Reykjavík med hela dess kropp, hjärta och själ

Arnaldur Indriðason

Flickan vid bron

Övers: Ingela Jansson

(Norstedts)

Jag har redan vant mig vid det lugna tempot. Märker det genast jag börja läsa Arnaldur Indriðasons nya polisroman – eller säg amatörpolisroman – alltså den andra titeln i serien om den före detta, numera pensionerade polisen Konrað i Reykjavík.

Det sävliga tempot från ”Mörkret vet”, seriens första titel, hänger kvar både i boken och mig så att det känns helt naturligt och självklart att ”Flickan vid bron” fortsätter i samma långsamma tempo.

Att låta berättelsen utspela sig så långsamt måste vara ett medvetet val och det kan inte vara lätt att skriva så heller. För trots att händelserna sker så långsamt är det faktiskt mycket som händer och hänt: narkotika, våld och mord, människors trassliga liv, förr och nu. Ska jag tillägga: pedofili?

Vad vill Arnaldur? Vad är hans syfte? Att lyfta fram staden Reykjavík med stadens hela kropp, dess hjärta och sin själ? Kan vara det. Visa att Islands huvudstad är en lugn småstad men att denna småstad ändå rymmer allt som finns i alla huvud- och storstäder.

Och dessutom förbinda det gamla Reykjavík med det nya Reykjavík, 60-talets med dagens. Dubbelkopiera städerna, spegla dem i varann, så att läsarna ska se att det är samma stad fast det inte är det.    

De isländska läsarna, vill säga. Fortfarande tror jag att den här serien skriver Arnaldur Indriðason främst för inhemskt bruk – som en stadsskildring av Reykjavík, av stadens och dess invånares kynne, eller som ett isländskt fotoalbum. Vi andra, som jag (och du?), får läsa om vi vill.

Och jag vill – ännu mer efter att ha besökt Reykjavík. Det hjälper. Men ska det vara nödvändigt? Jag vet inte fast jag tror inte det. Dock rekommenderar jag att svenska läsare har plattan/mobilen nära till hands och snabbt kan kolla på en karta var olika händelser utspelar sig. Det hjälper också.

Som många – eller de flesta – isländska författare som skildrar Reykjavík skriver Arnaldur alltid ut namnen på platser och gator i och strax utanför Reykjavík där händelserna sker. Det verkar vara en isländsk tradition. Reykjavík betraktas som ett landskap, skildras som stadsgeografi.     

En liten stad, både till antalet invånare och stadens yta. Så det är lätt att få överblick, vad som skett där och vad som sker här.  

”Flickan vid bron” har två utgångspunkter och trådändar som Konrað, den pensionerade polisen, kommer att knyta ihop. I början av 60-talet hittades en liten flicka död i Tjörnin, en sjö mitt i Reykjavík. Det är ena trådänden. I bokens nu, cirka 30 år senare, hittas en ung kvinna död i en källarvåning i Breiðholt. Det är andra änden.

Det är Konrað som hittar den unga kvinnan med en spruta i armen. Hon var försvunnen och hennes morföräldrar bad Konrað att försöka hitta henne. Dessa bägge händelser kommer han alltså, som ett slags extra polis utanför poliskåren, att knyta ihop.

Konrað är ingen särskilt trevlig människa. Det finns en förklaring till det. Ingen person i romanen är särskilt trevlig. Det finns förklaringar till det också. Konraðs förklaring kan hittas i hans uppväxt och framför hos pappan, förhållandet mellan som och far. Liknande förklaringar går att hitta också övriga personer men egentligen tror jag att svaret är Island.

Detta är vad Arnaldur ytterst och djupast utforskar: staden och landet, Reykjavík och Island, hur det är att vara islänning. Vad det isländska betyder för den isländska människan – ja, gör med människan. Reykjavík är en stad i det isländska landskapet, uppbyggd ur naturen och fortfarande en del av den. Sällan om någonsin har jag varit i en stad, till och med en huvudstad, som är så nära – ja, befinner sig i – naturen som Reykjavík.

Islänningarna byggde en stad men tog med sig Island till den staden. Ett exempel på det är tron på övernaturliga, som vissa fortfarande har – andra inte. Konrað tror inte på något övernaturligt – men vem vet, vem kan vara alldeles säker? En äldre kvinna, Eygló, tror på det övernaturliga. Att hon gör det kommer att bidra till lösningen på romanens och Reykjavíks kriminalgåtor.

Som Konrað löser, långsamt och sävligt men målmedvetet. Han är polis, fortfarande. Samtidigt som han ännu inte har löst den stora gåtan: Vem mördade hans far utanför slakteriet på Skúlagata med en kniv 1963? Men det kommer säkert fler titlar i serien om Konrað.

