Ruth Rendell, engelsk deckardrottning

Ruth Rendell / Barbara Vine (1930-2015)
Land: England
Genre: polisdeckare, psykologiska kriminalromaner, spänningsromaner, kvinnliga deckare, kvinnoromaner

Om Ruth Rendell finns det ett par myter.

Enligt den ena skrev hon först polis- och pusseldeckare – långt senare började hon också författa psykologiska kriminalromaner. Det är inte riktigt sant.

1964 debuterade Rendell med en kombinerad pussel- och polisdeckare, ”Vem var Doon?” (i Sverige utgiven 1965), där hon introducerade den Maigret-aktige kriminalinspektören/kommissarien Reginald Wexford i byn Kingsmarkham i Sussex. Men redan året därpå, alltså 1965, publicerades hennes första mer psykologiska kriminalroman, ”To Fear a Painted Devil” (inte översatt till svenska).

Enligt den andra myten författar Ruth Rendell traditionella deckare men kallar sej Barbara Vine när hon skriver psykologiska romaner, såväl innanför som utanför kriminalromanens genregränser. Det är inte heller riktigt sant.

Wexford-deckare skriver hon förstås inte under något annat namn än Rendell, men psykologiska kriminalromaner utan gemensam huvudperson har hon på senare år skrivit under bägge namnen. (Sudda bort författarnamnen på omslagen och det skulle vara omöjligt att veta om det är Vine eller Rendell som skrivit t ex ”I krokodilens gap” och ”Astas bok”, bägge 1994. Mer om dessa romaner längre fram i texten…)

Sant är att Rendell/Vine på 80- och 90-talen skrivit färre Wexford-deckare och fler fristående psykologiska kriminalromaner. Hon har också börjat experimentera med att förflytta sig och gå utanför genregränserna.

T ex de ovannämnda ”Astas bok” av Vine och ”I krokodilens gap” av Rendell (ännu mer om dem längre fram) är spänningsromaner. Men deckare? Är de ens kriminalromaner? Liksom ”Händelser vid vatten” av Kerstin Ekman och ”Fröken Smillas känsla för snö” av Peter Høeg kan de placeras i den nya genren skönlitterära romaner med visst kriminellt innehåll.

Men Rendell har aldrig övergett sin kriminalkommissarie. Mellan deckarexperimenten återvänder hon till Kingsmarkham och Wexford. Och när hon skriver nya pussel- och polisdeckare, så använder hon erfarenheterna från experimenten.

Som bästa möjliga exempel kan man ta Wexford-deckaren ”Simisola” (1995). ”Simisola” är:

1) en pusseldeckare (den sista biten läggs inte på plats förrän på bokens sista sidor)

2) en polisroman i den s k procedurskolan och även en kollektiv polisroman (den gammalmodige, för att inte säga reaktionäre, förste kriminalassistenten Mike Burden, och kriminalassistenten – obs! namnet – Barry Vine) lägger också pusselbitar

3) en psykologisk kriminalroman (frågorna Vad har hänt?, Vem gjorde det? och Varför gjorde han/hon det? ställs och besvaras parallellt).

Sammantaget växer ”Simisola” till en samhällsroman: en roman om människorna i det lilla engelska samhället Kingsmarkham, som i sin tur växer och blir en spegel av det stora – av hela det engelska samhället.

Romanens teman är rasism och fördomar, inte minst kommissarie Wexfords egna fördomar. De första människorna, bara några få, inte fler än arton stycken, med mörk hudfärg har kommit till Kingsmarkham. Arbetslösheten har nått också det lilla samhället – och den har nått medelklassen. Bland de arbetslösa finns Wexfords dotter Sylvia och hennes man.

Hur reagerar det vita och arbetssamma Kingsmarkham på samhällets nya invånare? Hur behandlas de svarta och arbetslösa av myndigheterna? Hur ser de arbetslösa på sej själva?

När jag precis hade läst boken och befann mej i ett exalterat tillstånd, så undrade jag om Rendell/Vine någonsin skrivit en bättre roman? Omdömet står sej sju år senare. ”Simisola” är hennes bästa Wexford-deckare (och kanske hennes bästa kriminalroman överhuvudtaget).

Bland de romaner som inte ingår i Wexford-serien finns flera som etsat sej fast i minnet.

