2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 1)

Efter jul- och nyårsinfluensan har Deckarlogg tagit itu med att utse 2019 års bästa krimi (vilket innefattar såväl deckare, thrillers och diverse närbesläktat). Det är inte lätt.

Att hinna läsa allt har ju inte varit möjligt. Frågan är om det ens går att överblicka dagens krimiutgivning i Sverige; stora och små förlag, hybrid och egenutgivet, svenskt som översatt. Hela tiden upptäcker man ju nya romaner som man inte sett förut!

Så Deckarlogg hävdar inte att den lista över årets ”bästa” krimi som strax ska följa är definitiv, att den verkligen innehåller årets bästa krimi. Deckarlogg har fortfarande en överbliven hög med titlar som lästs men inte hunnit/orkat recenseras eller till och med inte ens blivit lästa.

Ännu. Fy, usch och ursäkta. De följande årsbästalistorna är alltså sammanställda enligt vad som hunnits med att läsas och recenseras (ibland kan någon bok som inte recenserats på Deckarlogg också slinka in och med).

Först ut: de utländska, översatta romanerna. De kommer i omgångar, fem i taget, verkar just nu bli femton stycken sammanlagt, och dessutom i ingen som helst ordning så ni inte ska kunna klura ut i förväg vilka titlar som blev Deckarloggs favoriter under 2019.

Nu kör vi!

***

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 1)

Connelly Märk och heligMichael Connelly: Mörk och helig natt (Norstedts)
Kunde inte vänta utan läste först den här polisromanen på engelska. Mycket bra. Läste sen om den på svenska. Jodå, den höll fortfarande. Lika bra på svenska. Michael Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den här undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Indridason mäörksa skuggorArnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavík (Norstedts)
Islands nestor inom krimi fortsätter att dokumentera och inventera huvudstaden Reykjavíks historia och liv: i tredje delen av Indriðasons historiska deckarserie blir det extra tydligt när en mordgåta under den amerikanska ockupationen på 1940-talet förenas med en mordgåta i nutid; den förra med de återkommande mordutredarna Florent och Thorson, den senare med egentligen pensionerade kriminalkommissarie Konrad som utredare.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: Ön (Modernista)
Andra titeln i den just nu bästa isländska deckarförfattaren Ragnar Jónassons polis- och kvinnoromanserie om polisen Hulda i Reykjavík (med omnejd): första romanen var en Agatha Christie-variant som blev allt mer isländsk och i uppföljaren ”Ön” går Jónasson bakåt i tiden, skildrar ett (mord)fall – eller två? – där Hulda är en något yngre polis och skriver också här mycket isländskt fast på ett annat sätt. nämligen natur- och kanske till och med spöknära.

120-rue-de-la-gareLéo Malet: 120 rue de la Gare (Ersatz)
Eftersom deckarhistorien skrivs genom de böcker som översätts till det språk som talas och läses i varje land – alla andra, oöversatta deckare/författare förblir ju okända – så ingår fransmannen Léo Malets banbrytande noir-roman (originalutgivning 1943) om privatdetektiven Nestor Burma i Paris först nu i den internationella deckarhistoria som är känd i Sverige, eftersom romanen efter alla dessa år äntligen år 2019 översatts till svenska – så läs, nu äntligen!

det-vackra-mysterietLouise Penny: Det vackra mysteriet (Modernista)
Den mjukkokta, myskriminella feelgood-deckarens Mästarinna – med det största M – Louise Pennys senaste polisroman med kriminalkommissarie Armand Gamache och hans medhjälpare Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen är lika underfundig och stämningsfull som vanligt men ändå ovanlig: den utspelar sig nämligen inte i den lilla sedvanliga byn Three Pines utan i Kanadas vildaste natur, närmare bestämt hos de lika speciellt som suveränt sjungande munkarna i klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups.

Deckarloggs red.

Sommardeckare under päronträdet (3): Isländsk polis-, samhälls- och kvinnoroman

Läst den här tidigare och skrev något om den då också, nu tog jag med boken ut i trädgården, bläddrade och läste här och var under päronträdet.

För att övertyga mig om att det faktiskt stämde, att någon kan skriva en deckare, i detta fall en polisroman, som är så kort (299 sidor, fast det säger inte så mycket, för bokens format är mindre än vanligt och boken har satts med lite text på varje sida) och samtidigt innehåller så mycket.

Konstaterar: Jo, det är möjligt. Islänningen Ragnar Jónasson klarar av det.

Ragnar Jonasson under p trädetBåde på och framförallt mellan raderna.

”Ön” (Modernista, övers: Arvid Nordh) är en av de bästa polis-, samhälls- och kvinnoromaner jag läst, kanske den bästa isländska deckaren. Nej, kanske inte men kanske.

Fast hans förra, första polisroman, ”Mörkret”, om polisen Hulda Hermannsdóttir var ännu bättre. Där lyckades Jónasson att långsamt långsamt förvandla den agathachristieska brittiska deckaren till något helt isländsk och dessutom med ett slut som ingen kunde ha förväntat sig.

Riktigt så bra är nog inte ”Ön” men bra så det räcker är den.

