Ture Sventons tecknare

Det är svårt att tänka sig en balkong i Malmö, eller i hela landet, som är trevligare än Jan Hemmels. I synnerhet när vi sitter där och pratar högt över stadens takåsar en av de sista soliga senhöstdagarna. Han bjuder på kaffe och semlor (fast bara i min fantasi, i själva verket är det hustruns äppelkaka) och talar om sin far.

Till exempel noggrannheten: pappas resor till London, Paris, Venedig och Marocko med ritblock och kamera.

– Han var en händig man. Vid sidan om målandet och tecknandet fanns det perioder då han fotograferade oerhört mycket. Andra perioder spelade han mycket gitarr och sjöng Ferlin. Han var med i Visans vänner och så.

– Förut har jag inte tänkt så mycket på det, att han också var en flitig människa. Så mycket möda som han la ner på något som ser så enkelt och självklart ut.

”En skissbok av Jan Hemmel” (Magister Lämmels Biblioteket / Seriefrämjandet), innehåller såväl Sven Hemmels färdiga teckningar som hans blyerts- och tuschskisser från Paris och Venedig, studier av cirkushästar och artister och även tecknade studier av familjen, hustru och söner, för att finna de rätta kroppsspråken och rörelserna.

Många streck och skuggor som i illustrationerna till Åke Holmbergs ungdoms- eller snarare allåldersdeckare om Sveriges genomskickligaste privatdetektiv, Ture Sventon, renodlades till raka, klara tuschstreck, blott de nödvändiga och karaktäristiska.

– De träffades inte så ofta, men de höll brevkontakt. Holmberg och pappa var två gentlemän i sina bästa år. De hade gemensamma intressen: Wodehouse och engelska deckare, understatements och diskret ironi.

Förutom deras personliga sätt att skriva respektive teckna är det glädjen i detta ömsesidiga möte, att de hade samma intressen och humor, som gör samarbetet mellan Åke Holmberg och Sven Hemmel både så bra och unikt. Text och bild motsäger aldrig någonsin varann. Hemmels illustrationer kompletterar berättelserna och Holmbergs berättelser kompletterar också illustrationerna.

Den privatpraktiserande detektiven Ture Sventon skapades av bägge två, gemensamt. Holmberg stod för det inre och Hemmel för det yttre. Skulle Ture Sventon – eller Ville Vessla eller herr Omar eller fröken Jansson, sekreteraren – kunna se ut på något annat sätt än som Hemmel tecknat dem? Svar: Nej, omöjligt.

– Det fanns faktiskt en förebild till Sventon, berättar Jan Hemmel. En kvinna i Danmark hade en man som var liten med skarpskuren profil. Han är Sventons förebild, till utseendet.

Min favorit, säger jag, har alltid varit herr Omar. En oriental – en arab – och en så synnerligen sympatisk person. Så tidigt dessutom, redan i den första Ture Sventon-deckaren (utgiven 1948) ringer herr Omar på dörren till Sventons detektivbyrå på nedre Drottninggatan i Stockholm för att sälja en flygande matta.

Hur många svenska romaner skrivs det ens idag där 1) en arab/muslim förekommer, 2) skildras som en människa (som du och jag)?

– Var går gränsen där en färggrann karaktärisering övergår till karikatyr? Många gånger kunde figurerna få bli lite löjliga – men inte herr Omar. Det finns en konsekvens i hans vänlighet. Herr Omar är en vänlig – och vanlig – arab som sitter vid tältet nere i oasen Kaf i Arabiska öknen och läser Palmbladet.

– Fast tecknare älskar ju allra mest att rita bovar. Att kärleksfullt mejsla ut lömskheten. Det gjorde pappa också. Oxen och de andra bovarna omfattas med stor kärlek.

– Men, funderar Jan vidare, Ville Vessla är egentligen en mycket otäck figur. Världens ondska personifierad, på sätt och vis. Ville Vessla kan vara Hitler eller bin Ladin.

(Min hemmelska favoritbov, vill intervjuaren infoga, är Slarviga Svante som nattetid tar sig in i juvelerare Erikssons lägenhet på Tomtebogatan – och råkar somna på en stol i köket. Se ”Ture Sventon i Stockholm”…)

– Bovar tyckte pappa om att rita redan när han gjorde, både skrev och tecknade, böckerna om upptäcktsresanden Karlsson, säger Jan Hemmel.

Och så går han och hämtar Karlssonböckerna, för Karlsson vill han helst prata om. Det är förståeligt. Jan och hans bröder var medskapare till berättelserna om Karlsson. Det började som godnatthistorier för sönerna. Sven Hemmels humor formade huvudpersonen Karlsson, sönernas krav på spänning förde Karlsson till äventyr bland sjörövare, kannibaler och cowboys.

