Christie-mord i Konstiga huset

Såg filmen ”Crooked House” efter Agatha Christies deckare med samma namn, ”Konstiga huset”, härom kvällen. (Den visas bland annat på Netflix.) Och den filmen var ju inte så dum.

Långsam visserligen; ingen action, spänningen smög inte ens utan snarast kröp på. Fast  välgjort och välspelat med en rad kända namn i rollerna.

För de främsta rollprestationerna svarar den äldsta – Glenn Close som Lady Edith de Haviland – och den yngsta – Honor Kneafsey som Sophia Leonides – men huvudrollsinnehavarna, så får man väl kalla dem – privatdetektiven Charles Hayward (spelad av Max Irons) och en av de yngre kvinnorna i huset, det är hon som anlitar privatsnoken – Sophia Leonides (Stefanie Martin) – samt även den sporadiskt förekommande äldre kriminalpolisen – inspektör Taverner (Terence Stamp) – imponerade lite extra.

Trallan till ”Crooked House”.

Three Gables, så heter ”huset” jag nämnde, är ett typiskt Agatha Christie-hus: alltså lika typiskt brittiskt för rika och överklass, mitt emellan herrgård och slott. I huset finns och bor, också detta som så många gånger hos Christie, en märklig familj och släkt i flera generationer.

Farfar i huset, den åldrande rike affärsmannen Aristide Leonides, mördas med en (gift)spruta. Det ser vi i början av filmen så det är inte att avslöja för mycket. Hans sondotter, Sophia, anar och tror att det var mord, ingen naturlig död, och anlitar alltså Max, privatdetektiven, för att utreda saken. (Till denna sak hör att Sophia och Max känner varann sen tidigare, de har haft nåt kukkeliku för sig i Kairo.)

Filmaffischen.

Agatha Christies roman kom 1949 (året efter på svenska) och finns faktiskt tillgänglig fortfarande i svensk översättning, både som pappers- och e-bok. Deckarloggs redaktör får erkänna att han inte läst boken, så han minns i alla fall, men jag lovar att nu ska jag. När jag snabbkollar lite i den ser jag att filmversionen tagit sig vissa friheter men inte så många.

Farfar Leonides var en otrevlig jäkel, omgift med ung hustru, och hans barn och barnbarn är excentriska och stingsliga så det räcker, de också. När farfar nu har dött ska det förstås finnas ett arv och ett testamente, även detta har förekommit otaliga gånger hos Christie. Det blir några turer med testamentet, givetvis.

Och det kommer att ske ytterligare ett mord. Blott två? Det var inte många. Nej, nu ska jag inte skämta för jag tycker att ”Crooked House” är en… kanske går det att använda ordet suggestiv… kriminalfilm. Intrigen hänger väl ihop och upplösningen är överraskande. Åtminstone var den det för mig och även för bokförlaget när Agatha Christie lämnade in manus för utgivning. Då ville förlaget att hon skulle ändra slutet men ånej, det gjorde hon inte.

Omslaget till den senaste svenska bokutgåvan.

Det är ett modigt slut, inte minst måste det ha varit annorlunda och modigt när boken gavs ut. Agatha Christie var långt före sin tid. Vad hon menade med upplösningen och avslutningen, med att utse just hen till mördare, det är en annan sak som tål att funderas över.  

Boken bör utspelas något år efter innan den skrevs och gavs ut, alltså andra hälften av 1940-talet. I filmen har tiden blivit lite mer flytande. Men där finns en scen – en väldigt fin scen där regissören Gilles Paquet-Brenner roat sig extra – som anger tiden, en något senare tid, cirka tio år senare. Typ 1956, skulle jag tro.

Sophia och Max besöker en källarlokal. Tommy Steele and the Cavemen står på scenen, sjunger och lirar rock´n´roll. Det måste vara, tänkte jag. Och jovisst, när de kommer ut från stället och står på gatan så syns skylten bakom dem: ”2 i’s Coffee Bar” i Soho. Just där upptäcktes Tommy Steele och blev rocksångare, också i verkligheten.

Bengt Eriksson

Dan Turèll i Vangede

Turellsamlingen skylten ingång 2 liten

– Idén kom upp redan tidigare. Men så för ungefär 6 år sen fick vi höra rykten om att ett bibliotek på Jylland skulle bygga upp en Turèllsamling. På Jylland!? Ska det finnas en Turèllsamling så är det ju i Vangede! Genast satte vi fart med att samla in material och i oktober 2003 invigdes Turèllsamlingen, jämnt 10 år efter Dan Turèlls död.

Detta berättar – utbrister! – den entusiastiske bibliotekarien Jørgen Ram Pedersen, tillförordnad ansvarig för Turèllsamlingen vid Vangede filialbibliotek strax utanför Köpenhamn.

Och vem skulle kunna ha invändningar mot att samlingen finns just här? Det var i Vangede som Dan Turèll växte upp. Sitt genombrott som författare fick han 1975 med boken ”Vangede billeder”, en självupplevd skildring av Gentofte kommuns arbetarstadsdel Vangede.

Jo, det finns nog de som har invändningar…

– Inte alla tyckte om hans beskrivning av Vangede. Och det kan jag förstå. När Dan Turèll kom till Vangede för att prata om boken så fick han fly bakvägen, Vad jag inte kan förstå är att det efter alla dessa år finns Vangedebor som – fortfarande! – är arga på honom.

Turèllsamlingen har ett eget rum på biblioteket. Det behövs. Turèll skrev och verkade i många genrer: egen poesi och tolkningar, essäer, klummer och skönlitterär prosa, inte minst kriminallitteratur. Från debuten på 60-talet publicerade han sig flitigt – tala om underdrift – i alla dessa genrer!

Borden, hyllorna och montrarna är (över)fulla med hans egna böcker, antologier och tidskrifter där han medverkat och de böcker som skrivits om honom, cd-skivor där han läser dikter till musik, långfilmen ”Mord i mørket” (efter hans debutdeckare med samma titel), framträdanden och intervjuer på dvd…

Turellsamling 2 liten

Jørgen Ram Pedersen på Turèllsamlingen i Vangede.
Foto: Bengt Eriksson

– Nej, allt som han skrev har vi inte, säger Turèllbibliotekarien och låter tveksam. Kan man lokalisera allt han skrivit? Kan en Turèllsamling bli helt komplett? Som exempel går bibliotekarien och hämtar ett nyförvärv: en liten ”bankbog” (utgiven 1985 av Den Københavnske Bank) där Dan Turèll bidragit med en ”Bank-blues”.

Det mest svåråtkomliga, det som biblioteket endast lyckats hitta och köpa in ett exemplar av, måste man läsa på plats. Men de flesta böckerna kan danskar antingen komma hit och låna eller göra ett fjärrlån från sitt eget bibliotek. (Det sista gäller även Turèlls svenska fans.)

– Någon höll upp en bok och utbrast: ”Det här är ju en förstaupplaga! Vet ni vad en sådan kostar? Hur vågar ni låna ut den?” Jag brukar svara, säger Jørgen Ram Pedersen, att böckerna ska läsas. Och man får ju lita på folk.

Resrutt:
Öresundståg eller buss till Hovedbanegården i Köpenhamn. Byte till S-tåg mot Hilleröd, avstigning på Vangede station. Cirka tio minuters promenad längs Vangede Vej till Vangede Bygade, där Vangede filialbibliotek med Turèllsamlingen finns på nr 45.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2006

_______________________________________________

 

http://turellsamlingen.dk

Dan Turèllsamlingens innehållsrikt lockande hemsida.