Här går berättelsen bakåt i Huldas icke-karriär som kriminalpolis i Reykjavik med omnejd. Det blir så att hon återutreder ett gammalt mordfall, där en ung kvinna hittades död i en avlägsen trakt av Island.

Det blir en utredning som avslöjar polisiära oegentligheter, blottlägger hur karriärlystnaden hos en enskild polis ödelagt en hel familj, vilka ödesdigra följder som det viktiga polisarbetet kan få. Om det slarvas med eller kort sagt struntas i.

Så hårt skrivet också, gentemot den isländska poliskåren, att jag undrar om skildringen kan vara ”autentisk” = ha verklig grund.

Dessutom, liksom den första titeln i serien, en mycket bra skildring av en kvinnlig polis bland manliga poliser; att vara kvinna i ett mansbestämt yrke, en mansvärld.

Bengt Eriksson

Dubbel amerikansk polisroman

Michael Connelly
Mörk och helig natt
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Den förre kriminalreportern Michael Connelly debuterade som deckarförfattare för snart trettio år sen.

Under åren och genom alla deckare han skrivit, främst polisromaner, har Connelly som en skicklig hantverkare mejlsat ut och format vad som är nära nog fulländade polisromaner. Han har blivit den amerikanska polisromanens Mästare.

Huvudpersonen heter oftast Harry Bosch, polis i Los Angeles och Vietnamveteran. Men Connelly har även skrivit deckare med andra personer, till exempel sitt alter ego, journalisten Jack McEvoy, och polisen Boschs halvbror, limousinbaksätesadvokaten Mickey Haller.

Connelly Märk och heligEtt slags parallellromaner som ibland skrivits ihop så att de förenats med Bosch.

Det gillar jag, när personer stiger in i varandras deckare som därmed breddas till porträtt av en kriminell miljö, i detta fall den hårdkokta trädgårdsstaden Los Angeles. Fiktionen blir så trovärdig att den är nästan verklig.

Renée Ballard heter huvudpersonen i Michael Connellys senaste serie, inledd med ”Nattskiftet” (2017). Ballard är polis vid samma station i Hollywood där Bosch tidigare var stationerad.

”Mörk och helig natt” – den polisroman av Connelly som nu finns på svenska – beskrivs direkt på omslaget som ”En Ballard och Bosch-deckare”.

Ja, det var förstås givet att dessa serier och poliser skulle förenas. De både liknar och liknar inte varann.

Ballard är en yngre kvinna med samma energiska rättspatos och förhållande till reglementet. Bosch är pensionerad nu och lite av privatdetektiv men även reservpolis i San Fernando Valley.

Bägge bär på mörka minnen från yngre år, barndom och uppväxt.

Samtidigt som jag blev förvånad.

Connellys specialitet har varit att inte laborera med parallellhandlingar utan skapa spänning med en enda rak berättelse. Nu ville han visst visa att han klarar av parallellberättande, för här skildras Ballard och Bosch både var för sig och ihop.

De arbetar även med annat men huvudspåret är ett olöst fall som Bosch inte kunnat glömma. En femtonårig flicka hittades död i en sopcontainer.

Ballard får en sen natt syn på en äldre man som rotar bland arkivlådorna på stationen. Hon slänger ut honom. Men snart arbetar de tillsammmans för att lösa fallet; hon bredvid sitt ordinarie polisarbete och han privat.

”Mörk och helig natt” blir en dubbel polisroman i procedurskolan.

Ballard är lika systematisk och noga som Bosch. Varje kort i utredningsarkivet betas av, ett efter ett. Det tar tid, går långsamt.

Här visar Connelly än en gång sitt mästerskap. Han får detta tradiga, idoga polisarbete att bli så in i… spännande!

”Mörk och helig natt” är dessutom en dubbelroman på ett annat sätt: en kvinnoroman (om Ballard som kvinnlig polis) och en mansroman (Bosch som ensamstående far).

På sista sidan avger Ballard och Bosch ett löfte till varann och den tacksamme läsaren. De ska lösa fler polisärenden tillsammans. Det kommer således fler ”Ballard och Bosch-deckare”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

 

Den (näst) bästa deckardebutanten

Elias Palm
Corpus delicti
(Ordfront)

Inte alls omöjligt att Ella Andersson, 39 år, kan bli en svensk Kay Scarpetta, rättsläkare och huvudperson i Patricia Cornwells amerikanska deckarserie.

”Lukten var helt enkelt något man vande sig vid”, läser jag. Och så är det nog, man måste vänja sig om man i likhet med deckardebutanten Elias Palm och hans kvinnliga alter ego (?) Ella Andersson är rättsläkare i Lund respektive en namnlös romanstad. Men jag kan, trots att det gått 15 år, när som helst minnas och känna den svaga men så obehagliga lukten från ett reportagebesök på rättsmedicinen i Lund.

Elias Palm Corpus-delicti-184x300Ett lik på obduktionsbordet har kopplingar till Ella Anderssons barndom, då hon förlorade sin far i en eldsvåda. På en nätauktion får hon syn på en klocka som på pricken ser ut som den i det nedbrunna barndomshemmet. Ella blir detektiv, vid sidan om arbetet, och inleder en privat undersökning av sin egen historia.