– Ture Sventon har sin egen styrfart.

– Däremot är böckerna om Karlsson inte alls uppmärksammade efter förtjänst. Pappa tecknade också serier om Karlsson, men det blev mycket text till rutorna. Han hade svårt att frigöra sig från böckerna, tror jag. Men jag tror också att han hade god hjälp av att redan ha tecknat serier när Ture Sventon skulle bli seriefigur.

Illustrerade gjorde Sven Hemmel på fritiden. Till yrket var han lärare på Katedralskolan i Lund. Hade han aldrig, undrar jag, några planer på att börja teckna på heltid?

– Idag låter det chockartat, men pappa var en lärare som tyckte om att vara lärare. Och eleverna gillade honom. Häpnadsväckande så många gamla elever man mött som sagt hur mycket de uppskattade honom som lärare. Han hade någon sorts lugn och humor som var väldigt avväpnande. Och så hade han stora blå ögon som kunde bli mycket kalla.

– Det var tre kvarter till Kattis. Han gick till skolan på morgon, kom hem och åt lunch, och så iväg till skolan igen. Efter middagen var det dags för skrivbordet. Han tillbringade mycket tid vid skrivbordet.

Gick du själv på Kattis? Hade du pappa som lärare?

– Ja, det var inga problem.

Sist säger sonen Jan:

– På 70-talet kom ett urval Karlssonberättelser. En slarvig utgivning med färre teckningar än i originalen – boken ger inte rättvisa åt fantasin och påhittigheten.

– Jag ska försöka ge ut Karlsson på nytt. Rejält med teckningar ska det vara! Har du något förslag på förlag? undrar Jan Hemmel.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2002

PS. Intervjun med Jan Hemmel gjordes som synes en dag med varmare klimat och texten har tidigare varit publicerad i Kvällsposten år 2002. Vid mitt besök gick Jan Hemmel och hämtade en tjock bunt med osorterade teckningar av pappa Sven. ”Bara några”, sa han. ”Finns mycket mer.”

Vad ska ni göra med alla illustrationer och andra teckningar? undrade jag. ”Vi har inte tänkt göra något särskilt. Dom bara finns här.” Sälja då? fortsatte jag. Det är ju synd att de bara ligger undangömda när det alldeles säkert finns många människor som både skulle vilja se och köpa teckningar av Sven Hemmel…

Ganska snart efter detta skänktes en större del av Sven Hemmels tecknade produktion till Göteborgs konstmuseum. Det har ordnats utställningar i Lund och flera gånger i Stockholm. Så jag kan nog ta åt mej lite av äran för att Sven Hemmels teckningar – inte minst av Ture Sventon, herr Omar och Ville Vessla – numera hänger hemma på väggarna hos många beundrare. Som hos mej själv.

Tillagt 2010.

 

50-talets svenska deckarsamhälle

H.-K. Rönblom
Död bland de döda
Höstvind & djupa vatten
(Modernista)

H.-K. Rönblom var ett stort namn under den svenska (pussel)deckarens guldålder, 1950- och 60-talen. Förlaget Modernista inleder nu en återutgivning av Rönbloms detektivromaner – med ”Död bland de döda” (från 1954) och ”Höstvind & djupa vatten” (1955) som de första.

ronblom_dod_bland_de_doda_omslag_inb_0Den förra var hans deckardebut; den senare tilldelades Sherlockpriset som årets bästa deckarutgivning.

”Död bland de döda” är en gammaldags deckare, vilket den måste ha varit redan vid första utgivningen och det var nog meningen.

Rönbloms huvudperson, läroverksläraren Paul Kennet med titeln doktor, påminner om Lord Peter Wimsey hos Dorothy L. Sayers och placeras i en Agatha Christie-miljö: ett lantligt pensionat med överste, prästfamilj, målarinna och så vidare.

Inget svenskt 50-tal utan Rönblom skrev liksom sin deckare inuti äldre detektivromaner. En väl utförd pastisch – men läsvärd idag? Jo, om hen är intresserad av kriminalgenrens historia.

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0I ”Höstvind & djupa vatten” börjar Rönblom porträttera svensk landsbygd på allvar. Kennet är lärare i småstaden Sundhamn. En cyklist kör ihjäl sig efter att någon spänt en ståltråd över vägen.

Pojkstreck? Mord?

Genom nykterhetsföreningen Höstvind skildras 50-talets svenska samhälle, uppifrån och ner. Här skriver Rönblom före sin tid: rappa, snabba repliker. För att sen övergå till en klurig pusseldeckare med noga utplacerade knutar på tråden.

