube-boxen ”Samtliga grammofoninspelningar 1921-1970” sålde slut direkt. Och detta trots att priset i de flesta affärer ligger uppåt 1 000 kronor. Nu är en ny upplaga av boxen pressad och tryckt.

Evert Taube var och förblir ett nationalhelgon. Eller kanske en nationalklenod? Han är vår egendom. Han tillhör Sverige och svenskarna. Men vilken Evert Taube har vi gjort till nationalhelgon? Hur vill och ska vi minnas honom?

”Änglamark”, skriven till och framförd i Hasse å Tage-filmen ”Äppelkriget” (1971), blev hans sista visklassiker. Evert Taube var då 80 plus. Vi minns honom också från Gröna Lund, där han började framträda på 60-talet och på en sommar kunde locka 18 000 personer.

Och alla kan vi både sjunga och nynna hans eviga sjömanssånger och skärgårdsvalser om Fritiof Andersson, Calle Schewen och Rönnerdahl. Oftast har vi hört dem framförda av Taubes åldrande röst till bl a Lille Bror Söderlundhs, Gunnar Hahns och Ulf Björlins storartade – och mycket svenska – arrangemang.  

Det är alltså den äldre Taube, tror jag, som vi minns. Men Evert Taubes karriär sträckte sig över flera generationer. Gamla lyssnare försvann och nya tillkom. Dessutom blev inspelningskvalitén så mycket bättre att äldre Taube-skivor sällan har spelats på radion. Innan han blev ”vår Taube” så var han – delvis – en annan.

I häftet till boxen finns ett foto från 30- eller 40-talet. Evert Taube står ensam med lutan på en folkparksscen. Också på tidiga inspelningar kompar han sig själv. Han dänger på lutans strängar och sjunger med stor entusiasm och mindre tonsäkerhet.

Nej, han var varken musiker eller sångare utan en trubadur (eller sångpoet, som titeln skulle ha varit idag). Taube diktade historier som han berättade så inlevelsefullt och självupplevt att man bara måste lyssna.

Som alla folksångare skapade han sin egen sångpoesi av lånegods. Ibland uppges det (sången om ”Karl Alfred” är upptecknad, ”Flickan i Peru” bygger på en amerikansk sång och ”Stockholmsmelodi” på en sydamerikansk) men det hände att han glömde att tala om det. Som synes komponerade Taube också så kallad världsmusik redan på 20- och 30-talen. Stockholm var först (hör inspelningen från 1934) en stad i Argentina. När ”Stockholmsmelodi” spelades in på nytt (1955) hade både staden och melodin försvenskats.

Politikern Margareta Winberg (s) beklagade sig över kvinnosynen i visorna. Nog hade Taube, inspirerad av provençalsk trubadurtradition, en syn på kvinnan som till viss del var föråldrad redan under hans livstid. Men det finns också andra budskap i vistexterna.

T o m i den förhatliga ”Flickan i Havanna” sjunger Taube att ”hon har inga pengar kvar / sitter i ett fönster / vinkar åt en karl”. En rak och realistisk beskrivning av hur prostitution uppstår – ur fattigdom och nöd. ”Brevet från Lillan” (eller ”Pappa kom hem”) är en hemsk sång, diktad av en poet som vet vilken usel pappa han varit. ”Balladen om Gustaf Blom” (inspelad 1936!) skildrar en  svensk sjöman som hade rasistiska åsikter men kommit på bättre tankar.

Evert Taube
Samtliga grammofoninspelningar 1921-1970
(EMI)

Box med nio enkla CD-skivor samt en extra dubbel-CD (på den sistnämnda finns ett urval radioinspelningar). Sammanlagt 231 titlar. Boxen innehåller också ett 100-sidigt häfte i coffee table-format med texter om Taube av bl a Mikael Timm, Lars Forssell, Gunnar Ekelöf och Sven-Bertil Taube.

(Fönstret 2007)