Fast Elias Palms debutdeckare ”Corpus delicti” innehåller betydligt mer än en kriminalintrig.

Han har gjort ett arbetsplatsreportage från en rättmedicinsk avdelning. Palm skildrar obducentens arbete med de döda, nakna kropparna lika professionellt som ömsint. Hans kvinnliga obducent månar om människans värde in i denna sista, avgörande stund.

Skildringen av Ella Andersson blir också ett nära och fint porträtt av en medelålders kvinna, i yrkes-och privatliv. Efter fjorton år ska hon lämna sambon Markus och skaffa en egen lägenhet. Inga barn, är det för sent nu? Hon har inte heller något bra förhållande till sin mor och ännu sämre till mormor.

Både författaren och recensenten är ju män så ta mitt omdöme som ni vill – men härmed utnämns ”Corpus delicti” till en kvinnoroman, författad av en man.

Själva deckargåtan består av två ihopspunna trådar. Den ena tråden är en (över)klasskildring och den andra skildrar fördomar mot homosexuella, i tidigare generationer och än idag.

Mycket som ska placeras rätt. Beskrivningen av rättsläkarens arbete kan ibland vara på gränsen till att bli för noggrann och någon gång hakar kriminaltråden upp sig. Men för att vara en deckardebut så hanteras alla ingredienser förvånansvärt skickligt och bra.

Elias Palm är inte årets bästa svenska deckardebutant (den utnämningen förtjänar Christoffer Carlsson för sin kombinerade noirthriller och gangsterroman ”Fallet Vincent Franke”) men Palm placerar sig som god tvåa.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2010

Margaret Yorke – deckardrottning i engelsk idyll

Margaret Yorke är en modern Agatha Christie.

Gråhårig och med rosa kofta ser Margaret Yorke, 75 år, inte bara ut som miss Marple. Hon har dessutom skrivit en lång rad kriminalromaner som alla utspelar sig i den lilla engelska by där Agatha Christie lät miss Marple lösa deckargåtor.

– Ja, det stämmer, säger hon. Byarna och småsamhällena i mina romaner har olika namn, men alla kunde ha hetat och varit St. Mary Mead.

– Sen trettiofem år bor jag själv i en typisk engelsk by, Long Crendon i Buckinghamshire, som också den kunde ha varit Agatha Christies lilla by.

– Men samhället har moderniserats. Byn har förändrats. De gamla byborna är borta. Unga medelklasspar, som pendlar till arbetet i London eller Oxford, har flyttat in i husen.

– Jag skildrar Christies engelska lilla by idag – dagens människor, problem och brott.

Peggie Nicholson, som hon heter privat, skilde sig 1955. Hon stod ensam med två barn, en pojke och en flicka, som hon måste försörja. Det var då hon blev deckarförfattare.

Först skrev Margaret Yorke några pusseldeckare med Patrick Grant, rektor i Oxford, som problemlösare.

Hennes första deckare om den lilla engelska byn och dess människor, ”Den du minst anar”, kom i mitten av 70-talet. Sen dess har Margaret Yorke varje år publicerat en psykologisk kriminalroman. Så brukar hennes deckare karaktäriseras – men borde de inte istället kallas livsromaner?

Yorke                                                                                                                                                                     Foto på Margaret Yorke hemma i sin lilla engelska by, kan det se ut som. Men Birgitta Olsson fotograferade henne faktiskt i samband med Bokmässan i Göteborg 1999.

– Jo, gärna! utbrister Margaret. Jag hoppas att mina kriminalromaner handlar mer om livet än om döden. Det är människorna och deras liv som intresserar mig.

– Jag skildrar verkligheten men skruvar den en liten aning. I mina romaner finns sällan några förhärdade brottslingar. Jag skriver om vanliga människor som hamnar i situationer där de antingen utsätts för eller känner sig tvingade att begå brott.

– Många yngre författare, både i USA och England, skriver hemska, mycket blodiga deckare om seriemördare. Jag skriver antiseriemördardeckare! Det finns fler seriemördare i litteraturen än i verkligheten.

Just därför blir Margaret Yorkes landsortsdeckare ännu mer hemska än alla deckare om seriemördare. Hennes romaner kan man inte skjuta ifrån sig, låtsas att de bara är fiktion, påhitt och dikt. Också i min lilla svenska hemby, Vollsjö i Skåne, träffar jag människor som jag känner igen från Margaret Yorkes kriminalromaner.

– Berättelserna är allmängiltiga, menar du? Så kan det nog vara. Tar man bort det typiskt engelska så skulle mina romaner kunna utspela sig i ett litet svenskt samhälle.

Flera gånger har Margaret Yorke skildrat dåliga äktenskap och kvinnomisshandel. I en av sina mest otäcka romaner, ”Farligt att känna” från 1994, öppnar hon dörren till makarna Browns hus och blottar en ohygglig interiör. Också i de två senaste romanerna, ”Våldshandling” från i fjol och årets ”Falska förespeglingar”, står kvinnorna i centrum. För den sistnämnda fick Margaret Yorke en ”Silver Dagger” – ett prestigefyllt engelskt deckarpris.

