Till minne av Mary Andersson (1929 – 2020)

Studioteatern har valt bakgården till Ungdomens hus på Norra Skolgatan (ingång från Torpgatan) i Malmö som utomhusscen för ”Maria från Borstahusen”.

Liksom huset och gården i pjäsen är Ungdomens hus och dess – välbevarade – gård från sekelskiftet. Vilket tillför en extra, låt säga obehaglig, stämning åt pjäsen. Det är som att förflyttas 100 år bakåt i tiden och själv befinna sej på Bredgatan 6 i Malmö.

Samtliga i den regnkurande publiken – strunt i regnet! vem brydde sej? – blev lika engagerade. Vi var alla lika hörbart nöjda. Och upprörda, hoppas jag.

Pjäsen utspelar sej alltså på Bredgatan 6 i Malmö kring  sekelskiftet 1900. Eller snarare är det verklighetens arbetarmiljö som spelas upp på gården till Ungdomens hus. Hur det är med de andra i det fattiga kvarteret – Cal och Magda Carlsson, Emil och Karna Jönsson, Malin, Nathalia, Skitta Karissa, Kalle Smålänning med flera – vet jag inte. Men pjäsens Maria Ståhl från Borstahusen och Bredgatan var också verklighetens.

Maria tog trots sin fattigdom hand om oönskade barn och räddade dem från ”asylen”. Bättre bemedlade kvinnor lämnade sina utomäktenskapliga barn till Maria. Också mycket annat skildras i pjäsen – fattigdom, arbetslöshet, svält, alkohol – men det är två händelser som, av en speciell anledning, griper mej allra mest.

År 1904 kommer en ogift mor till Maria på Bredgatan. Hon lämnar kvar sin nyfödda dotter, bara för några dagar, när det ordnat upp sej lite ska hon hämta dottern igen. Flickan rotar sej på Bredgatan, växer upp och kommer i skolåldern. Först då, när ”dottern” betraktar Maria som sin mamma, kommer den ”riktiga” mamman tillbaka. En vrålskrikande Hilma, som flickan heter, hämtas ”hem”.

Hilma är Mary Anderssons mor.

Det har gått 27 år sen ”Maria från Borstahusen” hade urpremiär – inte på Malmö Stadsteater, som refuserade (?!) pjäsen, utan på Skånska Teatern i Landskrona. Inför premiären gjorde jag en intervju med Mary Andersson och Hilma  (publicerad i Musikens Makt nr 2/1977). Följande är ett utdrag ur den likaså 27 år gamla artikeln:

Mary och Hilma jpg 2

Pjäsförfattaren Mary Andersson och hennes mamma Hilma, fotograferade 1977 av Birgitta Olsson.

” – Jag började med att pumpa mamma, säger Mary.

– Det har du alltid gjort, kommenterar Hilma. Sen du var så liten.

– Jag frågade: Vad gjorde du då? Hur upplevde du det? Vad hände sen?

Hilma är uppvuxen på Bredgatan som ett av Marias tio fosterbarn. I sju år bodde Hilma där. Sen kom Hilmas biologiska mor och tog henne med ”hem”.

– Bredgatan, säger Hilma, var ett  arbetarkvarter på öster i Malmö. Ena sidan av gatan, vill säga. Där bodde stuvare och byggnadsarbetare, några arbetade på Kockums. På den andra sidan bodde societeten.

– Pjäsen bygger på mammas upplevelser, säger Mary. Men det finns mycket annat i den också. Så mycket politik. Mamma är ju inte inne på den linjen, som jag. Alla dom scenerna har jag hittat på.

– Men det gick till som du skriver, intygar Hilma.

– Hämtningen av mamma finns med, säger Mary.

– Det kom utan varsel, berättar Hilma. Barnavårdsnämnden kom och sa att klä på dej, för nu ska du hem. Hem? Jag tyckte att jag var hemma ju. Men det var inte tal om annat. Och sen så skrek jag i himmelens sky.

– Men jag rymde ju tillbaka. Jag var på Bredgatan mesta tiden, så fort jag kunde komma ifrån. Men jag hämtades ”hem” lika fort.

MM: Din biologiska mamma kom inte från arbetarklassen?