Han kan också – plötsligt! – foga in en ironisk formulering á la Åke Holmberg (tänk Ture Sventon). ”Höstvind & djupa vatten” har förblivit en svensk deckarklassiker.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2016

Två kvinnor som då var i början av deckarkarriärerna

Ännu har inte Polonieffekten avtagit i styrka. Varje år debuterar fortfarande ett antal kvinnliga deckarförfattare i Sverige. Fast när det gäller Anna Jansson och Karin Wahlberg, ett par av de senast nytillkomna svenska deckarförfattarinnorna, kanske man istället ska använda uttrycket Polonismittan. (Ursäkta skämtet, kunde inte låta bli.)

Den förstnämnda, Anna Jansson, är nämligen sjuksköterska i Örebro. Den andra, Karin Wahlberg, är läkare i Lund.

Anna Jansson debuterade i fjol med (för att använda förlagets benämning) spänningsromanen ”Stum sitter guden” och årets uppföljare heter ”Alla de stillsamma döda” (bägge Prisma). Hennes deckare utspelar sej inte – ännu så länge – i sjukhusmiljö. I våras debuterade Karin Wahlberg med (också förlagets benämning) kriminalromanen ”Sista jouren” (W&W). Hon valde däremot, vilket titeln låter ana, sjukhusmiljön för sin debutdeckare.

Om jag ska plocka ut det viktigaste citatet från samtalet med respektive deckarförfattarinna blir det följande:

Anna Jansson Foto Leif Hansen

Anna Jansson, som deckardebuterade år 2000, är 2020 aktuell med sin nya Maria Wern-polisroman ”Dödslistan”. Foto: Leif Hansen 

– Det var datorn som fick mej att börja skriva. (Anna Jansson)

– När jag fyllde 50 år tänkte jag att nu ska jag bara göra det jag själv vill! (Karin Wahlberg)

– Skrivandet ligger helt på nöjeskontot, fortsätter Karin Wahlberg. Det är min egen lilla ruta. Jag skriver istället för att spela golf, som kanske andra människor gör. Det är kul att pula med ord och formuleringar. Och när boken nu har kommit ut känns det som en bekräftelse på att det skrivna ordet fungerar.

– Jag tror att människor får olika talanger och jag är född som en skrivande människa. Pappa var journalist på Barometern i Kalmar, skrev om sjöfart, böcker, film och sånt (pseudonymen Axon). Jag har alltid läst och nu har jag också börjat skriva. Det är som att ha kommit tillbaka till ”gå”.

Idag arbetar Karin Wahlberg alltså som läkare i Lund, närmare bestämt på Universitetssjukhusets kvinnoklinik. Men läkarstudierna började hon med först när hon var 36 år. Tidigare hade hon varit doktorand i nordiska språk och innan dess var hon lärare i svenska, filosofi och religion på högstadiet och gymnasiet.

– Lärare och läkare är mina yrken, säger hon. Att skriva är jag. Skrivandet hör ihop med mej.

– Men skrivandet har också blivit ett sätt att hålla avstånd till arbetet som läkare. Att vara läkare är psykiskt krävande. Riktningen är hela tiden utgående – man tar av och ur sej själv. Man ska lyssna, hjälpa och stötta. Men när jag skriver, då skapar jag en egen värld – en värld där jag styr och ställer.

Det var i mitten av 90-talet som Karin Wahlberg bestämde sej för att skriva en deckare. Hon minns exakt var hon fick idén: under ett morgonmöte på lasarettet.

– Läkarna försökte visa sej störst och bäst. Jouren och trött och ville gå hem. Jag satt och längtade därifrån jag också, lät tankarna vandra. Tänk om nåt oväntat hände. Om någon blev mördad på lasarettet till exempel. En patient, kanske – nej, en läkare…

– Jag valde kirurgen, en annan klinik än min egen, för jag ville ha manliga patienter i boken. Jag valde en mindre stad än Lund också, ett mindre lasarett i en medelstor stad. Sverige består ju av medelstora städer. Jag tänkte på Oskarshamn, där jag har arbetat. Jag lät huvudpersonen bli en kvinnlig kirurg, något yngre än jag. Kvinnliga kirurger har jag ju träffat, ja, har ju själv arbetat på en kirurgklinik.

– Det är ingen nyckelroman. Absolut inte! Men folk läser ju – ändå – in så mycket…

Våren 1996 började Karin Wahlberg att skriva så smått. Hon skrev på ”snuttid”, när hon fick tid över från arbetet som läkare. När hon kommit en bit in i boken fick systern, som är sjuksköterska, och dottern, som studerar medicin, läsa, tycka och bedöma. Bra! tyckte de. Fortsätt skriva!

– Någon gång –99, säger Karin, insåg jag att längre så här kom jag inte själv. Jag behövde råd av en professionell redaktör.