Men mot benämningen kvinnoromaner protesterar hon.

– Jag har alltid betraktat mig som en fri kvinna. Jag är inte underordnad någon. Men jag är inte feminist. Jag skriver inte aggressiva romaner.

– Mina kvinnliga romanfigurer måste varken vara starka, oskyldiga eller goda, säger hon och suckar över Emily, den unga kvinnan i ”Falska förespeglingar”. Stackars Emily…

– För mig är ”Våldshandling” en berättelse om barn som växer upp utan sina biologiska fäder. Jag har också skrivit en roman, ”Falskt anklagad”, om en man som blir just falskt anklagad för våldtäkt. Det är en sann berättelse. N ä s t a n samma sak hände en man i min by.

Margaret Yorke berättar, växelvis, om romanintriger och händelser i hembyn. Att skilja det ena från det andra är inte helt lätt. Hon berättar om ett väpnat rån på postkontoret. Det hände mitt på ljusa dagen, när hela byn pendlat till arbetet i London. Jag ska precis fråga om det är intrigen i hennes nästa roman, när hon säger…

– Postrånet hände här i byn, för ett tag sen. Ännu har jag inte lyckas få med det i någon roman.

Hon berättar också om den där gången hon hörde kvinnoskrik från grannhuset. Margaret tog sin käpp och sprang in till grannen. Där stod en stor karl och misshandlade sin hustru.

– En man som hört skriket kom också springande. Jag behövde aldrig använda min käpp. Men jag hade inte tvekat. Om det behövts, så hade jag slagit honom med käppen.

Är hon en moralisk författare? Predikar Margaret Yorke moral i sina kriminalromaner?

– Ja!

– Både Shakespeare – min store hjälte – och Dickens var moraliska författare. De bästa berättelserna har alltid haft ett moraliskt budskap.

– Rättvisan ska segra. Så lyder min moral. Fast rättvisa är inte nödvändigtvis liktydigt med landets lagar och rättssystem.

Det sistnämnda, rättssystemet i England, ska Margaret Yorkes kommande kriminalroman, ”The Price Of Guilt”, handla om.

Bengt Eriksson
Publicerat i Sköna Dagar 2000

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 1)

Kataina deckarblogg 1Deckarloggs redaktörer, Katarina Tornborg och Bengt Eriksson, har förstås också läst och bedömt krimi, deckare och andra spänningsromaner som under det gångna året översatts och getts ut i Sverige.

deckarlogg-2Femton av dem har hamnat på Deckarloggredaktionens lista över 2018 års bästa till svenska översatta krimi. Liksom med de svenska titlarna presenteras fem författare/titlar i taget (och obs! i bokstavs- och ingen  annan ordning).

***

DAHL_HILDE_framsida-gordelKjell Ola Dahl
Täcknamn: Hilde
Övers: Helena Stedman
(Bokfabriken)

Ett mord begås på 40-talet och ännu ett kommer att begås på 60-talet, så ”Täcknamn: Hilde” får kallas deckare. Men det är en bredare och djupare roman än så: mindre en skildring av händelser och mer en berättelse om människor, om hur olika som olika människor kan reagera och agera när livet förändras och världen rämnar omkring dem. På karg och avskalad, ibland nästan anorektisk prosa återskapas miljöer och stämningar i andra världskrigets Oslo. I fokus står och lever Hilde, egentligen Ester, från ung till gammal judinna. En välskriven och underhållande, allmängiltig och djupt mänsklig andravärldskrigsroman med kriminellt innehåll.

Elizabetg GeorgeElisabeth George
Det straff hon förtjänar
Övers: Hanna Axén och Annika H Löfvendahl.
(Norstedt)

Elisabeth George i högform. Språket (utmärkt översättning) står inte i vägen för lagren i en historia om ungas ansvar för sina och kamraternas liv, vuxenvärldens obegripliga svek och förtvivlan. Under den hårt sminkade, piercade ytan växer förtvivlan och desperation. En ung diakon mördas. Pedofilrykten sprids; gränserna mellan sanning och lögn är fintrådiga. Barbara Havers och hennes chef Isabelle Ardery ska utreda. En komplex lager-på-lager historia med en dos humor. Havers, kan ni se henne steppa? Alltså, som i steppdans? Det kunde inte jag heller…

ArnadlurArnaldur Indriðason
Farlig flyktväg
Över: Ingela Jansson
(Norstedts)

Ibland tänker jag: Inte en hemsk, kall, mörk, blåsig, enslig och fattigtrist vinter till på Island. Ge mig rosor och små lamm och porlande pastorala landskap. Men så blir jag fångad av det djupt mänskliga i Indriðasons skildring av det hårda livet i krigs- och kristidens Reykjavík. Här är berättelsen om fästmannen som försvann från båten som skulle skeppa islänningar hem till en relativ trygghet och om dödsfall som inte verkar ha något med varandra att göra. Illegal sprit flödar, islänningar och amerikanska soldater lever i en skör jämvikt, vad- och vem som helst kan köpas om priset är rätt. En tankeväckare av rang.

jonasson_morkret_omslag_inb_0Ragnar Jónasson
Mörkret
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Rätt vanlig polis- och kriminalroman, till att börja med. Fast efter sista sidan, då häpnar nog varje läsare över hur ovanligt och oväntat berättelsen utvecklade sig och slutade – eller ”slutade”. Ragnar Jónasson har skrivit en kvinnoroman om Hulda Hermannsdóttir, en åldrande polisinspektör i Reykjavík, lite av miss Jane Marple och lite kommissarie Vera Stanhope, som strax ska pensioneras. Men först får Hulda ta tag i ett kallt fall för att tja, mest ha nåt att syssla med. ”Mörkret” blir sida för sida en allt mer desperat och mörkare polis- och kvinnoroman: Huldas livsskildring och en högst ovanlig deckare, från Island eller varsomhelst.