– Nej. De kallas ju inte grosshandlare nu, men det gjorde de då. Hon blev ju gift med en sån. Hon hade hembiträde och barnsköterska.

MM: Hur har du försökt skildra arbetarna på Bredgatan?

–  Deras vardagsbekymmer och glädje, säger Mary. Det fanns ju inte bara fattigdom. Men jag ska säg att om jag tagit med alla dödsfall och allt elände, då hade det blivit så packat att ingen stått ut med att se pjäsen.

MM: Du skildrar till exempel den årliga utflykten till Bokskogen. Där var väl Hilma med?

– Visst var jag med, säger Hilma. Det fanns en station vid Södervärn då. Dit gick vi alla, ungarna före och föräldrarna bakefter, med korgar och filtar. Och så iväg med tåget. Det var som en familj. Om nån hade lite bättre av nåt så gick man dit och fick det. Inte var det så mycket godsaker, men pannkakor hade vi. Och brännvin.

MM: En central scen i pjäsen handlar om Amalthea.

– Malmö kallades ”Röda Malmö” då, berättar Mary. Strejker och lockouter avlöste varann. Människor blev svartlistade och sen fick de inget jobb. Det togs hit 88   strejkbrytare från England. Man vågade inte låta dem bo i stan utan de fick bo på logementsfartyget Amalthea.

– Då var det en snickarlärling som hette Anton Nilsson och en till. De kom överens om att skaffa dynamit i Karlshamn och göra en bomb. De tänkte bara skrämma iväg strejkbrytarna – det var ett sånt hat mot dem från arbetarna som ju själva svalt – men när de slängde  bomben blev en dödad och nitton skadade.”

Nu har alltså ”Maria från Borstahusen” – eller ”Livet på Bredgatan”, som pjäsen först hette – tagits upp av Studioteaterns ”amatörer”. Flera av de medverkande – som Jeannette Molinder (Maria), Cecilia Andersson (Malin Kragh) och Karin Blomdell (Skitta Karissa) – spelar så bra att de lika gärna kunde stå på Malmö Dramatiska Teaters professionella scen.

Fast egentligen bär det emot att lyfta fram några enskilda. Studioteaterns uppsättning är en kollektiv prestation, en samling kring ett budskap. Men har då den här gamla pjäsen verkligen något att säga oss idag, 27 respektive 100 år senare?

Mycket! vill jag påstå. Dels handlar det om ett Sverige som väl den yngsta generationen knappt vet att  det funnits. Så här fattigt, som i Ryssland eller Baltikum, var det i Sverige. Och det som händer i pjäsen – arbetslösa skälls för lathundar, barn rycks ifrån sina föräldrar, lönen sänks för samma arbete, misär som dövas med sprit och hela det arbetargetto som Bredgatan var, inte så olikt Rosengård idag – får mej att tänka på både då och nu.

Som Bertolt Brecht skrev: ”Framåt och aldrig glömma vår solidaritet”. Nej, men Brecht var ju kommunist och kommunismen är ju utrotad. Tack och lov! Då kan vi välja den kristna varianten: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem” (Matt 7:12).

Olika formuleringar – samma budskap. Och samma budskap som i Mary Anderssons pjäs: solidaritet och humanism. Vi måste ta hand om varandra. De som har  mer måste hjälpa dem som har mindre.

I en tid då jag ibland kan tycka att utveckling inte handlar om att gå framåt eller vara solidarisk utan att skynda bakåt in i glömskan så borde det vara obligatoriskt för varje skånsk skolklass från fyran och uppåt att gå och se ”Maria från Borstahusen”. Somliga yngre nyliberala skribenter och debattörer skulle bussas till föreställningen.

Bengt Eriksson
Från Ystads Allehanda 2004 och Musikens Makt 1977

Skånska deckare från kust till kust

sista-farjan-fran-ystadKarin Alfredsson har återkommit med en thriller som inte utspelar sig i Skåne men, vilket framgår av titeln ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), inleds i Ystad på ett så effektfullt sätt att den ändå måste vara med i den här skånska deckarkrönikan.

Genre: skälm- eller snarare gangsterroman. Syskonen Stefan och Therese hinner med färjan just när bommen för incheckningen ska gå ner. De måste fly, efter att ha svindlat så många människor på alla sätt de kunde, från Ystad och nedåt Europa.