Karin Wahlberg Foto Magnus Liam Karlsson

Karin Wahlberg som deckardebuterade år 2001 är 2020 aktuell men sin nya polisroman och sjukvårdsdeckare ”De drabbade”. Foto: Magnus Liam Karlsson

– Då jag gick till Anita Linde (legendarisk bokhandelsmedhjälpare, känd av alla bokintresserade i Lund med omnejd) på Gleerups och hörde om det fanns någon bok med adresser till svenska bokförlag. Hon tittade på mej och sa: ”Varför behöver du en sån bok?” Då fick jag ju berätta att jag skrivit en roman. ”Det är svårt att få en bok utgiven”, sa hon. Men sen hjälpte hon mej med att välja ut fem förlag som jag skickade manuset till.

Wahlström & Widstrand hörde av sej först. Förlaget hade läst och var preliminärt intresserat, men förlagets redaktör hade också några förslag på förbättringar.

– Jag fick inga löften från förlaget. Men jag följde redaktörens råd, skrev om och ändrade. Bland annat ville redaktören att skildringen av sjukhusmiljön skulle byggas ut. Sen skickade jag in manuset igen och det blev antaget, säger Karin.

Anna Jansson bor med sin familj i Vintrosa utanför Örebro. Julen 1997 fick familjen en dator i julklapp. Anna, som hade hatat uppsatsskrivning i skolan, började genast att skriva.

– Det var datorn, säger hon. Rättare sagt berodde det på ordbehandlingsprogrammet.

– Min pappa är dyslektiker och jag har nog ärvt en del av honom. Jag är urusel på att stava. Men ordbehandlaren innehöll ju ett rättstavningsprogram så därför vågade jag försöka att skriva. Dessutom har jag en dotter på 15 år och vänner och bekanta som läser det jag skriver.

– Jag har aldrig tänkt tanken att skriva något annat än deckare. Döden är en naturlig del av livet, men i Sverige har det blivit tabu att tala om döden. Jag har också märkt att förbluffande många av patienterna på sjukhuset läser thrillers. Det tror jag beror på att huvudpersonen i en thriller möter det otäcka i livet men alltid klarar sej.

Hon skrev först en deckare, som refuserades. Sen ytterligare en, som också blev refuserad.

– Nu förstår jag varför de refuserades. Jag är faktiskt tacksam för att de blev refuserade. Att skriva en roman är som att laga en trerättersmiddag som läsarna glufsar i sej på halvtimma. Mina första böcker var överfulla med intriger. Jag tog inte tillräcklig hänsyn till att läsandet går så mycket fortare än själva skrivandet.

”Stum sitter guden” – hennes tredje deckarmanus – blev debutromanen. Fast lite orolig var hon nog för att också den tredje deckaren skulle förbli outgiven. Anna Jansson skickade manuset till flera förlag – men förlagen dröjde med svaren. Till slut tröttnade Anna, ringde upp Prisma och undrade vad de hade gjort av hennes manus.

– Just nu sitter jag och läser ditt manus, svarade den kvinnliga redaktören. Jag är på sidan 123 och om du säger hur det går så lägger jag på luren!

Samtidigt som hon skriver deckare fortsätter Anna att arbeta som sjuksköterska. Och som om det inte skulle räcka med två heltidsarbeten har hon de senaste åren också utbildat sej till massör.

– Jag arbetar som nattsköterska, säger hon. Ibland är man så trött när man inte arbetar att man bara vill sova. Men ibland har man några dygn eller en hel vecka ledigt. Då låser jag dörren, lägger av luren – någon mobil har jag inte skaffat mej – och skriver från 8 på morron till Jonas, 12 år, kommer hem halv två. Om barnen har något konstigt lov, som jag glömt bort, då kan jag nästan bli gråtfärdig.

Men för att detta dubbel- eller trippelarbete (ja, arbetet väl till och med fyrfaldigt om man räknar med barn och hem) ska fungera krävs noggrann planering.
– Det börjar med en grundidé. När jag skriver på en deckare kan jag få en idé till vad brottet ska handla om i nästa deckare. Jag antecknar på lappar som jag lägger ut på köksbordet. Sen skriver jag ett synopsis.

– Innan jag började skriva ”Stum sitter guden” gjorde jag research i sex månader. Jag studerade mytologi. Att skriva tog tre månader.

– Jag tycker om myter. De handlar om något genuint mänskligt, innehåller essensen av allt. Det finns ju en anledning till att berättelserna överlever. Min andra bok, ”Alla de stillsamma döda”, bygger på den grekiska myten om Sisyfos, som tvingas rulla ett klippblock uppför ett berg. Men klippblocket rullar hela tiden ner igen. Ett fullständigt meningslöst arbete och liv.

Hennes deckare utspelar sej – liksom Karin Wahlbergs – i en fiktiv, mindre stad. Vilket Anna tycker är bra.

– Ingen vet ju hur det ser ut i ”min” stad. Jag kan skapa nya bostadsområden och hitta på gator, göra vad jag vill. I ”Stum sitter guden” använder jag mej delvis av Uppsala så jag fick placera min fiktiva ort någonstans i närheten. Jag har lagt orten strax ovanför Gävle men söder om Höga kusten. Fast platsen är mycket inspirerad av Gotland, som jag kommer från.

Anna Jansson skriver polisromaner med Maria Wern, polisassistent i den första romanen, kriminalinspektör i den andra, som polis, huvudperson och hjältinna. Maria har två barn och är, tyvärr, gift med Krister. En man som kan beskrivas som en odåga. Man kan också säga att han är rent odräglig. Att äktenskapet fortfarande håller efter två böcker kan jag inte begripa.

Just när de hade flyttat ihop, ekonomin var knaper och de knappt hade pengar till mat, kom Krister hem med en present: en jukebox. Den hade kostat 5.000 kronor. Den månaden fick de låna pengar till hyra och mat från Marias föräldrar. Ett exempel, bara.

Anna Jansson gapskrattar.

– Ja, jag blir alltid så full i skratt.

– Det är många män som sagt precis som du. Alla män verkar reagera likadant. Manliga läsare tycker att Krister är bedrövlig. Också kvinnliga läsare reagerar likadant – fast tvärtom. Kvinnorna tycker att han är charmig.

– Det beror på att han är uppvaktande man, tror jag. Han uppvaktar sin hustru. Jag tänkte på det när jag var på semester i Grekland. Tänk om männen i Sverige kunde uppvakta kvinnor på samma sätt som de grekiska männen. Kvinnor tycker att Kristers goda, uppvaktande sida väger upp den andra, dåliga sidan.

– Tycker du, tillägger hon, att Krister är odräglig i den första boken, vänta då tills du ser hur han är i den tredje…

– Också min beskrivning av Marias svärmor får kvinnor och män att reagera helt olika. Kvinnorna säger: Precis så är min svärmor! Men inte de manliga läsarna, för det är ju deras mammor jag beskriver.

Intervjuarens privata kommentar: Kvinnor föredrar alltså en charmig tölp framför en trevlig man? Om man som Krister någon gång emellanåt serverar hummer till middag, dukar bordet med linneservetter och en flaska vitt samt ger hustrun ett sidennattlinne i present, så kan man uppföra sej hur knölaktigt som helst resten av året.

– Vad jag vill visa är att kvinnor tar huvudansvaret för hemmet, samtidigt som de arbetar och ofta har ett yrke med lägre lön än sina män. Krister är dataexpert, konsult och föreläsare. Han behöver inte arbeta så mycket, har inga studieskulder men bättre betalt än Maria. Hennes arbete är ansvarsfullt men lågavlönat och hon har säkert tagit studielån.

– Att jag valt en kvinnlig polis som huvudperson beror också på att det finns likheter mellan att vara polis och att vara sjuksköterska. Bägge arbetar intimt med människor. De måste prata med brottsoffer och anhöriga. Tre fjärdedelar av brotten klaras inte upp. Jag är sjuksköterska på en lungklinik med många cancerpatienter. Vi har två dödsfall i veckan. Man måste kunna bemöta patienterna och göra sitt bästa även om man inte längre kan rädda liv.

För att polisarbetet ska skildras så autentiskt som möjligt använder Anna Jansson sej av ett par polisiära ”konsulter”, en manlig och en kvinnlig polis.

– Det ska bli rätt. Många gånger har jag skrattat åt TV-serier där sjukhuspersonalen kommer rusande genom en korridor med natriumkloriddropp. Så gör man ju inte! Jag har ändrat på polisdetaljer, efter påpekanden. Men jag ändrar ingenting i berättelsen, ändrar ingenting som jag inte vill ändra.

Titlarna på Anna Janssons deckare, ”Stum sitter guden” och ”Alla de stillsamma döda”, är hämtade från dikter av Nils Ferlin. Dikten ”Stum sitter guden” har hon dessutom tonsatt. På hemsidan http://www.thriller.nu kan man både se musiken i noter och lyssna på tonsättningen. Hon hämtar ofta inspiration från poesin. Nils Ferlin och även Karin Boye är hennes favoritpoeter.

– Bägge har på olika sätt diktat om döden. Ferlin var rädd för döden, medan Boye väl såg döden som den stora befriaren. Bägges dikter handlar om att leva i nuet, vilket bara den kan göra som är medveten om att livet är ändligt.

– En pangbok med mycket blod ville jag inte skriva. Det är inte min grej, säger Karin Wahlberg. Om kalibrar och annat tekniskt som har med polisarbete att göra vet jag ingenting.