Sydkorea UnUn-su Kim
Den rätta tiden för en kula i hjärtat
Övers: Lars Vargö
(Southside Stories)

Oväntat med en krimi, snarare än deckare eller ens spänningsroman, av en sydkoreansk författare. Un-su Kim skriver och berättar rätt annorlunda och oväntat. Nog kan en få för sig att ”Den rätta tiden för en kula i hjärtat” är en sprucken spegelbild av Sydkorea? Huvudpersonen Reseng arbetar som yrkesmördare men är trevlig för övrigt. Som att han ser till att de mördade skickas till kremering. Hans arbets- och uppväxtplats kallas ”Hundarnas bibliotek”, just ett bibliotek vars föreståndare, ”Gamle tvättbjörn”, inte bara har hand om böcker utan även om beställningar på mord. Reseng är en livsfilosofisk mördare, vilket förstås leder till komplikationer.

Deckarloggs red.

Isländsk polis- och kvinnoroman

Ragnar Jónasson
Mörkret
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Landets geografi, väderlek och temperatur brukar lägga en så stark grund för isländsk krimi att detta blir en genomgående stämning för såväl berättelser, miljöer och personer. (Ibland kommer dessutom något konstigt, skrämmande väsen fram ur naturen…)

Genre: isländsk noir. Just så kunde också Ragnar Jónassons föregående deckar-, polis- och landsbygdsserie beskrivas.

”Dark Iceland Series”, som den kallas på engelska (tyvärr finns ingen av seriens fem titlar översatta till svenska), utspelar sig i den lilla staden Siglufjörður längst upp i norra Island. Där kan det vara kallt och snöigt – ja, så insnöat att staden och dess invånare blir isolerade om vintern.

jonasson_morkret_omslag_inb_0Ragnar Jónassons nya polisserie, ”Hulda-trilogin”, är något annat. Mindre typiskt isländskt? Jo, kanske. Åtminstone blev jag allt mer förvånad under läsningen.

På Island har alla tre titlarna kommit i Hulda-serien. Den första titeln, ”Mörkret”, finns även på svenska.

Män som skriver kvinnoromaner? Hur kan det gå? Tänker inte ge mig in i någon sådan diskussion. Men den serie polisromaner som islänningen Ragnar Jónasson skriver med Hulda Hermannsdottír som huvudperson måste karaktäriseras som kvinnoromaner.

I första titeln, alltså ”Mörkret”, är polisinspektör Hulda Hermansdóttir i slutet av sin karriär – om det nu varit en karriär – som polis. Hulda ska gå i pension och Magnús, hennes chef på polisen i Reykjavík, vill helst att det sker så fort som möjligt. Till exempel i morgon eller åtminstone om två veckor.

Hulda får i alla fall ett sista, kallt fall att arbeta med innan en yngre manlig polis ska ta över hennes rum. Hon får välja vilket fall hon vill.

Ragnar beskriver en kompetent kvinnlig polis som gav upp för längesen, inte att vara en bra polis men att försöka ta sig uppåt i det manliga gänget inom polisväsendet. Går det att överföra, är detta en bild av hela Island som manssamhälle?

Hulda har både lite av miss Jane Marple och kommissarie Vera Stanhope i sig. Också hennes kalla fall – en ung, nu död ryska, 27 år, som kom till Island som flykting – sköter Hulda lite för bra. Hon får fram uppgifter som den manlige polis som hade hand om utredningen aldrig upptäckte eller ens brydde sig om.

”Mörkret” är en enkelt skriven och berättad roman. Med det menar jag att här finns  inga krusiduller. Enkla meningar, en enkel historia. Lite för enkelt? Kan tyckas, först. Berättelsen öppnar sig, djupnar och mörknar. Upplösningen, om ordet kan användas, slutet snarare, kunde inte komma mer oväntat.

Hulda, barn till en ensamstående mor, blir en allt mer innehållsrik kvinna och människa. Trilogins följande titlar, som jag verkligen hoppas kommer på svenska de också, följer Hulda Hermannsdóttir bakåt i livet och polisarbetet.

(Efternamnet förresten, jag undrar lite över det. Hulda har ju aldrig träffat sin pappa, hon vet inte vem han var…)

Påpekande: Den isländska originaltiteln är ”Dimma” och det borde boken ha fått heta också på svenska. Varför förstår var och hen som läser Ragnar Jónassons polis- och kvinnoroman.

Och PS. Vädret kommer in här också, förstås. Vädret går inte att komma ifrån i Iceland noir.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

#Metoo-deckare på Crimetime

De senaste åren har det blivit populärt att tycka att svenska deckare och krimi inte är samhällskritisk litteratur – ja, inte ens samhällsskildrande.

Fråga inte mig hur man kommit fram till det – i alla fall inte genom att läsa dagens kriminalliteratur.

Men struntsamma, faktiskt. De – vi – som läser svenska deckare av olika sorter kan var och hen av oss bedöma det själva.

Sehlstedt sweet-lolitaDet mest intressanta seminariet av dem jag bevistade på Crimetime Göteborg hade rubriken ”#Metoo i deckarvärlden”. Karin Linge Nordh ledde ett samtal med deckarförfattarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson utifrån deras aktuella deckare: ”Sweet Lolita” (Piratförlaget), ”Francesca” (Norstedts) respektive ”Aldrig mer” (också Norstedts).

Alla tre skriver om… Nej, de skriver inte – inte i första hand – om kvinnor. De skriver om män, både mellan och på raderna.

De skildrar män – och kvinnor – i dagens samhälle. Mäns syn på kvinnor. Mäns handlingar gentemot kvinnor.

Bengtsdotter FrancescaMän som hatar kvinnor? Vet inte om det kan beskrivas så ”enkelt” – det är nog betydligt mer komplicerat, i verkligheten som i de ”fiktioner” av Sehlstedt, Bengsdotter och Larsson som blir verkliga.

Kicki Sehlstedt är deckardebutant. Titeln ”Sweet Lolita” anger åldern: unga kvinnor, fortfarande flickor. Deras utsatthet, de hot som ordagrant hotar dem, i och utanför sociala medier, sociala medier i symbios med det vardagliga livet.

Med ”Francesca” följer Lina Bengsdotter upp deckardebuten genom att ännu en gång berätta om och genom sin återkommande huvudperson: den – obs! om du inte läst Bengtsdotters debut, skäms skäms – kvinnliga kriminalinspektören Charlie Lager. Än en gång återvänder Charlie till barndomens Gullspång, nu för att nysta i ett olöst fall med/om tonårsflickan Francesca som försvann från trakten för 30 år sen.

Larsson Aldrig merÄnnu en flerkvinnodeckare, här finns också en väninna till Charlie och så hon själv, hennes egen uppväxt och eget liv.

Också ”Aldrig mer” är en uppföljare till Sara Larssons debut. En genomhemsk historia om Andreea, ung rumänska, sexuellt utnyttjad och misshandlad. Inte blir det mindre hemskt av att berättelsen verkar komma / kunde ha kommit / ja, kommer rätt ur verkligheten.

Även ett par män: en återfallssexköparförbrytare och en man som arbetar på prostitutionsgruppen med att få sexköpare på andra tankar. Varandras motsatser, kan man tro.

Nej, jag tänker inte betygsätta böckerna eller ens bedöma dem. Låt mig säga så här: Vissa romaner kräver läsning – inte betyg. Nämnda tre deckare – mans- som kvinno- som samhällsromaner – kräver läsning av alla, män som kvinnor.

Viss hemsk läsning måste man nämligen ta sig igenom. Punkt.

Och ni som fått för er att svenska deckare varken är samhällskritiska eller ens samhällsskildrande, inte minst ni bör läsa Kicki Sehlstedts ”Sweet Lolita”, Lina Bengtsdotters ”Francesca” och Sara Larssons ”Aldrig mer”.

Och ni män som ju inte brukar läsa romaner av kvinnliga författare, er begriper jag mig inte på. Läs nu dom här deckarna, det är obligatoriskt. Skärpning!

Seminariet om ”#Metoo-deckare” på Crimetime Göteborg spelades förresten in av Utbildningsradion och finns tillgängligt på nätet. Se och hör – klicka på länken under bilden.

Bengt Eriksson

Metoo Crimetime

KLICKA HÄR för att se #metoo-diskussionen med deckarförfattarna Kick Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson på Crimetime Göteborg. Samtalsledare: Karin Linge Nordh.

Vill du förresten ta del av mina intryck från Deckarbokmässan/Crimetime Göteborg så KLICKA HÄR.

Från hårdkokt till chick crime

Återpublicerar en intervju jag för ett par år sen gjorde på ett speciellt sätt (hur ska jag inte avslöja) med amerikanskan Megan Abbott. Fråga: Ska aldrig någon mer bok av Abbot ges ut på svenska?

***

Äntligen har en deckare – fast ”Om du vågar” (Bokfabriken; övers: Ylva Stålmarck) är kanske en krimi? – av amerikanskan Megan Abbott kommit på svenska. I samband med utgivningen var hon här för att presentera sig och sin bok på bland annat English Bookshop i Uppsala.

Abbott svarade också på några frågor till min deckarkrönika. Som den här: Efter fyra hårdkokta noir-deckare övergick du till en genre som kan kallas yngre kvinnoromaner + krimi. Varför? För mig, som följt dig från början, känns det nästan som att läsa en ny författare: Megan Abbott II…

Megan Abbott Creative Commons Drew Reilly”Jag kunde ha fortsatt med att skildra 1940-talets nattklubbsliv”, säger hon. ”Men jag ville utmana mig själv, inte upprepa litterära tricks och vanor. Konstigt nog blev resultatet ändå rätt snarlikt. Jag skildrar samma teman som tidigare: girighet, längtan, passion, ambition…”

Megan Abbott. Foto: Creative Commons / Drew Reilly.