Sofie BjarupOckså Sofie Bjarup utgör ett undantag: visserligen född och bosatt i Skåne men debutdeckaren ”Mörkrets barn” (Visto) utspelar sig varken här eller nu utan i London år 1888, då Jack the Ripper härjade. Vilken suverän debut!

Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, inte adelsman – men nästan, på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: det otroligt rika och det ännu mer otroligt fattiga. Han upptäcker dessutom att han är något så olagligt som homosexuell.

Jonas BerghJonas Bergh skriver på och kring krimigränsen, någon gång en deckare och alltid noir = ett slags krimi. Stämningsläge: från grått till svart. Det gäller såväl berättandet som Berghs personliga skriftspråk, en egen stilistik han mejslat ut under tjugo års författande.

”Uppför backen baklänges” (Recito), består av två kortromaner. Den ena, ”Jag höll hans hand när han dog”, handlar om Kid, en tuff tjej i ett Limhamn som också finns, och den andra, ”Balladen till min bror”, om bröderna Plura och Carla (?!) från ”det skogiga Skåne”.

Bergh ser personerna i ögonen när han skriver. Författaren och hans personer – ja, människor – befinner sig på samma mark- och gatunivå.

Assar AnderssonNågot mycket glädjande: fyra utgivningar som överträffar författarnas tidigare deckare. Till exempel Assar Andersson, som skrivit ett antal deckare i Malmö- och sydkustmiljöer. Då ville han så mycket med både intrigerna och språket att alltför många gränser passerades. Det blev svårläsbart.

”När de sista duvorna har tystnat” (Reko, endast e- och ljudbok) är en kortare roman, också nervig men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och ruskigt trovärdig.

Sahlström_Pojken-som-försvann-FRONTCecilia Sahlström fortsätter att berätta om kommissarie Sara Vallén, som polis i Lund men också som privatperson. ”Pojken som försvann” (Bokfabriken) är tredje titeln i serien och utan tvekan den bästa.

Valléns privat- och yrkesliv fogas ihop mer sömlöst, berättandet flyter bättre och kapitelindelningen (blandningen av längre och korta kapitel) är inte lika märklig. Det enda jag nu hakade upp mig på var när vissa tankar förmedlas väl ytligt.

Men strunt i det! Sahlström har skrivit en spännande och bra polis- och därtill samhällsroman om två försvunna pojkar (en liten och en äldre), rasism och nazism.

anna bagstam skuggspelet nyhet 2019Anna Bågstams andra roman, ”Skuggspelet” (Norstedts), om och med Harriet Vesterberg, civilutredare vid Landskronapolisen, är kanske mindre charmig men mer spännande än debuten. Inte lika mycket feelgood men desto mer av polisroman och deckare.

Först försvinner – kidnappas? – Harriets väninna Lisa i Malmö och sen flyter en kropp iland vid fiskeläget Lerbacken. Dessutom planeras ett EU-toppmöte i Landskrona. För att nämna något av intrigen, blott en ovan deckarläsare kan tro annat än att allt hänger ihop.

Arbetsplatsmiljön – poliserna kontra en civilare – är fortfarande lika irriterad och när romanen ska avslutas kommer en plötslig cliffhanger i betydelsen att berättelsen fortsätter i nästa titel.

Olseni HansenDuon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen har ju också börjat skriva en deckarserie om pensionären Ester Karlsson i Lund. Även där blandas feelgood med crime men dessutom mys med allvar – så detta smittade kanske av sig när de skrev sin femte titel, ”Turisten” (Bokfabriken), i serien ”Mord i Falsterbo”?

Personerna – som pensionärerna Egon och Ragnar, Skanörpolisen Mårten och den nya polisen Agatha (namnet börjar med ett osynligt men märkbart R) – är som de var: överdrivna á la en lokalrevy. Även det kriminella känns igen, till att börja med…

Egon har lånat en veteranbil, en Mercedes från 1957. Han öppnar bakluckan, där ligger ett lik. Nästa gång bagageutrymmet öppnas: helt tomt. Liket har försvunnit. Annars går berättandet ovanligt lugnt till, realism är ju fel ord men inte längre burlesk heller. Typ en något irriterad hyllning till Skanör-Falsterbo.