– Inte heller var jag tillräckligt modig för att ringa och fråga. Hur skulle polisen ha reagerat: Hej, jag håller på och skriver en deckare. Kan ni hjälpa mej? Men nu, när jag publicerat en deckare och skriver på med den andra, så har jag fått kontakt med två kommissarier som jag ska träffa i nästa vecka.

– Men delvis blev det ändå en polisroman, för några poliser ville jag ju ha med i boken.

Ett arbetsplatsreportage från nästan vilken arbetsplats som helst i allmänhet och från ett sjukhus i synnerhet. Så kan ”Sista jouren” beskrivas.

– Sjukvården är en politisk organisation. Politikerna bestämmer. Det är väl läraren och folkbildaren i mej, jag vill vara fotfolkets röst. Jag skildrar sjukvården på min nivå, här nere, bland sjukhusets personal. Politikerna måste begripa att vi som arbetar inom sjukvården vill vara stolta över vårt jobb, vi måste kunna tycka att vi är nåt, för då får vi också den där lilla extra, nödvändiga gnistan. Alla blir vi ju patienter, förr eller senare.

– Den värsta gruppen är alltid de egna leden. Men läkarkolleger och sköterskor verkar vara nöjda. Boken har både lästs på min egen klinik och gått runt på min systers avdelning. Man känner igen sej, säger de.

– Samtidigt skildrar jag allmängiltiga problem. Jag skriver om människor i 40-årsåldern som luften börjat gå ur. Målet var kanske inte det viktiga? Kanske att vägen är det spännande? Det kommer ny, yngre personal till arbetsplatsen. De äldre oroar sej, ska de bli utkonkurrerade?

– Jag skriver om arbetsrelaterad otrohet, den mest vanliga formen av otrohet. Men jag ville inte moralisera. Det är ingen moralisk fråga. Det handlar inte om gott eller ont, om att han eller hon skulle ha ett straff.

– Här finns också en riktigt otrevlig kirurg, Philip Jarl, men såna typfigurer finns ju överallt.

Karin Wahlbergs debutdeckare innehåller dessutom en långsamt groende kärlekshistoria om kärlek i medelåldern: mellan den kvinnliga kirurgen Veronika Lundborg-Westman, skild med en utflugen dotter, och den ensamstående kriminalkommissarien Claes Carlsson. Om det nu blir någonting mellan dem. Det anar man, men helt säker kan läsaren inte vara ens efter att ha läst sista sidan. Slutet är en riktig cliffhanger.

– Ja, nu får Claes Carlsson ta sej i brasan och bestämma sej, säger Karin och skrattar. Slutet är medvetet gjort. Det stannar i tomme, med ett öppet slut. Så att läsaren vet att det kommer en bok till med samma personer, minst en bok till…

– I recensionerna har jag fått kritik för att deckargåtan är för tunn, tillägger hon. Det bryr jag mej inte om. Jag har varit mer intresserad av att skildra människorna än själva brottet. Men jag ska försöka bättra mej, även om det också i nästa bok lutar mer åt psykologi än komplicerad deckargåta. Jag sa ju att efter 50 så gör jag vad jag vill!

Orden ”ännu så länge”, som stod i början av artikeln, syftade på att deckarförfattarinnan Anna Jansson skriver i god tid. När Tidningen Boken störde henne satt hon vid den livsgörande datorn och skrev på sin fjärde deckare. Den tredje, som ska heta ”Må döden sova” och publiceras i juni nästa år, är redan klar. Den utspelar sej, just precis, i sjukhusmiljö.

– Historien är viktigast. Den måste vara bra. Sen kommer funderingarna om jobbet.

– Personalen dras ner. Det finns inte längre tid att rulla håret på tanterna, fotvård, gå ut med patienterna. Allt mer teknik på bekostnad av välbefinnandet. Den som har råd kan köpa sej en gräddfil på ett privat sjukhus.

¬– Äldre kolleger har berättat hur det var förr, när det fanns privatsalar på sjukhusen. Där serverades maten på silverservis och man tog deras ringningar först. Inte för att de var sjukast utan för att de hade betalat för att ligga på privatsal.

Har du läst Karin Wahlberg sjukhusdeckare?

– Nej, inte ännu.

Artikelförfattaren uppmanar därför Karin Wahlberg att skicka ett exemplar av sin debutdeckare till Anna Jansson så kan Anna i sin tur skicka ett ex av sin kommande, tredje deckare till Karin. Och så avslutar jag artikeln som den började – med ett citat från vardera deckarförfattarinna:

– Skulle deckare bara vara en underhållningsgenre? Det är det ju inte! (Karin Wahlberg)

– En deckare är för mej en berättelse om ont och gott. Jag skriver om existentiella frågor snarare än politiska. (Anna Jansson)

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 2001

Två gånger deckarförfattaren (?!) Christer Nylander

Numera mest känd som riksdagspolitiker – en av få kulturintresserade sådana dessutom, för närvarande ordförande i riksdagens kulturutskott – och kanske eller kanske inte påtänkt som blivande partiledare för (L).

Men Christer Nylander var tidigare också en lovande deckarförfattare med, om han inte smög ut någon extra deckare jag aldrig fick syn på, tre publicerade titlar i krimigenren.

Jag recenserade alla tre – de bägge första var/är bäst. Så vassego: deckarförfattaren Nylander ggr 2!

***

Christer Nylander
Olösta mord i Kristianstad
(Books-On-Demand)

I förordet uppger Christer Nylander, riksdagsman för (fp), att han fick ett brev från en pensionerad polis som gått och grunnat på fem kriminalfall.

Officiellt är fallen lösta – men på rätt sätt? Den gamle polisen, som vill vara anonym, tvivlar.

Sina funderingar och spekulationer har polisen formulerat i fem berättelser som han vill ha Nylanders hjälp att publicera. Märklig begäran, tyckte Nylander, men nu kan novellerna läsas i boken ”Olösta mord i Kristianstad”.

ChristerNylander8_2018Även om han försöker skoja med läsarna är det förstås Nylander som härmed debuterar som deckarförfattare.

Christer Nylander, riksdagspolitiker för (L) och deckarförfattare.

Christer Nylander är bosatt utanför Kristianstad och novellerna utspelar sig också i och kring hemstaden, bl a i Tivoliparken och på Åhusstranden.

Det handlar om passion, kommunalt fiffel, spritlangning, brand och bröllop med dödliga utgångar. Olyckor, mord eller dråp?

Nylander skriver och berättar så väl att man tror att både miljöer och människor hämtats rätt ur verkligheten. Hans deckardebut lovar mer.

***

Christer Nylander
Den fjärde spelpjäsen
(Egen utgivning)

Christer Nylander, riksdagsman för (fp), deckardebuterade med en novellsamling. ”Den fjärde spelpjäsen” är första försöket som deckarförfattare i romanform.

Också romanen utspelar sig i och kring Kristianstad. Det har blivit en så märklig deckare att man frestas jämföra med Jean Bolinder.

Historien placeras i realistiska miljöer och även personerna är trovärdiga, vilket lockar – eller lurar? – läsaren att tro att romanen ska läsas som en realistisk thriller.

Men ska man det? Är Jacob Svensk, huvudpersonen, sjukskriven från arbetet som lärare pga hustruns tragiska död?

Pågår en asiatiskt inspirerad tvekamp på liv och död mellan två vuxengäng i trakten av Kristianstad? Eller utspelar sig alltihop inne i huvet på huvudpersonen?

Är Jacob Svensk schizofren och kanske också en mördare? Ska ”Den fjärde spelpjäsen” istället läsas som en psykologisk spänningsroman?

I vilket fall fortsätter Christer Nylander att vara en merläsningslockande deckarförfattare. Dessutom skriver han bättre, rent språkligt, än många andra svenska författare i kriminalgenren.

Bengt Eriksson
Bägge texterna skrivna till och tidigare publicerade i BTJ:s AV-häften.

Hur hemskt får det bli?

Jag skriver på en recension av Midsommarmorden, som titeln lyder på Magnus Nordins nya spänningsroman för unga vuxna, till Opsis Barnkultur. Den här gången en ganska regelrätt pusseldeckare och med tiden kommer recensionen att hamna också på Deckarlogg.

Magnus Nordin MidsommarmordenMagnus Nordin är en av Sveriges mest intressanta författare av spänningsromaner (från skräck till deckare) och då inkluderar jag både ungdoms- och vuxenförfattare. Vad nu den skillnaden består av, när det gäller Nordin.

Följande intervjukrönika om spänningsromaner för yngre (i allmänhet) och om Magnus Nordin (i synnerhet) skrev jag för några år sen. Läggs härmed ut i väntan på recensionen av hans nya roman…

***

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen. Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag. Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Magnus Nordin Avgrundens änglarFlera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”.

Elise Karlsson unga-bocker-for-alla-aldrarSen blir hon mer tveksam. Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

Magnus Nordin Copyright fotograf Stefan Tell”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Foto: Stefan Tell / Bonnier Carlsen. 

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA och TA 2013

3 ggr Maria Lang (1914-91). Tredje delen:

Mer om Lange än Lang, tyvärr

Lena Lundgren & Lisbet Wikner
Maria Lang
Vår första deckardrottning
(Ordalagets Bokförlag)

maria-lang-omslagMaria Lang föddes den 31 mars 1914. Lagom till 100-årsjubileet kommer boken ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner. Hon skrev sina memoarer – med titeln ”Vem är du Dagmar Lange eller Maria Lang?” (1985) – och det har getts ut en mindre handbok till Lang-deckarna – ”Mord var hennes liv” (2007) av Hans Sahlmén – men det här är den första biografin över Dagmar Lange, snarare än Maria Lang.