”Det var extra spännande också”, tillägger hon, ”eftersom jag inte kunde använda gammal slang längre när jag började skildra förorternas tonårstjejer. Det krävdes att jag hittade ett nytt språk att skriva på.”

Varför blev du intresserad av den hårdkokta genren? Och kan man säga att du återskapat 30- och 40-talens amerikanska deckare genom dina kvinnliga – ja, feministiska – ögon? ”Det började med film”, svarar Abbott. ”Mina föräldrar var filmfantaster. Jag såg gangster- och noir-filmer som Public Enemy och Sunset Boulevard redan när jag var 6-7 år.”

Under studietiden gick Megan Abbott från film till litteratur, skrev en avhandling om den hårdkokta manligheten. ”Jag upptäckte Raymond Chandlers melankoliska romaner och poetiska språk. När jag själv började skriva hårdkokta deckare var det med feministisk utgångspunkt. Men jag låter inte”, påpekar hon, ”feminismen stå i vägen för berättelsen. Om en romanperson får för sig att göra nåt som krockar med min feministiska medvetenhet – då får hon göra det.”

Megan Abbott bokDina senaste romaner – den nu översatta ”Om du vågar” är en av dem – hör inte till den hårdkokta genren utan skildrar tonårstjejer. ”Chick lit” på engelska, ska man lägga till ordet crime också?

Megan Abbott: ”Om du vågar” (Bokfabriken).

Genre: unga kvinnliga noir-romaner? ”Alla dessa definitioner passar”, svarar hon. ”Det finns alltid ett brott i mina böcker så jag brukar kalla mig för deckarförfattare.”

”Om du vågar” – med två unga kvinnor och ”cheerleaders” som huvudpersoner – får mig att tänka på Joyce Carol Oates. Också hon har ju skrivit yngre kvinnoromaner som blir ett slags krimi eftersom kriminalitet är en så, låt säga, naturlig del av det amerikanska samhället.

”Joyce Carol Oates är en stor inspiration. Jag har läst henne sen jag var barn. Hon skriver i så många genrer också, som gotiska romaner. Gotiskt är ett annat ord för noir, menar jag. Det dramatiska, manligt och kvinnligt. Hon skildrar begäret och våldet, de amerikanska tvillingarna.”

Bengt Eriksson 
Krönika i KA/YA/TA 2015

Megan Abbotts böcker:

”The Street Was Mine” (fakta)
”Bury Me Deep”, ”Queenpin”, ”The Song is You” och ”Die A Little” (hårdkokt/noir)
”The Fever”, ”Om du vågar” / ”Dare Me” och ”The End of Everything” (ung kvinnlig noir)

Alltförfattaren Stephen King: skräck, krimi, fantasy…

Stephen King fyller 70 år, idag den 21 september 2017. Därför tog jag fram den här texten som jag skrev för nu 15 år sen (lite drygt). Grattis till en av mina favoritförfattare!

*

Stephen King
Land: USA
Genre: skräck, fantasy, framtidsthrillers, porträtt av det amerikanska samhället

När Stephen King hade lämnat manus till sina första romaner, berättar han i efterordet till boken ”Sommardåd” (1983), suckade förlagsredaktören.

–- Om du följer upp en bok om en flicka, som kan få saker att flytta på sej med hjälp av blotta tanken, med en bok om vampyrer, så kommer du att få en etikett på dej, sa han till King.

– Vad då för etikett? undrade King.

– Som skräckförfattare, svarade förläggaren.

Stephen King Gerhards lekSå blev det. Stephen King stoppades in i ett fack. Om någon annan författare skrivit nedanstående böcker eller om King publicerat dem under en pseudonym som ingen lyckats avslöja, så hade bokhandlare, bibliotekarier, kritiker och läsare lika gärna eller hellre kunnat placera dem i thriller- och deckargenren. Men nu har Stephen King skrivit böckerna och därför etiketteras de som ”skräck”.

Ett exempel: romanen ”Geralds lek” (1994). Titta först på omslaget. Det föreställer en sänggavel. Knoppen på sängen är som en ihopkrupen naken kvinna. Ett par handklovar är fastsatta vid knoppen/kvinnan.

Stephen King DoloesSå börjar också romanen: med en sexlek i sängen. Kvinnan, Jessie, ligger fastspänd. Hon råkar sparka till mannen, Gerald, som faller ihop på golvet. Varför utsätter sej Jessie för våldsamma sexlekar? Varför har sexlekarna blivit allt våldsammare, övergått från sjalar till handklovar?

Det är en obehaglig berättelse, som hade kunnat vara författad av Ruth Rendell/Barbara Vine, Minette Walters eller Frances Fyfield/Hegarty. Då hade ”Geralds lek” rubricerats som psykologisk thriller.