I ”Demonen” (1978), ”Drömmar till döds” (1980) och ”Stenarna skola ropa” (1982) undersöks och ställs diagnos på olika sorters brottslingar: (i tur och ordning) en sexualförbrytare, två bankrånare och bankens kamrer, samt ett hembiträde som, för att citera romanens första mening, ”dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva”.

”Drömmar till döds” innehåller också ett exempel på Rendells typiska iakttagelseförmåga: i en liten detalj ser hon hela samhället. Detaljen kan, som här, vara en beskrivning av hur två gifta par grupperar sej på promenad:

”Inom arbetarklassen går de två flickorna tillsammans, inom medelklassen går varje man med sin fru och inom överklassen går varje man tillsammans med den andra mannens fru.”

”Kung Salomos matta” (1992), författad under namnet Barbara Vine, är en annan favorit. Med Londons tunnelbana som utgångspunkt – hon berättar hela tunnelbanans historia! – tecknar Vine ett mörkt porträtt av London.

De flera gånger nämnda ”I krokodilens gap” och ”Astas bok” är utgivna samma år (1993 i England, 1994 i Sverige). Säkert ingen tillfällighet: de är systerböcker.

Bägge romanerna handlar om kvinnor, mödrar och döttrar. Kvinnorna kommer från olika samhällsgrupper/klasser (trasproletariat, välbärgad medelklass), deras livshistorier är helt olika. Ändå är de delar av samma berättelse, av samma kvinnohistoria. Kvinnorna hör ihop.

Två gånger berättar Rendell/Vine ”samma” historia om kvinnan som lever isolerad från samhället men bryter sej ur isoleringen och tar språnget in i samhället och livet. ”I krokodilens gap” och ”Astas bok” är – liksom flera av de senaste romanerna från t ex Margaret Yorke, Minette Walters och Elizabeth George – kvinnoromaner.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

——————————————————————————————–

Ruth Rendell/Barbara Vine skrev en lång och då menar jag låååång rad polisromaner, pusseldeckare och psykologiska kriminalromaner. Alla, tror jag, finns listade på Wikipedia. Klicka HÄR och se!

PS. Inte lika illa med Ruth Rendell (som med Minette Walters) men illa nog. Av alla hennes böcker som en gång översattes och gavs ut på svenska hittar jag nu fyra säger ynka fyra stycken titlar av denna klassiska deckardrottning i nätbokhandeln.

2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 2)

Camilla Grebe skuggjagaren_e-bokCamilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Bästa hon skrivit. En historisk kvinnoroman och kvinnodeckare, kanske till och med och kort sagt ett stycke svensk kvinnohistoria. Grebe skildrar kvinnors, på flera sätt, funktion inom polisen: från 40-talet till dag, från polissystrar som var det ordet säger, ett slags hjälpande ”systrar” till manliga poliser, fram till dagens kvinnliga poliser och profilerare. Miljö: Östertuna, en stockholmsförort som kanske känns igen till namnet? Bra, fyndigt och viktigt.

Fuchs mord-pa-oppen-gataMikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
1949 och Stockholm som kunde ha varit, om politiker och stadsplanerare fått som de velat. Pastisch? Ironi? Nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till både halva genren och verkligheten: som den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (filmvisningen är slut och besökarna på väg ut, vad tänker du på?) till konfrontationen mellan detektiven – här en av poliserna – och kvinnliga huvudpersonen (vad tänker jag på? Spillane light).

Kjell ErikssonKjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
När Ann Lindell återkommer efter tio år är hon före detta polis och jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp. Ortnamnet har hittats på men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, ett landskap med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör. Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Helene Tursten aldre-dam-med-onda-avsikterHelene Tursten: Äldre dam med onda avsikter (Nona)
Väl en bagatell men en lika morbid som underhållande bagatell. En samlig kriminal- eller kvinnliga amatörgangsternoveller med huvudpersonen Maud, 90 år, bosatt i fina Vasastan i Göteborg och handlingskraftig. Det ska läsas som ”med onda avsikter”. Om något är som hon inte vill så ser hon till att ändra på det – handgripligen. Som när en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller advokaten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Anna RoosAnna Roos: Lika i döden (Louise Bäckelin förlag)
Med ”Lika i döden” inleds en trilogi som Roos kallar ”Morden vid världens ände” = småstaden Trosa. Där föddes Vera Jansson, huvudperson. Dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö. Genom Vera skriver och berättar Roos med en nerv som fångar direkt. Varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Deckarloggs red.