Alltså en lite missvisande titel. Det handlar mest om Dagmar Lange och mindre om Maria Lang. Hade inte Lange/Lang valt den mycket bättre titeln till memoarerna så kunde den ha passat bra för biografin.

Även på ett annat sätt har titeln blivit något missvisande. Maria Lang var den första svenska ”deckardrottningen” i betydelsen att böckerna blev storsäljare och hon själv en kändis. Dock ska vi inte glömma att det fanns kvinnliga deckarförfattare i Sverige också före Lang – med Kjerstin Göransson-Ljungman som det främsta exemplet.

puck-christer

Puck Buhre och Christer Wijk återser varann som medelålders på järnvägsstationen i Skoga sommaren 2014. Foto: Bengt Eriksson

Men jag verkar nog mer kritisk än jag faktiskt är. Biografin ger en bred och fördjupad bild av Dagmar Lange som person och människa, från barndom (ja, före födelsen) i Västerås och Nora till begravning i Nora kyrka. (Hon avled den 8 oktober 1991.) Vi får följa henne som litteraturstudent och doktor på en avhandling om Pontus Wikner, som lärare och sen rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

”En lysande pedagog och en mycket uppskattad och respekterad lärare”, enligt namngivna elever. En av dem, Chris Bergendorff, skulle senare göra omslag till flera Maria Lang-deckare. Också en egenartad lärare, som varken hade kursplan eller läroböcker.

Och alla elever uppskattade henne nog inte lika mycket. Som Lee Persson, en annan elev, berättade i en minnesskrift om skolan: ”Utvalda elever bjöds inför studenten hem till rektorsbostaden… (där) Lange själv tronade som en översteprästinna”.

Hon bör ha varit karismatisk (ett ord med skiftande betydelse). De vänner hon samlade omkring sig kunde användas på olika sätt. Till exempel läkarparet Bringel, som hittade på ”åtskilliga av mordmetoderna i böckerna”. När det blev dags för en vilopaus i deckarskrivandet i Nora så utbrast hon: ”Nu vill jag umgås!” Det verkar inte ha varit läge att tacka nej.

I boken refereras vad som hände när Bergendorff, som under 20 år hjälpt till med research och gjort omslag, inte kunde medverka vid en presskonferens. Lange/Lang deklarerade ”iskallt” att vänskapen = samarbetet var över.

maria-lang-2

Och här är minsann Maria Lang/Dagmar Lange tillbaks i egen person tillsammans med sin brorson Ove Hoffner i Nora/Skoga 2014. Foto: Bengt Eriksson

Deckardebuten skedde 1949 med ”Mördaren ljuger inte ensam”. Därmed hade Dagmar Lange också blivit Maria Lang. Sammanlagt skulle hon skriva 43 vuxendeckare (inklusive en novellsamling). Cirka hälften utspelar sig i Skoga (fiktionens Nora) eller övriga Bergslagen och hälften i Stockholm.

”En stark erotisk kärlek utgör drivkraften till de mord som begås i Maria Langs första deckare”, står det i biografin. Samma drivkraft, hävdar jag, finns i samtliga Lang-deckare.

Intressant med förhållandet mellan verklighet och fiktion: autentiska miljöer, levande människor och livets största känslor; passion, erotik, sexualitet, kärlek. Lundgren/Wikner tar upp allt detta (Noras kontra Skogas gator och hus, vilka av Langes vänner som förekommer i Langs deckare, privatperson och deckarförfattare) men de går inte tillräckligt djupt, läser inte tillräckligt nära.

Doktoranden Lange upptäcker att Pontus Wikner, filosof och författare, var homosexuell och tvingas invänta en ny professor innan hon kan lägga fram sin avhandling. Deckarförfattaren Lang debuterar med ett homosexuellt mordtema. En ren tillfällighet?

Lena Lundgren och Lisbet Wikner (förresten släkt) finner inget belägg för att hon var homosexuell. De hittar inte ens en partner, vare sig manlig eller kvinnlig. Oavsett vilket, om hon levde i en garderob eller saknade all kärlek, så är ju det tragiskt. Kan det ha varit sina egna, egentliga känslor som hon gestaltade?

Jag menar att Maria Lang är en underskattad deckarförfattare med ett budskap. Hon skildrar människors kärlek och passion, sexualitet och förhållanden. Många av oss är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara. Så kan budskapet sammanfattas. Det är när omgivningen inte accepterar utan fördömer som följden kan bli ond, bråd död.

Rätt eller fel? Biografin ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” varken bekräftar eller dementerar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda 2014)