I romanen ”Dolores Claiborne” (1993) berättar en kvinna med samma namn historien om sitt liv och äktenskap. Också detta är en psykologisk kriminalroman – faktiskt en kvinnoroman – som kunde ha skrivits av t ex Margaret Yorke. I ”Rasande Rose” (1996) har King tecknat ännu ett starkt – kanske kan man t o m använda ordet feministiskt – porträtt av en misshandlad kvinna.

Stephen King Vägbygge”Vägbygge” (1988) är, i sin tur, en mansroman. Här skildrar Stephen King hur en man bryter samman när livets tre hörnpelare – arbetet, hustrun, hemmet – rasar, en efter en.

”Lida” (1988) och ”Stark” (1990) handlar om förhållandet mellan författaren och läsaren. Vilket ansvar har t ex en deckar- eller skräckförfattare för sina romaner? Författaren vill ju skriva så levande romaner som möjligt. Berättelserna ska gripa tag i läsaren. Men tänk om läsaren också tar berättelsen på blodigt allvar: förvandlar fantasin till verklighet?

Stephen King Desperation”Staden som försvann” (1985), ”Köplust” (1992) och ”Desperation” (1996) är mer fantastiska romaner = fantasy. Men de amerikanska städerna Jerusalem’s Lot, Castle Rock respektive Desperation kunde lika gärna ha funnits i hårdkokta amerikanska deckare.

I ”Eldfödd” (1981) skriver Stephen King om Butiken – en statlig organisation (kan vara amerikanska CIA eller ryska KGB) som använder samma gangstermetoder som maffian. ”Eldfödd” är fantasy men också en samhällskritisk spionroman.

”Den gröna milen” (1997) är en följetongsroman, som skrevs och gavs ut i fristående men sammanhängande småböcker/delar. Berättelsen utspelar sej på och kring den avdelning på fängelset Cold Mountain där de dödsdömda fångarna inväntar elektriska stolen. Titeln ”Den gröna milen” syftar på fångarnas sista vandring mot döden.

Stephen King Hjärtan i AtlantisÄven ”Hjärtan i Atlantis” (2001), av många ansedd som Mästerverket i Kings produktion, måste nämnas. Genom fem berättelser, som tillsammans blir en nästan-roman, får vi följa skolpojken Bobby Garfield och hans kamrater från 50-talet och framåt. De fortsätter till college, upptäcker sex, rock´n´roll och politik. De riskerar att bli inkallade till Vietnamkriget…

Genom barndomskamraterna skildrar King hur USA:s krig i Vietnam orsakade ett trauma som kom att prägla livet för en generation amerikaner och förändra hela det amerikanska samhället. ”Hjärtan i Atlantis” kan varken placeras i fantasy-, skräck- eller thrillerfacken utan är kort och gott skönlitteratur. Eller tvärtom: ”Hjärtan i Atlantis” innehåller fem skönlitterära berättelser i vilka King blandat in färger, stämningar, erfarenheter och genrer från hela sitt författarskap.

På nätet:
www.stephenking.com
Stephen Kings officiella hemsida.

Titlar (urval):

Eldfödd. 1981. Firestarter. Övers: Jimmy Hofsö.
Sommardåd. Två kortromaner. 1983. Övers: Mårten Edlund.
Vinterverk. Två kortromaner. 1984. Övers: Jimmy Hofsö.
Originalutgivningen Different Seasons innehåller alla fyra kortromanerna.
Staden som försvann. 1985. Salem’s Lot. Övers: Lennart Olofsson.
Den flyende mannen. 1988. The Running Man. Övers: Jimmy Hofsö.
Lida. 1988. Misery. Övers: Lennart Olofsson.
Vägbygge. 1988. Roadwork. Övers: Jimmy Hofsö.Stark. 1990. The Dark Half. Övers: Roland Adlerberth. Köplust. 1992. Needful Things. Övers: Lennart Olofsson. Dolores Claiborne. 1993. Dolores Claiborne. Övers: Lennart Olofsson.
Geralds lek. 1994. Gerald’s Game. Övers: Lennart Olofsson.Rasande Rose. 1996. Rose Madder. Övers: John-Henri Holmberg.
Den gröna milen. 1: De två döda flickorna. 2: Musen på milen. 3: Coffeys händer. 4: Eduard Delacroix´ onda död. 5: Resa i natten. 6: Coffey på milen. 1997. The Green Mile. Part One. The Two Dead Girls. Part Two: The Mouse on the Mile. Part Three: Coffey´s Hands. Part Four: The Bad Death of Eduard Delacroix. Part Five: Night Journey. Part Six: Coffey on the Mile. Övers: John-Henri Holmberg.
Flickan som älskade Tom Gordon. 2000. The Girl who Loved Tom Gordon. Övers: Tove Janson Borglund.
Hjärtan i Atlantis. 2001. Hearts in Atlantis. Övers: John-Henri Holmberg.
Drömfångare. 2002. Dreamcatcher. Övers: John-Henri Holmberg.

Efter ovanstående bibliografi har Stephen King fortsatt att skriva hur många böcker som helst.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(ur boken “Deckarhyllan 2, över 100 deckarförfattare från Hans Alfredson via Karin Fossum och Ian Rankin till Helena von Zweigbergk”, 2002)