Bengt Eriksson

Prisad spänning i Ådalen

Deckarlogg gratulerar verkligen Tove Alsterdal som tilldelats det nordiska/skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln för 2021. Närmare bestämt prisas hon för ”Rotvälta”, första titeln i sin deckar/polisserie om och från Ådalen. Juryns motivering lyder:

I ”Rotvälta” har Alsterdal skrivit en klassisk återvändardeckare. Med fin känsla för den ångermanländska glesbygdsmiljön, småsamhällena och människorna där, skildrar hon hur bilden av en människa kan cementeras genom en enda handling. Tragiskt, engagerande och infernaliskt välgjort.

”Glasnyckeln” delas ut gemensamt av de fem nordiska deckarorganisaitonerna Det Danske Kriminalakademi, Finska Deckarsällskapet, Isländska Kriminalsällskapet, Rivertonklubben i Norge och Svenska Deckarakademin.

Så välförtjänt! ”Rotvälta” är en lika bra deckare och som en bra glesbygdsroman. Observera beskrivningen ”återvändardeckare”. Alsterdal är alltså en av dem – de många svenska deckarförfattare – som skrivit en ”återvändardeckare”. Men som jag väl kommenterade häromdagen: Är det bra så är det bra. Oavsett.

Tove Alsterdal är också en av Sveriges mest jämna författare av deckare och annan krimi. Få håller en så genomgående hög nivå som Alsterdal för att för att ibland höja sig ännu mer, över sin egen höga nivå. Som med ”Rotvälta”.

På Deckarlogg var det Samuel Karlsson som recenserade ”Rotvälta” av Tove Alsterdal när den kom. Så här skrev han:

***

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Jag är uppvuxen i en håla på landet. En by i en vacker dalgång vid en sjö i Småland. Men under den välstädade ytan fanns rottrådarna med relationer och gamla oförrätter som ett trassligt nystan.

När jag läser Tove Alsterdals senaste bok ”Rotvälta” är det lite som att komma hem. Även om den utspelar norrut i Ådalen så är det samma färgskala på paletten som målar landskapet, människorna och relationerna.

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år.

När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv.

Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen.

Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen.

Jag har svårt att släcka läslampan och släppa historien. Vill bara fortsätta lite till och så lite till. Det är riktigt bra. Det finns några otäcka scener men allt känns trovärdigt och relevant.

Under berättelsens gång får jag även ta del av bygdens historia i lagom utportionerade doser. Det ger en extra dimension som jag uppskattar.

Foto Tove Alsterdal

Eira, bokens huvudkaraktär, är ingen överdriven actionhjälte. Hon har ett personligt engagemang och ger sig inte innan hon nystat upp alla gamla hemligheter. Ganska snart visar det sig att det finns kopplingar mellan tonårsflickans död och mordet på Olofs pappa.

Utredningen snirklar fram och när jag tror att jag vet hur det hänger ihop tar det en ny vändning.

Tove Alsterdal. Foto: Birgitta Olsson

”Rotvälta” bjuder på en krypande spänning kryddat med träffsäkra skildringar av miljöer och karaktärer. Det enda jag möjligen kan klaga på är att den nu är utläst och att jag får vänta ett helt år tills jag får ta del av nästa del i serien.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Krypande spänning i Ådalen

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Jag är uppvuxen i en håla på landet. En by i en vacker dalgång vid en sjö i Småland. Men under den välstädade ytan fanns rottrådarna med relationer och gamla oförrätter som ett trassligt nystan.

När jag läser Tove Alsterdals senaste bok ”Rotvälta” är det lite som att komma hem. Även om den utspelar norrut i Ådalen så är det samma färgskala på paletten som målar landskapet, människorna och relationerna.

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år.

När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv.

Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen.

Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen.

Jag har svårt att släcka läslampan och släppa historien. Vill bara fortsätta lite till och så lite till. Det är riktigt bra. Det finns några otäcka scener men allt känns trovärdigt och relevant.

Under berättelsens gång får jag även ta del av bygdens historia i lagom utportionerade doser. Det ger en extra dimension som jag uppskattar.

Foto Tove Alsterdal

Eira, bokens huvudkaraktär, är ingen överdriven actionhjälte. Hon har ett personligt engagemang och ger sig inte innan hon nystat upp alla gamla hemligheter. Ganska snart visar det sig att det finns kopplingar mellan tonårsflickans död och mordet på Olofs pappa.

Utredningen snirklar fram och när jag tror att jag vet hur det hänger ihop tar det en ny vändning.

Tove Alsterdal. Foto: Birgitta Olsson

”Rotvälta” bjuder på en krypande spänning kryddat med träffsäkra skildringar av miljöer och karaktärer. Det enda jag möjligen kan klaga på är att den nu är utläst och att jag får vänta ett helt år tills jag får ta del av nästa del i serien.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars tredje del, ”Höstmorden”, nu finns i handeln. Som framgår av den här recensioner lyssnar han gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.