Sommardeckarläsning 7) När Hellberg började som deckarförfattare

En återläsning av ”Födde: en dotter” (Lind & Co) – som var Björn Hellbergs andra försök i deckargenren, originalutgivning 1988 och återutgiven nu i försomras – fick bli min sista sommardeckarläsning för 2018.

Hellbergs senare deckare kännetecknas ju av kriminalgenrens största patos: hans medkänsla för människorna kommer ibland t o m före själva berättelsen.

HellbergOckså här finns och känns detta patos men mer mellan raderna och under ytan. Istället koncentrerar han sig på att verkligen skriva en deckare, som om han ännu inte riktigt har koll på genren och måste vara noga.

Resultatet blev just en noggrann kriminalberättelse, dessutom trovärdig rätt igenom. Riktigt, riktigt bra, kom jag på mig med att tycka.

Motiv: hat och hot (och givetvis mord). Plats: Staden, samma anonyma stad som skulle återkomma många gånger och mest liknar Laholm. Polis: kommissarie Sten Wall som skulle återkomma lika många gånger han och bli ännu en polisromanpolis som hade sin ålder redan från början.

Det finns, till exempel bland sportjournalister och deckarollegor. en tendens att häckla Björn Hellberg med snytingen att han aldrig skriver något bra. Hur denna ilska uppstått vet jag inte men de har kort satgt fel. Hellberg är en bra svensk deckarförfattare, när han skriver som bäst.

Häcklarna uppmanas att göra och skriva något bättre själv.

Deckarlogg 2Bengt Erikssom

Jo, Hellbergs patos finns kvar

Björn Hellberg
Likspett
(Lind & Co)

Nja.

Detta ord summerar mina åsikter om Björn Hellbergs tjugofjärde polisroman med Sten Wall i huvudrollen som kommissarie i den snarare mindre än mer fiktiva staden Staden. (Numera väl enbart Laholm, där Hellberg bor.)

”Likspett” – vet du vad det är? det visste inte jag – är ingen dålig deckare och roman. Jo, jag tror man ska benämna den som bäggedera, eftersom personskildringarna är så viktiga för Hellbergs deckarroman(er).

Den här gången handlar det om cyklister och clowner, bland annat.

LikspettBjörn Hellberg fortsätter att spinna kriminalhistorier kring aktuella ämnen. Som omgivningens syn på cyklister och cyklister syn på sin omgivning eller clowner som skrämmer människorna och människors rädsla för clowner.

Ska jag förresten förklara vad ett ”likspett” är – eller vill du att Hellberg förklarar det för dig?

För att vara mer noga så är det medlemmarna i Stadens cykelklubb, Hök heter den, som drabbas av brott. Kan någon cykelhatare ha hetsat upp sig? Dessutom finns samband mellan cykelbrotten och clownerna…

Och en clown mördar, dessutom.

Det är grunden och det är ju viktigt – att Hellberg alltid skriver aktuellt. Fast det viktigaste som jag inte klarar av att förmedla i en recension är hans personskildringar. Att personerna blir människor som lever och att Staden känns som en riktig småstad där storstadskriminalitet sipprar in.

Men – det var det jag menade när jag inledde med ”Nja” – det brukar också finnas något annat, något extra STORT i Hellbergs deckare. Eller brukade…

Ett PATOS, så stort alltså, som lyst som en flammande eld genom romansidorna.

Det är borta nu och det var borta redan när jag recenserade ”Dödsdrycken (också Lind & Co), hans förra, alltså tjugotredje Sten Wall-deckare. Då fick rubriken bli: ”Men vart tog Hellbergs patos vägen?”

Fast när jag läste hans nya så började jag undra om det inte beror mer på mig än han. Är hans patos faktiskt borta? Nej, jag tror inte det. För jag tror Björn Hellberg istället börjat skriva på ett annat sätt. Från och med sin förra deckare blandar han in och delar upp sitt stora patos i själva berättelsen.

Engagemanget finns där hela tiden – i skildringen av varje person = människa. Vilket kanske fungerar och är ännu bättre?

Så en ny summering: ”Likspett” är en bra historia om olika människor i en mindre stad, som alltid hos Björn Hellberg berättad och förmedlad på noggrann, lite gammeldags prosa.

Och, om jag nu ska tala om det, ett likspett är ett redskap som användes förr i tiden för att hitta gravar i marken och inte riskera att begrava personer i så att säga samma grav.

”Likspett”, märklig titel. Hellberg låter det blir ett mordvapen.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

Men vart tog Hellbergs patos vägen?

Jag vet inte varför och det är egentligen inget att bry sig om heller.

Men varje gång jag recenserar någon ny deckare av Björn Hellberg på ett positivt sätt – vilket jag oftast gjort – så brukar både jag och han bli påhoppade. Det verkar finnas nånslags antifanclub som menar att Hellberg kan inte, får inte, bör inte skriva en bra kriminalroman.

Pytt, kort sagt. Björn Hellberg har dessutom en stor och trogen skara återkommande läsare. Så, som sagt, bry sig…

Årets Björn Hellberg-deckare, ”Dödsdrycken” (Lind & Co), är på ett sätt en av hans bästa. Och på ett annat sätt inte alls lika bra som hans deckare brukar vara.

Miljön är den namnlösa Staden, den stad som med allt fler titlar blivit allt mer lik Hellbergs hemstad Laholm. Därmed heter den kriminalgåtelösande huvudpersonen som vanligt också Sten Wall, kommissarien som var åldrig redan när han introducerades 1981 men blivit max sju år äldre sen dess (enligt uppgift).

hellberg-ddryckenEn rundlagd, sympatisk och tänkande man och polis av gammal sort, som polisärt kan vara släkt med både Maigret och original-Beck. Om jag inkluderar noveller och räknar rätt så återkommer kommissarie Wall i år för tjugofemte gången.

”Dödsdrycken” har en ovanligt bra intrig. Annars det som jag ibland har muttrat över – att intrigen inte riktigt hänger ihop – i mina recensioner av Hellbergs deckare.

Men här passar de olika händelserna (en makaber svensexa, självmord på en bröllopsfest, tävling i att supa mest…) så exakt ihop som bitar i ett pussel. Trots att åren gått och Sten Wall är den enda som anar att händelserna kan ha ett samband.

Som alltid är Hellberg också suverän på att skildra människor i deras vardagsliv.

Men – det är vad jag undrar, det var vad jag undrade under hela läsningen – varför har han skrivit den här deckaren?

Björn Hellbergs bästa gren och egenskap brukar ju stavas Patos. Alltså med stort P. Jag vågar hävda att han är en av Sveriges mesta samhällsskildrande deckarförfattare. Och att få skriver med ett större engagemang: ilska inför orättvisor och känslor för människor.

”Dödsdrycken” är… ja, en rätt bra deckare. Inte mer än så.

Nöjde han sig med det? Ja, det borde ju räcka. Men nej, inte när det gäller en Hellberg-deckare.

Att han tagit upp det ena samhällsproblemet efter det andra och skrivit polis-, kriminal- och samhällsromaner med dessa som utgångspunkt och varje gång sitt stora patos som filter – det är det som gör att en deckare av Björn Hellberg blir en Hellberg-deckare. Nu inväntar jag och ser Deckarlogg 2fram emot nästa års Hellberg-deckare…

Bengt Eriksson