FrennstedtTina Frennstedts debutroman om Tess Hjalmarsson vid cold case-polisen i Malmö, ”Försvunnen” (Forum), har jag förut recenserat på YA:s kultursidor. Så jag ska endast upprepa att den är läsvärd – gör det! Frennstedt imponerar med sin skildring av Österlen, människorna och vardagslivet. Hon förmedlar den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturismen.

3 X kortdeckare

1. Mord i Kristianstad. Christer Nylander, riksdagspolitiker (L) från Kristianstad, är också – eller var – en lovande deckarförfattare. Hans produktion omfattar bland annat novellsamlingen ”Olösta mord i Kristianstad” (2004) och debutromanen ”Den fjärde spelpjäsen” (2005). Bägge har Kristianstad med omnejd som miljö och är klart läsvärda. Gack till biblioteket!

2. Danskt på svenska. Efter det skånska passar det väl med några deckarförfattare från Danmark? Till exempel Katrine Engberg och hennes två omaka polisinspektörer, som introduceras i Sverige med ”Krokodilväktaren” (Forum) – första titel i ”Köpenhamnsserien”. Även Jesper Steins ”Papa” (Polaris) har släppts för svensk sommarläsning. Nog hans bästa hittills. Ja, till och med tuffaste. Samt en fortsatt porträttering av Mannen, gårdagens och dagens.

3. Danskt på danska. Efter översatta danska deckare – varför inte läsa på danska? För vem kan invänta översättningen av ”Offer 2117” (Politiken), nya titeln i Jussi Adler-Olsens serie om ”Afdeling Q” vid Köpenhamnspolisen? Särskilt som man äntligen får reda på lite mer om Assad, avdelningens märklige flykting. En intressant huvudperson också i Elsebeth Egholms ”Frit fald” (Politiken): kvinnlig läkare som nattetid maskerar sig och blir hemlig fasadklättare.

Bengt Eriksson
Publicerat i bl a Ystads Allehanda

Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Larsson konstapelnCurt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson dolda spårIda Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna BågstamAnna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson SmugglarenJohansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

Sahlström I egna händer”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Boo Allt har sitt prisGrunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Olseni Hansen strandhotelletMest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018

 

Rask, fyndigt och roligt – men inte tillkämpat

Anna Bågstam
Ögonvittnet
(Norstedts)

Å så skönt med en hjältinna som smygröker och hellre äter godis än sallader och aldrig hittar det rätta dräpande svaret. Dessutom: Jag älskar polisromaner/deckare som utspelar sig i min närhet.

Full pott på två fronter för Anna Bågstam som i ”Ögonvittnet”, första titeln i en ny deckarserie, presenterar Harriet Vesterberg, socionom och civilanställd utredare hos Landskronapolisen.

Anna BågstamIngen polis gillar att en civilare har bättre betalt för samma jobb. Harriet får det tufft från dag ett – misstänksamhet, avoghet och chefen Margareta Bladhs direkta ogillande.

Det gäller att gilla läget eller att ge upp. Harry, som hon kallas, tänker inte ge upp. I alla fall inte än.

Harry bor hos sin pappa professor Eugen i byn Lerviken vid Öresund. Det är praktiskt för hon vill hålla ett öga vad hon uppfattar som hans ökande förvirring och det är nära till jobbet.

När en av Lervikenborna, Laura Andersson, hittas mördad och hennes make är försvunnen, sätts hjulen i rullning.

I byn finns starka band mellan människor, hat och grämelser och flera personer är tänkbara i rollen som mördare. Spåren leder så småningom mot en av byns mer kända losers, en småhandlare och langare och saken tycks vara klar.

Det är en raskt berättad historia som dessutom är fyndig och rolig utan att vara tillkämpad.

Ett citat: ”Margareta är lång och smal och det grå håret är klippt i en skarp page. Absolut inte typen som köper ett tvåpack mazariner – en direkt och en för smakens skull. Det är som om Harriet kan höra den tomma prassliga mazarinförpackningen som hon vet ligger gömd längst ner i handväskan efter gårdagens tågresa”.

En sjukdom många handväskor lider av.

Jag tror på Harriet, och jag tror på en framtid för henne hos Landskronapolisen.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg