Kvinnlig krigskorrespondent kommer hem

Daniela Kastberg

Skuggkriget

(Bokfabriken)

Daniela Kastberg heter ännu en lovande svensk deckarförfattare. Som jag skrivit förut: Hur många finns det?

Kastbergs deckardebut ”Skuggkriget” är en kombinerad detektivroman, en roman om andra världskriget och även en kvinnoroman. Miljöerna är främst en stad i sydvästra Skåne men också en ö på västkusten.

Huvudpersonen, Ebba Gerlach, har kommit hem till Sverige och Skåne igen efter att ha varit krigskorrespondent och blivit utvisad från Berlin. Hon ställde för många frågor om judarna i Östeuropa.

I Berlin kom Ebba i kontakt med en judisk mamma och hennes två döttrar. De skulle försöka fly och nu har hon fått reda på att de finns i Danmark och ska smugglas till Skåne med båt över Öresund.

Därför söker hon upp sin före detta fästman, numera löjtnanten Åke Lindström, som placerats i den skånska staden med ansvar för hamnen. Ebba vill att hon och Åke ska möta den judiska kvinnan och hennes barn när båten anländer.

Det är grundberättelsen som Daniela Kastberg använder för att spinna spänningstrådar om Sverige, Tyskland och Storbritannien – alla länder finns representerade och möts i den skånska staden – och även om kvinnor som krigskorrespondenter och kvinnor, svenskars inställning till Nazityskland, om män som män, homosexualitet, tysk kulturpolitik med mera.

Samt mord, förstås. Det kommer en kvinna till den skånska hamnen. Hon hittas död – men är detta den judiska kvinna som Ebba mötte i Berlin? Kvinnan hade ett barn med sig – ett enda? Barnen var väl två, den judiska kvinnan hade två små flickor?

Daniel Kastberg lyckas fläta in mycket, mer av somligt, mindre av annat. Resultatet blir  spännande och intressant. Men… det finns ett men.

Namnet på den skånska staden? Eller för den delen namnet på västkustön? Nej, jag angav inte dem eftersom Kastberg inte har namngett dem. Men varför?

Daniela Kastberg bor i New England, USA. Kände hon till för lite om Skåne för att kunna placera en andra världskrigshistoria i en faktisk, autentisk miljö? Eller valde hon medvetet att anonymisera miljön – eftersom hon tänkte internationellt och nästa roman med Ebba Gerlach tydligen ska utspela sig i Storbritannien?

Research! vill jag utbrista om det förstnämnda. Det andra tror jag inte på som idé. (De enda autentiska platser som Kastberg nämner är Göteborg och Varberg, där romanen inte utspelar sig.)

Oavsett, det var synd. Det är synd. Till och med en påhittad miljö – fast med namn på miljön såväl som dess gator – är bättre än en anonymiserad. Helsingborg-Landskrona-Malmö? Vilken stad är det – eller ingen? Helst hade jag ju velat att berättelsen placerats i någon av dessa städer med autentiska gator, hus, caféer och så vidare.

Det hade kunnat lyfta ”Skuggriket” från en lovande deckardebut till en riktigt bra deckare och roman om andra världskriget. Ordet sensationellt ligger nära. Nu fick jag nöja mig som det är. Det är åkej men kunde ha varit betydligt mer…

Bengt Eriksson

När fem blev fyra

Liza Marklund

Polcirkeln

(Piratförlaget)

Så mycket är bra med Liza Marklunds återkomst – efter 23 år – som deckarförfattare.

Som titeln, ”Polcirkeln”, för det första. Titeln placerar handlingen geografiskt – långt norröver – och är samtidigt namnet på en bokcirkel där fem tonårsflickor träffades en gång i månaden och diskuterade litteratur.

Det var 1979-80. Men nu har 40 år gått. De är vuxna kvinnor, alla fyra. Inte fem? Nej, fyra av dem.

Som bokomslaget, gjort av Amanda Aspeborg, för det andra. Kyrkan och biblioteket, äldre och nyare hus. Omslaget fångar så exakt karaktären av polcirkelkommunen Stenträsk i Norrbottens län.

Förutom att omslaget på samma gång är modernt och gammeldags – det knyter ihop äldre och nyare tider liksom äldre och nyare deckare. Så till intrigen:

Den 20 december 2019 hittas liket av en kvinna ingjutet i fästet till en bro över Piteälven. Invånarna i Stenträsk anar genast vem det måste vara: Sofia, kommunalrådets tonårsdotter som försvann för 40 år sen.

Polcirkeln – titeln på Liza Marklunds nya deckare – är alltså namnet på en bokcirkel som fem flickor (Agneta, Birgitta, Carina, Sofia och Susanne) hade när de gick sista året på gymnasiet. Vilket således var 40 år sen, just före jul 1979.

De unga kvinnorna försvann från kommunen, någon stannade kvar, de gifte sig  (med ungdomskärlekar eller andra), en blev sverigedemokrat, en annan feminist och forskare, och så vidare.

Sånt här, varvningar av olika år, skeenden och händelser, brukar jag ogilla i deckare. Jag har läst så många deckare där författaren inte klarat av balansgången, för mycket av det ena eller det andra och berättelsen blir svår att följa.

Marklund klarar också detta helt galant. Tidsperioderna kompletterar verkligen varann, liksom skuggboxas, och hänger ihop.

En förvånansvärt brutal bok, då syftar jag inte på action och våld utan själva livet. Marklund skildrar rättfram och på hur tjejerna hade det som tonåringar. Vad de var med om. Vad de gjorde. Och varför.  

Det kan beskrivas så här: som om det skulle vara enklare – snällare, så att säga – att växa upp på landsbygden än i stan.

Liza Marklund varvar också något annat – de fyra eller fem tjejerna, deras berättelser. De berättar själva, den ena efter den andra, om sig själv och om de andra.  

Liza Marklund. Foto: Annika Marklund

En gång i månaden möts Polcirkeln. Varje deltagare har sin månad då just hon valt sin bok som hon presenterar för de andra och samtidigt visar sig själv genom boken (och de övriga visar genom hur de mottar presentationen av boken). Marklund låter läsaren lära känna dem, alla fem.

Också såna här dubbla, trippa, frippla eller vad det är berättelser som blandas och möts blir så ofta så fel. De brukar krocka och trassla till den deckartråd som måste finnas. Som du märker och tror ska jag nu skriva att Liza Marklund dessutom klarar av detta – alla parallellberättelserna.

Det finns män också i Marklunds deckare – främst Wiking, som alla tonårsflickor var kära i när han var ung och som nu är polis och leder utredningen om det upptäckta liket – men han och övriga män hamnar vid sidan av. ”Polcirkeln” är en kvinnodeckare och kvinnoroman.  

Jo, det bör jag väl skriva. Det är ett mord. Nog inte att avslöja för mycket. Kvinnan som hittas efter 40 år blev mördad.  

Vem är mördaren? Eller ska frågan ställas: Var kom mördaren ifrån? Någon i samhället Stenträsk? Någon utifrån? Kan det vara en av de amerikaner som flög hit och jobbade på Robotbasen på andra sidan älven?

Så följer upplösningen. Oväntad? Eller inte? Det beror nog lite på hur väl de som läser deckaren (någon kritiker nämnde Raymond Chandler) känner till kriminallitteraturens historik – men att det på bokens sista sidor sker en sån här upplösning är ju vanligt i (alltför?) många deckare. Pussel- eller inte.

Det är schablon och inget fel på schabloner men de måste hanteras. Hur hanterar Marklund detta?

Här kommer min – enda – invändning mot hennes kriminella comeback med ”Polcirkeln”. Jag tycker hanteringen av slutet/upplösningen är tveksam. Lyckas hon få mig att tro på lösningen? Nej. Är den rimlig? Tveksamt. Möjligt i verkligheten? Tvivlar på det.

Fram till slutet är detta en väldigt bra roman och deckare. Frågan är om det egentligen skulle – om det måste – ha varit en pusseldeckare? En thriller istället, varför inte? En kvinnothriller där slutet inte hade behövt klistras på utan kunde ha smugit och länkats in mer och mer, undan för undan.

Äh, det är väl bara jag. Till allt detta kommer att ”Polcirkeln” är en bra skildring av en liten kommun långt upp i norr. Jag förflyttas dit, känner att jag är där och med. Marklund har dessutom sitt eget sätt att skapa den kriminella miljön – det ska till en jäddra massa googlanden om man = jag vill ta reda på vad i romanen (orter, vägar, ån, bron, robotbasen…) som finns i verkligheten och vad hon har hittat på själv.

Det verkliga blir fiktion; fiktionen blir verklighet. Liza Marklund har börjat skapa kommunen Stenträsk, som jag fått för mig är hennes barndoms samhälle och kommun. ”Polcirkeln” är del ett i en serie, det kommer fler titlar.

Bengt Eriksson

Ellen lever, studerar och älskar

Helena Dahlgren

Ellens val 1: Det nya livet

Ellens val 2: Kärleken

(Lovereads)

Författande brukar vara ett ensamt arbete. En författare skriver sin roman vid datorn, skickar manuset till något förlag som i bästa fall antar det, en redaktör hjälper till med förslag på förbättringar, sen trycks boken och ges ut.  

​Men romanserien ”Ellens val” om bondflickan Ellen Jonsson, sjutton år när berättelsen börjar, skrivs – ja, produceras – på ett annat sätt: så som teveserier brukar göras. Efter att förläggaren skapat konceptet sattes det ihop ett team, bestående av manusutvecklare, dramaturg och den utvalda författaren, som bestämde ramarna, den övergripande berättelsen och personerna.

​Men ska romaner skrivas på det här sättet? Kan resultatet verkligen bli bra? Svar: Ja, om författaren har Helena Dahlgrens förmåga att skriva populärlitteratur med innehåll, djup och undertext. Serien ”Ellens val” är kvinnlig utvecklingslitteratur, både lättlästa populärromaner och budskapsfyllda kvinnoromaner. Ingen tillfällighet att Elin Wägner citeras på försättsbladet till seriens första del. 

​Tiden är 1915-16. I ”Det nya livet” sitter Ellen på tåget till studentstaden Ljungsala. Hennes storasyster Isa ska bo strax utanför. Hon gifte sig uppåt och lämnade gården. Systrarna brukade skriva brev men nu var det längesen som Isa svarade, inte heller kom hon hem till mammans födelsedag. Vad kan ha hänt?

​Det blir inte mindre konstigt när det visar sig att Isa och hennes man har lämnat sitt hus. De reste iväg och ingen verkar veta vart de skulle. Var är systern?! Istället hamnar Ellen på ett litet pensionat där hon hjälper till för att få mat och husrum.

​Helena Dahlgren har dubbla tidsperspektiv.Hon beskriver en gammal tid då kvinnors liv började förändras (barn och familj, yrkesliv och studier, kärlek och sexualitet) men hon skriver inte alltid historiskt. Någon person kan utbrista i en replik som låter helt nutida. ”Det sket sig”, säger Ellen. Sa man verkligen så 1915? 

​Och när Ellen, som alltid lånat böcker och läst, anmäler sig på filosofiska fakulteten för att tentera och studera litteratur på universitetet, då håller hon inför den tveksamme professorn något av ett smärre föredrag om klassisk och populär litteratur. Bägge är lika mycket värda och kan ha lika stor betydelse, menar Ellen. (Fast nog låter det som författaren Dahlgrens egna ord och åsikter.) 

​I andra delen, ”Kärleken”, har Ellen kommit in på Ljungsala universitet. Där gäller både kvinno- och klasskamp. För vad har en sån bondflicka som Ellen på universitetet att göra? Ellen ställs också inför en klassresa, när kärleken kompliceras. Vem älskar hon: mjölkbudet Jonas eller doktoranden Carl? ​

​Dessutom har Helena Dahlgren lagt ut en rejäl cliffhanger för Moa Eriksson Sandberg, författare till de kommande två delarna i serien, att ta tag i. Hur ska det gå? Kan hon lyckas föra berättelsen om Ellen vidare, faktiskt göra den till sin? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Tatiana de Rosnay

Colombes granne

Övers: Emma Leonard

(Sekwa)

Det finns ett litterärt gränsområde där kriminal- möter annan skönlitteratur och skönlitteratur blir krimi. Ett spänningsfält – om ordet ursäktas – där varken kritiker eller andra läsare kan avgöra om romanen är en deckare eller ens krimi eller vilken sorts skönlitteratur.

Kommer ”Colombes granne” att finnas bland de fem titlar som Svenska Deckarakademin nominerar till priset för årets bästa till svenska översatta kriminalroman? Kanske, kanske inte. Men boken kommer väl i alla fall att finnas med i Deckarakademins lista över 2012 års utgivning av översatta kriminalromaner? Samma svar igen.

Själv då, tycker jag att det är en kriminalroman eller för att använda smeknamnet deckare? Det beror ju lite på hur man definierar kriminal- och deckargenren. Men visst, det tycker jag nog. Och en krimi är det väl i alla fall? Absolut!

Spännande läsning har många namn. Spänningsroman, psykologisk kriminalroman och thriller, möjligen med ordet existentiell före, är ytterligare några. Om jag ställer samma fråga om den här romanen kontra dessa subgenrer – eller grenar på det stora krimi(nal)trädet – så blir svaret: Ja, ja, ja!

Tatiana de Rosnay, författare till ”Colombes granne”, är född i Neuilly-sur-Seine och bor i 14:e arrondissementet i Paris. Det har nog viss betydelse. Inom fransk litteratur finns många exempel både på kriminalromaner som breddar sig till den mer allmänna skönlitteraturen och skönlitterära romaner som söker sig till krimin. (Ännu ett aktuellt exempel: ”Apokalyps Baby” av Virginie Despentes.)

”Colombes granne” har skrivits precis som en deckare, kriminalroman, krimi och så vidare. Tatiana de Rosnay måste vara deckarslukare. Hon använder litterära grepp och berättartekniker från alla nämnda undergenrer inom kriminallitteraturen och placerar dessutom ut ledtrådar som i en pusseldeckare.

Colombe är huvudperson, gift med Stéphane Barou och mor till två barn i skolåldern, hemmafru med deltidsarbete som spökförfattare åt kändisar. Colombe Barou drömmer – eller har slutat drömma – om att skriva en egen roman, få sitt eget namn på omslaget.

Familjen Barou flyttar till en drömlägenhet som Colombe lyckas lägga beslag på trots alla andra som också tittar på lägenheten. Maken reser ofta bort i arbetet och när Colombe sover ensam så väcks hon av ljud mitt i nätterna. Det vill säga oljud, först högljudd musik och sen andra konstiga ljud.

De kommer från våningen ovanpå. Men när hennes man är hemma, då är det tyst om nätterna. Inga höga ljud.

I lägenheten ovanpå bor en läkare. Är det han som för oljud? Utan att tänka på det – eller medvetet? Spänningen triggas upp, allt mer och mer, sida för  sida. Som i en, låt säga, psykologisk kriminell existentiell pusselthriller. Brottslighet och våld? En bra bit över 100 sidor in i romanen undrade jag fortfarande: Ska det ske ett mord? Vem kommer att mördas?

I allt detta har Tatiana de Rosnay också skrivit in en kvinnoroman. Eller möjligen tvärtom: kvinnoromanen är den övergripande litterära formen och spänningsmomenten endast ett sätt att föra berättelsen framåt.

Colombe Barou blir allt mer en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Är de nattliga oljuden verkliga eller kan det vara hennes tankar och nerver som för oljud inom henne? Hon vill nog men ska hon kunna – våga – välja mellan äktenskapets fångenskap och den möjliga friheten utanför? Mellan sitt eventuellt egna liv och livet på familjens villkor?

Förresten, det som sker i romanen kanske inte sker i Colombes verklighet utan är intrigen i hennes kommande roman? Det slutar illa. Men ändå bra. Bäggedera. Säkert kommer Colombes granne att hamna på min lista över 2012 års fem bästa översatta krimi.

Bengt Eriksson

Ungefär så här i LO-Tidningen/Krimi 2012

”Colombes granne” finns både som pocket och e-bok på strömningstjänster.

En engelsk deckarask med tusen bråddjup

Minette Walters

Blomsterkronan

Övers: Elisabeth Helms och Manni Kössler

(Bonniers)

”The Scold’s Bridle”, som originaltiteln lyder, är ett slags mask eller ställning av metall som träddes över huvudet på uppkäftiga kvinnor. En vass metallbit höll tungan på plats.

Den svenska titeln har blivit ”Blomsterkronan”. Så dumt och fel – ett smärre sabotage mot författaren. Detta tilltag riskerar att rasera den känslomässiga grund (illamående, ilska) som Minette Walters lägger för läsaren och som ska bära läsningen av romanen – från omslaget till sista sidan!

Också ”Blomsterkronan”, de engelska författarinnan Minette Walters tredje kriminalroman, är en mycket engelsk deckare.

Den lilla byn, Fontwell, kunde vara S:t Mary Mead. Den gamla kvinnan, Mathilda Gillespie, som hittas död (självmord eller mord?) med en ”scold’s bridle” över huvudet, kunde bo granne med miss Marple.

Minette Walters förenar Agatha Christie och Ruth Rendell. Rättare sagt: hon ställer Christie (det gamla) mot Rendell (det nya).

Hon fortsätter att utveckla ett tema som är genomgående för hennes romaner: förhållandet mellan gamla traditioner och moderna åsikter, tankar och sätt att leva.

Kvinnorna placeras i berättelsens centrum – allt mer för varje ny roman. Här är de två: den nämnda, gamla kvinnan samt en yngre kvinna och läkare. De representerar gårdagens och dagens kvinnobild.

Liksom de föregående romanerna, ”Iskällaren” och ”Skulptrisen”, är ”Blomsterkronan” en engelsk ask med tusen bråddjupa fack, som öppnar sej, det ena efter det andra. Krminalromanen blir en kvinnoroman, som i sin tur blir en roman om människor, både män och kvinnor.

Hösten 1994, då romanen publicerades i England, läste jag ” The Scold’s Bridle” första gången. Sen dess har romanen levt i mitt huvud, förändrats och fördjupats.

Då tyckte jag att den kvinnliga läkaren var gift med en mansgris och tölp. Nu blir jag osäker.

Var finns den osympatiske mannen: i verkligheten eller i sin hustrus ögon? När kvinnan fått friheten att tala, vad använder hon sin tunga till? Är manschauvinismen medfödd, genetisk, eller svaret på kvinnans anklagelse och förväntan?

 Titeln, ”The Scold’s Bridle”, är själva nyckeln till de kriminella och mänskliga gåtorna i romanen. Desto märkligare att förlaget inte fattat att den svenska titeln skulle ha varit till exempel ”Kärringbetsel”.

Behöver jag tillägga att Minette Walters med den här romanen ännu en gång bevisar att hon är en av de bästa, mest intressanta och spännande nya kvinnodeckarförfattarna?

Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Tidningen 1996

PS. Jag tog något för givet som jag inte borde ha tagit för givet, nämligen att Minette Walters deckare fortfarande var tillgängliga på svenska. Men nej, inte en enda titel verkar finns hos vare sig nät- eller de fysiska bokhandlarna. Hennes böcker är utgångna.

Men… de ä r ju lika läsvärda fortfarande! Minette Walters borde kunna hitta en ny publik, nå en ny generation av deckarläsare. Jo, böckerna finns hos antikvariaten men de borde finnas i pocket och är det verkligen så att inget förlag är intresserat av ge ut dem som ljud- och e-böcker?

Årets bästa översatta deckare och annan krimi, enligt Deckarlogg

Och inte var det lättare att utse 2020 års bästa författare/titel i kategorin översatta deckare och annan krimi. Utan tvärtom: Det var ännu svårare!

Ännu fler titlar att göra det omöjliga med, alltså jämföra och gradera. Så olika titlar som var och en beroende på läsarens = bedömarens smak hade kunnat utses till årets bästa.

Till exempel ”Eld i natten”, en riktigt bra polisroman av amerikanen Michael Connelly. Ja, till och med kanske en av hans bästa.

Eller Deon Meyers sydafrikanska polisroman ”Villebråd”, också riktigt bra. Ja, kanske en av hans bästa.

Eller Denise Minas alltså för henne ovanliga brittiska thriller ”Verkliga brott”. Psykologisk noir och uppvisning i fantasi, i att skriva.  

Eller ”Straff” av tysken Ferdinand von Schirach: ännu en advokatdeckare där verklighet och påhitt – men hur mycket hittar han på egentligen, behöver advokaten Schirach hitta på? – går in i och ut ur varann.

Eller ”64”, den svindlande långa speciella japanska polisromanen av Hideo Yokoyama.

Nej, även om Deckarlogg läste alla dessa med stort intresse och nöje så blev det ingen av de ovannämnda som valdes till årets bästa deckare och annan krimi.

Utan ”segrare” – om det är ordet – blir fransmannen Olivier Norek med ”Ytspänning!

Visst, Deckarlogg är särskilt förtjust i franska varianter av deckare och annan krimi. Men ”Ytspänning” är dessutom en särskilt variant av den franska deckaregenren.

Noir i Paris och pusseldeckare på fransk landsbygd. Så skickligt romanens karaktär och stämning bryts och ersätts vid förflyttningen. Också en polisroman som är en kvinnoroman och – parallellt, som i typ livet – blir en mansroman.

För att bara lite grann beskriva denna innehållsrika, mångskiktade polis-, kvinno- och mansroman. Klicka HÄR och läs Deckarloggs hela recension av fransmannen Olivier Noreks ”Ytspänning” – 2020 års bästa översatta deckare och annan krimi!

Bengt Eriksson,

redaktör för Deckarlogg   

Så mycket spänning under ytan

Olivier Norek

Ytspänning

Övers: Cecilia Franklin

[sekwa]

”Ytspänning”? Men likadant hette väl den deckare eventuellt ”deckare” med vilken Aino Trosell för längesen nu tilldelades Polonipriset? Dubbeltitlar, alltså återanvändande av tidigare romantitlar, börjar bli allt vanligare. Kan det vara bra?

Men detta om detta, nu ska jag ägna mig åt deckaren, polisromanen, kvinnoromanen, landsbygdsromanen och romanen ”Ytspänning” av fransmannen Olivier Norek. Denna ”Ytspänning” börjar som en typisk fransk noir-deckare: överdrivet, våldsamt, blodigt.

Noémie Chastain, överkommisarie på Parispolisen, leder ett tillslag mot en narkotikalangare som står beredd på knä i lägenheten med ett jaktgevär och skjuter henne i ansiktet.  ”Hon rörde vid ansiktet. Uppslitet. Klibbig vätska.”

Ska hon överleva? Ska hennes ansikte gå att rädd? I prologen skjutsas Noémie Chastain i snabbaste fart till sjukhuset. Mot rött ljus. Rätt igenom och mot Paristrafiken. ”Blod överallt. Alldeles för mycket blod. Och ansiktet. Herregud, så det såg ut. Uppslitet…”

Det är bra skildrat. Olivier Norek skriver precis så hemskt som det måste vara. Men om du har svårt för den här hårdkokta våldsamma blodiga franska noiren – håll ut. Snart ska ”Ytspänning” byta skepnad och bli en annan roman…

No, som hon kallar sig efter att en bit av Noémie försvunnit, överlever. Men hon är vanställd eller ”vanställd”. Vad är skönhet? Vem är vacker? I sin egen känsla och i betraktarens ögon och känslor. Författaren Norek skriver förresten Noémie även när hon för sig själv blivit No. Går väl att tolka det också.

Kommissarie Noémie Chastain skulle väl ha blivit väl omhändertagen efter att det hemska hänt? Av poliskåren, menar jag. Och av sin pojkvän, även han polis. Men han vill inte träffa henne, han håller sig undan, klarar inte av att se hennes yta, förmår inte att se hennes inre. Det enda han ser är det vanställda ansiktet, halva ansiktet är ett ärr som han och alla stirrar på – eller tittar bort ifrån.

Hennes övriga poliskolleger vet inte heller åt vilket håll de ska glo. Parispolisen vill inte ha henne tillbaka, inte i någon tjänst – istället deporteras No eller Noémie ut på landsbygden, till den lilla byn Avalone söderöver från Paris. Uppdrag: lägg ner dess (onödiga) polisstation.

Så blir det förstås inte utan tvärtom. Noémie kommer att (be)visa hur nödvändigt det är att små orter på landsbygden har sina poliser. Hon ska istället permanenta Avalone polisstation. Eller, för att vara noga, polisstationen i Decazeville (närmsta större stad; nåja, större och större, mindre än Sjöbo kommun) eller i Aveyron (departementet där byn och stad är belägna).  

Strax förändras stämningen. Från att ha varit hårdkokt storstadsnoir förflyttas ”Ytspänning” till landsbygden och blir en landsbygds- och polisroman i procedurskolan, både lite á la Georges Simenon och vad gäller den häpnadsväckande skildringen av fransk landsbygd lite á la Fred Vargas också. Mitt emellan kommissarierna Maigret och Adamsberg, där kan kommissarie Noémie Chastain placeras.

Hon hinner knappt stiga av tåget innan ett barnskelett – vilket bör betyda historisk tid, ett antal år sen döden inträffade – flyter upp i en tunna ur den konstgjorda sjön vid byn Avalone. Och Noémie får tillsammans med de lokala poliserna, som till att börja med tittar lika mycket på eller bort från henne som de före detta kollegerna i Paris, får gå ingång direkt med att leda utredningen av ett cold case.

Bra miljö- och personskildringar men framför allt en mycket fin kvinnoskildring. No / Noémie må ha blivit av med halva ansiktet  men hon är en hel kvinna och människa. Stark och svag. Dumdristig, klok och smart. Självupptagen fast med facettögon på omgivningen. Och så vidare.

 ”Ytspänning” blir dessutom en mansroman. Dykaren från Sjöpolisen i Paris, som ska hjälpa landsortspolisen att hitta ännu ett eller två ytterligare barnskelett, ser Noémies inre skönhet. Eventuellt ser han också hennes fortfarande yttre skönhet. Två män, så olika. Med fyra så olika ögon, så många olika känslor.   

Ja, jag kan fortsätta. Tråden är polisromanen – med många kringelikrokar i intrigen och dessutom en oväntad upplösning. Men under denna yta, denna ”Ytspänning”, finns så mycket mer, många fler dimensioner, många fler berättelser. Sååå mycket innehåll. Olivier Norek har skrivit en fantastisk deckare, polisroman, kvinnoroman, landsbygdsroman, ja, mansroman och roman.

Bengt Eriksson

Deckarfestival på allvar

Hit skulle man ju vilja återvända någon gång. Kanske nästa år, alltså 2021, då Theakston Old Peculier Crime Festival i Harrogate, Storbritannien hoppas kunna arrangeras som vanligt igen.

I år ställdes deckarfestivalen in på grund av du vet vad, som en liten kompensation kan hen som vill istället lyssna på inspelningar från tidigare deckarfestivaler med paneldiskussioner och intervjuer via den här LÄNKEN.

Gör det, finns en hel del intressant att höra. Läs gärna följande rapport också från ett tidigare år och säg, nog längtar du också dit, till Harrogate…?

***

Året var 1926. Agatha Christie var i början av sin karriär som en av världens mest kända deckarförfattare.

Miss Jane Marple hade ännu inte gjort entré i Christies deckare. Hercule Poirot fanns däremot. ”The Murder of Roger Ackroyd” (”Dolken från Tunis” på svenska) med Poirot som huvudperson publicerades samma år som Agatha Christie försvann.

Spårlöst. Hennes bil hittades övergiven. Elva dagar senare återfanns hon på ett hotell i Harrogate.

Old Swan Hotel i Harrogate, platsen för Theakstons Old Peculier Crime Festival. Foto: Bengt Eriksson

Hotellet där hon tog in låg alltså i kurorten Harrogate, Yorkshire. Swan Hydropathic Hotel hette det då, idag Old Swan Hotel.

Det har spekulerats, skrivits och även gjorts en film om de elva dagar som Christie var försvunnen. Nervöst sammanbrott? Tappat minnet? Varför, i så fall? Mammans död eller makens otrohet? Laura Thompsons biografi ”Agatha Christie – ett engelskt mysterium” (Deckarförlaget Pussel) innehåller ett fantasieggande kapitel mitt emellan fiktion och dokumentär, om Agatha Christies elva dagar i Harrogate.

År 2005 arrangerades den första deckarfestivalen i Harrogate. Så den 21-24 juli i år var det dags att arrangera Theakstons Old Peculier Crime Festival Harrogate, som hela namnet lyder, för sjunde gången.

Plats: samma hotell, det vill säga Old Swan, där Christie bodde. Festivalens märkliga namn beror på att huvudsponsorn Theakston är ölfabrikant med Old Peculier som ett av sina ölmärken. Lee Child, som prisades för att ha skrivit årets bästa deckare, poserade med priset i famnen: en liten öltunna.

Lee Child med sitt deckarpris: en liten öltunna. Foto: Bryony Davies.  

”Theakstons Old Peculier Crime Novel of the Year Award & Festival Opening Party” inledde festivalen på torsdagkvällen.

Min första reaktion: Vilken stor publik! Jag trodde det räckte att komma dit tjugo minuter innan men då var den stora balsalen redan fylld. Jag fick sitta längst bak och titta på en teveskärm. Och hur annorlunda publiken var, i jämförelse med bokmässan i Göteborg.

Alla åldrar, från säg tjugo år och uppåt, män och kvinnor; likadant på alla seminarier och alla pratade och diskuterade, verkade hur intresserade och kunniga som helst. Fast en grupp saknades nästan helt, både bland författarna och i publiken; återkommer strax till det…

Min andra reaktion: det här är på allvar.

Det kändes direkt klockan 9 på fredagsmorgonen då Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i årets programkommitté, samtalade med Martina Cole, ”contemporary queen of the British Crime Novel”. Seriöst var ordet. Inget flams och en stunds underhållning, som när författare intervjuas på bokmässans deckardag i Göteborg.

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate. Foto: Bryony Davies. 

Den engelska deckarfestivalen tog för givet att publiken är intresserad av det väsentliga: romanernas innehåll. I en lång rad deckare har Martina Cole skildrat kvinnor ur Englands ”underworld”, antingen kvinnor som själva är kriminella eller lever med kriminella män. Det blir romaner där Cole gräver djupt ner i brittisk fattigdom och desperation.

I början av 90-talet översattes några av Coles kriminella kvinnoromaner till svenska, som ”Farlig kvinna” och ”Ladykiller”. De uppmärksammades inte efter förtjänst och nej, jag svär mig inte fri. Delvis kan det ha berott på att böckerna gavs ut av B. Wahlström, ett förlag utan större anseende.

Att Martina Cole är spännande och intressant inser jag först nu efter att ha läst ett par av hennes senaste deckare, ”Hard Girls” och ”The Family”, i engelsk pocket.

Vissa deckarförfattare med stor publik i hemländerna når inte ut till kritiker och andra deckarläsare i Sverige. Varför?

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate.  Foto: Bryony Davies. 

Likadant med en annan kvinnlig författare som intervjuades på scen i Harrogate, amerikanskan Tess Gerritsen. Också henne hade jag missat, trots att förlaget Richter/Damm gett ut en rad Gerritsen-deckare på svenska, senast ”Skendöd” och ”I satans tjänst”.

Tess Gerritsen, vars föräldrar kom till USA från Kina, väver in amerikanskkinesiska miljöer och traditioner i sina böcker, allt från kampsporter till Kinakrogar. Hennes huvudpersoner är två – mycket olika – kvinnor, den ena polis och den andra läkare. Nog blir man intresserad…

Deckarfestivalen innehöll också seminarier där flera författare samtalade kring ett gemensamt tema, till exempel om miljöns betydelse för kriminalromaner. Rubrik: ”No Place Like Home”.

Laura Wilson, som ledde samtalet, skriver deckare i Londonmiljöer, Anna Zouroudi använder Grekland som kriminell miljö, Urban Waite har börjat skriva deckare om hemstaden Seattle, Elly Griffiths skildrar Norfolk i östra England och C.J. Box skriver miljö- och westerndeckare i hemstaten Wyoming och kringliggande stater.

Anna Zouroudi, Urban Waite, Elly Griffiths, C.J. Box och Laura Wilson diskuterar kriminalmiljöer. Foto: Bengt Eriksson.

Med hatt på huvet såg han också ut som en westerndeckarförfattare precis nedstigen från hästryggen. C.J. Box började nyligen ges ut i Sverige, ”De samvetslösa” och ”Onda avsikter” (bägge Forum) har kommit hittills. Spännande, välskrivna thrillers i westernstater, Idaho respektive Colorado.

Förhoppningsvis når böckerna ut till så många svenska läsare att förlaget även ger ut deckarserien om Joe Picket, viltvårdare i Wyoming. Här är C.J. Box i sitt esse: lika rolig i varje mening (!!!), tänk Kinky Friedman, som allvarlig, vad gäller ansvaret för naturen. Joe Picket-serien är deckare för finsmakare med humor.

”Vice Society” löd en annan rubrik; även titel på James McCreets senaste pocket, en av deltagarna i diskussionen. Ämnet behandlade sexualitet och ”synd”, könshandel och närliggande kriminalitet. Bland övriga diskussionsdeltagare fanns deckarförfattaren Val McDermid och förra kriminalpolisen Jackie Milton, som med sitt yrke, liv och alkoholism var inspirationskälla för Jane Tennison, den kvinnliga kriminalkommissarie som Helen Mirren gestaltade i teveserien.

Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i deckarfestivalkommittén. Foto: Bryony Davies.

Före detta polisen Milton fick frågan: Blev hon chockad när hon läste deckare? Överdrevs våld och kriminalitet? Svar: Nej, verkligheten är svår att överdriva.

Diskussionen fick mig att också att upptäcka och köpa ”Vice Society” av ovannämnde James McCreet: en historisk, miljörik och högst personlig kriminalroman med miljö från det viktorianska London.

En annan upptäckt gjordes på seminariet ”Wrong ´uns”, där kriminella och andra antihjältar diskuterades. Nämligen Alex Wheatle, svart brittisk författare som debuterade 1999 med thrillern ”Brixton Rock” om Londonstadsdelen Brixton på 80-talet.

Frågan ställdes: Varför finns det inte fler svarta brittiska deckarförfattare? Också Dreda Say Mitchell, ovannämnda ordförande för årets Harrogatefestival och med ”Hit Girls” som sin senaste deckare, är svart. För övrigt: vita författare så långt ögonen såg.

Craig Robertson, Denise Mina och Alex Wheatle diskuterar kriminella huvudpersoner = antihjältar. Foto: Foto: Bryony Davies.

Englands svarta, afro-brittiska och karibiska deckarförfattare kan kanske bli ett tema på nästa års deckarfestival i Harrogate? Det finns ju faktiskt en svart brittisk deckartradition, om än inte så stor och lång…

”Old Blood” och ”New Blood” var två mycket intressanta programpunkter.

För att börja med den sistnämnda, där den etablerade deckarförfattaren Val McDermid valde ut fyra brittiska debutanter som fick presentera sig: S.J. Watson, Julia Crouch, Gordon Ferris och Melanie McGrath. De hade skrivit olika sorters deckare, från mer litterärt till blandningar av psykologi och skräck. Alla fyra lockade mig att så fort som böckerna kommer i pocket, då ska jag köpa dem.

Under rubriken ”Old Blood” återkom fyra författare som tidigare festivalår presenterats som ”New Blood”.

Oj, Cathi Unsworth är en ärtig tjej, från håret ner till skorna, som fortfarande ser ut som den popskribent hon tidigare var.

Catti Unsworth på scen i Harrogate. Foto:  Bryony Davies.

Unsworth har hittills skrivit tre deckare, ”The Not Knowing”, ”The Singer” och ”Bad Penny Blues”, om Londons pop- och modemiljöer på 90-, 80- och 60-talen. Kollade i den första – häftigt språk! – och köpte alla tre, ska strax kasta mig över dem.

7th Theakston Old Peculier Crime Writing Festival Harrogate avslutades lika seriöst, fast argare, som den började.

Brittiske deckarförfattaren Mark Billingham intervjuade amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane, som envist hävdar sin arbetarbakgrund. Det är den som lagt grunden för Lehanes författarskap.

Dennis Lehane skriver amerikanska arbetarromaner i form av hårdkokta deckare. Till exempel den senaste, ”En mörk välsignelse” (Albert Bonniers), om det numera gifta privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i Boston.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 1)

Efter jul- och nyårsinfluensan har Deckarlogg tagit itu med att utse 2019 års bästa krimi (vilket innefattar såväl deckare, thrillers och diverse närbesläktat). Det är inte lätt.

Att hinna läsa allt har ju inte varit möjligt. Frågan är om det ens går att överblicka dagens krimiutgivning i Sverige; stora och små förlag, hybrid och egenutgivet, svenskt som översatt. Hela tiden upptäcker man ju nya romaner som man inte sett förut!

Så Deckarlogg hävdar inte att den lista över årets ”bästa” krimi som strax ska följa är definitiv, att den verkligen innehåller årets bästa krimi. Deckarlogg har fortfarande en överbliven hög med titlar som lästs men inte hunnit/orkat recenseras eller till och med inte ens blivit lästa.

Ännu. Fy, usch och ursäkta. De följande årsbästalistorna är alltså sammanställda enligt vad som hunnits med att läsas och recenseras (ibland kan någon bok som inte recenserats på Deckarlogg också slinka in och med).

Först ut: de utländska, översatta romanerna. De kommer i omgångar, fem i taget, verkar just nu bli femton stycken sammanlagt, och dessutom i ingen som helst ordning så ni inte ska kunna klura ut i förväg vilka titlar som blev Deckarloggs favoriter under 2019.

Nu kör vi!

***

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 1)

Connelly Märk och heligMichael Connelly: Mörk och helig natt (Norstedts)
Kunde inte vänta utan läste först den här polisromanen på engelska. Mycket bra. Läste sen om den på svenska. Jodå, den höll fortfarande. Lika bra på svenska. Michael Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den här undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Indridason mäörksa skuggorArnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavík (Norstedts)
Islands nestor inom krimi fortsätter att dokumentera och inventera huvudstaden Reykjavíks historia och liv: i tredje delen av Indriðasons historiska deckarserie blir det extra tydligt när en mordgåta under den amerikanska ockupationen på 1940-talet förenas med en mordgåta i nutid; den förra med de återkommande mordutredarna Florent och Thorson, den senare med egentligen pensionerade kriminalkommissarie Konrad som utredare.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: Ön (Modernista)
Andra titeln i den just nu bästa isländska deckarförfattaren Ragnar Jónassons polis- och kvinnoromanserie om polisen Hulda i Reykjavík (med omnejd): första romanen var en Agatha Christie-variant som blev allt mer isländsk och i uppföljaren ”Ön” går Jónasson bakåt i tiden, skildrar ett (mord)fall – eller två? – där Hulda är en något yngre polis och skriver också här mycket isländskt fast på ett annat sätt. nämligen natur- och kanske till och med spöknära.

120-rue-de-la-gareLéo Malet: 120 rue de la Gare (Ersatz)
Eftersom deckarhistorien skrivs genom de böcker som översätts till det språk som talas och läses i varje land – alla andra, oöversatta deckare/författare förblir ju okända – så ingår fransmannen Léo Malets banbrytande noir-roman (originalutgivning 1943) om privatdetektiven Nestor Burma i Paris först nu i den internationella deckarhistoria som är känd i Sverige, eftersom romanen efter alla dessa år äntligen år 2019 översatts till svenska – så läs, nu äntligen!

det-vackra-mysterietLouise Penny: Det vackra mysteriet (Modernista)
Den mjukkokta, myskriminella feelgood-deckarens Mästarinna – med det största M – Louise Pennys senaste polisroman med kriminalkommissarie Armand Gamache och hans medhjälpare Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen är lika underfundig och stämningsfull som vanligt men ändå ovanlig: den utspelar sig nämligen inte i den lilla sedvanliga byn Three Pines utan i Kanadas vildaste natur, närmare bestämt hos de lika speciellt som suveränt sjungande munkarna i klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups.

Deckarloggs red.

Sommardeckare under päronträdet (3): Isländsk polis-, samhälls- och kvinnoroman

Läst den här tidigare och skrev något om den då också, nu tog jag med boken ut i trädgården, bläddrade och läste här och var under päronträdet.

För att övertyga mig om att det faktiskt stämde, att någon kan skriva en deckare, i detta fall en polisroman, som är så kort (299 sidor, fast det säger inte så mycket, för bokens format är mindre än vanligt och boken har satts med lite text på varje sida) och samtidigt innehåller så mycket.

Konstaterar: Jo, det är möjligt. Islänningen Ragnar Jónasson klarar av det.

Ragnar Jonasson under p trädetBåde på och framförallt mellan raderna.

”Ön” (Modernista, övers: Arvid Nordh) är en av de bästa polis-, samhälls- och kvinnoromaner jag läst, kanske den bästa isländska deckaren. Nej, kanske inte men kanske.

Fast hans förra, första polisroman, ”Mörkret”, om polisen Hulda Hermannsdóttir var ännu bättre. Där lyckades Jónasson att långsamt långsamt förvandla den agathachristieska brittiska deckaren till något helt isländsk och dessutom med ett slut som ingen kunde ha förväntat sig.

Riktigt så bra är nog inte ”Ön” men bra så det räcker är den.

Här går berättelsen bakåt i Huldas icke-karriär som kriminalpolis i Reykjavik med omnejd. Det blir så att hon återutreder ett gammalt mordfall, där en ung kvinna hittades död i en avlägsen trakt av Island.

Det blir en utredning som avslöjar polisiära oegentligheter, blottlägger hur karriärlystnaden hos en enskild polis ödelagt en hel familj, vilka ödesdigra följder som det viktiga polisarbetet kan få. Om det slarvas med eller kort sagt struntas i.

Så hårt skrivet också, gentemot den isländska poliskåren, att jag undrar om skildringen kan vara ”autentisk” = ha verklig grund.

Dessutom, liksom den första titeln i serien, en mycket bra skildring av en kvinnlig polis bland manliga poliser; att vara kvinna i ett mansbestämt yrke, en mansvärld.

Bengt Eriksson